Vårpyroman och facebook efter döden

Vi har ett stenparti i vår trädgård. Varje vår beslutar jag mig för att den ska hållas fri från sommarens ogräs. Varje vår tuttar jag på allt torrt ogräs som blivit eftersatt. Tycker det är lika spännande varje gång att repa eld på tändstickan och sätta den mot det torra. Det knastrar till och tar fart. Med räfsan i högsta beredskap står jag färdig att kväva elden om den hittar på att sprida sig åt ett annat håll än jag tänkt mig. Jag blir nervös men kan inte låta bli att tända på. En vårpyroman på den egna tomten är vad jag är.

Och idag har jag eldat. Extra spännande var det eftersom maken åkt till staden för att köpa svart takplåt till uthustaken. Han brukar annars hålla ett öga på mig och elden men idag utförde jag handlingen helt på egen hand. Med lyckat resultat även i år.
Tänkte vidga mina vyer och elda det torra gräset mot grannen men något i mig satte stopp. Kanske lika bra var väl det.

Vatten och eld har jag stor respekt för. Därför simmar jag aldrig på djupt vatten. Inte på grunt heller för den delen eftersom jag inte tycker om att bada i någon sjö. Det är alltid för kallt. Oavsett temperatur.
Både eld och vatten kan döda om det vill sig riktigt illa. Ibland kan jag tycka att det luktar bränt och måste gå och se efter vad det kan vara. Förklaringen brukar vara vår förbränningstoalett Cinderella. Det är en spännande pjäs som vid för flitigt användande kan morra och slå upp lågor mot besökaren. Har vi gäster så kan de vackla ut bleka och skärrade från toalettrummet, obekväma inför den nya bekantskapen. Men nu har alla papper från myndigheterna kommit så Cinderella ska få semester och bli ersatt av en vattenklosett.Inte lika exotiskt men mycket mer praktiskt.

På tal om döden. Ett känsligt ämne som vi inte så gärna vill orda om. Inte sin egen död i alla fall.
Idag har jag läst en krönika skriven av min vän Kerstin. Vi är vänner rent fysiskt men även på Facebook. Hon har en tanke om att vilja vara kvar på Facebook även efter sin död. Att människor kan gå in på sidan och läsa tankar och se på bilder. Skriva några ord och lägga ut en egen bild.

Det finns sådana sidor. Jag tänker på John. Pojken som ofta var hemma hos oss när han var liten. Lekte med våra barn. Livet som hastigt tog slut precis när han var mitt uppe i det. Ibland går jag in på Johns sida. Ser hur hans mamma, pappa och syskon skriver om sin längtan efter honom. Berättar saker eller bara sätter dit ett hjärta. Kamrater som gratulerar på födelsedagen, bilder på John som liten och som stor.
Det är vackert och mycket sorgligt. Väcker tankar och känslor. Minnen blandat med glädje över att han funnits.

Jag har aldrig själv tänk på att låta mina sociala nätverk vara kvar efter min död. Måste nog fundera ett varv till innan jag bestämmer mig. Eller så låter jag andra bestämma den dag det blir aktuellt.
Tror det blir bäst så.

Pappersmassa och starka nypor

Pappersbruken har bekymmer. Folk läser inte tidningen längre därav produceras det mindre med tidningspapper. Däremot är vi ett hygieniskt folkslag som tvättar och torkar oss både här och där så den pappersproduktionen har ökat. Har jag fått lära mig under förmiddagens reportageuppdrag.
Tänker vi faktiskt inte så ofta på när vi vandrar i skog och mark. Att träden ska försörja och mätta många munnar på olika sätt och i flera led innan det förädlade trädet når oss konsumenter.

Vi har sagt upp dagstidningen och insuper nyheterna via våra iPads. Vi är moderna människor och hänger med i tiden.
Då vi ska ringa eller söka en adress till någon där de uppgifterna inte är noterade i adressboken slår vi på datorn. Har ingen adressbok heller när jag tänker efter. Kontaktuppgifterna har jag inlagd i min smarta telefon. Dessutom var det rätt många år sedan vi fick en telefonkatalog i vår brevlåda. Finns det telefonkataloger över huvud taget längre?

På den tid då det begav sig tyckte jag, som är oerhört lättroad, att det var spännande att få en rykande färsk telefonkatalog. Bläddrade ivrig för att se om jag själv stod med och blev lika glad varje gång att Televerket inte glömt bort mig. Extra festligt blev det när det gick att ordna så vi båda stod bredvid varandra. När vi var nygifta. Då kunde alla och en var se att vi hörde ihop även i den tjocka telefonkatalogen. Stig och Carina Larsson. Maken först, sen kom frun. Det var en gängse regel.
Titeln kunde vi också få med om vi ville. Det var trevligt att se vad folk titulerade sig som.  Då fick vi reda på andras professioner. Direktörer och kamrerer samsades bland andra lägre stående yrkesarbetare. Det gick även att läsa om det hänt något i familjekonstellationen. Hummande och nickande, se där, nu har frun flyttat till annan ort medan mannen bor kvar. Vad kan det betyda mån tro?
Nu finns allt på internet. Det vi vill lämna ut om oss själva men även det som vi vill hölja i dunkel. Ingen är oåtkomligt längre.

När jag var ung kände jag en kille som använde sina telefonkataloger för att imponera på andra. Innehållet var oviktigt, Det viktiga för honom var att visa sig på styva linan genom att med ett enda ryck riva den tjocka katalogen i två delar. Namn, adresser och telefonnummer klövs och han slog sig för bröstet så bringas hårstrån krullade sig några extra varv.
Jag såg honom utföra tricket en enda gång. Det hela föregick av en sorts ceremoni där han pustade och stånkade som en tyngdlyftare ungefär. Sedan kom rycket och vi flickor klappade händerna och jublande. Med största varsamhet bar han sedan den tudelade telefonkatalogen med Televerkets logga upp på vinden och lade den bland sin samling av söderrivna kataloger. Tuppkammen svällde och blev blodröd men när vi sedan fick reda på att han utöver sin skicklighet att dela telefonkataloger med bara händerna även kunde baka kanelbullar falnade hans utstrålning i våra ögon och han fick det föga smickrande öknamnet Bull-Johan.

Det hela utspelades sig på den tiden då det gick att stoppa 10-öringar i myntinkastet i ortens telefonkiosker. Då man kunde jävlas med folk genom att tugga upp en Bugg och kleta i myntspringan så den som ville ringa fick ta fram tupe- och stålkam för att rensa upp efter tonåringars framfart.

Huset på landet och lägenheten i staden

På flyget hem igår satt jag bredvid en herre och en dam. De frågade mig på engelska om jag kunde vara behjälplig med att lägga upp damens jacka i bagageutrymmet ovanför mitt huvud. När jag satt mig ner igen lyssnade jag på deras samtal. Jag förstod inte riktigt vad de sa vilket kunde bero på att det var en hel del runtomkringljud som sållade bort orden. Kaffe hörde jag i alla fall att damen ville ha vilken hennes make omedelbart ordnade.
Hon satt sedan och rörde omkring i pappersmuggen med en liten sked och jag såg att det flöt omkring en hel del sump i det svarta kaffet varpå jag frågade vänligt om drycken smakade gott. Hon drog lite på svaret, det var dyrt i alla fall kunde hon konstatera.
Hennes make skrattade och frågade vart jag kom ifrån. Vilket land och viken stad.
"Norrköping i Sverige," svarade jag eftersom det var enklast. Var osäker på om någon som inte känner till trakten så noga visste vart Skärblacka låg.
Själva var de från Stockholm berättade mannen, fortfarande på engelska. Nästa fråga var om jag talade svenska. Jag bekräftade detta och han såg glad ut och sa att även han behärskade det språket så vi övergick till vårt modersmål.
Det är inte lätt att veta nationaliteten på varandra när man är på resande fot. Engelska brukar fungera i de flesta fall så vi kunde gott ha fortsatt med det men svenskan var onekligen en aning lättare.

Damen drack sitt kaffe och jag övergick att läsa i min bok. Efter fem minuter petade mannen på min arm och undrade om jag och min make hade hus.
Jo, vi bor i hus. Han ville veta mer noggrant vart det låg och jag förklarade att vi bor utanför Norrköping. Strax före Skärblacka. Vid Kullerstad. Precis nere vid sjön Glan.
Han såg förvirrad ut. Inte i Sverige, heller. I Spanien så klart!
Jag skakade på huvudet. Inget hus i Spanien.
Nåväl, han och hans fru hade hus i Stockholm. Nybyggt. Kostade 22 miljoner kronor innan det blev klart. Jovisst, hörrö du. 22 miljoner kronor.
Men nu hade de precis varit till Spanien och betalat sin lägenhet de köpt där. Vid strandkanten. Medelhavet, alltså. Nu ska hela rasket rivas och byggas om. För 750 000 kronor. Invändigt. Nytt kök och nytt badrum, alltså. Kanske förbättra på lite färg här och där. 62 kvadratmeter yta. Exklusive balkong. Den räknar man inte in i boytan. Nä, nä.

Han var lite nyfiken den där mannen. Frågade vad vårt hus utanför Norrköping kostade. Och vad våra barns hus kostade om de bodde i egna hus.
Jag sa att jag inte visste. Att det är min make som håller ordning på ekonomin. Jag pekar och han betalar. Kosta vad det kosta vill. Han såg nöjd ut, tyckte att det var en sund inställning.
Vad barnens hus kostade hade jag dessvärre heller inga uppgifter om så den informationen fick han också bli utan.
Hans fru satt och såg nervös ut. Drack sitt sumpiga kaffe, log svagt och verkade urlakad på något vis.

Solen skiner idag. Lite kallt dock. Inte så varmt som i Spanien. Inte på långa vägar. Jag frös lite när jag stod ute och hängde tvätt i morse. Klämde fast plaggen med färgglada klädnypor. Det muttrade och skränade nere vid sjökanten. Vattenfåglarna har kommit och jag tror att fruarna har synpunkter på boplatserna borta i vassen. Eller så är fåglarna helt enkelt kärlekskranka och berättar det för varandra. Inte vet jag.

Kanske skulle ta fram trädgårdsmöblerna. Det är ju snart sommartid. Då ska möblerna tas ut och klockan flyttas fram. Det är inga större bekymmer med det...

Där och här

Att ge sig ut på en resa är alltid ett spännande äventyr. Är det dessutom ett sällskap på elva personer blir det extra spännande. I dessa personer är stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster inräknade. Räknade har de blivit otaliga gånger denna vecka. Fyra små ljusa huvuden och ett rött. Om antalet stämde med färgerna kändes det lugnt. Så till vida det inte smugit sig in ett utbytesbarn. Då hade hela matematiken stått på ända.

Vilsegångna turister som nyss landat i ett främmande land väckte muntration och långa blickar. Kan bero på att vi gick på led. Med våra rullväskor. Snälla människor visade oss vägen. Men vägen tedde sig olika beroende på vem vi talade med. Eller så spelade språkförbistringen stor roll. Jag vet inte vilket. Vi haffade en rökande ambulansman, han om någon borde veta vart vi skulle. Han visste nog rätta vägen, ändå blev det fel.

Tappra barn med korta ben gör över med mycket energi. Så även stora människor med långa ben. Restaurangbiträdet glodde stort och satte upp en hand. STOPP. Det tog en liten stund att ordna bord och sittplats åt en så pass stor skara. Vi fick ett eget rum. Med god akustik.
Nya prövningar och nya utmaningar. Menyn på spanska men kroppsspråket duger bra. Servitrisen kunde bondens djur på sina fem fingrar. Hon visste även hur de lät. Samt hur en fisk simmar. Hon pustade dock en smula när hon kommit till mitten av menyn. Vi lyssnade uppmärksamt och fnissade när hon slog sin hand på sin skinka och sa något som vi tolkade som "nöff."
Det blev en matresa vi sent ska glömma. Speciellt maken som fick en soppa där det kokat med ett enda hönsben. "Mat för en viking" sa vi tröstande när han gnagde på benet och sörplade av buljongen. Men på trerätters middag blir man i alla fall skapligt mätt. Så enades vi alla.

Resan är över. Vi har landat på vår egen mark. Det är bara vi som var med som tillsammans kan dela på resans minnen. Picnic i palmparken. Jordgubbar, oliver, ost, bröd, kapris och druvor som färdkost vid vandringen berget.Sandiga hamburgare och Medelhavsblöta byxben  Men framför allt gemenskapen med varandra.

Det är mörkt utanför vårt fönster. Det är mörkt där vi nyss var. I morgon är en ny dag. Vi vaknar här medan andra vaknar där. Damen i bageriet på hörnet drar upp sin jalusi och morgonens första kund kommer och köper av det färska brödet medan vi sitter vid vårt eget köksbord och tuggar i oss av franskbrödet från Ica.

Hoppas solen skiner på oss i morgon också.

Blåbärssoppa och Klorin

Gårdagen var årets varmaste dag, läste jag i tidningen. Är inte ett dugg förvånad eftersom det nyss varit vinter. Kommer den första vårdagen med sol och fågelkvitter så är det väl inget konstigt att det är årets varmaste dag.
Trist för Vasaloppsåkarna som fick skida i årets varmaste dag. Måste ha varit ytterst ansträngande. Undrar om de drack någon blåbärssoppa? Jag gjorde det i alla fall. Hela dagen. Nedbäddad under tjocka bolster lyssnade jag, de få minuter jag höll mig vaken, till småfåglarna som var helt galna av våryran. Vårvinden strömmade in genom det öppna sovrumsfönstret, jag tog en klunk av soppan och somnade om.

Natten till i går vaknade jag med ett häftigt ryck. Projektorklockans siffror lös rött på den ljusa garderobsdörren, 02.35. Jag märkte direkt att något var fel. Ett dovt mullrande hördes och jag låg en stund och funderade över varifrån ljudet kom. Det lät som åska när en het och kvalmig sommardag övergår till en rejäl urladdning.
När jag vaknat till lite mer ordentligt kunde jag konstatera att det var min mage som lät. Minuterna senare satt jag uppflugen på husets privata tron.

Katastrof! Vi som ska åka bort snart!
Efter varje spya och bakåtbombardemang desinficerade jag toastolen, dörrhandtag, vattenkranen, toarullen och handduken med en blandning av lite vatten och mycket Klorin. Övervägde att även dricka en slurk men vågade inte. Allt detta bestyr för att maken skulle slippa få spysjukan han också. Vanligtvis är jag inte så omhuldande men nu ska vi som sagt resa bort.

När morgonen nalkades var jag ganska så slut. Magsäck och tarm tömd men kroppen propsade på fler tömningar. Levern pressade ur den sist producerade gallan och blindtarmens maskformiga bihang letade sig uppåt och slingrade sig runt gomspenen. Kroppen gjorde ont!

När maken vaknade rotade han omedelbart reda på påsen med vitpepparkorn. Jag tror han svalde 124 stycken under gårdagen. Minst. Sen berättade han att han tänkte åka till min mamma med resterna av fredagens kycklingrätt. Ett par gånger berättade han det och i min omtöcknade hjärna formades ilskna tankar.
"Åk, tänkte jag. Ta med dig hela kylskåpet och flytta hem till min mamma!" För så tänker en som är svårt sjuk i magsjukan och icke vill höra talas om fredagens kycklingrätt.

Idag är en ny dag. Dock inte årets varmaste men jag är nöjd ändå. Träningsvärk i mag-och ryggmuskelaturen samt skinnflådd i röven är sviterna efter gårdagsnattens vedermödor men det är världsliga plågor av övergående natur. Nu ser jag fram mot en trevlig resa till annan ort i ett annat land med make, barn, barnbarn, svärson och sonsambo.

Jag sörjer över att jag inte fick komma till kyrkan i går och vara med på Genusmässan.  Dottern har avlagt rapport men det är inte samma sak som att själv vara på plats och ställe.