Vita byxor och en röd fläck

Var till sjukhuset på återbesök efter det kirurgiska ingreppet. Läkaren var söt och trevlig. Hon hade tuffa skor som jag genast fäste blicken vid. Hon satt på sin kontorsstol, beredd med papper, penna och utdrag från journalen.

Efter samtalet hur livet nu var och om allt var till belåtenhet var det dags att äntra britsen. Läkaren hämtade under tiden sina instrument och det var då jag såg det. Den röda fläcken.

Tankarna började snurra. En läkare som känner och klämmer på ställen man normalt inte vill att utomstående ska vidröra, en naken kropp som blottas för främmande ögon. Som patient måste man ibland ta av sig i bara mässingen utan att känna sig besvärad eller generad. Läkaren ser sin patient för just det hon är, en kropp som ska helas och läkas. Vana fingrar undersöker och analyserar, det som eventuellt patienten tycker är trist och tråkigt på sin kropp bortser läkaren ifrån. Ögonen är van att se kroppar i olika former och linjer. En läkare blir aldrig generad.

Men hur skulle jag nu göra med den röda fläcken? En läkare kanske kan få ha röda fläckar på sina byxor, ett bevis på att hon utför sitt arbete, men enligt min bedömning borde hon inte haft fläcken just där den var placerad, jag undrade i mitt inre om stolen med sitt blå tyg hade fått ett rött avtryck från hennes akterkastell. Jag kände mig plötsligt generad inför det faktum att läkaren var vid den tidpunkten i månaden som visar att hon inte är gravid. Det är något en utomstående inte bör ha insikt i, nu satt jag där och visste att med barn det var hon i alla fall inte!

Undersökningen fortskred, läkaren log och visade sina vita tänder. Satte stetoskopet mot det nakna bröstet, tog blodtrycket och konstaterade att allt verkade fint och bra.

Vi tog varandra i hand, tackade varandra och hon satte sig vid datorn för att ge läkarsekreteraren arbete. Jag såg att hon gned den ena foten med den käcka skon över den andra. Jag stängde dörren om henne, stod stilla en stund, fattade tag om dörrens handtag och öppnade tyst och försiktigt, som ett försök att inte störa.
Läkaren vände sig mot mig, log igen och såg frågande ut.

"Har du fler patienter idag?" Hon nickade och jag sa med en röst som bara tillhörde henne och mig;
"Du borde byta byxor innan du tar emot nästa."

Det naturligaste av naturliga blev jobbigt för oss båda, vi var generade inför varandra, allt för en röd fläcks skull.

Tupparnas match och krossade drömmar

Förvånat såg jag på min make när han på sitt stillsamma sätt ställde frågan till mig. Lika förvånad blev jag över mitt eget svar till honom.
Det hör inte till vanligheterna att vi ägnar kvällen till att se på någon sportslig aktivitet på televisionsapparaten, men i går kväll skedde det.

Efter en lång kvällspromenad där vi återvände hem med en påse smågodis sjönk vi ner i soffan och la upp fötterna på bordet. Det var dags för kvällens viktigaste händelse. Skulle det bli något Brasilien för de svenska grabbarna?
Jag frågade maken om vi behövde någon alkoholhaltig dryck för att få upp tempot men han avböjde. Matchen kunde börja!

Det jagades och svettades. Haltades och grimaserades. Men inga mål. Jag började tvivla på Zlatans förmåga och kompetens. Den fösta halvleken slutade utan några mål.

Så äntligen, i andra halvlek vände det och jublet steg. Zlatan gjorde det igen - och igen. Två mål inom loppet av fyra minuter! Jag sneglade på min iPad och konstaterade att både Twitter och Facebook fylldes med glädjetjut.

Tupparnas match, Zlatan mot Ronaldo. Den röda mot den gula. Med Hamrén och Zlatan i spetsen skulle det bli en resa nästa år. Cristiano Ronaldo krossade den svenska drömmen.......

Idag går att läsa i pressen: Isaksson är osäker på framtiden, Hamréns kontrakt går ut i januari och Zlatan anser att VM nästa år inget är att ha utan hans medverkan.
Och den norska pressen hånar Sverige efter nederlaget.

Hur kunde det gå så fel? Antagligen därför att den röda tuppen är bättre än den gula. Men det kanske man bara får tänka i tysthet. Vad vet jag som inte är så bra på fotboll.

Den herrelösa bilen och kvinnan bakom ratten

Parkeringen är enorm. Bilarna trängs inom de vitmarkerade rutorna som är minimala för att ytan ska kunna svälja så många fordon som möjligt. Stressen över att hitta en tom ruta ersätts av stressen att hinna uträtta ärenden inom rimlig tid. Väl tillbaka till parkeringen uppstår fenomenet, var finns min bil?!
Många gånger har jag stått och blickat ut över havet av plåt i olika färger och modeller, fullt och fast övertygad om att jag blivit bestulen på mitt åkfordon.

För en tid sidan var jag med sonen till staden. Vi parkerade i parkeringshuset, gjorde våra inköp och återvände till bilen för att köra hemåt.
När vi klev ut på betongplattan hörde vi ett rop och såg en kvinna stå med båda händerna tryckta mot motorhuven på en turkos bil.
Den herrelösa bilen var på rymmen men den rådiga kvinnan hade stoppat den med ett fast grepp. Med gemensamma krafter knuffade vi bilen mot en parkeringsruta, dock inte i densamma som bilens ägare lämnat den. Med känsla och empati för ägarens förvirring när det var dags för vidare färd och upptäckten av bilens oförklariga förflyttning skrev jag en lapp och satte under vindrutan.
"Nu kan hon känna sig lugn" tänkte jag och utgick från att det var en kvinna som parkerat utan att lägga i en växel eller dra åt handbromsen. För vilken man väljer att införskaffa sig en turkos bil!?

Kvinnor kör sämre än män. Vetenskapliga studier har konstaterat detta. Samtidigt upplyser försäkringsbolagen oss om att kvinnor är säkrare bakom ratten och är i mindre grad inblandade i trafikolyckor. Hur kan då detta komma sig?
Tina Thörner som en gång tänkte sig bli pilot men blev en framgångsrik kartläsare i rallybilen har en egen teori. Några av dem är följande:
Kvinnan vill inte gärna köra, hon är en aktiv person med många järn i elden. Att sitta bredvid som passagerare är för kvinnan avkoppling och vila.
Men, när hon väl greppar ratten kör hon sakta och har svårt att klara av knepiga manövrar som ibland krävs vid bilkörning. Kvinnan vill gärna sitta nära ratten vare sig det behövs eller ej för att få en tydligare överblick av vägbanan. Vilket är ofördelaktigt om hon frångår försäkringsbolagens uträkningar och krockar. Då fungerar inte airbagen tillfredsställande på grund av för kort avstånd mellan ratt och förare.

Tack vare kvinnans försiktighet i trafiken är hon trots sämre bilförare än män en trafiksäkerhet trots sin osäkerhet. Kvinnans osäkerheten vid ratten beror främst på mannen hävdar Tina Thörner. Han låter nämligen inte kvinnan köra bilen allt för ofta. Hon vet nog vad hon talar om, kartläserskan som föreläser att man kan allt man vill bara man tror på det man gör.

I makens om mitt förhållande finns det två bilar. Den ena är min och den andra är hans. Vi har en oskriven regel, var och en kör sin egen bil. Ibland lämnar jag över startnyckeln till min bil så maken kan få sitta och låta asfalten försvinna under bilens underrede och slappna av en smula under resans gång.

Bortlagd skalpell och längtan efter mamma

Hassan viftar i luften med den stora kökskniven. Ett stycke kött ligger på skärbrädet, det ska bli en köttgryta till dagens lunch. Med stor säkerhet närmar sig kniven och köttet förvandlas till lagom stora bitar.
Hassan är kirurg med spetskompetens men kan tänka sig ett liv som taxichaufför. Han har tvingats att lägga undan skalpellen, den svenska sjukvården hindrar honom från att operera. Inte för att han tagit livet av sina patienter utan för att han är utbildad i ett land som inte tillhör EU.
Han har sin familj i ett annat land, oåtkomligt, och döttrarna är snart vuxna kvinnor. Hans längtan är oändlig.

Mehran är 17 år. Han kommer från Afganistan och han längtar efter sin mamma. I 30 timmar låg han gömd under en lastbil, utan vatten och mat och när blåsan fylldes tömde han den i sina byxor. Blodcirkulationen ströps åt och nervbanorna började strejka, underkroppen domnade bort och i hans hemland hade släkten sålt allt de hade för att smugglarna skulle ordna pass och flygbiljett.

Ibrahim är 18 år och väntar på sitt uppehållstillstånd. Han får inte gå i skolan men har lärt sig det nya språket genom att lyssna och prata. Han vill inte tänka på om myndigheterna ger ett negativt besked. Tiden rinner iväg, han står inte längre under en vårdnadshavares omsorg, han är myndig och framtiden oviss.
Båda föräldrarna är döda, hans längtan är är evig.

Alex är 16 år. Han vill inte berätta vart hans föräldrar befinner sig. Han är rädd att inte få träffa dem igen. Han längtar också.

I fem timmar har jag och min make träffat dessa människor i ett bergrum utanför Mjölby. Vi har hört deras berättelser, deras förhoppningar om ett liv i det nya landet och vi har delat måltiden med dem. Sett dem skratta och vi har förundrats. Mina ögon rann över och jag torkade mig generat inför deras blickar.

Ett förlupet ord, en handling eller en skriven mening kan orsaka splittring i vår trygga värld. Arv som ska delas kan ge livslång fiendskap medan vi befinner oss långt från krigets fasor.
Vi kämpar mot våra egna orättvisor medan andra kämpar för ett liv. Ensamma och med med sin längtan.

Våra problem och vedermödor har med ens blivit mycket små. Vi har inget vi behöver fly ifrån..............

Förväntningar och förändringar

Snart är det dags att ta fram hushållsassistenten, mäta upp ingredienserna och tillsätta några gram av den dyrbaraste kryddan som finns. För att få ihop ett kilo av saffrankrokusens gula märke måste det plockas minst 100 000 till 150 000 blommor som sedan handrensas, paketeras i pyttesmå paket och säljs för dyra pengar lagom till advent. Kök och bagarstugor fylls med det nybakade gula brödets dofter och det är en njutning att bita i lussekatten. Om man gillar saffransbröd vill säga.

Läste Norrköpings Tidningar vid frukostbordet. I början av tidningssidorna fanns en bild på Rebecca. Hemma hos henne står resväskorna packade och hon ska i morgon bitti bege sig till kaoset på Filippinerna. Där finns hennes make och tre barn. Om de lever vet Rebecca inget om.

Jag ser över nästa sida. Stekpanneveckor! 20 % på alla stekpannor oavsett märke. Bredvid stekpannorna är nästa annons. Nyhet! En klassisk mustig vinsort som kan köpas i begränsad upplaga trälådor.Bifogad varningstext om dryckens biverkningar för ordningens skull.

Fortsätter bläddrandet. Matvarukedjorna manar till att sätta smak på november med kanonpriser och Volvo pålyser att nu är vintern här. Passa på att ta del av samtliga vintererbjudanden.

Förväntningarna är höga, vi rustar oss för den största helgen med allt vad det innebär. Nya stekpannor, mat i mängder, vin att skåla i och säker körning till släkt och vänner på vintriga vägar.

På Filippinerna är stekpannorna gömda under raserade byggnader. Finns det vatten som är drickbart? Mat och sjukvård? Vägar att färdas på till drabbade områden?

En gång efter jul åkte jag fem gånger till Uppsala. Fem gånger hade jag en älskad resenär med mig hem. Anhörigas tomma blickar vid det sista avskedet. Förändringen som skedde bland familjer, släkt, vänner, skol- och arbetskamrater efter solresan till turistparadiset.
Det är svårt att glömma. Minnet blossar upp igen via dagspressen, radio och tv. Svårbegripligt för oss som inte var med på plats och ställe, vid juletid för ganska länge sedan. Vi som inte berördes på nära håll av livskatastrofen.

Jag känner mig trygg i att snart få fira jul med dem jag älskar. Törs inte släppa tanken fri att livet är skörare än ett hårstrå. Vet med mig att jag kan vara snål med de tre orden som betyder så mycket.

Vårt treåriga barnbarn tittar på mig medan hon tuggar på en friterad morot som hennes pappa serverat henne.
Vi får ögonkontakt tvärs över bordet, hon ler mot mig och säger: Mormor, jag tycker om dig!

Jag önskar att Rebecca får se sin familj i ögonen, le och säga: Jag älskar er!