Födelsedag och tacksamhet

Det knackade på dörren i kväll och en fråga fyllde vår lilla hall. Frågan gällde om jag ville köra buss till Nyköping med kort varsel. Vilket jag inte ville så jag tackade för frågan men avböjde artigt.
En befriande känsla att kunna förvalta sitt liv precis efter behag infann sig och jag kände en viss stolthet över mig själv som på ett vänligt sätt sa nej, helt utan undanflykter. För några år sedan hade det varit omöjligt men nu har jag jobbat med mig själv, att sätta en gräns och låta min egen vilja styra mina val.

Kanske beror det även på att jag blivit äldre, vågar ta det obehag som ett nej kan orsaka, i detta fall blev det endast ett konstaterande att jag inte ville köra buss med kort varsel en fredagskväll och den som undrade nöjde sig med svaret och önskade en trevlig kväll.

Om några dagar fyller jag år, ett år kvar innan mitt årtal kan delas med två och få en slutsumma på trettio.
Personen som ställde bussfrågan undrade om jag skulle ha kalas, innan jag hann svara lades svaret i min mun, klart att den som fyller år ska ha kalas. Det är en viktig del av livet att fylla år, för på så sätt visar jubilaren tacksamhet över att ett år lagts bakom.

Jag har nog aldrig tänkt i de banorna men efter en stund förstod jag meningen av det som förmedlades.
Tacksamhet över att jag själv men även min familj är friska, att året som gått inte kantats av sjukdom och begravningar.

När min pappa dog flyttade min mamma till vårt samhälle där vi bor. Eftersom vi bott många mil från varandra har jag inte haft kollen över mina föräldrars liv, de har skött sig själva och vi har besökt varandra under trevliga former. Utom det sista året när pappa var sjuk och jag behövdes med en hjälpande hand, inte minst behövdes jag vid mammas sida som fick dra ett tungt lass, både fysiskt men även mentalt.
Nu är mamma en åldrande kvinna och jag märker mer och mer att åldern börjar tynga henne. Den snabba och intelligenta hjärnverksamheten som jag alltid varit van vid är inte lika skarp och jag ser att hennes kropp är trött. Hon saknar pappa som hon levt med i så många år, och jag känner en sorgsenhet i mitt hjärtat när hon tänder ljuset vid hans fotografi varje morgon och släcker det med ett godnatt varje kväll. Hennes saknad är gränslös och jag vet att hon längtar till den dag då de återförenas.

Jag är både glad och tacksam att mamma beslutade sig för att lämna det som för henne var tryggheten men som blev till ensamhet när hon inte längre hade kvar sin livskamrat sedan ungdomen vid sin sida. Vi har en närhet till varandra, försöker ta vara på vardagen även om vi inte träffas varje dag. Men vi finns för varandra och så ofta det är möjligt gör vi vardagen trevlig med små utflykter, fikastunder och hon tar promenader till barnbarnsbarnen som skänker henne en stor glädje.

Det är så mycket jag känner tacksamhet inför, inte minst att jag blivit ett år äldre och att vi som står varandra nära får uppleva en ny vår tillsammans.

Sopor och instrument

Återvinningsstationen är en mycket spännande plats där folk samlas i prydliga rader, vissa med fullastade släpkärror medan andra stuvat in gamla möbler, trädgårdsavfall, sönderslitet emballage från IKEA och allt annat som är uttjänt, i sina bilar.
Jag brukar kika ner i de enorma containrar som står uppställda och bara väntar på att fyllas. Förundrar mig över dess innehåll, varje sopa har en bakgrundshistoria och ibland blir jag frestad att böja mig djupt ner över kanten och fiska upp något som tilltalar mig. Men det törs jag inte, stationens härskare har vaksamma ögon och de ser stränga ut.

Men vad skulle vi göra om vi inte hade denna uppsamlingsplats för sopor? Tänker på den tiden då jag som barn cyklade tillsammans med mina kamrater till soptippen, kröp in genom ett hål i stängslet och struntade i skyltarnas förmaning om att det var en förbjuden plats, speciellt för barn utan målsmans sällskap.
Vi rotade runt med pinnar i det enorma sopberget och skrek av fasa när någon stor råtta med lång naken svans i maklig takt surmulet flyttade sig undan våra härjningar.
Undrar hur marken under den gamla soptippen har för kvalité idag om någon hälsovårdsinspektör skulle få för sig att åka dit och göra ett miljöprov.

Sydamerikas fattigast slumområde ligger utanför strax utanför Asunción som är Paraguays huvudstad. Där lever och bor omkring 2 500 personer och deras levebröd är att rota runt bland soporna för att hitta något som går att sälja för pengar till återvinningsindustrin. Många är barn som inte kan gå färdig sin skolutbildning eftersom de måste hjälpa sina föräldrar att överleva.

Men så kom miljöingenjören Fabio Chávez till platsen och han blev bestört över barnens livssituation. Eftersom Fabio är både musikalisk och full av idéer beslutade han sig för att lära barnen spela instrument. Föräldrarna ställde sig först misstänksamma till hela projektet medan ett femtiotal barn trängdes för att få lira på de ynka fem violinerna Fabio hade till förfogande.

En ingenjör är alltid en ingenjör och just denna insåg att soptippen hade potential till att utveckla musikinstrument. En gammal färgburk och en gaffel duger bra till att bli en fiol, vattenledningsrör, byxknappar, mynt, bestick och kapsyler sammanfogas och slutar som saxofoner medan en träslev och en förbrukad hårborste duger bra till stämskruvar.
Sakletarna jobbar för fullt efter att rota fram material till nya instrument som miljöingenjören plockar ihop och ger möjligheten till över tvåhundra barn och ungdomar att få musiklektioner.

Nu är skrotorkestern Orguesta de Instrumentos Reciclados ute och håller konserter och under detta år ska de bege sig ut på en världsturné bland annat till Europa och på repertoaren finns allt från Beatles till Mozart.

Det vore kanske något att tänka på och bjuda hit dem till Louis De Geer konsert och kongress i Norrköping.

Om det sker ska jag vara bland de första att köpa en biljett!

Semester och Garra Rufa

Är det verkligen sant att vintern nu lämnat oss eller kommer det ett bakslag och lägger sitt frostiga täcke över de vårblommor som har samma förhoppning som vi att vårsolen kommit för att stanna. Mina egna vårkänslor har i alla fall tagit överhand och jag har gett torktumlaren en välbehövlig semester vilket resulterat i att dagens tvätt fått torka ute på vindan. Doften är ljuvlig när kläderna kommer inomhus och blir behandlade av strykjärnets sula.

Sommargarderoben ses över och frestelsen att inskaffa något nytt växer sig stark, vilket klädbutikernas innehavare räknat ut under förra sommaren då de åkte runt på klädmässor och lagt beställningar på detta års vår- och sommarkollektion.

Många av oss ser även över våra kroppar, speciellt fötterna får en noggrannare undersökning och vi förfasar oss över spruckna och nariga hälar som behöver putsas till innan de kan visas upp i färgglada foppatofflor eller sommarskor med öppen häl. Vintervilan blir dagens krassa verklighet och något måste åtgärdas.

Då kom idén för mig att boka en SPA-behandling hos Villa Fridhem där de införskaffat 200 st Garra Rufa som bara längtar efter dessa trötta vinterfötter med förhårdnader och valkar.
Med skräckblandad förtjusning bar det av och i receptionen stod Pernilla som glatt hälsade oss välkomna.
Som en säkerhetsåtgärd hade jag tagit med mig min mamma som inte visste vad som väntade hennes fötter, den informationen hade jag medvetet undanhållit henne eftersom det då fanns en överhängande risk att jag skulle få åka ensam.

I varje fotbad stirrade etthundra hungriga och förväntansfulla fiskar upp genom vattenytan och jag såg att mamma tvekade för ett ögonblick innan hon sakta sänkte ner båda fötterna och fiskarna spärrade upp sina tandlösa munnar och arbetet kunde börja.

Själv tvekade jag längre än ett ögonblick och lät fötterna dingla över vattnet, kände att jag ångrade bokningen, sneglade ner på mammas fötter för att se om fiskarna skulle äta mer än förhårdnader och blottlägga delar av hennes skelett.

Mamma manade på, det var i alla fall inga pirayor och sakta lät jag mina fötter sjunka ner i det 27- gradigt varma vattnet. På en millisekund skred etthundra fiskar till verket, båda fötterna täcktes av dessa gourmander för döda hudceller och känslan av att bada fotbad i bubblande champagne infann sig omgående.
Jag spretade vällustigt med tårna för att ge bättre svängrum och åtkomst till Garra Rufa som snabbt förflyttade sig över varje millimeter av mina fötter medan de med snabba rörelser nabbade och åt sig igenom förhårdnad efter förhårdnad med oförtröttlig energi och snabba munrörelser. Det kittlades skönt, masserades och huden pirrade behagligt.

Tiden stannade och jag kände mig euforisk, välbehaget spred sig i hela kroppen allt medan mina fötter långsamt blev mjuka och lena som fötterna på ett nyfött barn.

Pimpsten och fotfil adjö och vi återses aldrig mer, Garra Rufa har erövrat mina fötter!

Symaskiner och gaser

Mellan Skärblacka och Finspång finns en skylt efter vägen som jag funderat otaliga gånger över. Den pekar rakt ner mellan högresta furor och en smal grusväg slingrar sig fram genom skogen "Symaskiner" är påbudet och varje gång jag passerat skylten och den lilla vägen har jag frågat mig om det verkligen är sant. Finns det någon som sysslar med just dessa maskiner mitt ute i ingenstans. Än en gång tog min journalistiska nyfikenhet överhand och det resulterade i en artikel om Hallbergs Symaskiner i  Erstorp. Nils Olof har drivit företaget i tjugo år och han vet allt om symaskiner och symaskinsreparationer.

Men varför har jag aldrig hört talas om Nils Olof och hans firma? Antagligen för att det inte ligger under mitt intresseområde, endast vägverkets skylt har gett mig huvudbry. Ingen reklam har lagts ner i postlådan som lockar att köpa en splitter ny Huskvarnamaskin eller reparera den maskin jag har. Som inte ens är min egen och som jag alltid blir osams med de få gånger jag placerar den på vårt köksbord för att fålla upp några gardinlängder.

Annars blir jag översköljd av reklam, det är oundvikligt, all slags media är proppfulla av lockbeten som ska väcka mitt intresse och locka till att lätta lite på kontot för något som jag absolut måste ha.

När jag satt och tittade på en av tv:s reklamkanaler funderade jag lite omkring varför just vi  kvinnor verkar ha reklamen mest riktade åt vårt håll. Ingen man köper Nutri Color Creme eller Garniers hårfärg som verkar med kraften av olja och tränger in i hårets hjärta och slänger med ett svallande hår som glänser av färg och renhet. Det kanske de gör fast det pratas inte så ofta om det.
Men männen har mjäll, i alla fall om de är riktigt snygga och har en kvinna som krafsar i den torra hårbotten som blivit absolut mjällfri av Clerasil dry scalp så just den reklamen är manligt inriktad

Men - svullna magar, det tillhör det kvinnliga könet. Gaser som bubblar och ställer till oreda. Min make påstår att männen är kloka och lättar på trycker så de slipper äta dessa gaspreparat som minskar magens volym och säkrar både den drabbade och dess omgivning.

Inte heller lider männen av läckage och slipper känna sig ofräscha och lukta illa. De är också förskonade mot små kuddar av bindväv och blodkärl som kan bli förstorade, börja klia samt hindrar bäraren att sitta bekvämt.

Hår, hud, naglar och generande kroppsvätskor tillhör kvinnorna i reklamens värld.

Männen de får hålla till godo med olika sorters verktyg för hemmafixaren, kraftfulla rengöringsmedel och reklammannen för AD Bildelar, det är nemas problemas det!

Ord och fysiska former

Har haft ett barnbarn hos oss som nattgäst. Hela vardagen läggs åt sidan och jag förundras över den energipåfyllning ett barn kan bidra med.

Ur bokhyllan plockade små fingrar ner den israeliske författaren Amos Oz bok "Hur man botar en fanatiker" och uppkrupen i fåtöljen följde barnets ögon rader med text. På frågan vad hon egentligen läste blev svaret att hon letade efter ett recept på pannkaka.
Det närmaste något att fylla munnen med i boken, som med skärpa och humor behandlar de olika sidorna av den snabbt växande fanatismen i världen, är några rader om kaffe där författaren menar att arabiskt kaffe är oändligt mycket bättre än israeliskt, så flickebarnet tröttnade på sina efterforskningar omkring pannkaksrecept och anammade min fråga om att istället baka muffins. Om vi kunde läsa en saga först, helst något ur mina gamla sagoböcker.

Jag har kvar en hel del av mina gamla böcker som jag ofta fick i present av mina föräldrar men även av mormor och farfar. Mamma har med sin prydliga handstil präntat i böckernas insida på det hårda omslaget vem som var givaren och vilket årtal gåvan överlämnats, till stor nostalgisk glädje för mig idag.

I mitt barndomshem var litteraturen en del av vardagen, hyllmeter efter hyllmeter var fyllda med böcker, alla med olika innehåll. Jag kunde innan jag behärskade läsekonsten, med skräckblandad förtjusning bläddra i boken om kroppens anatomi, skala av hudlagret och blotta muskler, senor, inälvor och jobba mig ner till de gulvita benen eller fascinerat studera regnskogens djurliv.

När jag sedan lärt mig att bokstäver bildar ord och orden meningar blev böcker mina ständiga följeslagare och jag skrämdes inte av min mormors förmaningar om att min nacke skulle krökas av att ständigt sitta nedåtböjd.

Idag varierar mitt läsande, det går i skov, nyinköpta böcker kan bli liggande innan jag sätter mig tillrätta för att sjunka in i texten. När jag väl kommer igång blir det som ett beroende och jag har lätt att dras med i handlingen om den är väl formulerad och tilltalande.

Boken är inget nytt fenomen. Redan på 400-talet efter Kristus dök den upp i dess fysiska form med sammanfogade blad omslutet av ett bokband, men omkring 3000 före Kristus skrev assyrierna och sumererna med kilskrift på lertavlor. Egypterna plitade ner hieroglyfer på strimlor av papyrusväxten.
Det jag dock blir mest imponerad av är boken gjord av 24 karats guld med sex illustrerade sidor ihopsatta med guldringar. Den ska vara världens äldsta bok gjord av norditalienska etrusker 600 före Kristus. Språkbruket har dessvärre glömts bort så ingen kan idag läsa om det är en roman eller rent av en deckare.
Mycket förargligt och det är säkert många som grämer sig över detta nesliga faktum.

Jag vet dock inte i vilket landsarkiv denna bok är förvarad, det kanske är en väl bevarad hemlighet. Men att den finns är jag säker på för det har jag läst i tidskriften Världens Historia.