Summa sidvisningar

tisdag 28 oktober 2014

Kärlek och ett samtal på bänken


Vi åkte in mot staden. Samtalade om stort och smått. Mest om kärlek. Bröllop och hur man lovar att älska och ta hand om varandra.

"Du är mitt hjärta och glädje" sa jag och besvarades med en nick och en stadig blick.

Vi gick hand i hand genom gallerian. Jag kände mig stolt och villa att alla skulle se oss. Hur vi hörde ihop. Människor sprang fram och tillbaka. Tomma kundvagnar in och fyllda kundvagnar ut. Alla upptagna med sitt eget.

Matkassen i bagaget. Hemfärd. Vi sa inte så mycket, tittade ut på de allt mer kala träden som svepte förbi utanför bilrutorna.

Äppelkaka och vaniljsås. Kramar och småprat. Lycka och glädje.

Ute i trädgården satte vi oss på bänken efter att vi tillsammans planterat den nyinköpta ljungen. Konstaterade att solen höll på att gå ner. Mindes sommaren då vi satt på samma bänk för att finna svalkan i skuggan. Saft och glass.

Fantiserade om en framtida resa.
"Kanske till Kroatien."
"Varför just Kroatien?" undrade jag förvånat.
"För jag tror det är härligt där."

En död råtta i ett förrådsutrymme. Vi förfasade oss över lukten. Grälade på råttan som gnagt sönder min jacka, precis där ärmen var fastsydd. Bar tillsammans jackan till soptunnan. Öppnade det gröna locket och förpassade den ner bland de andra soporna. Adjöss med den!

Solen försvann. Ljusen vi tänt i lyktorna fladdrade en aning i vinddraget som smög sig in mellan springorna i glaset. Mörkret fick ljuslyktorna att bli stämningsfulla.

En liten stund nära varandra i soffan. Lotta på Bråkmakargatan var som vanligt arg. Vi skrattade.

Två dagar ska hon vara hos oss. Flickebarnet. Som är 4 år och inte längre kissar på pottan.

"För det gör inte fyraåringar förstår du mormor. De har växt ur pottan när de är fyra år."

Ett av fem små hjärtan och glädje.....




måndag 27 oktober 2014

Ananas på kassler och krabba i skal



I min bokhylla finns en kokbok som jag plockar fram lite då och då. Där finns recept på helt vanlig husmanskost blandat med lite mer udda och annorlunda maträtter.

Så drog jag mig plötsligt till minnes att när jag flyttade hemifrån precis i början av 70-talet köpte jag under flera år Husmoderns Köksalmenacka. En receptbok med rader till för att skriva ner egna noteringar. Vart dessa rariteter tagit vägen vet jag inte, antagligen har jag kastat dem och jag ångrar mig bittert. Det hade varit roligt att bläddra i dem och få mig en nostalgisk matkick.

En favoriträtt jag ofta lagade var gratinerad kassler med ananasringar. Ris och en flaska Vino Tinto gav den festliga maten finess och fullbordan.

Ville jag fixa till något utöver det vanliga köpte jag en burk konserverad krabba som effektfullt lades upp på stora snäckskal. Lite riven ost, in i ugnen och succén var ett faktum.

En långfranska skivades så den hängde ihop i botten. Mellan brödskivorna tunna skinkbitar, tomat och ost. Även denna kulinariska anrättning fick osten att smälta, brödet bli frasigt och tomaterna glödheta i ugnen med grillen påslagen.

I kylskåpet alltid en burk Nattkorv och i det lilla frysfacket en inknölad fryspåse med Kinamix.

Jag upptäckte vitlökssalt. Salta efter sunt förnuft. Det är endast i medelhavsländerna vitlök används i riklig mängd fick jag lära mig.

Så damp det ner ett flott erbjudande genom dörrens postinkast. Ett blad singlade ner och lade sig till rätta på hallmattan. Jag hade blivit utsedd som provsmakare åt Estrella. För att tugga i mig av diverse produkter skulle jag tjäna hela tre kronor!

Från Konsum släpade jag hem kassar med mat inhandlat för en vecka. 150 kronor stod det på kvittot. En gigantisk summa pengar för råvaror.

Minns när maken och jag åt vår första pizza på restaurang. Vilken fest, vilken upplevelse!

Tiderna förändras, även vår matkultur.

Palt med fläsk och vit sås, hur ofta tillreds det nu för tiden i våra kök? Det händer lite då och då i vårt och varje gång jag köper en paltbrödskaka i vår affär ser jag hur handlaren ryser lite försiktigt så jag inte ska märka det när han kommer tillbaka från affärens innandöme där han hämtat palten från butikens frys.

söndag 26 oktober 2014

Regn på fönsterrutan och dåligt samvete



Ibland är vissa dagar grå. En osynligt men tung filt omsluter hela kroppen och fötterna går knappt att lyfta från marken.

Regnet som slår hårt mot fönsterrutan och skymmer sikten ut med sina nedåtsträvande droppar gör rutan alldeles randigt. Det är tid för melankoli.

Men varför blir då vissa dagar blytunga och askgrå? När livet normalt är så fyllt med glädje och hoppfullhet.

Antagligen heter det dåligt samvete. Det samvete vi dagligen släpar runt på som en kvarnsten. Aldrig blir fria från det så länge vi lever och andas.

Vi pratade om det dåliga samvetet idag, maken och jag. Funderade på hur vi skulle bli av med det.
Så kom vi på en lösning. Genom att hjälpas åt att fördela upp det dåliga samvetet. Eller framför allt erkänna och prata om att vi ständigt blir påminda om att det finns saker som borde göras men inte blir av.

Sätta oss ner och fråga varandra: Hur ser ditt samvete ut idag? Markera upp en skala: Mycket dåligt, mindre dåligt eller inte alls dåligt. Det sista påståendet vore förstås det mest attraktiva.

Vi är i olika samvetsfaser under livet. Maken sa att han ständigt hade dåligt samvete för allt han försakade när han jobbade som intensivast i lantbruket. Nu tycker han att han hinner med det mesta av det han vill göra och att det sker i ett lagom tempo. Pensionärstempot.

Själv kan jag få dåligt samvete för att jag aldrig kan få till den där matbrödsdegen jag pratat om i flera dagar. Bagatell anser maken och åker till affären och köper en limpa.

Men det största dåliga samvetet jag dras med är att jag en gång i tiden tillät mig att arbeta så hårt att jag blev sjuk. Det förföljer mig varje dag. Samvetet mot min familj som fick hela sin tillvaro omkullkastad.

Och så flyger de där små dåliga och grå samvetstussarna omkring. Gör sig ständigt påminda. Det går inte att schasa iväg dem utan de kletar sig fast med sitt osynligt klister.

Jag borde, jag måste, jag skulle ha gjort för länge sedan. Rubriker har de också de där rackarna.

Nu har vi i alla fall beslutat oss, maken och jag, att någon gång då och då lätta på våra samveten för varandra. Dela upp dem mellan oss i rättvisa högar och sedan jobba oss igenom dessa högar och inte låta dem bli allt för omfångsrika.


fredag 24 oktober 2014

Gula löv och Pajalagröt


Det rasslar under skosulorna när jag går ut i trädgården. Löven ligger i oordnade små högar dit blåsten för dem och rasslet när jag kliver i högarna vittnar om att sommaren oåterkalleligt är över.
Till och med oktober månad närmar sig sitt slut. Snart får vi ställa om klockorna till vintertid. November, denna för mig förhatliga månad träder in. Mörk, kall och rå.

Jag är i alla fall glad att vi inte bor i Pajala. Där är vintrarna så kalla att bildäcken blir fyrkantiga när bilarna stått parkerade en längre tid. Snön kommer tidigt och björkarna släpper inte fram sina löv fullt ut för än i juni. På midsommar finns det fortfarande snö kvar på sina ställen. I Pajala.

De kokar visst en speciell sorts gröt där upp i nordligaste Sverige. Pajalagröt. Med havrekli, linfrö och fiberhavregryn. Kan förvaras upp till en vecka i kylskåp och värmas i mikrovågsugnen vid behov. Kanske behövs det rejäl mat för att hålla kroppsvärmen när det är som kallast.
 Fart på magen lär det även bli med alla dessa fibrer.

Glassbilen körde förbi på vår mörka gata för en stund sedan. Spelade sin käcka melodislinga och det känns en aning malplacerat. Glass hör ju sommaren till. Jag tror knappt att någon av oss som bor här var hugade spekulanter på glassbåtar, strutar och isglass.

Vi tänder ljus. Kurar ihop oss och stirrar in i den fladdrande ljuslågan. Det är mysigt med höstens mörker. Vi intalar oss, försäkrar varandra om att mysfaktorn är hög. Dricker hett te och suckar lite över att sommaren nu är slut.

Och faktiskt, när vi upprepar vårt mantra gång på gång är det riktigt trevligt i mörkret. Vi hittar fram till lugnet och gillar när det knäpper i det varma elementet som sprider sin energi runt i huset.

Det livar upp och vi kontaktar våra vänner. "Kom hit, umgås med oss!" Och alla har plötsligt tid för gemenskap. Grillar och solstolar är undanplockade. Gräsklipparna smorda och rengjorde. Står i vila tills det är dags igen.

Sommarhetsen är över trots att glassbilen gör allt för att hålla skenet uppe. Än finns tid att äta glass.

Nej, säger jag! Ingen glass! Glögg och lussekatter är vad jag trånar efter.

Var sak har sin tid.




torsdag 23 oktober 2014

Bonden och hans fru



För några veckor sedan fick jag se dem. Breven från de kärlekskranka som vill ha sig en bonde att dela livet med. Naturligtvis läste jag inte breven. Man läser inte andras brev. Men jag fick ändå se brevhögen. De låg på Madeleines köksbord, prydligt uppsprättade med en brevkniv.

Nu var det inte Madeleine själv som sprättat breven. De var redan sprättade när Linda kom i sina käcka gummistövlar och med ett stort leende tömde ut skörden av brev fyllda med förhoppningar.

För så är det fick jag veta. Det kan ju vara knäppskallar som skriver otrevligheter till bönderna och då måste produktionsbolaget vara på den säkra sidan.

Nu kom Madeleine inte med i tv-programmet. Synd tycker jag och fler med mig som känner henne. Det bestämde produktionsbolaget i ett tidigt skede. Men hon hängde inte läpp för det. Hon har så mycket annat att styra med på sin gård än att valla karlar bland sina alpackor. Hon är en kvinna med båda fötterna stadigt förankrade i den lantliga myllan, Madeleine.

Vi sitter förväntansfulla och funderar över om sommaren blir så där lantligt romantisk hos de fyra bönderna som får flickor och damer boende under sina tak. Det vi inte vet är att de endast bor tio dagar hos respektive bonde.

Då gäller det att vara het på gröten och pang på rödbetan om kärleken ska infinna sig.

Det är kanske därför det inte riktigt vill sig för många tidigare okända lantbrukare som efter programmet blir riksnyheter. För hur ska man kunna välja ut den rätta livskamraten på så kort tid.

Tänker i alla fall jag.

Nu läste jag i tidningen Land att vi kan slå vad om vem som får vem. Det fina förstapriset är ett uppfriskande och stärkande spa-besök.

Madeleine vet hur det hela kommer att sluta. Men hon tiger som muren. Synd, annars kunde jag kamma hem spa-behandlingen. Bara att fuskande para ihop de rätta personerna med varandra.

En av de unga bönderna tycker att flickorna är för mycket väninnor. Han tänker skapa intriger och har redan börjat smida planer. Genom att hångla upp dem. En efter en när tv-teamet packat ihop och tagit kväller. Produktionsbolaget rasar. Så får han icke göra. Och tidningarna hänger på. Stora rubriker och intressanta nyheter!

Nästan lika stort som den ryska u-båten. Som kanske inte är en u-båt när allt kommer omkring. Må hända är det ett stort sillstim som förra gången ryssarna kom på undervattensbesök i vår skärgård.

Den som lever får se om bonden får sig en fru och ryssen tar sillarna med sig och åker hem till sitt.

Det är i alla fall spännande att följa det dramatiska slutet.