Pojken och det överfulla sjukuset

Elvaårige Fredrik hade vattkoppor. Det kliade sved, varje förälder med ett vattenkoppssjukt barn vet hur barnet i de flesta fall lider av klådan. Det är lätt att riva där det är som värst, så var det säkert även för Fredrik.
Så tillstötte en komplikation, pojken fick ont i höften och föräldrarna åkte akut till sjukhuset. Som inte visste vart de skulle göra av honom. Barnkliniken hade inget ledigt isoleringsrum och han slussades fram och tillbaka mellan olika avdelningar efter att först ha väntat i många timmar på akutmottagningen.
Så hände det som inte får hända, Fredrik dog och det visade sig att han fått blodförgiftning.

Den elvaårige Fredrik med sin barnsjukdom blev en i dödsstatistiken över de patienter som dör på en plats där de ska få hjälp och bot. Inte på grund av okvalificerade läkare utan på grund av brist på vårdplatser. Hur många som egentligen dör vet ingen riktigt säkert, personalen har helt enkelt inte tid att skriva avvikelserapporter. Däremot finns det hyllmeter av statistik över väntetider innan vi blir uppropade med namn där vi sitter och läser en gammal tidning i ett opersonligt väntrum någonstans i Sveriges många sjukhus och vårdinrättningar.

Patientsäkerheten är låg eftersom det händer att medicinska felbedömningar görs många gånger på grund av bristen på vårdplatser, den med de medicinska kunskaperna måste chansa. Fel görs ideligen och ibland går det inte att rätta till misstagen eller agera snabbt utifrån den felbedömning som gjorts.

Akutmottagningarna blir överhopade av patienter som ingen vet var de ska göra av när vårdavdelningarnas rum är fulla av redan upptagna sängar. Enda möjligheten för vård på rätt plats är att placera patienter i korridorer, men det är flydda tider eftersom det införts korridorstopp på sjukhusen.

Sjukvårdspersonal flyr fältet med sönderbrända nerver och sömnsvårigheter, orken är slut och de som är kvar får jobba dubbelt så mycket tills de inte heller orkar längre. Bördor tunga som gråstenar både för de kvarvarande klädda i vita sjukhusmunderingar och för de som tyngs av dåliga samveten både för arbetskamrater, patienter och sina slutkörda sinnen.

Det här är inget nytt fenomen, det har pågått under många år och när jag för något år sedan promenerade förbi akutmottagningen vid Vrinnevisjukhuset blev jag riktigt ängslig när jag såg en sjukhusbår placerad utanför huvudentrén. Min oro för att det införts utomhusundersökningar stillades när jag fick reda på att akutmottagningen hade storstädning, där av anledningen till bårens utomhusvistelse.

Jag är tacksam och glad att jag än så länge är frisk och inte behöver uppsöka stressade läkare, ledsna sköterskor och känna att jag egentligen är ett besvär som inte har vett nog att hålla mig kry.

Vill inte bli en bland de andra där det eventuellt (om någon hinner och har ork att skriva)  står en rad i journalen:
" Den bidragande orsaken till fru Larssons dödsfall var fullt överbelagda vårdplatser."

Jamal bakom ratten och black and white

I en av Stockholms förorter sitter Jamal  bakom ratten i den bil som förhoppningsvis ska inbringa honom pengar vilket ska täcka de räkningar som dimper ner varje månadsslut. Helst ska pengarna räcka till annat också, mat, kläder och kanske något extra till barnen. Han läser ur en bok, tittar upp då och då, skylten på biltaket visar att hans taxi för tillfället är ledigt för resenärer.
Jamal är från Irak, har har studerat i många år innan han till slut tog sin juridikexamen. Nu kör han taxi i en förort till Stockholm.

Jasmin söker arbete, hon har sett en annons som utlovar jobb och hon är ivrig att få komma på anställningsintervju. En sista blick i hallspegeln och hon är redo. Stänger ytterdörren och känner en sista gång att den är ordentligt låst innan hon kliver in i hissen, trycker på den gröna knappen och hissen startar med ett litet ryck och susar sedan nedåt till höghusets entré.
Hemma igen och hon skrollar igenom Arbetsförmedlingens annonser på internet. Slöjan har hon tagit av sig, vikt prydligt ihop den och lagt den på hatthyllan.

Mahmoud är imam och i hans bokhylla finns en pärm. Brev med hotfull innebörd, nidbilder på profeter och nedklottrade tidningsartiklar fyller pärmen. Det händer att stenar och flaskor har kastats mot moskén och Mahmoud känner en stark rädsla.

Eliza från Gambia arbetade fyra dagar inom hemtjänsten när hon plötsligt blev uppsagd. Hon förstod inte varför, ingen hade klagat, inte heller hade hon misskötts sig. Diskrimineringsombudsmannen hjälpte Eliza till en ny anställning inom hemtjänsten.

En äldre kvinna som hade hemtjänst fick sitt underliv insmord med tandkräm eftersom hemtjänstarbetaren inte hittade någon mjukgörande kräm och händelsen blev ett polisärende.
Undersköterskan skulle hjälpa till med påklädning. Samtidigt passade hon på att plocka med sig brukarens plånbok och smycken. Det visade sig att andra brukare under lång tid blivit bestulna på sina värdesaker.
Om dessa händelser går att läsa i pressen och det visar sig att de båda anställda var födda i Sverige av svenska föräldrar. De har således inte utländsk bakgrund.

Snart är det åter dags för oss att bege oss till de anvisade lokalerna och ställa oss bakom den tygbeklädda skärmen. I största hemlighet lägga valsedlarna i de vita kuverten. Vill man öka spänningen går det bra att plocka på sig lite olika valsedlar så grannen kan undra vilket parti man egentligen tillhör.

Jimmie Åkesson viftar glatt med sin flagga som pryds med symbolen för vårens efterlängtade ankomst.
Sverige är inte rasistiskt, inte heller Sverigedemokraterna lovar Jimmie och sneglar bara lite på de tidigare förgrundsgestalterna som varit verksamma i nationalistiska och rasistiska partier och organisationer med viss aktivitet i nazistiska Nordiska Rikspartiet.
Partiets blåsippsmärkta fana förklarar att partiet har genomgått djupgående förändringar och är inte samma parti som för 10 - 15 år sedan.
Jimmie Åkesson och hans kamrater har en nationalistisk grundsyn och ser med kritiska ögon på ett mångkulturellt samhälle.

Kanske beställer Jimmie in en god filé mignon black and white när han är ute på sin valturné och tar en paus på någon restaurang. Fast without black, må hända.

Trädgårdstrivsel och smultron

Det har varit premiärtur i trädgården med vår gräsklippare. Den har hängt med ett tag men startar lydigt på första rycket om jag gör enligt de rätta anvisningarna. Jag hyser stor respekt för maskiner utrustade med vassa knivar och ibland drar jag mig till minnes, trots att det är mer trettio år sedan, mannen som körde över sin dotters fot under gräsklippningen och vilka förödande konsekvenser det medförde. Det pratades under lång tid om den händelsen och vi var många som därefter höll ett extra öga på barnen när gräsklipparna kom fram.

I vårt område där vi bor finns det tre trädgårdar som fascinerar mig mycket, alla tre totalt olika varandra.
Trädgården som ligger närmast oss är en naturtomt rakt igenom. Där får myrstackarna växa till sig i sin rätta miljö och någon gräsklippare har jag aldrig sett till. Vilket beror på att det inte finns något gräs att klippa utan blåbärsris och lingonris får breda ur sig efter eget behag och jag vet att det till och med växer kantareller vid stugknuten. En liten köksträdgård vid en stor sten och jag har sett över staketet att gräslöken växt sig frodig. Trädgården ger en möjlighet att upptäcka naturen utan att behöva ge sig iväg på långväga turer för att komma växter och småkryp nära.

Den andra trädgården ligger snett över vår gemensamma väg. Den är nästan som en sagoträdgård och vore jag barn skulle jag utforska den på ett barns vis. Salamandrar och små grodor lever sida vid sida, dock har trädgårdens ägarinna berättat att smågrodorna minskat drastiskt i antal.
Den vackra magnolian är nu översållade av hundratals blommor och det som jag vet växer i trädgården är på väg upp ur vinterdvalan.
En igelkottfamilj har sig hittat en trygg boplats och förra året kom även en grävlingfamilj på besök och höll efter nedfallande körsbär samtidigt som de gav trädgårdsägarinnan stor glädje med sina konster.
På baksidan huset finns en altan vars tak består av vinrankor, att sitta där ger en exotisk stämning och en känsla av utlandsvistelse.

Den tredje trädgården har allt en mer noggrann trädgårdsinnehavare kan önska sig. Vatten som porlar, ansade rabatter och oklanderligt vackra gräsmattor. Öppna ytor som inbjuder till solbad och vackra välväxta trädgårdsväxter som står i harmoni med varandra. Trädgården är en njutning för ögat men kräver en hel del arbete för att hålla den vacker från vår till höst då trädgårdsredskapen åter ställs undan för vinterförvaring.

Vår egen trädgård är en blandning av dessa tre grannträdgårdar. Det något ansade och planterade samsas med det som naturen själv åstadkommit. Blåbär växer runt huset och jag kan sitta bekvämt på vår altan och fylla blåbärskorgen till bredden. Runt ett stenparti växer det smultron till glädje för barnbarnen som gärna drar sig dit och sittande på huk plocka i sig av de söta bären. Vi har växter som vi tagit med oss till varje plats vi bott på och vissa av dessa växter har en gång tillhört min svärmor.
När hösten bjuder på sitt blommar ljungen med sina lila blomställningar bland granar och tallar medan björklöven ändrar kulören från grönt till gult.

Och som en bakgrundsfond ligger sjön, ibland stilla och blank, andra gånger bjuder den på ett vågskummande skådespel.

Jag förnimmer en härlig känsla, i år är första året under den tid vid bott här som jag verkligen kan njuta av vår fina men halvvilda trädgård. Precis varje dag dessutom!

Ett trasigt barn och socialtjänsten

Vi har så gott som alltid haft katt när vi bodde på lantgård. Ladugårdskatt som höll efter råttor och möss men även en katt som fick komma och gå hur den ville, åt sin mat i vårt kök och sov i våra sängar. Det hände att kattfröknarna på naturlig väg ökade i antal och den som har haft med kattungar att göra vet hur svårt det är att låta bli de små ljuvliga varelserna. En orolig kattmammas kurrande, låt barnen vara, gör dem inte illa, låt dem sova och dia i lugn och ro. Orons påfrestningar satte igång försvarsmekanismen och med varsamhet flyttades kullen till ett säkrare ställe. En inbyggd instinkt, att skydda sina avkommor.

Normalt sett har även vi människor den instinkten, hur många gånger har jag själv önskat att jag kunde ta på mig barnens sjukdomar och bekymmer.
Men så finns det barn som av olika anledningar far illa. I Dagens Nyheter går idag att läsa om bristerna i samhällets skydd av barn. Över hela landet slarvas det med inkomna anmälningar av barn som inte har en chans bland vuxna. Som blir misshandlade både fysiskt och psykiskt. Föräldrarnas åsikter står starka mot barnens behov av skydd och utredningar läggs ned. Utredningar som är långdragna och där föräldrasituationen blandat med deras åsikter prioriteras framför barn i behov av skydd. Handläggarna kan inte ge några bra förklaringar till varför de inte gått vidare med de inkomna anmälningarna.

Om familjer flyttar från orten eller om flera anmälningar hamnar på olika handläggares bord finns det inga möjligheter för socialtjänsten att se om barns situation anmälts en, två eller flera gånger. Detta för att det inte finns någon nationell statistik över anmälningarna, inte heller någon registrering över åtgärder eller insatser som gjorts.

Madeleine Cocozza är doktor vid Linköpings universitet och hon meddelar i artikeln att en riskanalys pågår och att det är möjligt att barn som far illa kan få särskild uppmärksamhet samtidigt som för hoppningarna finns att Sveriges kommunen kommer att ta bättre ansvar.
Doktor Cocozza hävdar att "tyvärr är det inte rättssäkert att vara barn i Sverige idag" och jag är benägen att hålla med i det uttalandet.

Mor-och farföräldrar som märker och förstår att barn far illa eller grannar som slår larm har inga möjligheter att rädda ett barn från en svår situation. Pappor är lika maktlösa därför att de är just pappor.
Jag gjorde en gång ett reportage angående våld i nära relationer. Där klargjorde socialtjänsten att barns mödrar bör skyddas från den de valt att skaffa barn tillsammans med. Att Tingsrätten måste lära sig att lyssna på mammorna. Men vem lyssnar på pappor? Jag ställde frågan och fick till svar att kämpande pappor finns det inte, i alla fall inte så många. Just den socialtjänsten hade inte stött på någon pappa som bara ville sitt barns bästa.

Men, hävdar jag, de finns! Men dessa pappor har mycket små möjligheter till att skydda barnen, för det finns även mammor som på olika sätt inte värnar om sina barns bästa. Dessa mammor skrivs det minimalt om i dagspressen om inte mamman har ihjäl sitt barn och det skapas feta svarta rubriker.

Vem står vid sidan av en pappa och hans barn, lyssnar till hans oro över sitt barns livssituation? Inte socialtjänsten i alla fall.
Jag anser att alla misstankar, hur vaga de än må vara, mot att barn far illa bör utredas innan socialtjänstens handläggare lägger akten i ett arkiv som inte ens registreras! Det är enda sättet att få reda på om barnet far illa eller inte..........

En korv med mos och ett uttorkat skelett

Har ägnat hela dagen åt tidningsintervjuer i vår grannkommun. Spännande möten blandat med lite mer torra inslag men allt av värde att skriva om för en frilansande reporter.

Mycket kaffe blir det en sådan här dag och jag som inte ens dricker kaffe tackar artigt ja till en balja java vid dessa tillfällen. På de flesta ställen ska det drickas ur stora muggar och företag brukar sällan ha mjölk att blanda ut det beska med så det är bara att ta djupa klunkar, svälja och verka normalt oberörd.

Den hastigt påkomna värmen och magens uppror mot kaffets syra gjorde mig både törstig och hungrig och vid lunchtiden kände jag mig mer som ett uttorkat skelett än en aktivt jobbande skribent.

Mot nästa mål stannade jag till vid en korvkiosk och beställde en grillad special. Då uppstod ett verkligt problem. Den unga damen stirrande oförstående på mig och upplyste att hon inte visste vad det var. Snabbt kollade jag in menyn över mitt huvud, böjde nacken och läste rad för rad. Ingen grillad special.......
Eftersom jag numera inte är så hemmastadd vid korvkiosker resonerade jag med mig själv att det kanske är en för länge sedan utdöd maträtt.

"En grillad med bröd och mos går också bra" försökte jag och med korvtången i högsta hugg såg flickan mer och mer olycklig ut varpå hon kallade på förtäringsställets ägare.
Med bister uppsyn förkunnade han att vill jag ha bröd till korven får jag endast två skopor mos för annars kunde de inte ta betalt på rätt sätt. Två skopor mos och det hala skulle gå ihop sig ekonomiskt med tanke på brödet som tillkom.
Korvflickan började slå in i kassa-apparaten men blev bryskt avbruten av ägaren som suckande påpekade att nu hade hon minsann slagit fel.
Jag försökte ändra min beställda meny, garanterade att en kokt med bröd och senap också är gott, men flickan ville utmana både sina kunskaper vid stekbordet, kassa-apparaten och inte minst hennes chef förtroende.

Så skred hon till verket efter att först ha förhört mig om hur jag tänkte göra med korven.
"Äta den, så här" visade jag, höll upp handen och tog ett hugg rakt ut i luften. Flickan nickade till svar.
 Ägaren övervakade noga hennes tillredning men fick lov att avvika för att ta emot en ny beställning.
"En dagens" och jag såg lättnaden i hans ansikte, äntligen en okomplicerad matgäst.

Då gjorde korvägaren en fasansfull upptäckt. Flickan hade snittat korven, tvärs över i små smala ränder!
Hans korvar skulle absolut inte snittas och flickan talade till döva öron om det trevliga utseendet på en snittad grillkorv.

Till sist hade hon, efter ytterligare tre hungriga gästers mellanlandning, fått ihop min grillade special. Jag tackade, tog skapelsen ur hennes hand men det fattades något. Lite torkad dill över allt hade gjort susen, men jag vågade inte fråga för den omuntre korvkioskägaren hade satt respekt över hela den grillosande byggnaden.

Så jag lät saken bero, satte mig i solen och åt njutningsfullt upp en hel grillad special, torkade munnen och slängde lydigt servetten i den för ändamålet uppsatta papperskorgen.