Grädde med kanel och God Jul Mamma

Ännu en dag är snart till ända. Ishinnan på bilens framruta var näst intill ogenomtränglig i morse när jag skulle köra iväg. Jag fick jobba hårt med isskrapan innan jag lyckades ta mig igenom skiktet.
Bistra tider är att vänta.

Linköping var dagens färdmål. En avskyvärd stad att köra bil i. Jag tar sikte på domkyrkans höga torn, har den som en uppåtgående kompassnål. Tar jag mig dit tar jag mig vart som helst är min vision. Alltid spricker planen och jag virrar hopplöst fram och tillbaka på för mig okända gator.
Tage Danielsson vinkade stelt åt mig då jag för femte gången passerade honom.
Efter att ha snurrat runt i centrum gav jag upp. Trasslade mig tillbaka från det håll jag kom och följde därefter vägvisaren mot Helsingborg.
När Tornby visade upp IKEA och Ikanohusets fasad kände jag mig på säker mark. En av deletapperna var nådd och jag festade loss med en tomtelatte med vispad grädde som pudrats med kanel. Det var kanelen som satte knorr på hela den juliga härligheten.  Som tilltugg en ytterst liten kaka bakad av choklad med strössel som smakade apelsin.

Ikanohuset var folktomt och butikerna hade ännu inte hissat upp plåtjalusierna när jag kom. Där inne skymtade butiksanställda med sina förberedelser. Från högtalaranläggningen strömmade julmusiken. Tomten kysste mamma och Rudolf skenade runt med sin röda mule.
Bjällerklang hördes dingelidong.

Fiket öppnade först av dem alla. Maskinen skummade mjölk till min tomtelatte och grädden fluffade sig. Ensam bland alla tomma stolar och bord drack jag så försiktigt att det skulle räcka länge. Kakan tog dessvärre slut i en enda tugga. Överläppen vit av grädde och jag strök med pekfingret över läppen och stoppade det sedan  munnen. Kunde äckla mig hur jag ville för ingen var där och såg.

När jag hörde det skramlande ljudet av jalusierna var jag på plats som nummer ett i den helt folktomma kön. På mindre än tjugo minuter var samtliga julklappsinköp avklarade. Då jag betalde den sista klappen förkunnade jag nöjt min bedrift för expediten. Han glodde misstroget på mig och sa syrligt att julruschen inte börjat än.
Jag skrattade honom rakt upp i nunan. Ett hest och elakt triumferande skratt. Han såg ledsen ut och sa att hans mamma alltid köpte sina julklappar åt sig själv och överräckte sedan dessa till honom. Hans uppgift blev att slå in paketen i julklappspapper, skriva etiketterna GOD JUL MAMMA och klistra fast dem på paketen. Varje julafton lovordade mamman sin son som gav henne så bra julklappar.
"Lura henne i år. Ge henne en resa till Tåkern. Fixa en fikakorg och när ni sett på fåglarna inmundigar ni av innehållet och sedan utspisar du henne på restaurang innan ni åker hem."
Han såg förvånad ut. Undrade om det verkligen gick att göra så. Jag garanterade att så går det att göra.
Vi vinkade av varandra i största samförstånd när vi skildes åt. "GOD JUL MAMMA från din son expediten". Jag såg i ögonvrån att han log drömskt och jag är viss och säker på att hans mamma blir rejält överraskad när tomten kommer.

Jag bara älskar att julhandla innan julruschen sätter in!
För mig ägde årets julhandel rum i Linköping, den främmande staden där det serveras tomtelatte.

Sydamerikas kulturmecka och en badande svåger

Stormen Gorm har ställt till det under natten. Inställda tåg, avspärrade broar, bortblåsta tak och träd som lagt sig över parkerade bilar. Folk har gömt sig i källarförråd och allmänheten uppmanats till varsamhet.
Här hos oss har vi varit förskonade. Endast några harmlösa vindpustar som fått trädens grenverk att darra en smula.
Det var dock pudersnö på vår gräsmatta då vi hissade upp rullgardinerna i morse. Plusgraderna har fått snön att smälta och ute på vår väg finns den numera sedvanliga smörjan. Grannen kom klafsande för en stund sedan. Iförd gummistövlar. Han knackade på bara för att påpeka att det är lerigt på vägen. Han har befunnit sig på Gran Canaria i en månad och vi uppmuntrade honom att boka ny flygbiljett för att undkomma vår leriga väg. Med det nöjde han sig och fortsatte sin stövelvandring, oklart åt vilket håll han styrde kosan.

Det kom ett mejl. Sista chansen att idag boka en resa till Buenos Aires. En veckas skrivarkurs i Sydamerikas kulturmecka. Låter frestande. Men när tiden för avgång är inne  har nog vår väg torkat upp och våren gjort sitt intåg. Då vill jag vara hemma och njuta av krokus och pärlhyacint.
Sedan blir det sommar och badsäsongen inleds. För de som vill bada vill säga. Som min franske svåger för att nämna några som inte går under benämningen badkrukor. Han älskar att bada, min svåger. Medan jag huttrande står på stranden frustar han sig fram i vattnet. Ömsom på mage ömsom på rygg. Jag har aldrig begripit mig på det där med att häva sig ner i iskallt vatten.
Som barn gick jag i simskola så som barn ska göra. Cyklade till badplatsen och bytte om i den dragiga omklädningshytten. Pojkarna kikade in genom kvisthålen och vi höll skrikande våra badhanddukar över våra helt platta bringor.
Simläraren uppmanade oss att ta ut simtagen. Inte vara rädda att få vatten i ansiktet och som lön för mödan förärades vi med simmärken som nålades upp på sammetssköldar.
Jag avskydde simskolan och jag har inte kvar ett enda ett av de slitsamt intjänade simmärkena. Om inte min mamma sparat dem så som hon sparar på allt annat som hon egentligen borde kasta.

Jag har ännu inte ringt min tandläkare för att åtgärda min söndertuggade tand. På tal om obehagligheter. Varje morgon lovar jag mig själv att lyfta telefonluren för att få till en träff. Varje kväll läger jag mig under täcket, släcker läslampan och lovar mig själv att när jag åter slår upp ögonen ska jag ringa det där samtalet.Jag vet att det inte finns någon återvändo. Allt kan bara bli värre än vad det är om jag inte tar mig samman. Därför ska det ske idag. Eller eventuellt i morgon.

Någon storm har inte drabbat oss. Det finns alltid något att känna tacksamhet över. Vardagsögonblick som en enkel fika med någon jag tycker om. Till exempel. Eller att jag gjort klart dagens skrivarbete och skickat till redaktionen. Därmed förvaltar jag resterande dagens timmar åt precis det jag behagar.
Kan inte bli bättre. En helt vanlig måndag.

Jungfru Maria och pepparkakshjärta utan Björnklister

Jamen visst. Vi tände också det första ljuset i advent. I morse, när vi åt frukost. Mot bättre vetande är ljusstaken i år som alla andra år fylld med eldfängd mossa eller lav som det egentligen är och inte mossa. Fönsterlav eller renlav, vet inte vilket. Plockat av mig själv, helt utan skogsägarens medgivande. Långsamväxande lav vilken egentligen inte borde få plockas.
Jag är medveten om problemet, därför plockar jag lite här och lite där, små tussar motsvarande 2 dl när skörden är avklarad. Som den naturaktivist jag är sparar jag laven år från år istället för att införskaffa nytt hela tiden. Tills den inte längre kan fräschas upp med hjälp av kallt vatten.
Nu är jag dock inte helt sanningsenlig, jag sparar laven mest av bekvämlighetens skull. För att slippa ränna runt i skogen på jakt efter ny vareviga år.
När vi var skogsägare brukade jag ta med mig ljusstaken ut i skogen och fylla den med lav på plats och ställe. Skogen låg precis bakom maskinhallen och där växte den mest perfekta toppiga lav som kunde inbringas.
Nu är det andra tider och laven får sitta kvar i ljusstaken då det är dags att plocka undan härligheten som då det är dags mest ger ett skräpigt intryck. Men för tillfället tycker jag allt pynt är bedårande vackert.

När jag gick i småskolan tillverkade vi elever våra egna små ljusstakar. Från träslöjden hämtades runda trätrissor där vi klistrade fast en liten ljushållare passande ett julgransljus. Torkade växter löv, kastanjer och guldstjärnor gav den där lilla extra touchen och konstverken placerades på våra bänkar. Ljus fick vi ta med hemifrån.
Varje fredagsmorgon släckte fröken det elektriska ljuset i skolsalens tak och salen lystes istället upp av små fladdrade lågor från våra ljusstakar.
Fröken pumpade upp tramporgeln och vi inledde den andäktiga stunden med religiösa julsånger. Sedan var det sagostund som innehöll berättelser om jungfrun som hette Maria, hennes grossess och väntade nedkomst.
Jag passade på under den svagt upplysta timman att lätta på bänklocket, pilla fram burken med Björnklister och slevade i mig med hjälp av den lilla spateln det mandeldoftande kletiga klistret.
Det var dåtidens mysstund med tillhörande godis.Nu duger det inte att ställa fram en burk Björnklister till ungarna när det är filmtajm. Läsk, chips och lösviktsgodis ska det vara, eller pizza.

När barnen var små och vi tände adventsljusen och åt frukost läste jag högt ur boken Marias lilla åsna. Jag vet idag inte om det var jag eller barnen som ansåg det trevligast. De satt i alla fall lydigt och lyssnade. Eller tänkte på annat, jag höll aldrig något förhör. Förhoppningsvis minns de stunderna med tända adventsljus, frukost och den högläsande mamman som angenämt. Eller så har de glömt alltihop, jag måste fråga om de minns när vi träffas nästa gång.

Mörkret är kompakt utanför fönstret. En storm är visst på väg in över landet. Mamma har varit ute i sin lilla trädgårdstäppa och surrat fast en avklippt gren vid altanräcket. Den ligger och väntar på transport tillsammans med övrigt trädgårdsavfall. Hon är av naturen född att vara ordentlig, min mamma. Det ligger inte i generna hos hennes avkomma, så mycket kan jag villigt erkänna.

I kväll är det den sista delen av tv-serien Bron. Det ska visst hända stor dramatik som kan påverka en eventuell följande omgång av serien. Det återstår att se om ett par timmar. Till det dricker vi glögg och äter hallongrottor fyllda med blåbärssylt. Hallonsylten står i kylskåpet i vårt andra hus som numera är avskärmat från vårt ordinarie hus på grund av ett öppet avloppsdike, därav hallongrottor fyllda med blåbärssylt. Ett par pepparkakor får trängas med grottorna på kakfatet. Hade jag en burk gammaldags hederlig Björnklister skulle jag bre ut ett tjockt lager på mitt pepparkakshjärta. Nu har jag dessvärre inte det utan får nöja mig med smör.

En hädangången trotjänare och en givmild försäljare

Med ett ilsket skorrande som avslutades med långdragen suck gick min trognaste följeslagare i köket ur tiden. Brännande het åkte den ut på förstukvisten och där står den nu i väntan på transport till återvinningsstationen, avdelning elektronik.
Philips mixermaskin, den som river, hackar, mal och skivar perfekt.
Maken undrade om jag ville att han skulle ge sig på ett återupplivningsförsök men jag skakade nekande på huvudet. Tänker ge mig själv ett honorar och införskaffa mig en ny, Philips mixermaskin har gjort sitt efter 29 år i tjänsten.

Jag fick maskinen i gåva som tack då vi en gång i tiden byggde ett ensilagetorn. Dåtidens lantbruksförsäljare hade slagit in på den genren att bondens hustru kunde bidra med inköp av diverse lantbruksmaskiner med tillbehör om hon förärades med små jordnära gåvor. På så sätt hamnade försäljaren högt i kurs och bondmoran kunde övertala bonden till att lätta på plånboken och införskaffa en ny traktor, skördetröska eller växelplog.
Speciellt en försäljare jag minns mycket väl, han for runt och överräckte köksklockor där firmanamnet var inpräntat i versaler. Allt för att dagligen bli påmind om att han fanns att tillgå, i två olika tappningar vill jag tillägga som en parentes.
Med sug i blicken garanterade han att gåvomottagaren var speciellt av honom i egen hög person utvald. Ingen annan bonnmora hade en sådan förnämlig klocka uppspikad på sin köksvägg.
Vi lantbrukarhustrur brukade göra spektakel av dessa klockor som fanns i varje kök. Eller mest spektakel fick försäljaren i sin ovisshet utstå även om han gick omkring och trodde att vi trodde att vi, var och en av oss, var utvalda.

Av artighet spikade maken upp klockan och nästa gång försäljaren kom för att ta sig en titt på den kvinnliga hälften av arbetslaget samt överlämna en maskinkatalog till den andra hälften nickade han belåtet att klockan fanns på plats.
Fler gåvor fanns att vänta, lovade försäljaren. Oklart vad, fortsatte han med en pillimarisk blick som både maken och jag genomskådade varpå försäljaren slog ner blicken och rotade runt i sin portfölj.
Efter en tid kastade vi klockan och köpte oss en ny. Via Pandurokatalogen. I lampans sken monterade vi med lim och små nubb ihop den och sist av allt satte maken dit själva urverket.
Försäljaren såg snopen ut nästa gång han kom men förstod den tysta uppmaningen att inga fler gåvor var nödvändigt.

Nu är det ändrade regler både gällande försäljningsgåvor och ändrade attityder på försäljare. De måste kränga vare sig det gäller lantbruksmaskiner eller andra prylar utan att för den skull lägga på firman extra kostnader för gåvor. Endast ge ett förtroendeingivande leende som garanterar att det förväntade köpet kommer att glädja en förnöjsam köpare. Möjligtvis kan medhavda barn få en reflex och föräldrarna en reklampenna samt ett visitkort.

I vilket fall som helst sörjer jag min Philips mixermaskins frånfälle. Nu när det ska bli julstök och kakbak. Besvärligt känns det även att bege sig in till staden för att köpa en ny. För att det åter skulle komma en nasare och förära mig en mixermaskin är inte att tänka på.

Vårt kära gamla tomtepar är upplockad ur sin kartong och står så fridfullt och blickar ner på oss från bokhyllan. Paret har hängt med oss allt sedan barnen var små. Obekymrade om livets vedermödor och en uttjänt gammal mixermaskin. Snart kommer grannarna över på eftermiddagsfika. Jag har bakat och ser fram emot en stund av gemenskap. Det kan behövas en sådan här regnig lördagseftermiddag som inte på något vis alluderar att julen är på väg. Det måste till lite snö för att den rätta sinnesstämningen skall infinna sig. Men det kommer väl det också vad det lider. Snön och den där riktiga julkänslan. Jag får hålla mig till tåls ett litet tag till.

Ett ton sprängmatta och gnistrande stjärnor

Vårt hus är nu uppimpat med stjärnor och tomtar. Dessutom nystädat och såpadoftande. Hyacinter och glögg. Maken har till och med dekorerat min skrivarbod med en ljusslinga. På amerikanskt manér. Det glittrar och glimmar.
På vår väg kör grävmaskiner och lastbilar fram och tillbaka. Oavbrutet. Leran kletar sig fast på våra kängor. För några dagar sedan fick jag blå plasttossor av en dam jag besökte. De ligger kvar i bilens handskfack för jag är rädd att slå omkull om jag trär dem över mina kängor och på plasten kanar runt i leran. Tar hellre fram skoputsarlådan och snyggar till mina skodon än hamnar på sjukhuset med bruten lårbenshals.

Dagen har ägnats åt telefonsamtal i tjänstens vägnar. Blivit slussad vidare än hit och än dit. Artikeln ligger halvskriven i datorn. Jag har stött på patrull eftersom de jag behöver tala med sitter upptagna i möten. Hela dagen. Återkom på måndag. Inga genvägar och kryphål att ta sig igenom. Jag fick stilla mig helt enkelt. Därför packade jag ihop och beslutade mig för att istället hänga med bergsprängaren som för dagen är områdets gästarbetare.

"Håll dig nära mig" förmanade han.
Jag höll mig nära honom och på avstånd från berget som skulle sprängas i bitar. Ångrade att jag aldrig satsat på att bli sprängare. Verkar vara ett trevligt yrke.
Ladda och koppla ihop trådar, veva på den transportabla lådan och sedan trycka på knappen och invänta smällen.

Han laddade dock en aningen klent. I mitt tycke. Alldeles lagom i hans tycke. Berget sprack och grävmaskinisten lyfte bort sprängmattorna. 1 ton väger de stycket har jag lärt mig. Dynamiten vägrade han berätta i vilket förråd han förvarar. Var och en har sina egna hemlighet. Bergsprängare är inget undantag.

Tur att min mamma inte varit med och beskådat min praktikplats. Hon skulle ha jämrat sig ty hon är en kvinna som ängslas över mycket.
Datorer till exempel. Hon anser att det är djävulskt påfund. Nu ska hon dra in bredband. Har antecknat sig på intresselistan. Någon dator har hon dock icke i sin ägo men anser ändå att bredband ska alla ha.
Jag har gjort åtskilliga tappra försök att få henne köpa dator. Hon vägrar. Är fullt och fast övertygad om att kommer en dator in i hennes hus blir hon med omedelbar verkan kapad.
Antagligen sviter efter att hon för 30 år sedan blev väskryckt. Tjyven fick med sig hennes väska innehållande allt en kvinnlig väska innehåller. Plus ett oräkneligt antal plastpåsar. Ingen går hemifrån utan att förse sig med plastpåsar. Allt kan hända då dessa påsar är bra att ha, resonerar min mamma.
Efter händelsen med väskryckningen bär mamma alla viktiga och behövda handlingar närmast kroppen då hon lämnar hemmet.  Fastkjedjade i byxlinningen. Smart och säkert.

Det är mörkt utanför min skrivarbod nu. Grävjobbarna har tagit sprängaren med sig och gör nu helg.
Så gör även jag. I alla fall tar jag kväller fast det är några timmar kvar innan det är kväll på riktigt.
I morgon sitter jag i min skrivarbod igen. En skribent får aldrig ledigt. I tankarna finns ständigt nya uppslag till skrifter. Men innan det är dags att starta upp datorn igen ska det drickas glögg. För nu är tiden inne och innan julafton kommer jag att vara sur i magen. Glögg är starkvara även om den inhandlats på Ica.