Klämma lagg och heta curryräkor

När jag var tre år köpte min pappa ett par röda skidor. Han satte dem på mina fötter och uppmanade mig att åka. Och jag åkte. Hela min barndom åkte jag.  De röda skidorna ersattes med par efter par allteftersom jag växte. Edbyns skidor, en kvalitetsskida för ett aktivt liv i spåret. Blå knickersbyxor, röda strumpor och lätta skidskor i råttfällorna. Rejäla stavar i bambu och flätad trissa.

Pappa, den gamla skidåkaren med många medaljer och bucklor i sin samling, lade upp mina skidor på två köksstolar i köket. Han slabbade med tjäran och blåste med blåslampan. Smorde valla för skare, valla för lössnö och valla för kalla spår under de nytjärade skidorna med en extra klick i trampet medan mamma kokade kålsoppa på spisen och stekte torsk i ugnen.

-Nu kan du klämma lagg flicka lilla, hojta pappa och stod i beredskap med stoppuret.
Mina diplom och bucklor hamnade bredvid pappas.

Så skidade jag in i tonåren och där tog det stopp. Pappa tittade på mig med sorgsna ögon och polerade upp våra bucklor med ingraverade ettor.
Timmarna innan han dog hade han skidspåret klart och min skidor vallade. Han satt i sin rullstol med inåtvänd blick.
-Nu kan du klämma lagg flicka lilla, sa pappa så tyst att jag fick luta mig fram för att höra. Jag tror att han inte riktigt kände igen mig.

Idag föll ryssen och svensken tappade staven. Medaljen fladdrade förbi som ett höstlöv i vinden. Glittrade till och hamnade i Northugs öppna hand.
Flickorna slet och fick en silvermedalj åt Sverige.
Norrmännen hurrade och viftade med sina flaggor. Min norskfödda vän Inger-Mari i Värmland tycker att det nu börjar bli tungt att släpa runt på alla medaljer. Jag förstår henne!
Mellan åken gjorde jag heta curryräkor på rostat bröd. Maken kokade varm choklad.

Vi var på mässa i Gusums kyrka på förmiddagen. Tog emot bröd och vin och jag blundade när vår dotter som för dagen var klädd i lila mässhake gav välsignelsen. Det är fastetider och jag har tröttnat på semlor.
Nu vill jag ha sockerbullar med vaniljkräm. Tänker inte ens tanken att jag ska börja fasta.

Kyrkvärden hade skrivit ihop kyrkans förbön. Hon bad om fred och frihet för alla de som har det svårt. För de som lever i krig och katastrofer. För de som är sjuka och för de som mist någon som stått nära.
Hon tackade även för att vi har det bra vi som lever i fred och frihet. Som är friska och för alla som har varandra.
Sist tackade hon i bönen för att vi får se så fina tv-sändningar från skid -VM i Falun.

Amen, svarade vi unisont och ledarhunden Sigge kikade fram från sin plats i sakristian.

Missionshus och elektrifierade nerver

Det är svängningar i livet på många olika plan. Vissa är stora och omvälvande medan andra är små och om inte direkt betydelselösa så försätter dessa svängningar mig inte i något större grubbleri.

Förra helgen till exempel. Då var jag på Rockabilly. Den här helgen ska jag till missionshuset i Vånga.
Det är ett bevis på olikheter i livets aktiviteter. Då var det fyllda ölglas och rock´n roll. I kväll är det kaffe och läsarsånger.
Mycket får en arbetande frilansjournalist uppleva. Allt är dock lärorikt och intressant. Både för mig och förhoppningsvis för den som läser tidningen.

Det blir för övrigt två besök i Vånga missionshus den här veckan för min del. Vid det förra besöket fick jag uppleva ett gäng gubbar som ägnar en dag i veckan åt att delge varandra vad de grävt upp för historiska rötter ur Vångas mylla. I sjutton år har de hållit på och det märktes att de åldrats under dessa år. Jag fick tala högt och tydligt. Samt upprepa mina frågor eftersom många av deltagarna i Gubbdagis hade någon vajsning på hörselorganen. En herre placerade dessutom kaffekannan mitt i en semla så jag misstänker att det var skralt med synen också på vissa håll.

Det är trevligt att stiga in i ett missionshus på landsbygden. Där finns en speciell atmosfär. Dessutom är inte Jesus lidande utan fint avmålade före sin död på stora altartavlor. Det skimrar och strålar om både honom och övriga som vuxit fram under konstnärens pensel.
Många av krucifixen i de kyrkor som jag vanligtvis besöker är av trä eller rent utav förgyllda och föreställer Jesus uppspikad på ett kors. Tyngd av den smärta Han tog på sig för vår skull.

Maken och jag arbetade under en tid tillsammans som kyrkvaktmästare. Så en dag blandade sig brandskyddsmyndigheten i kyrkans omsorg i den händelse att brand skulle uppstå. Var och en av oss invigda skulle ansvara för att inredningen räddades ur lågorna om branden bröt ut.
Framme i koret över altaret hängde en gigantisk Jesus av trä. Han föll på vår lilla kyrkvärds lott. Hon och ingen annan skulle ansvara över att  Jesus blev säkrad.
Jag är osäker på vad kyrkvärden fruktade mest. Elden eller säkerställandet av det tunga krucifixet. Vi lovade henne att vi skulle bryta mot de uppsatta reglerna och se till att Jesus inte förkolnade i eventuella uppflammade lågor. Med det blev hon lugnad men kollade alltid en extra gång att vi inte glömt släcka altarljusen när hon räknat klart kollekten och gick hem.

Just det krucifixet har för övrigt aldrig varit så ren och fin som när det skulle bli biskopsvisitation. Då höll maken i stegen medan jag dammade av törnekronan och tvagade mästarens fötter. Inte vet jag om biskopen märkte att Jesus var extra polerad dagen till ära. Han nämnde i alla fall inget om det, biskop Martin Lönnebo.

Nu ska jag bege mig till vår lokala matvarubutik. Gasen till vår vattenbubblarmaskin är slut. Jag var där igår men glömde mycket av det som skulle inhandlas. Pensionärsbussen hade anlänt och butiken var fylld av äldre människor som drog sina dramater efter sig. Trängseln var stor, som på Ullared kan jag tänka mig, och mina nerver blev elektrifierade så jag hastade ut därifrån.

Nostalgi och permanentat hår

-Hur känner du dig, frågade maken i morse medan jag knackade hål på mitt perfekt kokta ägg.
Jag kände efter och kände att jag mådde bra.
-Menar, du fyller ju snart år, fortsatte han.
För en stund höll jag upp med mitt göromål för att verkligen känna efter lite mer noggrant. Men jag kände inget speciellt. Det var lika i dag som igår och antagligen kommer att vara tills jag dör. Det är enkom siffror på en födelseattest, inget annat.

Det föll dock något nostalgiskt över mig och jag rotade reda på gamla kort. Hittade några från den tiden jag hade permanentat hår och handlade med grisar. Som vi slaktade och åt upp lagom till jul.

Skulle fortfarande vilja köpa en liten gris att sköta om. Men den tiden är förbi, vi har heller ingen svinstia så det är helt omöjligt. Tror inte heller att jag har orken att driva grisproduktion om än i liten skala. Så det är väl som så att åldern tar ut sin rätt.

Annat var det förr. Då min energi var sprakande och mitt sinne lättantändligt. Nu tar jag det mesta med ro och sans. Har blivit luttrad av allt som händer runt omkring mig. Jag bryr mig ändå. Verkligen. Mycket dessutom. Oroar mig för världen. Både om det som händer i min omedelbara närhet men även om det som händer längre och långt bort.

Nu bekymrar jag mig om varför tanten med handväskan inte kan få bli en staty. Hon och Vilja Freimanis. Vilket statypar de skulle bli tillsammans.

1964 protesterade Vilja mot att Sverige bjudit in Nikita Chrusjtjovs till ett statsbesök. Resolut for hon till en grisbonde utanför Södertälje och inhandlade en stycket levande gris. Hon ritade Nikitas nuna på grisens båda skinkor, smorde in djuret med olja och släppte den lös på Stockholms gator. Ordningsmakten jagade den skuttande grisen och det vet var och en som jagat en gris att den låter sig inte fångas hur lättvindigt som helst. Stannar inte ens för konstaplar i uniform.
Grisen slank ur lagens långa arm mycket på grund av sin oljiga kropp men polisen har till uppgift att fånga och fångad blev den till slut.

Vilja fick ersättning för fläsket men samtidigt en bot på 50 kronor för djurplågeri samt samhällsofredande. Estniska föreningen betalade böterna och Vilja med sin gris blev känd över hela världen. Till och med i Amerika stod det om henne i dagstidningarna.

Att slå nazzegrisar i huvudet med sin handväska eller släppa nassegrisar lösa i protest mot förtyck, hat och människoförakt tycker jag säger väldigt mycket och dessa modiga kvinnor borde verkligen bli ihågkomna för sitt mod genom att bli statyer.

Att äga och bli ägd

Det finns två händelser i en människas liv som påverkar oss mest. I alla fall har det varit så i mitt eget liv.
Den första och största händelsen har varit när jag fött mina barn. En ohygglig smärta som klingat ut och förvandlats till en stor kärlek som aldrig sinar.
Den andra händelsen var när min pappa dog. Han som funnits där i hela mitt liv och som älskat mig fram till dess han tog sitt sista andetag.

Ett andetag i början av livet och ett andetag i livets slut. Båda andetag är ett stort mysterium med två olika innebörder.

Som mamma har jag gjort så gott jag kunnat och gör så gott jag kan trots att barnen nu är vuxna. Mitt mammahjärta har ett rum för var och en av dem men jag har inte stängt dörren till barnkamrarna eftersom jag inte kan äga mina barn. De vill inte heller bli ägda. Det vill ingen.

Idag läste jag om en mamma som stängt dörren omkring sina barn. Inte ens barnens pappa har haft tillträde. I många år höll hon barnen som sina fångar. Slutet kom när ett av barnen lyckades ta sig ut och larma på hjälp. Då hade barnens pappa letat efter dem i sjutton år. När han äntligen får träffa dem har de hunnit bli myndiga.

För mig är hela den tragiska historien som utspelat sig i skånska Bromölla helt obegriplig. Kvinnan har hållit barnen avskärmade från världen och ingen har märkt något. Ingen skola som larmat, ingen sjukvård och tandvård som undrat, inga grannar som hört eller sett något anmärkningsvärt. Ingen hyresvärd som funderat över varför lägenheten alltid har haft neddragna gardiner.

Nu är barnens mamma misstänkt för frihetsberövande. Chefsåklagaren vid åklagarkammaren i Kristianstad är dock tveksam till om det här nödvändigtvis måste mynna ut i något ärende. Enligt honom måste målsägaren uttala sig, hon är dock anhållen i väntan på vilka uppgifter som kommer fram.

Kanske ljuger barnen. Kanske ljuger pappan. Kanske myndigheterna väljer att tro på mammans ord och uppgifter och att de uppfattas som trovärdiga. Kanske finns det en rimlig förklaring till allt. Kanske...

Det finns lagar som säger att ett barn ska ha rätten till båda sina föräldrar. Att det skapar trygghet. Trots det finns det sprickor i lagen. Sprickor där mammor kan klämma sig igenom med sina barn.
Mammor som inte unnar sina barn att ha kontakt med pappan. Lagen säger att sådant kallas umgängessabotage. Lagen som ska skydda barn.

Jag vet att dessa mammor finns. Jag vet att det finns pappor som kämpar för sina barn. Som aldrig ger upp.

Jag vet att de finns...

Kokt krabba och smultron på strå

Vi har följt en serie på tv-apparaten som heter Familjer på äventyr. Vi kom att titta på programmet mest av en slump och fastnade i familjernas leverne i främmande länder.
Några var på väg hem medan andra ämnade att stanna för att bygga upp nya och annorlunda liv.

Själva har vi nöjt oss med att ta barnen med oss och byta landskap. Bara det en känslomässigt dramatisk flytt. Att sälja alla pinaler för att börja om i ett land där språket, kulturen och levnadssättet skiljer sig markant från det liv jag lever här och nu känns skrämmande. Så skrämmande att inte ens tanken lockar till flytt i fantasin.
Kanske beror det på min snart höga ålder eller att jag är en mycket hemkär människa. Jag kan till och med längta hem fast jag är hemma. Ett oförklarligt tillstånd av hemlängtan.

Möjligtvis kunde jag flytta om hela familjen med barn, barnbarn och hundar följde med. Även det en absurd tanke som jag släpper omedelbart.

Hos en av tv-familjerna skulle det bli kräftkalas. Fast kalas på krabba. Det var ett stort bestyr innan krabborna fångats in. Pappan lade sig på mage i ett träsk och grävde sig ner så lång hans arm var och upp ur dyn drog han fram de tvärgående djuren. Vatten direkt ur havet i en stor kastrull och allt fick puttra över öppen eld. När krabborna fått den rätta färgen var det bara att glufsa i sig. På svenska manér så som skaldjur skall ätas.
Hela projektet från början till slut såg i mina ögon mycket ansträngande ut och jag tror att jag skulle ha avstått från en sådan krabbskiva.

De andra familjerna var lika vidlyftiga om inte värre. Jag drabbades av en trötthet i vår egen soffa med den blå filten dragen över benen. Den där ombytligheten från allt invant verkar så smärtsamt jobbigt.
Ändå beundrar jag deras mod. Att de vågar ge sig iväg. Utan att i förväg veta vad som väntar.

Det har varit flera plusgrader idag och vår iskana till väg håller sakta men säkert på att smälta. Det känns så nära nu. Till våren. I köket hänger fortfarande en tavla med glada tomtar på väg någonstans. Varje morgon tänker jag att tavlan måste bort men jag glömmer det lika fort som jag tänkt det. Jag är osäker på om maken ens lagt märke till de rödluvade. Annars kunde lika gärna han plocka bort den.

Vid stenpartiet med perenna växter ligger snön kvar mot stenkanten. Där växer våra smultron om somrarna. Barnbarnen söker sig dit trots att de har egna smultron i trädgårdarna hemma. Kanske är våra smultron godare för att de just är våra smultron. Inte vet jag.
När blomningen är över i sommar och karten mognat ska jag plocka fem stycken fina strån. Trä dem fulla med söta smultron och ge till barnen. Var och en ska få sitt eget strå, stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster.

Jag har inga planer på att flytta till främmande land. Aldrig någonsin. Inte ens om ett tv-team erbjöd sig att följa med och ett stort arvode väntade mig.