Eld i berget och doften av en mycket liten människa

De flesta av oss vaknar upp till en vardag och vi ägnar det som hänt en allt mer flyktig tanke.
Ungefär så skrev min bloggkollega Kjell i sitt dagliga inlägg i morse.
Jag är benägen att hålla med honom. Minns den 11 september. En arbetskollega ringde hem till mig och skrek i telefonen att det utbrutit krig och att jag omedelbart måste sätta på teven. Där satt jag sedan som fastklistrad. Likaså händelsen vit Utöya, den upptog all min vakna och lediga tid.
Samt tidigare terrordådet i Paris som inte är allt för avlägset bort.
Människan är av naturen skapt att lägga allt svårt som vi endast är indirekt inblandade i åt sidan när den första förskräckelsen lagt sig.
Vi tänder ljus, ber böner, vrider våra händer i vanmakt och talar om att värna om demokratin. Att inga onda krafter ska hindra oss att leva i demokratisk och medmänsklig anda. Om ett tag tar vardagen vid och vi grottar ner oss i de bekymmer som är oss närmast.
Jag och säkert många med mig som inte besitter i maktposition känner oss små inför det som händer och som vi inte kan påverka hur enade vi än är i tanken.

I går var grannen inne hos oss. Vi talade om det vi numera talar om när vi träffas i vårt område. Nämligen avloppet.
Plötsligt skakade köksgolvet och det klirrade i porslinsskåpet. Sprängaren hade laddat och fyrat av.
Det kändes mycket absurt. Påminde starkt om smällarna i Paris.

Klockan sju i morse kom sprängaren tillbaka och det har skakat i köksgolvet och klirrat i porslinsskåpet hela denna söndagsförmiddag. Den absurda känslan försvinner inte. Smällarna från fotbollsarenan i Paris låter som smällarna på Bäckstugevägen. Skillnaden är att här smäller det i berget som är säkrad med tunga sprängmattor och vi befinner oss inomhus helt säkra på att varken dödsfall eller personskador kommer att uppstå. Endast vibrationer genom berget letar sig in till vårt köksgolv, får porslinet i skåpet att skallra och regnvattnet i vårt avloppsdike att darra. Vilket inte betyder att jag inte finner det obehagligt.
Nyfikenheten tar dock överhand och jag kikar ut genom fönstret när jag hör signalen som pålyser att nu smäller det snart.

Vi tänker om några minuter lämna området och det mullrande berget som snart förvandlats till sprängstenar. Födelsedagsfika väntar ty just idag har vår sonsambo sin bemärkelsedag. Då får vi även träffa vårt färskaste lilla barnbarn. Jag ska snosa på honom, dra in doften av bebis i mina näsborrar och för en stund glömma bort all ondska som finns där ute.

Höststädning och när det oväntade sker

Mer död än levande stapplade jag mig hem efter gårdagens värv. Sju timmar av sammanhängande lövräfsning tär på krafterna.
Jag känner mig förvånad. När vi var lantbrukare berördes jag aldrig av denna kompakta kroppsliga trötthet. Maken skyller mitt tillstånd på åldern samt att jag numera är ovan vid kroppsarbete.
Det sistnämnda påståendet är jag benägen att hålla med om. Dock ej det första.
Maken är 19 år äldre än mig. Ändå verkar han aldrig trött i kroppen. Timme ut och timme in, dag efter dag i vad som verkar vara en evighet har han kärrat grus till avloppsdiket. Gräsmattorna är vattendränkta och grävmaskinen sjunker och ger djupa körskador. Därmed är skottkärra enda alternativet, anser maken.
När det börjar skymma hänger jag mig ut genom badrumsfönster. Gläfser och skriker att han omedelbart ska komma in. Jag oroas att jag ska finna honom livlös i avloppsdiket...
"Bara ett lass till, sen kommer jag".

När vi skulle bygga ut vår hus bokade maken en grävmaskinist för att gräva för grunden. Otåligt väntade vi på en grävmaskinist som aldrig kom. Då fattade maken spaden och grävde själv ut hela grunden med armkraft.

Åldern verkar vara en bagatell då det handlar om hårt kroppsarbete. Maken hävdar envist att just kroppsarbete håller honom vid liv och jag får väl lita på hans ord.

Under gårdagens lövräfsning funderade jag över livet. Att det är förgängligt. Inne i huset fanns damen som bokat vår sons trädgårdsfirma. Om en vecka ska hon begrava sin make. Hon ville ha fint i trädgården till dess.

Löven räfsades i stora högar. Vi räfsade från var sitt håll, sonen och jag. Möttes på mitten och högarna av löv växte. Bruna, vissna och helt utan liv.
I våras satt damen och hennes make på altanen. Drack kaffe och såg hur ekar, björkar, lönn och al slog ut och bäddade in hela den stora tomten i grönska.
Under sommaren fick damen och hennes livskamrat följa de gröna löven. När så hösten kom såg de hur löven ändrade färg och när de till sist släppte från grenarna hade även damens make släppt taget om livet.

Allt fanns där som det alltid gjort. Spår av ett gemensamt liv. Genom fönstret såg jag damen äta en banan. Dricka sitt kaffe och bläddra i dagens tidning. Hennes ensamhet gjorde mig så förtvivlat sorgsen.

När jag kom hem lagade maken kvällsvard medan jag låg utslagen på vår säng. Efter maten släpade jag mig till soffan och sov mig genom kvällsteven. Maken ruskade i mig när det var dags att gå och sova på riktigt. Klockan sju i morse vaknade jag. Helt ovetande vad som hänt i Paris under de timmar jag varit nedsänkt i behövlig sömn.

Livet tar plötsligt oväntade oroliga svängningar. Till våren spricker det fram nya friska ljusgröna löv.
Vem av oss som får glädjas över en ny vår vet vi inget om. Det är bäst att passa på medan tid är.

Ändrade planer och utebliven skattebetalning

Vaknade i morse med ett tungt huvud. Är inte benägen att tro att det beror på det lilla glas vin jag drack i går kväll. Det är nog en ovanligt djup sömn som är orsaken till att hjärnan inte riktigt vill vakna till liv denna regniga och kulna novemberdag.

Trots allt har jag ändå lyckats med att plita ihop en artikel om vargjakt. Denna heta fråga som blossat upp i ny styrka då regeringen beslutat att vargjakten i framtiden ska kunna överklagas till domstol.
Hos oss besväras vi inte av några vargar. En till synes fredlig varg vandrade över isen bort mot Finspång för några vintrar sedan. Det kändes lite exotiskt att se djuren lufsa fram på den snöbelagda isen. Mellan vargen och mig fanns vårt vardagsrumsfönster så jag kände ingen större oro vid mötet.

Bredvid mig på skrivbordet ligger våra tågbiljetter. De jag lyckats med stor möda boka om trots att de från början var icke ombokningsbara. Resan är ämnad till Skåne men eftersom livet inte alltid är följsamt så får vi se hur det blir med vår tur. Kanske blir biljetterna kvar på skrivbordet för att till sist hamna i papperskorgen. Det återstår att se.

När inget blir riktigt som från början varit uträknad blir det till att tänka i andra banor. Kanske dra igång ett lussekattbak när det nu börjar närma sig advent. Men det gäller att planera baket ordentligt eftersom både maken och jag är omåttligt förtjusta i varm choklad och lussekatter. Så pass förtjusta att bakar jag allt för tidigt får vi genomleva julen utan saffransbröd.

Det var för övrigt faster Elsa som lärde mig baka lussekatter. Då var jag blott 18 år men jag har följt hennes råd allt sedan dess. Mycket smör i degen, förmanade faster Elsa. Annars blir de torra och tråkiga. I mer modern tid avhjälps torrheten genom att även tillsätta en klick kvarg. Det visste inte faster Elsa annars hade hon väl sagt det då antar jag.

Det regnar häftigt av och till. Slår hårt mot rutan till min skrivarbod. Kanske får jag ledigt i eftermiddag. Meningen är att jag tillsammans med sonen ska kasta mig ut i lövträsket även denna dag. Fortsätter regnpaltandet går kanske även den planen i stöpet. Att räfsa löv i hällande regn gör ingen människa lycklig.

Jag har i vilket fall som helst betalat momsen idag. Även skatten skulle in till Skatteverket detta datum men eftersom jag vänt på en siffra så fattades det 48 kronor och ingen skatt blev dragen. Det gör mig nervös även att jag fört över 48 kronor plus 2 kronor extra utifall att till kontot där skatten dras ifrån. Skatteverket känns mer som ett begrepp och jag har svårt att förstå att det skulle finnas några mänskliga varelser som mottagare av skatteinbetalningar. Helst skulle jag vilja ringa och urskulda mig över den felvända siffran i summan. Få förståelse i att sådant kan hända.  Nu kanske jag blir betraktad som en skattefuskare. På grund av ynka 48 kronor. Jag blir alldeles matt vid tanken.

Maken som fungerar som min revisor har ännu ingen aning om mitt fatala misstag. Han är fullt upptagen med att befinna sig djupt nere i avloppsdiket, utrustad med diverse hantverksverktyg som krävs vid montering av avloppspump. Avloppsfrågans lösning kan skönjas i horisonten även om det känns som evigheter fram till den dag då vi kan ha lyckan att spola med toalettstolens spolspak.

Att bära löständer utan lov och döpa en gris till Napoleon

Snart kan jag med rätta kalla mig trädgårdsmästare ty jag har blivit involverad i sonens trädgårdsfirma.
Har aldrig tidigare reflekterar över hur mycket löv människor har i sina trädgårdar. Gula och bruna löv som ligger i drivor tills den dag någon kommer med räfsan. I vårt hushåll är det mest maken som idkar lövräfsning om höstarna, det är ett ganska trivsamt arbete och resultatet blir omgående synligt.

Säck efter säck har vi fyllt och kört till återvinningens container ämnat för trädgårdsavfall. När dagsverket var avklarat var vi tämligen slutarbetade båda sonen och jag. Men dock mycket nöjda över vår insats. I morgon blir det sovmorgon vilket inte är att förakta. Först efter lunch är det dags igen att beväpna oss med räfsa och lövkorg.

Det är alltid en smula spännande att besöka återvinningsstationen. Även om inga anställda syns till finns de där. Vakande ögon som ser om något hamnar fel. Det finns stränga lagar på en återvinningsstation som ovillkorligen måste åtlydas.

Jag är benägen att hålla med, lagtexter ska följas även om det händer att jag är en lagbrytare. Tänker närmast då jag är framförare av motordrivet fordon. Att hålla anvisade hastighetsbegränsningar kan stundom vara nog så svårt.

Att bo i Storbritannien och följa deras lagar kan vara knepigt ty vissa av lagarna kan tyckas mycket märkliga. Det är till exempel förbjudet att dö i parlamentsbyggnaderna. Hur straffet mot lagbrottet utfaller är för mig en gåta. Dessutom är det förbjudet för kvinnor att vara barbröstade om de befinner sig i Liverpool. Om de inte jobbar i en affär som säljer tropiska fiskar vill säga. Då är det helt legitimt.
Möter en boende i York en skotte på sin morgonpromenad är det fullt tillåtet att slå ihjäl skotten. Enda kravet är att skotten bär pil och båge.

Ännu mer märkligt finner jag USA.s delstat Ohios lagar för där är det strängeligen förbjudet att bjuda en fisk på så stora mängder alkohol att fisken blir berusad.
I Schweiz för män icke stå upp och kissa om klockan är efter 22.00. I och för sig borde det finnas en lag på stående kissning för män oavsett klockslag.
Alabama tycks ha den enda vettiga lagen för där får ingen använda ögonbindel vid bilkörning.
Jag känner en stor tacksamhet att inte vara bofast och medborgare i Vermont. Skulle jag få tandproblem och därtill nödd och tvungen att skaffa löständer måste min make skriftligen ge mig ett tillstånd att bära dessa lösgaddar. Kan ändå inte tänka mig att någon man vägrar skriva under konvolutet. För vem vill ha en tandlös maka om hjälp finns att tillgå?!
I Frankrike får grisägare inte på villkors vis döpa sin gris till Napoleon. Den lagen är inte svår att följa eftersom det finns många grisnamn att välja på. Vi hade en gång en gris som vi döpte till So Ellen. Hon levde ett lyckligt grisliv till den dag slaktaren kom på besök. Sedan blev hon till skinka, fick fötterna inlagda i gelé och delar av fläsket maldes till pölsa.
När jag tänker efter så är återvinningsstationernas regler en petitess mot alla regler som finns i världen.

Nu knorrar magen och det är dags att laga lite kvällsvard. Sedan kör mitt kvällspass igång eftersom jag ska barnvakta småtvillingarna medan deras storasyster och pappan är till ridskolan och mamman är kvar på sitt arbete och utövar sin prästerliga gärning.
Barnbarnen och jag har skapat våra egna lagar och regler. De är dock höljda i dunkel eftersom vi anser att ingen behöver veta vilka regler som gäller för oss. När föräldrarna är tillbaka på hemmaplanen är det andra regler som träder i kraft. Precis så som det ska vara.

Nostalgi och glädjefyllda minnen

Så har det gått ännu en dag. En dag av mitt liv som aldrig kommer tillbaka. Det händer ibland att jag önskar att tiden gick att återskapas. Vrida urets timvisare bakåt, varv efter varv, månad för månad, år efter år.
Mycket skulle jag göra annorlunda om möjligheten gavs att läsa det facit som jag skapat genom åren. Sätta röda bockar i marginalen men även guldstjärnor på ställen där jag skulle göra om precis allt det jag redan har gjort.

Jag har under eftermiddagen varit med min mamma till Norrköping på diverse uträttningar. Att göra en stadsresa tar oftast längre tid än vad som först beräknats. Innan vi for hem bjöd mamma mig på café. Äppelkaka med vaniljsås.

Jag tittade på mamma under tiden hon åt. Upptäckte att hon faktiskt blivit gammal. Jag har inte tänkt så mycket på det tidigare. Har på något sätt vuxit in i att hon åldrats. Men just idag kändes det påtagligt.
Hon verkade glad. Åt med god aptit och tyckte att även kaffet smakade bra. När vi var klara lade mamma sin hand på min axel, klämde till lite, log och sa att hon var glad att hon hade mig.
Jag nickade och svarade att vi är väl glada över att vi har varandra. Hon höll med, vi är glada åt varandra.

När jag kom hem funderade jag lite hur det blir den dagen jag inte längre har en mamma. Tänkte att jag hoppas innerligt att inte jag drabbas av någon dödlig åkomma och lämnar henne först. Då blir allt i fel ordning. Ändå händer det att föräldrar får begrava sina barn. En outhärdlig tanke.

Vi pratas vid i stort sett varje dag, mamma och jag. Har jag inte tid att titta till henne så ringer jag. Det blir ganska långa samtal för vi har alltid så mycket att dryfta om. Samtalsämnena tar aldrig slut oss emellan. Hon har lätt att skratta och jag älskar att berätta saker för henne som får henne att brista ut i skratt. Mamma är skojfrisk och besitter förmågan att krydda upp sitt eget personliga med en gnutta galghumor. De som inte känner min mamma kan anse det hela en smula besynnerligt men ibland kan just galghumorn bli befriande när något är jobbigt.
Mamma har även förmågan att ta dagen som den kommer och inte göra sig onödiga bekymmer över det hon inte själv kan vara med och påverka. Så har hon inte alltid varit, det har kommit med åren. Jag har själv kommit dithän, mycket av det opåverkbara i livet låter jag ofta bero eftersom jag inget kan göra åt saken. Men det krävs en hel del övning innan den konsten behärskas tillfredsställande.

Jag är glad att jag har en mamma som jag kan tala med varje dag. Rätt vad det är finns bara hennes tillhörigheter kvar. Hon lämnar ett helt liv efter sig, ett liv av saker hon samlat på sig under åren. Allt kommer att stå kvar precis som om inget har hänt. Ända till den dag då allt ska packas ner i kartonger och flyttas till en annan plats.

Kanske borde jag titta över mina egna persedlar medan tid är. Så jag inte behöver lämna allt åt andra när den dagen är inne. Problemet är bara att jag är så fäst vid mina saker, även små obetydliga ting som maken många gånger undrar över varför jag envist propsar på att ha kvar.

"Nostalgi. älskling, det heter nostalgi. Det påminner om det som aldrig kommer tillbaka. Sådant som glädjefyllt får mig att minnas".