Maräng och grillad korv

Vi har sett dem under några dagar. Skridskoåkarna med sina långfärdsskrillor. Det verkar totalt livsfarligt att ge sig ut på isarna nu. Skulle jag själv aldrig våga. Antagligen håller inte Bråvikens isar så åkarna har sökt sig till Glan istället i hopp om att komma hem levande och torra.
När vi åt frukost i morse kom de första. Susande förbi vårt fönster och försvann bort mot Svärtinge. Snart var hela klungan här och de drog iväg mot samma håll som de första.
Efter ett par timmar kom de första tillbaka. Två herrar med ispikar runt halsen och skenorna i händerna. Nu var det färdigåkt garanterade de när jag höll förhör om isens hållfasthet. Det är som att åka i maräng och isen brister lite här och där.
Jag nickade och mumlade.
-Vad var det jag sa, totalt idiotiskt företag när det varit plusgrader i flera dagar.

Lunchen har vi inmundigad utomhus med stortvillingarna och småtvillingarna. Storasystern var på födelsedagskalas. Vacker i randig klänning och uppsatt hår. Självlysande pärlor med tillhörande pärlplatta i paketet. Hon fick äta tårta och vi grillad korv.
Fyra små kusiner som ville ha korvarna uppträdda på tillkretade grillpinnar. Helst samtidigt om det vore möjligt. Korv på pinne. Korv som ramlat  i brasan. Rå korv och uppbränd korv. Korv utan bröd och korv med bröd. Med rostad lök och utan rostad lök.Vem ville ha vad? Kissnödig och snor på läppen. Grön Festis eller gul Festis.

Småtvillingarnas mamma hade bakat en läcker kaka med choklad. Vi skar med Morakniven och åt tjocka skivor. Kladdiga små fingrar och någon kom för nära elden.

Jag tittade på barnen. Glada barn helt ovetande om världens ondska. Fyra kusiner i början av livet. Den femte på barnkalas i Busfabriken i Norrköping tillsammans med jubilaren och alla kamrater.
Jag vill skydda dem från allt. Finnas där och mota bort ondskan. Det värker under mina nyckelben. Värker av kärlek och värker av oro.

På andra ställen som inte är runt vår eld i vår trädgård planeras nya dåd. Fler människor kommer att falla offer för galningars upptåg. Yttrandefriheten skördar liv.

Snödroppar och Rockabilly

Kände direkt när jag vaknade i morse att det är vår i luften. Det är lite som att bli född på nytt och jag blir ung i sinnet.
En stärkande långpromenad under förmiddagen med dottern och hennes hund förenade nytta med nöje.  Hunden fick lära sig en ny väg att gå. Främmande lyktstolpar att markera och gator som ska korsas på ett tryggt och säkert sätt. Allt för att ekipaget ska hitta dit de ska och undvika eventuella hinder efter vägen.

Snödroppar men inga krokus. De finns där under den svarta myllan. Ligger och ruvar tills det är dags.
Snart åker vårträdgårdsmöblerna fram. Där vi brukar intaga vårfikat i vårfikamuggarna. Lyssna på småfåglarna och njuta av den skarpa vårsolen tills det hettar i ansiktet.

Jag var på Rockabilly i går kväll. Som utsänd reporter. Gillar den sorten av musik och det svängde rejält.
Det hela gick av stapeln i Norrköpings Motorklubb. Sveriges äldsta klubb som bildades 1958. Många av de som besökte Motorgården för att lyssna och rocka loss var nog med vid klubbens bildning såg det ut som.
Grånande herrar med pondusmage. Pumpade överarmar med åtsittande t-shirts och svarta skinnvästar med tryck på ryggen.
Ölglasen skummade och täta mustascher torkades rena med handens baksida.

John Wildcat & Vildkatterna, Dennis & The Rocktones, Teenrockers. Håret format som föregångarna Bill Haley, Elvis och Sam Phillips.
Fullt ös på pianot. Kontrabasens slap-back. Den enda som hade problem i starten var trummisen vars virveltrumma var för högljudd. Lätt fixat med remsor av silvertejp och ordningen blev återställd.

Det är inte utan att jag önskar mig bakåt i tiden. Till yngre dagar. Då skulle jag köpa mig en prickig polka dot klänning med matchande scarfs. Nylonstrumpor med söm och skor med hög klack.
Kanske inte klä mig som en rockabilly pinupa precis utan lite så där lagom retro.

Men högst av allt önskar jag att jag kunde spela kontrabas.

Rare, medium or well done

När vi har gått ur på restaurang för att lyxa till det med en köttbit av det finare slaget har jag alltid beställt rare medan på makens tallrik har det legat en bit som har varit well done. Det har knorrat i magen och vattnats i munnen under tiden kocken pysslat med sina förehavanden ute köket.
När så serveringspersonalen ställt ner min rare köttbit har den första tuggan smakat förträffligt. Köttsaften har sipprat ut och blandat sig med tillbehören medan beasåsen fluffig och fet tronat över den tillredda skapelsen.
Men ju längre in i måltiden jag kommit har det gått trögt med mitt ätande. Smaken har ändrat karaktär och på slutänden har det varit rent ut sagt besvärligt att få i mig det sista.

I höstas såg vi ett program på tv om baksidan med att äta kött. Det finns även fördelar men nackdelarna kom att bli en betydande orsak till mitt beslut att helt sluta äta gris, nöt och fjäderfä.
Maken var med mig på banan men efter en tid började han längta efter köttets smakrika arom.
Därför blir han glad och nöjd om han får en bit fläsklägg till rotmoset, pannbiff med lök och köttbullar i gräddig sås åtminstone en gång i veckan. Vilket han får, jag sätter mig inte emot hans önskemål.

För min del har det gått alldeles utmärkt att slopa köttet och numera kan jag titulera mig som vegetarian. Med ett förbehåll, jag äter fisk och skaldjur. I alla dess former och modeller. Jag är med andra ord ingen hårdhudad vegetarian och säger inte heller till om vi blir bortbjudna att jag inte äter kött. Folk har en benägenhet att blir nervösa om det är som de tror. Att de inte har förmågan att tillaga vegetarisk föda. Därför slevar jag glatt ur karotter och fat där det inte ligger någon fyrbent animaliska bitar och sås äter jag med njutning även om det skulle råka vara en slatt köttbuljong i basen. Fuskvegetarian kan tänkas de riktiga vegetarianerna skulle kalla mig för.

Vegetarianer är en folkgrupp på ständig frammarsch. Orsakerna är nästan lika många som det finns vegetarianer och köttätarna vill ha en förklaring. Det kan uppstå hetsiga diskussioner mellan grupperna vilket storligen förvånar mig. Var och en måste ju få äta vad de vill, hur de vill och när de vill. Hur vi ser på vårt födointag är även det var och ens ensak som inte någon annan behöver lägga sig i.

Nu är det här med att vara vegetarian inget nymodigt påhitt. De lär ha funnits redan på 500-talet f. Kr.
Antingen var orsaken att deras religion motsatte sig dödandet av djur eller så fann andliga profeter vägen mot sin religionsutövning om intaget av kött uteslöts.
Vegetarianism fanns i Västeuropa under 1700-talet men det var mest de intellektuella och de som inte hade pengar till mat som undvek att sätta tänderna i en gris eller en ko. Den senare gruppen var dock ofrivilliga vegetarianer och skulle ge vad de hade om de hade något för en fläskkotlett eller i alla fall ett avgnagt revbensspjäll.

Jag kan inte påstå att min vikt har blivit påverkad av min ändrade kost. Valkarna runt midjan finns kvar och magen har sin vanliga rundning som uppstod när jag fick åldern inne. Kanske förklaringen ligger i att jag äter precis allt om det inte är kött. Speciellt nu när det är tid för semlor.
Dottern frågade mig om hur många semlor jag hunnit med sedan starten. Själv hade hon ätit sex stycken upplyste hon mig om.
Ha, svarade jag för där ligger hon rejält i lä. I dagsläget kan jag icke räkna dem alla. I går till exempel, då åt jag två stycken. En till kaffelatte och en med varm mjölk precis innan sängdags.

Semlor kan man gott unna sig, oavsett om man är vegetarian eller inte. Det hänger tack och lov inte på det...

Prinsessklänning och Spindelmannen

-Vad duktiga de är flickorna, sa dagisfröken när jag en dag hämtade småtvillingarna och deras storasyster.
-De klättrar och klänger, ramlar och slår sig men gråter aldrig utan kliver upp igen, fortsatte hon.

Hon hade helt rätt i det påståendet. De är tåliga flickor som sällan gråter när de gör en vurpa utan mest när de är uppretade över något. Då ger de hals och det med besked.
Deras föräldrar är inte lagda åt det överbeskyddande hållet utan låter tjejerna testa själva vad de klarar eller inte. Det har hänt att jag som mormor fått extra snurr på hjärtklaffarna och känt mig småvettig allt medan föräldrarna förklarat att de klarar sig. Och om de mot förmodan inte skulle klara sig utan fall och få skrubbsår så har de blivit en erfarenhet rikare.

Barnaskarans storasyster som är en klok fyraåring berättade för sin mamma att någon på dagis sagt att hon är en pojkflicka. Jag, liksom föräldrarna, blev mycket upprörda över denne någons uttalande.
Låter mina tankar omkring uttrycket pojkflicka ta form. Finns det flickpojkar också? Har faktiskt aldrig hört någon säga så, kanske blir det lite fjolligt då? En pojke som är som en flicka, det skapar genast vibbar. Benämningen är inte ens etablerat i det svenska språket. Men att kalla en flicka för pojkflicka är tydligen helt i sin ordning för vissa.

Vårt barnbarn är inte lagd åt att klä sig i prinsessklänning och leka med dockor. Hon har visserligen en docka, en riktigt ful skapelse som för det mesta ligger naken i något hörn av lekrummet. Sist jag såg den hade den blivit dekorerad med några blå mönster från en kulspetspenna. Jag är okunnig vem kroppsmålaren är men jag har mina misstankar. En blivande tatuerare kanske...

Däremot finns det gott om dinosaurier, hårda leksaker och en stor låda med mjukisdjur i lekrummet. Plus mängder av böcker och bland dem tjock bok om dinosauriers anatomi och forna leverne. Fyraåringen kan allt om urtidsdjuren. Hon kommer släpande med boken och vi ska läsa för henne. Hon grottar ner sig i de efterkonstruerade djurens värld och önskar att hon en dag ska få se åtminstone några gamla efterlämnade benknotor på ett museum.
Tvillingsystrarna kravlar runt oss. De är utklädda till Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump medan storasystern är Spindelmannen och tittar på bilderna genom maskens ögonhålor. De små klänger på soffan, hoppar till bordet och skramlar ner i golvet. Oavtrutet håller de på. Och vi läser om den hemska Rex, farliga härskarödlor och långhalsade lövätare.

De är sunda barn, småtvillingarna och deras storasyster. Friska och robusta. Är med på allt, både det möjliga men även det näst intill omöjliga. Räds inte att pröva nya projekt, fulla av upptåg och är äventyrslystna. Ett stort plus är deras vetgirighet.
De är inte infösta in något könsfack utan ges möjligheter till att utforska världen utan styrning åt varken det ena eller det andra hållet.

Att någon, som jag förmodar är en vuxen människa, i dessa dagar då allt fler kvinnor utbildar sig och arbetar i typiska mansdominerade yrken samt äger i det som en gång var männens arenor i sportsliga sammanhang, kan säga till en liten flicka att hon är en pojkflicka är oerhört skamligt men även skrämmande. Det visar på en mycket inskränkt syn på människor.

För övrigt var mina älsklingsleksaker när jag var liten en gul bandtraktor och en hammare med tillhörande spik. Dessutom har jag aldrig haft långt hår utan alltid varit kortklippt. Som vuxen har jag uteslutande haft manliga arbetskamrater förutom några år inom sjukvården. Jag har klarat av det jag tagit mig för och mitt i det hela har jag alltid bejakat min kvinnliga utstrålning med den rätta blicken och vickande höfter.  Även om jag då och då haft skitiga händer som en rejäl grovarbetare och doftat svagt av kodynga  har ingen ifrågasatt mitt kvinnliga kön eller  mixat mig med  det kvinnliga och manliga.

Jag hoppas att denne någon kommer till insikt vad som sagts till vårt barnbarn och att det aldrig någonsin kommer att upprepas. Varken till henne eller någon annan flicka! Eller pojke heller för den delen...

Facebook och en hittad pusselbit

De har alltid funnits där, våra föräldrar. Funnits som ett stöd, lärt oss det vi bör lära oss om livet samt format oss sedan barnsben till de människor vi vuxit upp till.
Oftast är det så, bör tilläggas.

Livet är som ett gigantiskt pussel. Bitarna ska passa för att få en helhet. Det går inte att försöka pressa in en bit som inte har den rätta formen. Då kan hela skapelsen bli skev eller rent av gå sönder.
Om en pusselbit fattas blir pusslet inte färdigt, ett kantigt hål gapar tomt och skapar en viss irritation.
För både barn och vuxna.

I går träffade jag en kvinna som under hela sitt liv saknat den där sista pusselbiten. Det har gnagt ett hål inom henne som hon inte riktigt haft koll på. Livet har gått upp och ner som ett stormande hav. Det har varit stiltje för att plötsligt blåsa upp i höga och hotfulla vågor. Havet har lugnat ner sig, planat ut och vid strandkanten har det bildats skum som kanat in mot kanten och tillbaka ut en bit i vattnet för att till sist helt lösas upp. Till nästa stormby nalkats och proceduren upprepat sig.

På kvinnans pusselbit har det stått pappa. Den rebelliska ungdomens envishet har med tid och mogen ålder planat ut och de biologiska rötterna fått både vatten och näring.
Förklaringar har sökts och vissa frågor har besvarats. Ännu återstår mycket innan biten är på plats. Vilket nu är möjligt tack vare kvinnans dotter och Facebook.
Ty det är inte endast maträtter och fyllda vinglas som florerar på detta sociala media. Även förlorade släktingar kan komma till rätta, kontakter knyts och livets berg-och dalbana kan sakta farten.

Jag blev tagen av kvinnans berättelse. Fascinerad över hennes egna spekulationer om varför hennes pappa lämnade henne innan hon ens var född. Imponerad att hon inte visade någon som helst ilska utan ser verkligheten ur det verkliga perspektivet att det krig som är slut för länge sedan kan ha en bidragande orsak.

Snart får kvinnan träffa den pappa hon aldrig sett. Kommer hon att se likheterna? Rörelsemönster och tonfall?
En lång resa ligger framför henne. En resa över hav och land. När hon kommer fram kan hon äntligen lägga dit den allra sista pusselbiten.

Jag gläds med henne!