En broderad duk med domherrar och klena nerver

Nu faller den första snön i denna del av Svea rike. Dock ej hos oss vilket jag känner stor tacksamhet över. Så även maken. Han som tillbringar den största delen av sin vakna tid i vårt avloppsdike.
Det verkar ändå som så att jag kan lyckas med konststycket att dra upp honom ur leran så vi kan sätta oss på tåget och resa till Skåne som planerat.
Ser fram mot dagar då vi ska bli uppassade med god mat, trevliga drycker och gemytligt umgänge.

Advent närmar sig med stormsteg. Det påannonseras om att det är dags för inköp av julklappar och allt annat som hör julen till. Telefonförsäljarna är heta på julgröten och ringer mig dagligdags för att locka mig med trevliga julerbjudanden. De vill att jag ska köpa allt från broderade dukar föreställande domherrar till ge-bort-prenumerationer. Ståndaktigt säger jag nej, blockerar numret för vidare samtal men de luringarna har andra telefonnummer de kan använda sig av. Varpå nästa påringning är ett faktum.

Det är egentligen synd om telefonförsäljare. De blir oftast bemötta med hårda och otrevliga ord. Unga människor som har telefonförsäljning som ett förstagångsjobb. Även vår son hoppade i ungdomen på denna form av arbete. Hela familjen köpte därmed hälsobringande piller som skulle främja både kropp och själ. Jag svalde till frukost dessa piller i all oändlighet tills de härsknade och hamnade bland soporna.
Det blev ingen lysande karriär i telefonförsäljningsbranschen för sonen trots löften om guld och gröna skogar. Inte ens den superduperbra dammsugaren som klarade allt lyckades han kränga och gav därför upp och började köra taxi istället. Vilket visade sig vara lika dåligt inkomstbringande som telefonförsäljning. Kanske inte lika dåligt, men näst intill. Nu har han även stuvat undan den yrkesbanan så långt det bara är möjligt men ute i vårt förråd hänger hans taxijacka i sin tragiska ensamhet viss om att den aldrig mer kommer till användning.

Denna dag är vikt åt mig själv. Skrivarboden för hela slanten. Till mitt sällskap har jag ledarhunden eftersom hans matte är på kurs i Vadstena. Nöjd i vällusten att ha semester sträcker han ut sig med små suckar medan jag funderar över artikeln som ska handla om Norrköpings exploatering av nybyggnationer av bostadshus.
Parkeringsplatser ska bort och ersättas med de nya husen, vart bilar hädanefter ska parkeras vet jag dock inget om. Det får bli nästa uppslag, en annan gång. Själv är jag inte i något stort behov av parkeringsplats i de centrala delarna av staden ty jag håller mig så långt borta från gator och torg som det är möjligt. Stadsvimlet ger mig endast klena nerver.

Att tjyvkika och se något spännande

Min karriär som lövräfserska är över för denna gång. Ett och annat löv klamrar sig envist kvar vid trädens grenar men de kommer jag hädanefter inte att ägna en tanke på.
Flera ton löv har jag varit med sonen och forslat bort. Tunga av regnet och med en doft av förmultning.

N återgår mitt liv i normala gängor, det vill säga barnbarnsumgänge, hundvakt och tidningsskriverier. Ett och annat hushållsgöremål finns även det med på agendan.

Näsan rinner fortfarande men jag har kontroll på snoret som nu innehar en gul och seg konsistens. Då är det värre med mitt öra som har slagit lock. Det knäpper irriterat bakom trumhinnan så jag funderar på om det behövs en öronspoling. Eller en behandling med öronljus. Vissa tror att det är hokuspokus men jag finner det ganska angenämt att ligga i godan ro och låta ljuset göra jobbet.

För några år sedan var jag en flitig användare av öronljus. Men det krävs viss assistans för att inga olyckor med det brinnande ljuset ska inträffa. Min assistent var således maken. Med en våt röd- och vitrutig kökshandduk över håret lade jag mig tillrätta med huvudet i hans knä. Maken placerade det långa ljuset i min ena hörselgång och tände därefter på.
Det sprakade och knastrade hemtrevligt, lågan fladdrade och jag kände hur ljuset med sin kraft sög ut alla föroreningar ur mitt öra. Plötsligt, mitt i all gemytlighet, hörde vi en hård knackning på fönsterrutan. Det var en kolsvart vinterkväll men vi kunde ändå skymta en siluett där ute i mörkret.

Det uppstår en viss nervositet när en öronljusbehandling abrupt måste avbrytas så ingen eldsvåda uppstår i den allmänna förvirringen. Maken ryckte ut ljuset och försökte ivrigt att få det att slockna. Siluetten rörde sig oroligt fram och tillbaka utanför vårt vardagsrumsfönster.
Jag tecknade att vem det än var skulle denne någon förflytta sig till yttertrappan.
Med den plaskvåta handduken kvar över huvudet öppnade jag dörren och där stod en minst sagt storögd man med hakan släpande utefter bröstkorgen.
Han var en anhörig till en person jag hjälpt honom med att begrava och nu skulle han komma till oss och hämta tackkort som min make tillverkat.
I det ögonblicket såg jag att mannen fick en helt annan bild av en begravningsentreprenörs liv och leverne.
Jag flinade och frågade om han ville komma in till oss och få sig en egen öronbehandling. Mannen log blekt tillbaka, tog sina tackkort och bedyrade att han verkligen inte var i behov av någon behandling vad den än må vara som erbjöds.
Han hade stått utanför vårt hus och bevittnat något han aldrig trodde sig kunna få se, påstod han.
Jag tänkte: då har du inte sett mycket i ditt liv om du anser detta vara något högst exceptionellt.

Ska nog rota i mina gömmor och se efter om det eventuellt finns några öronljus kvar I den händelse att så är fallet kommer det all bli en extra trevlig kväll i soffan.

Ljuset, sanningen och tvenne cafébesök

Ibland kan det kännas bra med lite flärd. Det behöver inte vara påkostat eller ambitiöst, Ett avbrott i vardagen oavsett vad duger gott för mig.
Gårdagskvällen blev just ett sådant avbrott. Först träffade jag kyrkoherden i grannkommunen.Kanske en träff med en kyrkoherde inte tillhör kategorin flärd även om det var ett mycket trevligt möte där vi talade om framtidens kyrka. Kyrkan har en framtid bedyrade han. Men den meningen han sa och som jag fäste mig starkast vid var: "Det som tåls att läggas i ljuset är sanningen".

Jag funderade hela kvällen och även större delen av dagen idag på just den meningen. De där orden kan möjligtvis ha olika innebörder för var och en av oss. För mig personligen är det ett erkännande över något jag gjort som inte är så bra. Att våga säga att jag gjort fel, mot mig själv eller mot någon annan. Det betyder också att lägger jag fram något i ljuset så kan det medföra konsekvenser. Jag ställs till svars vilket inte betyder att jag automatiskt blir förlåten av den jag gjort orätt mot. Ibland kan det vara bekvämast att låta det orätta ligga kvar i dunklet. Eller om jag helt enkelt ska kalla det för fegt, rätt och slätt.

Nåväl, efter besöket hos kyrkoherden stegade jag med nytvättade kängor mot nästa begivenhet. Att jag dessförinnan tvättat skorna i handfatet på pastorsexpeditionens bekvämlighetsinrättning för naturliga behov kom helt och hållet an på att jag traskat mig fram på vår uppgrävda väg som mest liknar en leråker. Funderar starkt på att smita in på vårdcentralen och knycka några blå plasttossor. De kan jag dra över kängorna när jag tar mig till bilen för att på så sätt undvika att komma till allmänna platser med leriga kängor.

I grannkommunens Kulturhus glittrade det av svunna tider då ABBA var som störst. Kommuninnevånarna hade sökt sig dit för att höra lärarna från Musikskolan framföra ABBA:s låtar. Anders Hanser fanns på plats. Tillrest från huvudstaden för att visa sitt bildspel i filmform med tillhörande intervjuer som medlemmarna ur ABBA gjort genom tiderna. Jag försökte stå på ett sådant sätt att mina kängor, som visserligen var tvättade men ändå bar spår av Bäckstugevägens lera, inte syntes bland alla andras finskor. Ty jag har hört av säkra källor att skornas skick påvisar hur skornas ägare är. I mitt fall slarvig, vilket faktiskt är en sanning med modifikation.

ABBA har aldrig tillhört mina direkta favoriter. När jag hör Ring, ring får jag dåliga vibbar från tider då jag levde ett annat liv. Kanske en bidragande orsak till att jag blir smått låg i sinnet när jag råkar på en ABBA låt. Musik sätter oss i olika sinnesstämningar, ibland infinner sig den rätta känslan av välbefinnande, ibland inte.
Hur som helst var det en festlig tillställning. Även kollegan från Norrköpings Tidningar såg glad ut och gav mig en uppmuntrande klapp på axeln när vi lämnade varandra ute på trappan. Trots en hel timma av ABBA:s låtar kände jag mig vid gott mod och gnolade på Mamma Mia på hemvägen. Mest för att mota undan skräcken att kollidera med en älg på den älgrika vägen hem.

Nu fullkomligt vräker regnet ner utanför fönstret där det kompakta mörkret redan lagt sig. En tur till Norrköping har jag hunnit med på eftermiddagen. Hämtat stortvillingpojken på dagis och vi har förlustat oss med ett cafébesök. Det andra för dagen för min egen del. Konditorivaror kan jag aldrig få för mycket av.

Eld i berget och doften av en mycket liten människa

De flesta av oss vaknar upp till en vardag och vi ägnar det som hänt en allt mer flyktig tanke.
Ungefär så skrev min bloggkollega Kjell i sitt dagliga inlägg i morse.
Jag är benägen att hålla med honom. Minns den 11 september. En arbetskollega ringde hem till mig och skrek i telefonen att det utbrutit krig och att jag omedelbart måste sätta på teven. Där satt jag sedan som fastklistrad. Likaså händelsen vit Utöya, den upptog all min vakna och lediga tid.
Samt tidigare terrordådet i Paris som inte är allt för avlägset bort.
Människan är av naturen skapt att lägga allt svårt som vi endast är indirekt inblandade i åt sidan när den första förskräckelsen lagt sig.
Vi tänder ljus, ber böner, vrider våra händer i vanmakt och talar om att värna om demokratin. Att inga onda krafter ska hindra oss att leva i demokratisk och medmänsklig anda. Om ett tag tar vardagen vid och vi grottar ner oss i de bekymmer som är oss närmast.
Jag och säkert många med mig som inte besitter i maktposition känner oss små inför det som händer och som vi inte kan påverka hur enade vi än är i tanken.

I går var grannen inne hos oss. Vi talade om det vi numera talar om när vi träffas i vårt område. Nämligen avloppet.
Plötsligt skakade köksgolvet och det klirrade i porslinsskåpet. Sprängaren hade laddat och fyrat av.
Det kändes mycket absurt. Påminde starkt om smällarna i Paris.

Klockan sju i morse kom sprängaren tillbaka och det har skakat i köksgolvet och klirrat i porslinsskåpet hela denna söndagsförmiddag. Den absurda känslan försvinner inte. Smällarna från fotbollsarenan i Paris låter som smällarna på Bäckstugevägen. Skillnaden är att här smäller det i berget som är säkrad med tunga sprängmattor och vi befinner oss inomhus helt säkra på att varken dödsfall eller personskador kommer att uppstå. Endast vibrationer genom berget letar sig in till vårt köksgolv, får porslinet i skåpet att skallra och regnvattnet i vårt avloppsdike att darra. Vilket inte betyder att jag inte finner det obehagligt.
Nyfikenheten tar dock överhand och jag kikar ut genom fönstret när jag hör signalen som pålyser att nu smäller det snart.

Vi tänker om några minuter lämna området och det mullrande berget som snart förvandlats till sprängstenar. Födelsedagsfika väntar ty just idag har vår sonsambo sin bemärkelsedag. Då får vi även träffa vårt färskaste lilla barnbarn. Jag ska snosa på honom, dra in doften av bebis i mina näsborrar och för en stund glömma bort all ondska som finns där ute.

Höststädning och när det oväntade sker

Mer död än levande stapplade jag mig hem efter gårdagens värv. Sju timmar av sammanhängande lövräfsning tär på krafterna.
Jag känner mig förvånad. När vi var lantbrukare berördes jag aldrig av denna kompakta kroppsliga trötthet. Maken skyller mitt tillstånd på åldern samt att jag numera är ovan vid kroppsarbete.
Det sistnämnda påståendet är jag benägen att hålla med om. Dock ej det första.
Maken är 19 år äldre än mig. Ändå verkar han aldrig trött i kroppen. Timme ut och timme in, dag efter dag i vad som verkar vara en evighet har han kärrat grus till avloppsdiket. Gräsmattorna är vattendränkta och grävmaskinen sjunker och ger djupa körskador. Därmed är skottkärra enda alternativet, anser maken.
När det börjar skymma hänger jag mig ut genom badrumsfönster. Gläfser och skriker att han omedelbart ska komma in. Jag oroas att jag ska finna honom livlös i avloppsdiket...
"Bara ett lass till, sen kommer jag".

När vi skulle bygga ut vår hus bokade maken en grävmaskinist för att gräva för grunden. Otåligt väntade vi på en grävmaskinist som aldrig kom. Då fattade maken spaden och grävde själv ut hela grunden med armkraft.

Åldern verkar vara en bagatell då det handlar om hårt kroppsarbete. Maken hävdar envist att just kroppsarbete håller honom vid liv och jag får väl lita på hans ord.

Under gårdagens lövräfsning funderade jag över livet. Att det är förgängligt. Inne i huset fanns damen som bokat vår sons trädgårdsfirma. Om en vecka ska hon begrava sin make. Hon ville ha fint i trädgården till dess.

Löven räfsades i stora högar. Vi räfsade från var sitt håll, sonen och jag. Möttes på mitten och högarna av löv växte. Bruna, vissna och helt utan liv.
I våras satt damen och hennes make på altanen. Drack kaffe och såg hur ekar, björkar, lönn och al slog ut och bäddade in hela den stora tomten i grönska.
Under sommaren fick damen och hennes livskamrat följa de gröna löven. När så hösten kom såg de hur löven ändrade färg och när de till sist släppte från grenarna hade även damens make släppt taget om livet.

Allt fanns där som det alltid gjort. Spår av ett gemensamt liv. Genom fönstret såg jag damen äta en banan. Dricka sitt kaffe och bläddra i dagens tidning. Hennes ensamhet gjorde mig så förtvivlat sorgsen.

När jag kom hem lagade maken kvällsvard medan jag låg utslagen på vår säng. Efter maten släpade jag mig till soffan och sov mig genom kvällsteven. Maken ruskade i mig när det var dags att gå och sova på riktigt. Klockan sju i morse vaknade jag. Helt ovetande vad som hänt i Paris under de timmar jag varit nedsänkt i behövlig sömn.

Livet tar plötsligt oväntade oroliga svängningar. Till våren spricker det fram nya friska ljusgröna löv.
Vem av oss som får glädjas över en ny vår vet vi inget om. Det är bäst att passa på medan tid är.