Ändrade planer och utebliven skattebetalning

Vaknade i morse med ett tungt huvud. Är inte benägen att tro att det beror på det lilla glas vin jag drack i går kväll. Det är nog en ovanligt djup sömn som är orsaken till att hjärnan inte riktigt vill vakna till liv denna regniga och kulna novemberdag.

Trots allt har jag ändå lyckats med att plita ihop en artikel om vargjakt. Denna heta fråga som blossat upp i ny styrka då regeringen beslutat att vargjakten i framtiden ska kunna överklagas till domstol.
Hos oss besväras vi inte av några vargar. En till synes fredlig varg vandrade över isen bort mot Finspång för några vintrar sedan. Det kändes lite exotiskt att se djuren lufsa fram på den snöbelagda isen. Mellan vargen och mig fanns vårt vardagsrumsfönster så jag kände ingen större oro vid mötet.

Bredvid mig på skrivbordet ligger våra tågbiljetter. De jag lyckats med stor möda boka om trots att de från början var icke ombokningsbara. Resan är ämnad till Skåne men eftersom livet inte alltid är följsamt så får vi se hur det blir med vår tur. Kanske blir biljetterna kvar på skrivbordet för att till sist hamna i papperskorgen. Det återstår att se.

När inget blir riktigt som från början varit uträknad blir det till att tänka i andra banor. Kanske dra igång ett lussekattbak när det nu börjar närma sig advent. Men det gäller att planera baket ordentligt eftersom både maken och jag är omåttligt förtjusta i varm choklad och lussekatter. Så pass förtjusta att bakar jag allt för tidigt får vi genomleva julen utan saffransbröd.

Det var för övrigt faster Elsa som lärde mig baka lussekatter. Då var jag blott 18 år men jag har följt hennes råd allt sedan dess. Mycket smör i degen, förmanade faster Elsa. Annars blir de torra och tråkiga. I mer modern tid avhjälps torrheten genom att även tillsätta en klick kvarg. Det visste inte faster Elsa annars hade hon väl sagt det då antar jag.

Det regnar häftigt av och till. Slår hårt mot rutan till min skrivarbod. Kanske får jag ledigt i eftermiddag. Meningen är att jag tillsammans med sonen ska kasta mig ut i lövträsket även denna dag. Fortsätter regnpaltandet går kanske även den planen i stöpet. Att räfsa löv i hällande regn gör ingen människa lycklig.

Jag har i vilket fall som helst betalat momsen idag. Även skatten skulle in till Skatteverket detta datum men eftersom jag vänt på en siffra så fattades det 48 kronor och ingen skatt blev dragen. Det gör mig nervös även att jag fört över 48 kronor plus 2 kronor extra utifall att till kontot där skatten dras ifrån. Skatteverket känns mer som ett begrepp och jag har svårt att förstå att det skulle finnas några mänskliga varelser som mottagare av skatteinbetalningar. Helst skulle jag vilja ringa och urskulda mig över den felvända siffran i summan. Få förståelse i att sådant kan hända.  Nu kanske jag blir betraktad som en skattefuskare. På grund av ynka 48 kronor. Jag blir alldeles matt vid tanken.

Maken som fungerar som min revisor har ännu ingen aning om mitt fatala misstag. Han är fullt upptagen med att befinna sig djupt nere i avloppsdiket, utrustad med diverse hantverksverktyg som krävs vid montering av avloppspump. Avloppsfrågans lösning kan skönjas i horisonten även om det känns som evigheter fram till den dag då vi kan ha lyckan att spola med toalettstolens spolspak.

Att bära löständer utan lov och döpa en gris till Napoleon

Snart kan jag med rätta kalla mig trädgårdsmästare ty jag har blivit involverad i sonens trädgårdsfirma.
Har aldrig tidigare reflekterar över hur mycket löv människor har i sina trädgårdar. Gula och bruna löv som ligger i drivor tills den dag någon kommer med räfsan. I vårt hushåll är det mest maken som idkar lövräfsning om höstarna, det är ett ganska trivsamt arbete och resultatet blir omgående synligt.

Säck efter säck har vi fyllt och kört till återvinningens container ämnat för trädgårdsavfall. När dagsverket var avklarat var vi tämligen slutarbetade båda sonen och jag. Men dock mycket nöjda över vår insats. I morgon blir det sovmorgon vilket inte är att förakta. Först efter lunch är det dags igen att beväpna oss med räfsa och lövkorg.

Det är alltid en smula spännande att besöka återvinningsstationen. Även om inga anställda syns till finns de där. Vakande ögon som ser om något hamnar fel. Det finns stränga lagar på en återvinningsstation som ovillkorligen måste åtlydas.

Jag är benägen att hålla med, lagtexter ska följas även om det händer att jag är en lagbrytare. Tänker närmast då jag är framförare av motordrivet fordon. Att hålla anvisade hastighetsbegränsningar kan stundom vara nog så svårt.

Att bo i Storbritannien och följa deras lagar kan vara knepigt ty vissa av lagarna kan tyckas mycket märkliga. Det är till exempel förbjudet att dö i parlamentsbyggnaderna. Hur straffet mot lagbrottet utfaller är för mig en gåta. Dessutom är det förbjudet för kvinnor att vara barbröstade om de befinner sig i Liverpool. Om de inte jobbar i en affär som säljer tropiska fiskar vill säga. Då är det helt legitimt.
Möter en boende i York en skotte på sin morgonpromenad är det fullt tillåtet att slå ihjäl skotten. Enda kravet är att skotten bär pil och båge.

Ännu mer märkligt finner jag USA.s delstat Ohios lagar för där är det strängeligen förbjudet att bjuda en fisk på så stora mängder alkohol att fisken blir berusad.
I Schweiz för män icke stå upp och kissa om klockan är efter 22.00. I och för sig borde det finnas en lag på stående kissning för män oavsett klockslag.
Alabama tycks ha den enda vettiga lagen för där får ingen använda ögonbindel vid bilkörning.
Jag känner en stor tacksamhet att inte vara bofast och medborgare i Vermont. Skulle jag få tandproblem och därtill nödd och tvungen att skaffa löständer måste min make skriftligen ge mig ett tillstånd att bära dessa lösgaddar. Kan ändå inte tänka mig att någon man vägrar skriva under konvolutet. För vem vill ha en tandlös maka om hjälp finns att tillgå?!
I Frankrike får grisägare inte på villkors vis döpa sin gris till Napoleon. Den lagen är inte svår att följa eftersom det finns många grisnamn att välja på. Vi hade en gång en gris som vi döpte till So Ellen. Hon levde ett lyckligt grisliv till den dag slaktaren kom på besök. Sedan blev hon till skinka, fick fötterna inlagda i gelé och delar av fläsket maldes till pölsa.
När jag tänker efter så är återvinningsstationernas regler en petitess mot alla regler som finns i världen.

Nu knorrar magen och det är dags att laga lite kvällsvard. Sedan kör mitt kvällspass igång eftersom jag ska barnvakta småtvillingarna medan deras storasyster och pappan är till ridskolan och mamman är kvar på sitt arbete och utövar sin prästerliga gärning.
Barnbarnen och jag har skapat våra egna lagar och regler. De är dock höljda i dunkel eftersom vi anser att ingen behöver veta vilka regler som gäller för oss. När föräldrarna är tillbaka på hemmaplanen är det andra regler som träder i kraft. Precis så som det ska vara.

Nostalgi och glädjefyllda minnen

Så har det gått ännu en dag. En dag av mitt liv som aldrig kommer tillbaka. Det händer ibland att jag önskar att tiden gick att återskapas. Vrida urets timvisare bakåt, varv efter varv, månad för månad, år efter år.
Mycket skulle jag göra annorlunda om möjligheten gavs att läsa det facit som jag skapat genom åren. Sätta röda bockar i marginalen men även guldstjärnor på ställen där jag skulle göra om precis allt det jag redan har gjort.

Jag har under eftermiddagen varit med min mamma till Norrköping på diverse uträttningar. Att göra en stadsresa tar oftast längre tid än vad som först beräknats. Innan vi for hem bjöd mamma mig på café. Äppelkaka med vaniljsås.

Jag tittade på mamma under tiden hon åt. Upptäckte att hon faktiskt blivit gammal. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare. Har på något sätt vuxit in i att hon åldrats. Men just idag kändes det påtagligt.
Hon verkade glad. Åt med god aptit och tyckte att även kaffet smakade bra. När vi var klara lade mamma sin hand på min axel, klämde till lite, log och sa att hon var glad att hon hade mig.
Jag nickade och svarade att vi är väl glada över att vi har varandra. Hon höll med, vi är glada åt varandra.

När jag kom hem funderade jag lite hur det blir den dagen jag inte längre har en mamma. Tänkte att jag hoppas innerligt att inte jag drabbas av någon dödlig åkomma och lämnar henne först. Då blir allt i fel ordning. Ändå händer det att föräldrar får begrava sina barn. En outhärdlig tanke.

Vi pratas vid i stort sett varje dag, mamma och jag. Har jag inte tid att titta till henne så ringer jag. Det blir ganska långa samtal för vi har alltid så mycket att dryfta om. Samtalsämnena tar aldrig slut oss emellan. Hon har lätt att skratta och jag älskar att berätta saker för henne som får henne att brista ut i skratt. Mamma är skojfrisk och besitter förmågan att krydda upp sitt eget personliga med en gnutta galghumor. De som inte känner min mamma kan anse det hela en smula besynnerligt men ibland kan just galghumorn bli befriande när något är jobbigt.
Mamma har även förmågan att ta dagen som den kommer och inte göra sig onödiga bekymmer över det hon inte själv kan vara med och påverka. Så har hon inte alltid varit, det har kommit med åren. Jag har själv kommit dithän, mycket av det opåverkbara i livet låter jag ofta bero eftersom jag inget kan göra åt saken. Men det krävs en hel del övning innan den konsten behärskas tillfredsställande.

Jag är glad att jag har en mamma som jag kan tala med varje dag. Rätt vad det är finns bara hennes tillhörigheter kvar. Hon lämnar ett helt liv efter sig, ett liv av saker hon samlat på sig under åren. Allt kommer att stå kvar precis som om inget har hänt. Ända till den dag då allt ska packas ner i kartonger och flyttas till en annan plats.

Kanske borde jag titta över mina egna persedlar medan tid är. Så jag inte behöver lämna allt åt andra när den dagen är inne. Problemet är bara att jag är så fäst vid mina saker, även små obetydliga ting som maken många gånger undrar över varför jag envist propsar på att ha kvar.

"Nostalgi. älskling, det heter nostalgi. Det påminner om det som aldrig kommer tillbaka. Sådant som glädjefyllt får mig att minnas".

En spretig häck och en dos hälsobringande gas

Vårt hem fungerar fortfarande som sjukstuga ehuru det nu är makens tur att huttrande och febrig krypa in under filten. Atmosfären blir olustig när någon familjemedlem faller in i ett sjukdomstillstånd. Den vardagliga rytmen rubbas, inget ter sig som det brukar och allt känns plötsligt en aning komplicerat.

Själv är jag nu frisk som en nötkärna och kunde därmed i arla morgonstund  dra på mig arbetskläder och följa med sonen som biträdande assistent i hans trädgårdsfirma. Meter efter meter med häck har klippts ner, buskar och träd fällts och släpkärra efter släpkärra fyllts med ris som fraktats till återvinningen.

Folk vill ha hjälp i sina höstträdgårdar innan rotavdraget efter nyår får ändrade former. Ett dumt påfund att ändra något som fungerat bra, enligt min och många andras åsikter.

En grovarbetare tar i. Sparar inte på muskelkrafterna och den ovane grovarbetaren måste ta i lite extra hårt. Idag fick jag erfara vad som kan hända när en ovan grovarbetare ska lyfta ris över axelhöjd.

Bil och släpkärra stod parkerad intill trädgårdshäcken varpå gående tvingades att passera ekipaget genom att kliva ut på gatan. En yngling strosade förbi och som brukligt är i dessa moderna dagar upptog hans mobiltelefon hela uppmärksamheten. Precis då han strök utefter släpkärran lyfte jag upp ett rejäl lass med ris samtidigt som jag avlossade en kraftig fanfar. Ynglingen släppte ögonen från mobilen under några sekunder och stirrade häpet på trumpetaren. Åldern till trots rodnade jag kraftigt, kände hettan sprida sig från halsen och upp över kinderna. Jag är av naturen pryd då det gäller mina helt naturliga gaser och har aldrig haft för vana att dela dessa med andra, kända eller okända spelar ingen roll.
Ynglingen flinade och fortsatte sin promenad men jag såg att hans ena tumme for snabbt över mobiltelefonens display.

När jag kom hem efter en mycket lång arbetsdag drack maken och jag var sin kopp kaffe. Därefter bläddrade jag snabbt igenom dagens tidning. Till min stora glädje kunde jag läsa att svavelväte i små doser är bra för omgivningen. Det är så pass godartat att det kan förebygga cancer men även andra besvärliga sjukdomar.
Forskare har nu börjat fundera över hur de ska kunna utveckla en medicin som hjälper kroppen att producera rätt mängd av svavelväte. Lagom doser är bäst, för stora kan vara direkt livsfarligt enligt expertisen.

Så det går att säga att idag har jag faktiskt gjort inte mindre än två goda gärningar. Hjälpt sonen i hans arbete som trädgårdsskötare och gett en promenerande yngling en pust av hälsobringande gas.

Jag känner mig mycket nöjd med dagens insatser. Men jag måste tillstå att jag är väldigt trött, ty jag har längre ingen större vana av hårt kroppsarbete. I kväll kommer jag helt ovaggad att somna mycket gott. I morgon är det dags för nya utmaningar. Jag kommer att vara beredd ty alltid händer det något.

Nyvunnen kärlek och stekta gräshoppor

Fortfarande blommar vår kaprifol. En och annan jordgubbe mognar har jag hört talas om. Till och med sett bildbevis på. De rosa rosorna intill snickarbodsväggen klamrar sig envist kvar. Ett efter ett ramlar kronbladen och några knoppar lär väl ändå inte spricka så det gäller att njuta av ögonfröjden medan tid är.

En pust från stormen Freja letade sig upp även hit till oss på ostkusten. Det skakade till bland björkar och aspar. Därmed är nu trädens grenar helt kala. Omkring sex månader till så hälsar vi de skira nyutspruckna löven välkomna åter.

Småtvillingarnas storasyster och jag har varit inne till staden under förmiddagen. En taklampa skulle inhandlas samt en kjol. Flickan var med som smakråd. Hon är enligt egen utsago otroligt duktig på att ge de rätta klädråden, gällande sig själv men också åt andra.

Det visade sig att barn och mormor inte delar klädsmak. Jag är mer för det enkla, hon för glitter, strass och leopard. En kort kjol i svart översållad med guldpaljetter, en röd kjol med skir stel spets och så till sist den leopardmönstrade. Jag vågar vägra.
Vi sprang från affär till affär på köpcentrumet.  Det tarvades glass innan orken kom åter.
Sittande på en bänk åt vi glass. Tittade på folk som sprang fram och tillbaka. Vi fantiserade om vad de hade i sina ICA-kassar. Vem som skulle tillreda rätter av råvaror, vem som skulle ta för sig från uppläggningsfaten och om maten skulle smaka bra. Om det skulle ätas i enskildhet eller tillsammans med andra.

En kvinna kom gående hand i hand med en man. Våra ögon möttes och hon vände genast bort blicken. För några år sedan stod jag och höll henne i handen när hon begravde sin man. En begravningsentreprenör får oftast ta del av en annan människas innersta kamp. Sedan går livet vidare.
"Hej på dig. Vad roligt att du mött kärleken igen", tänkte jag och tittade på kvinnan och mannens ryggar när de passerat.
Nu är jag inte längre någon begravningsentreprenör. För nyvunna kärlekar behöver ingen känna genans inför mig ty om nyvunna kärlekar vet jag numera intet. Det enda jag vet är att jag alltid känt en stor glädje när någon är lycklig och glad igen. Hos mig finns inga aspekter om rätt eller fel, om nu någon mot förmodan kanske tror det. Jag har aldrig ansett att kärleken är fel.

Glassen tog slut. Pappret i papperskorgen och en helt vanlig kjol för 399 kronor åkte ner i den glättiga plastpåsen med butikens logga.

I varuhuset som säljer lampor fanns även där mycket att välja på. Vi enades om en och samma taklampa. Där delar vi på smak och stil. Ytterligare ett inköp skulle göras. En utbrunnen glödlampa mot en ny. I glödlampsdjungelns träskmark är det lätt att gå vilse. Hjälp söktes upp. Två kvinnor i röda västar med varuhusets namn i vit tryck, samspråkade och jag ställde dem min fråga. Utan att se på mig bad de mig vänta. Ett ögonblick. Jag blinkade med ögonlocken. Fällde ner och fällde upp. Tjugo gånger räknade jag till. Inget hände. De fortsatte sitt tysta småprat ej ämnat för andras öron än deras egna.

Jag tog barnet i handen och gick till kundtjänst. Bad om ett utrop. Att någon på lampavdelningen skulle se till att betjäna sina kunder. Glödlampan är nu i min ägo men jag funderar på att skriva en insändare i Norrköpings Tidningar.

I bilen hem talade vi om råttor, ormar och ödlor. Att det är äckligt att äta gräshoppor men att det är roligt med snö. Tids nog kommer snön och då är det så lagom roligt över tid och längd.