Svart-vitt och en kaxig kvinna

Ibland hamnar man i en sorts tankefälla, gråskalan mattas ut, saker och ting förefaller antingen i vitt eller i svart. Ett mönster som kan vara svårt att bryta sig loss från och kan hänga ihop med att vi ställer orealistiska krav på oss själva. Det är viktigt att veta vad folk anser om oss, vi vill inte framstå som misslyckade och känslorna styr vår uppfattning av verkligheten.

Dålig självkänsla och förväntningar som inte uppfylls i positiv riktning kan få den mest högreste på fall och då hjälper inte en klapp på axeln med en uppmaning att resa sig och gå vidare. Det är den där gillrade tankefällan som slagit igen om oss som måste låsas upp och på något sätt skrotas.

Läste en artikel att det är vi kvinnor som oftast kliver rakt över gråskalan och beger sig ut bland de vita och svarta tangenterna och jag började fundera över varför det egentligen är så.

Kan det vara så att kvinnan ser sina framgångar som tur medan männen ser sina egna lyckokast som ett bevis på skicklighet och styrka och att olyckliga omständigheter är orsaken till eventuella misslyckande.
Att vi kvinnor lättare fångas upp av negativa tankeställningar, att vi har svårare än männen att ta kontroll över våra känslor och mer mottagliga för yttre störningar.

Många kraxade omkring mig när jag var i färd med att starta det egna företaget. Även fyskiska påhälsningar förekom där det förmedlades att pappen över fönstren till den nya lokalen aldrig borde plockas bort eftersom hela företaget var dömt till misslyckande.

Jag trodde på mig själv den gången, vacklade aldrig en endaste minut i tron på att jag kunde det jag stod inför. Visste att jag aldrig skulle ha turen på min sida utan endast förlita mig på min egen skicklighet. Och jag känner mig faktiskt inte dugg skrytsam över det påståendet!
"Kaxig" hörde jag rösterna viska bakom min rygg men jag lät det passera.

Så fick jag ett mejl efter flera års verksamhet där tid och plats var utsatt för ett möte. Det gällde försäljningen av mitt företag. Som dock inte var till salu och skapade därför en kort tankemässig förvirring hos mig.
När jag avböjde att delta på detta möte fick jag ett kortfattat men kraftfullt svar i min mejlbox: "Sälj eller jag sänker dig!" Meljet var skrivet av en man, samme man som ville ha ett möte med mig.

Då visste jag att jag nått mitt mål, målet att verkligen ha lyckats och jag var ett hot i konkurrenternas egna verksamheter.

Jädrans vilket självförtroende det ger och jag ler ofta när jag tänker på det!

Andra bestämmelser och en slaktad spargris

Undanstoppad i en låda ligger min plånbok, tom och innehållslös på kontanter, endast ett gammalt kvitto ligger hopvikt i ett av de penningfattiga facken.
Plånbokstiden är förbi, numera bär jag på mig ett metalletui för alla de olika plastkort som behövs för den ekonomiska överlevnadens skull. Kort med olika koder som jag memorerat in i den sifferkunnig hjärnhalvan.
Stundom strejkar mitt sifferminne, det sägs att det går att övas upp genom att ihärdigt traggla den niosiffriga kombinationen som finns för ljusets hastighet. Som en sorts hjärngymnastik, sant eller falskt ska jag låta vara osagt. Vet dessutom inte sifferföljden och tänker inte lära mig och blanda in den i de jag redan har, allt för att inte skapa onödiga oreda.

Många gånger har jag stått med plastkortet i kortdragaren och funderat över de siffror som ska låsa upp och lösa ut mig från de inköp jag gjort. Nervositeten kryper in under skinnet när kön bakom mig växer och det hörs spridda skurar av suckar och pustar.

De som bestämmer har gjort bestämmelser att vi inte längre ska hantera kontanter, säkerhetsåtgärder i ett samhälle där rån och penningatvätt förekommer. I början var det ovant, nu har jag rättat in mig i ledet och har ytterst sällan lösa sedlar och mynt i min ägo. Skulle jag någon gång till trots ha en tjuga eller hundralapp vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dem, vanans makt är stor och betalkortet åker fram och sedeln förblir liggande till något annat tillfälle.

När jag var liten hade jag en röd sparbössa med Sparbankens emblem eken på. Den var finurligt inrättad och garanterat inbrottssäker. En metallisk läpp öppnade sig när pengarna skulle matas in och den föll obönhörligt ner efter avslutat verk. Med en kniv kunde den pressas upp och innehållet beskådas men mer än så var det inte och jag fick inte se penningahögen förrän det var dags för den årliga tömningen på Sparbanken.

Med ett stadigt tag i den röda bössans metallhandtag följde jag min pappa till bankkontoret och den lilla nyckeln som damen i banken förvarade på ett säkert ställe låste upp min årsförmögenhet. Sedlarna frasade snabbt mellan tummen, som då och då doppades i den vattendränkta skumgummibehållaren, och pekfingret. Ettöringar, tvåöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar och enkronor rasslade genom räkneverket och paketerades i prydliga pappersrör som omsorgsfullt tillslöts.
I min bankbok noterade summan av det hopräknade och pappa präntade in i mitt barnamedvetande vikten av att vara sparsam och ekonomisk.
Med tom sparbössa i ena handen och färgglada ballonger i den andra, som en sorts premie för ivrigt och duktigt sparande, begav vi oss hemåt för att under året åter fylla på den röda sparbössan.

Under den här sparande perioden i mitt liv fick jag dock en traditionell spargris. Den gick att slakta genom att dra ur en plastpropp under grisens runda buk, påkommen av pappa fick grisen passera revy och den mer stabila och säkra bössan togs åter i bruk.

Ett hungrigt barn och grädde i mustachen

Var på ett café och njöt av en god latte och en präktig bakelse. Vid bordet bredvid satt en barnfamilj, den minsta låg i sin barnvagn och sov sin fridfulla sömn. Det hördes några svaga snusningar från vagnens innanmäte och jag såg hur mamman ivrigt högg in på det som låg framför henne på assietten. Hur länge en bebis tänker sova är en oklarhet vilket är varje förälders dilemma vid det uppdukade bordet.

Plötsligt började det röra sig i vagnen, ett gnyende som övergick till ett starkt skrik. Mamman svalde den sista tuggan och började fingra med knapparna i blusen. Så lade hon upp ett mjölkstint bröst på cafébordet, precis bredvid den trendiga svarta servetten med vit snirklig text och den tomma assietten där endast några smulor låg kvar som visade att hon ätit en kaka med rabarber. Pappan lyfte ur barnet från vagnen och gav det till mamman som i sin tur lyfte upp sitt bröst från bordet till allmän beskådan, lade barnet intill barmen och barnet började girigt suga i sig av den kroppsvarma mjölken.

Naturligtvis är detta inte sant, det är något jag hittade på i skrivandets stund. För ingen ammande mamma vevar runt med sina bröst, i alla fall ute bland offentligheten. Ingen annan kvinna heller om hon inte befinner sig på ett ställe där det är helt i sin ordning att göra så.

Debatten har gått varm omkring ammande mödrar på caféer, restauranger och andra platser där det rör sig människor efter att en mamma matade sitt barn på det mest naturliga sätt på ett café och caféägaren kom rännande med en servett som han placerade över det ätande barnets huvud.

Jag funderar, vad är det egentligen som väcker ett sådant anstöt när en mamma ammar sitt barn? Det måste vara själva barnet som får känslorna i svall. För en liten bit av ett naket bröst kan det ju inte vara eftersom vi konfronteras med andras bröst så gott som dagligen. I filmer, tv-serier och top-less på badstranden har länge varit ett känt begrepp och jag har då aldrig hört talas om att någon skyndsamt lagt ett badlakan över den solande kvinnans överdel.

Eller är det själva ätandet som stör. Det kluckande ljudet när barnet sväljer i djupa klunkar. Ja så måste det vara, för om vi tittar på varandra när vi äter så är det faktiskt inte så värst aptitligt. Munnar med söndertuggad mat som gapar stort över gaffeln, matrester i mungiporna, grädde i mustachen och prickar av grönpepparsås på hakan. Läppstift fastkletad på vinglasets kant och söliga servetter.

Det har hänt jag själv haft god lust att resa mig från stolen, veckla ut min servett och lägga den över huvudet på någon restauranggäst som inte äter på ett snyggt sätt. Men då skulle jag antagligen bli utkastad eller i alla fall bli uttittad precis lika mycket som en ammande mamma.

För en ammande mamma måste man ju bara titta på, kanske får man då en skymt av bröstet för det behövs för att kunna starta upp en debatt huruvida en mamma ska sitta hemma och mata sitt barn eller om hon ska drista sig till att gå ut bland folk och låta barnet skrika av hunger eller inte för att ta hänsyn till sin omgivning.

Jesus och den flygande kvasten

Vi förbereder oss inför den största årliga högtiden i det kristna kyrkoåret. Ljusa färger som hör våren till och maträtter, inte lika tungsmälta som julens uppdukade bord.
Det är en glädjens högtid som inleds med en tyngd, ämnade för oss alla.

När vår yngsta dotter gick i lågstadiet skulle klassen åka in till Norrköping och få berättat för sig varför vi firar påsken. Några av oss föräldrar var med och körde barnen så kommunen inte skulle bli drabbade av de ekonomiska kostnader det kunde medföra om barnen skulle åka buss de drygt sex milen tur och retur.
Förväntningarna var höga och damen som skulle lotsa barnen genom påskhögtiden ställde en fråga: Varför firar vi påsk?
Vår dotter räckte upp handen och svarade att det gör vi för att Jesus dog och sen blev levande igen.
Påskdamen tittade på flickan och svarade att "nej vi firar påsken för att påskkäringarna far till Blåkulla och att vi målar och äter ägg!"
Jag såg förvirringen i vår dotters mörka ögon när hon tittade på mig och jag förblev tyst. Vilket jag än idag skäms över.
Damen fortsatte snabbt att guida barnen vidare genom stilla veckan och fram till för henne den verkliga höjdpunkten och påskens avslut.

Efteråt skulle vi äta lunch tillsammans med barnen och jag försökte mig på att prata med klassens lärarinna om den information barnen fått och att jag nog tyckte det var en aning märkligt. "Nu var vi ju inte här för att prata om Jesus utan om vår påsktradition" svarade lärarinnan och de andra föräldrarna nickade i djupt samförstånd.
Jag fortsatte måltiden under tystnad.

När mitt äldsta barnbarn var liten frågade han mig varför Jesus föds varje år på samma datum men dör varje år på olika datum. Det var svårt för mig att förklara att det beror på fullmånen och vårdagjämningen på ett sätt som ett litet barn kan förstå. Det är nätt och jämt att jag själv begriper en tideräkning som hängt med sedan  år 325.
Kanske påsktanten i Norrköping hade lika svårt att förklara varför vi egentligen firar påsk för den ditresta småskoleklassen.  Kanske var det lättare för henne att förmedla en gammal folktro, att häxor beger sig till Blåkulla på kvastar där allehanda försiktighetsåtgärder bör vidtagas för att göra färden så besvärlig som möjligt.
Eller också var det hela meningen med klassresan, att de skulle få lära sig om den folkliga traditionen och utesluta den kristna innebörden.

I alla fall, kommer det några påskkäringar till vårt hus ska jag inte göra det omöjligt för dem utan lägga något gott i de framsträckta korgarna, artigt ta emot de målade påskbrevet och önska en Glad Påsk och trevlig resa!

Otrivin Comp och en knöl i bröstet

Under vintern har det snorats och hostat. Små rinnande näsor och nysningar rakt ut i luften och jag har andats in miljontals förkylningspartiklar som barnbarnen delat med sig av. Varje dag har jag väntat, nu slår det till, den första kliande känslan i halsen som eskalerar till värk, problem att svälja, täppt näsa och sprängande huvudvärk.
Men samtliga symptom har uteblivit och jag har ställt mig undrande. Varför blir jag inte sjuk nu när jag kan unna mig att ligga under täcket, dricka varmt, läsa en bok eller helt enkelt sova bort förkylningen?! Är det kanske så att när stressen inte längre finns i min kropp blir jag motståndskraftig eller har jag helt enkelt blivit immun mot ettriga barnbaciller?

Flaskan med Otrivin Comp, starka halstabletter och mjuka pappersnäsdukar från Lambi har förblivit liggande i sin låda och mitt friska jag har konstaterat att kanske flaskans innehåll snart passerat bäst före datum.

För många år sedan upptäckte en väninna till mig en knöl i bröstet. Den karvades bort och hon såg livets möjligheter, faran var avblåst och hon startade egen firma. Kanske en avlägsen dröm som hon förverkligade som ett tack till livet.

En ny knöl i andra bröstet upptäcktes i höstas och när vi var och gästade deras hem följde jag med henne till sjukhuset som sällskap i det trista sjukhusväntrummet där sönderlästa veckotidningar är enda förströelsen.
Hjärtat slog under mina revben och skamset tackade jag för att det inte var jag själv som satt där på den röda soffan av konstläder.

Knölen är borta, likaså hela bröstet som bäddat in den cancerfyllda samlingen i sin mjuka vävnad. Tuffa behandlingar är påbörjade och min väninna finns med mig varje dag i mina tankar.

Vi kan prata om det. Prata om illamåendet som lindras med tabletter. Vi kan prata om håravfall och ändrade behandlingar. Men det som berör mig mest är att vi kan skratta tillsammans. Vi kan skratta när jag varnar för att håret som en dag kommer att växa ut kanske blir rött. En önskan från väninnans sida att så blir fallet, rött hår har alltid stått högt upp på hennes önskelista om hårets kulör. Vi kan tillsammans fundera över hur fingrar och tår kommer att se ut om behandlingens hårda biverkningar får naglarna att falla av.

En öppen dialog omkring hennes tillstånd, inga krusiduller eller överslätande tomma fraser. Hon har framtidsplaner, ett starkt psyke och ser varje stund som en möjlighet.

Mitt hjärta bultar ändå lika hårt under mina revben och flaskan med Otrivin Comp ligger fortfarande oöppnad i sin låda i vårt badrumsskåp.