En tidspressad lusjakt och en akut apotekstid

Utanför vårt fönster är det vackert som en tavla. Denna morgon bjöd på solsken som fick löven, vilka än så länge klamrar sig fast vid grenarna att glöda.
Vid frukosten satt vi länge och tittade ut över sjön med den vidhängande prakten.
Då, mitt i stillheten kom ett sms från dottern.
"Mamma, en av småtvillingarna säger att det kliar förfärligt i hårbotten. Tänk om hon fått löss! Och vi som ska till frissan om ett par timmar".

Eftersom jag själv skulle ut på jobb blev det att raska på om jag skulle hinna med en sondering av löss och komma i tid till mitt jobb. Men eftersom jag saknade lämpliga instrument var jag tvungen att först införskaffa mig dessa.
Främst en luskam. Möjligtvis att vår lokala matvaruhandlare saluför dessa kammar då tiden är inne för hårlössens härjningar, var min första tanke. Varpå jag genast körde dit och frågade kassörskan Karin om hon hade några på lager. Inga kammar dock lusmedel och för att gardera mig slog jag till med en förpackning.
Apoteket, där finns det luskammar. Vid framkomsten kom nästa bakslag. Dörren var låst och en halvtimma kvar innan den skulle öppnas. Tiden tickade, lusjakten och mitt jobb väntade.
Innanför glasrutan såg jag apotekarna rumstera om bland piller och pulver, salvor och krämer. Med vild uppsyn bankade jag hårt på fönstret. De tittade upp och jag gestikulerade och skrek att de genast måste öppna eftersom det uppstått ett verkligt nödläge.
Vettskrämda rusade de till dörren och vred om nyckel. Beredda på att agera första hjälpen.
"En luskam tack. Snabbt för nu jäklar brinner det i knutarna".
Förvirringen som uppstod är svår att förklara. Men en luskam fick jag och jakten kunde börja. Efter en stund  kunde jag lugna barnens moder att hennes flickor är garanterat lusfria. Hon tog emot beskedet med en suck av lättnad.

Ej heller har dottern med familjen några spindlar. Småtvillingarnas storasyster har fått en utrustning av oss morföräldrar med vilken hon kan fånga spindlar för att på nära håll studera deras liv och leverne.
Sex spindlar infångades varav två av dessa var avlidna redan vid undersökningens början. Resten av flocken är på rymmen vilket flickebarnet noga påannonserat genom en varningstext som placerats väl synlig på köksbordet.

Mina för dagen tvenne uppdrag är i detta nu avklarade. Text och foton inskickade till tidningsredaktionen och våra barnbarn har inga kliande djur i hårbotten. Det har jag efterforskat med största noggrannhet.  Nu återstår endast att ge våra eminenta apotekare en eloge för snabb service och vänligt bemötande. Kanske med en tårta till morgondagens förmiddagskaffe. Vilken jag i så fall tänker leverera på apotekets ordinarie öppettider.

Brödlös och rådlös

Aldrig tidigare har min längtan efter en kanelbulle varit så stark. De finns där, i frysen som vi placerat i det avgränsande utrymmet i vår gäststuga. Frysen fungerar som ett extra tillskott till den som finns i vårt kök. Och det är i extrafrysen som nybakade bullar fryses in i väntan på att få bli upptinade.
Varför inte gå ut och hämta en påse bullar om trånaden gör sig gällande?
Dessvärre är vi nu både brödlösa och rådlösa ty dörren till utrymmet där frysen finns går ej att få upp.
Min solstol har av någon märklig anledning fallit till golvet och placerat sig mellan garderoben och dörren. Sitter där som en rejäl bromskloss och trots att maken är beskaffad med ett handlag utöver det ordinära går han bet på att lösa uppgiften som omfattar att dörren kan öppnas.
Det finns nu två alternativ att välja mellan om det ska bli några bullar. Motorsågen eller hammaren. Med det första alternativet kan han sätta sågen i dörren och med det andra knacka sönder fönsterrutan. Nu är vi oense om vilket alternativ som lämpar sig bäst. Jag röstar för motorsågen medan maken hävdar att en trasig fönsterruta är enklast att återställa.

I väntan på röstresultatet har jag vandrar i vår trädgård tillsammans med min kamera för att stilla abstinensen som de oåtkomliga kanelbullarna ger.
Gräsmattan är fylld med höstlöv. Med sina mustiga färger ligger löven utspridda som om någon kastat ut en hink med konfetti.
Vissa löv ser ut som silver med vattendroppar som glittrar i solljuset. Naturen har en förmåga att göra riktigt bra jobb helt på egen hand. Hösten är vacker trots att jag inte tycker om den.

På mitt skrivbord ligger den nya upplagan av filofaxuppslag. Det är snart dags att planera in 2018.
Alltid lika spännande varje år. Tomma dagar som ska fyllas på med något nytt och innehållsrikt. När jag ersätter de gamla förbrukade dagboksbladen mot de nya är det inte långt kvar till vändningen. Då det åter är dags för vårsol och lövsprickningen.
Förhoppningsvis har vi fått upp dörren som leder in till våra kanelbullar innan nyåret ska vakas in.

Som en tröst mitt i allt elände med de oåtkomliga kanelbullarna finns en mjuk pepparkaka. Försmak av julen. Glöggen får dock vänta trots att jag vet de som redan provsmakat årets brygd. Precis som vanligt går åsikterna om smaken isär. I år är det indiskt som gäller. Glöggen ska hjälpa till att föra tankarna till gatukonst samt kryddmarknaden i Khari Baoli i Old Dehli. Flaskans etikett föreställer indisk traditionell skyltmålning med symboler och budskap.

"Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara". Mitt i allt finns Jesu födelse men ibland känns det som om just den händelsen inte har så stor betydelse i det stora hela.

Varning för lösdrift och en unison luftsmocka

För något år sedan stod maken uppflugen på en stege, något med taket skulle fixas. På vägen dök två hurtfriska damer upp. Stunds i stegen och stavarna pendlade i takt med fötterna. Båda tvärstannade och ropade på maken.
"Kom till PRO och dansa med oss".
"Nej jag vill inte. Fråga Carina istället".
Vilket befängt förslag. Han vet att jag varken kan eller är intresserad av pardans.
"Henne vill vi inte ha med. Det är karlar vi är ute efter. Dessutom är hon minderårig", gastade damerna.
Maken höll sig hårt fast i stegen medan damerna ryckte i byxbenen för att få med honom till dansgolvet. Till sist gav de upp och fortsatte sin stavgång med lika spänstiga steg som då de först dök upp.

Igår gjorde jag mina lovar runt PRO-lokalen Mariehult. Ljud från musikanläggningen trängde ut genom de stora fönstren till den lokal som en gång i tiden varit matvaruaffär.
Det kan inte skada att kolla läget, vad pensionärerna egentligen håller på med, tänkte jag. Om ett par år har jag åldern inne och därmed kommer jag att bli insläppt i pensionärsgemenskapen.
En varningstriangelskylt är uppspikad på lokalens vägg. Om skylten vill påkalla bilisternas uppmärksamhet gällande pensionärer på lösdrift längs med gatorna eller om skylten varnar för  pensionärer i största allmänhet går inte att riktigt fastställa.

Däremot vet jag med största säkerhet vad skylten ej genomfart betyder. En sådan skylt är uppsatt vid parkeringen vid Centrumtorget i Skärblacka. Där gäller medsolskörning. Inget annat. Vilket en dam rattande sin bil ej observerat. Bekymmerslöst kom hon farande motsols varpå våra motorhuvar möttes med en luftspalt på cirka tre ynka meter.
Jag tecknade åt damen att backa, vända och köra åt rätt håll annars klarade jag inte av att styra in min bil i parkeringsrutan.
Damen visade sig vara av den mer ilskna sorten varpå hon gav mig en ordentlig skopa ovett.
Det var kanske inte det värsta. Hon röt att hennes gamla mamma skulle lastas på vilken stod en bit bort och väntade. Lastas på!
Möjligtvis var damen speditör till vardags eftersom hon liknade sin mamma vid ett gods.
Ilskan rann till även hos mig och jag fräste att hon nog inte borde köra bil om hon inte kan tyda de mest enkla förbudsskyltarna. Hon kontrade med att det minsann inte är så lätt att köra bil i Skärblacka. Jag skakade beklagande på huvudet, parkerade min bil och gick därefter förbi den gamla mamman som såg smått orolig ut.

Frissan som skulle ta sig an min kalufs blev upplivad då jag något irriterad berättade om det dramatiska händelseförloppet som pågått på parkeringen. Min föregångare i frisörstolen var av manligt kön som mumlade något om kärringar och bilkörning. Varpå frissan hötte med hårblåsen mot hans nyfriserade huvud och bad honom vara tyst. Han krympte en aning i klippkappan och såg smått generad ut. Munnen hade varit lite snabbare än tanken. När han hade betalat och skulle gå tittade han åt mitt håll och manade mig att köra försiktigt i trafiken.
Frissan och jag gav honom en unison luftsmocka, han flinade och försvann.

Stundom kan det annars fridfulla Skärblacka liknas vid rena rama vilda västern när medborgarna är ute och kör bil. Men så har vi också ett komplicerat vägsystem i de centrala delarna av byn vilket kan vara förmildrande orsaker till vissa incidenter som uppstår i trafiken.

En stund av nådatid och lönsam samarbetsvilja

Dagen har inletts med synundersökning. Det kändes som ett mycket ärofyllt uppdrag att som farmor få följa med stortvillingpojken på denna händelse. Visserligen har jag stor vana av just synundersökningar även om det var många år sedan sist vi var med vår dotter för att kolla hennes ögon. Resultatet blev alltid det samma. Ingen förbättring av de förtvinade synnerverna, dåliga tappar och stavar, den perforerade gula fläcken och nystagmus som bidrar till ögonens ständiga rörelser.
Nu för tiden är hon befriad från besök hos ögonläkare efter det att de konstaterat att det inte leder någon vart.

Men nu satt jag ånyo i väntrummet hos ögonläkaren. Vi hjälptes åt att bygga pussel medan vi väntade på att bli uppropade. En liten flicka satt också och väntade på upprop. Tillsammans med sin mamma som gjorde tappra övertalningsförsök för att få sin flicka att gå med på att få ögondroppar. Flickan vägrade. Istadigt satt hon i soffan och ville inte lyssna. Irritationen steg i mammans röst. Hon ömsom bönade och bad, ömsom hotade. Bland annat med att kasta bort flickans diadem som var vackert dekorerad med en stilig rosett av svart sammetstyg.

Flickan var skräckslagen inför det som väntade henne. En skräck som antagligen grundade sig på hot och överhängande fara. Gissningsvis fantiserade flickan om vilket fasansfullt öde hon och hennes ögon skulle gå till mötes om hon tillät någon att droppa för henne en okänd vätska i de organ som hon ser sin omgivning genom. Hon använde sin rädsla som ett skydd mot det som kändes otäckt, främmande och som kunde göra henne illa.
Samma känsla som jag alltid har då jag sitter i väntrummet hos min tandläkare.

Mammans övertalningsförsök avbröts plötsligt då hennes mobil ringde. Hon lade istället fokus på samtalet. Flickan satt tyst och höll krampaktigt i sitt fina diadem. En lång stund av nådatid svävade över hennes ljuslockiga huvud medan stortvillingpojken och jag fortsatte med att lägga pussel.

Synundersökningen var spännande och intressant. Gossens samarbetsvilja lönade sig rikligt med ett klistermärke föreställande ett snällt lejon. Därefter promenerade vi till förskolan. Hand i hand gick vi förbi Norrköpings fängelse där mördare och andra banditer en gång i tiden suttit bakom lås och bom. Vi talade en stund om det klientelet och enades om att det bästa vi kan göra för varandra, medborgarna och hela samhället är att hålla oss i skinnet och lyda de lagar som upprättats.

Puss och kram och en stilla undran om det möjligtvis kunde gå för sig att slippa förskolan för att istället få följa med hem till farfar. Lite darr på läppen när jag avböjde förslaget. Men bara för en kort stund. Sedan blev en liten hög av bruna blanka kastanjer mer lockande än en dags olovlig frånvaro.

En vänskaplig mask och och kaotiska hormoner

Livet som pensionär är behagfullt. Speciellt på morgonen. Varken hets eller stress vid frukostbordet, inget som manar på mig att snabbt och effektivt skala det kokta ägget för att lika snabbt och effektivt tugga och svälja. Vi tänder ljus och låter lågan värma och lysa upp våra lediga sinnen.
Men så kan friden brytas genom ett enda telefonsamtal och plötsligt befinner jag mig sida vid sida av maken och sonsambon för att plantera 120 häckplantor.
Det är då latmasken börjar att klaga och jämra sig. Slingrar sig runt varje ryggkota i ett försök att bromsa takten. Jag ber den hålla sig på plats, ligga och vila till dess arbetet är utfört för att sedan milt och varsamt påkalla min uppmärksamhet. Latmasken är vanligtvis min vän och följeslagare nu för tiden.

120 häckplantor var planterade lagom till lunch. Sedan lämnade jag mitt sällskap och de två som blev kvar fick jobba vidare utan någon handräckning av mig. Vilket resulterade i ytterligare 80 häckplantor och tvenne nöjda trädgårdsägare.

Mitt liv som frilansande pensionär kallade ut mig på ytterligare uppdrag under eftermiddagen. Jag skulle lyssna till en föredragshållare som tyvärr glömt bort att han skulle komma hem från fjärran land i kväll istället för i går kväll. Därmed hade med mycket kort varsel en ersättare trätt in i hans ställe.
Att behålla viktig information så som dagar, tider och platser vara nog så problematiskt. Men det finns väl beprövade huskurer som hjälper till att förbättra våra minnen. Att äta tre torkade aprikoser, tre plommon samt lika många mandlar varje dag främjar till att behålla minnet levande. Eller ett hopkok av salvia och hett vatten.
Detta gäller dock inte kvinnor som nyss tagit steget in i klimakteriet. Hormonförändringarna skapar ett kaos i hjärnan som kan jämföras med en förvirrad tonåring. Samt en abrupt inbromsning av minnet.

Dock är det vetenskapligt bevisat att män lider av glömska i högre grad än kvinnor. Bakom detta påstående står en norsk professor. Som förutom de vetenskapliga testerna hävdar att vi kvinnor, till skillnad mot männen, är de som kommer ihåg att slänga soppåsen i soptunnan. Mycket beroende på de sociala strukturerna där det förväntas att just kvinnan ska ta ansvaret över soporna.
Huruvida professorn sköter sin egen sophanteringen framgår inte men jag kan tänka mig att professorn har annat att tänka på i sin forskning omkring manlig och kvinnlig glömska än just sopor.

För att bemästra min egen glömska använder jag mig av papper och penna. Noterar det jag bör komma ihåg och det jag helst av allt inte vill minnas försöker jag efter bästa förmåga radera ur min mänskliga hårddisk. Med mycket varierande resultat bör tilläggas.