Tid och otid

Gorm har ersatts av Helga. Det viner runt husknuten och lamporna blinkar. Det kan bli en kväll i stearinljusens sken. Förhoppningsvis är taket ordentligt fastspikat så vi inte behöver ligga och blicka ut i den mörka himlen då det är dags att krypa till sängs.
Den ena stormen avlöser den andra, det tar aldrig slut. Vi vandrar vidare i denna jämmerdal, är det inte det ena så är det något annat.

På vårt apotek provsmakade en man årets senap. Antingen var den för stark eller också för klen. Det hela tog en faslig tid innan han till sist beslutade sig för den starka. Kön växte och irritationen stegrade sig. Själv behöll jag lugnet, har för dagen ingen tid som måste hållas.

Värre var det kanske för de andra som trampade runt och sneglade på armbandsuret. Någon eller något väntade. Den som väntade på mig var maken som hemmavid dukat fram färskt bröd och kaffe men även han höll sig lugn och höll kaffepannan kokande.

Det där med att passa tider kan vara nog så svårt. Jag tillhör den skaran som försöker komma iväg dit jag ska i god tid. Väntar hellre in tiden på plats och ställe än känner mig jagad av minutvisaren.
Min värmländska väninna Ingela är av den kalibern att har hon stämt möte med någon så finner hon sig inte i att behöva vänta. Hon ger tiden några minuter sedan åker hon helt sonika hem. Själv är jag mer åt det mesiga hållet och skulle aldrig våga lämna en plats där ett möte har förutbestämts. Däremot förstår jag henne, jag avskyr själv att vänta på någon som är en tidsoptimist.

Ibland måste jag se tiden an. Det är om möjligt värre än att passa tiden. Jag vill att saker och ting ska ske på direkten. Att behöva vänta och se är otroligt frustrerande. Oavsett vad saken gäller.
Maken är precis tvärt om. Han försöker lugna ner mig varpå jag blir stingslig och rastlös. Har inte den där förmågan att tänka efter och planlägga eventuella beslut som ska fattas. Ivern driver mig framåt och stundom blir slutresultatet tillfredsställande men kan lika gärna sluta miserabelt.

Just nu väntar jag på ett resultat. Får bärga mig än någon vecka innan det visar sig hur det kommer att bli. Ett annat resultat som jag väntat länge på har jag numera gett upp. Det hör till livet, ibland blir inget som tänkts från början. Tiden kan bli som en boja där nyckel slarvats bort. Då blir det till att tänka i andra banor. Pilla upp låset men finns en positiv anda med som en ingrediens brukar låset öppna sig själv efter en tid. Denna ständiga tid som kan omvandlas till otid.

Vi sov förresten till halv åtta i morse. Ute på fältet brummade grävmaskinerna som under ett par morgontimmar fört sin ständiga kamp mot sten och jordmassor. Men med tiden lär de väl försvinna även om det än dröjer ett tag.

I morgon ska vi till dottern på glöggfest. Kommer inte riktigt ihåg när festen börjar men vi åker väl dit i god tid så vi inte missar mandeln.

En syrligt doftande surdeg och en kreativ konstnär

Detta har varit en dag då jag flängt som en skottspole fram och åter. Vissa dagar är mer hektiska än andra men i morgon väntar en dag som är vikt för mig, endast för mig.
Mellan alla åtaganden har jag på präktigt manér bakat vörtbröd. Ingen riktig jul utan hembakat läste jag i en veckotidning när jag satt i ett väntrum på sjukhuset förra veckan.
Tidningen innehöll läckra recept på läckra bakverk och dignande julbord. Timman var sen och jag var helt ensam i väntrummet. Bakom den stängda dörren hörde jag röster, maken skulle röntgas och jag blev hänvisad att sitta och vänta på obekväma stolar.
Bläddrade i tidningen och frestelsen föll över mig att riva ur receptsidorna och stoppa hela härligheten i min ryggsäck. Modet svek mig. Att riva bort sidor ur ett väntrums veckotidningar är en förbjuden handling så jag avstod. Dessutom var det så tyst i röntgenavdelningens tomma korridorer att jag var rädd att det ritschande ljudet som uppstår när ett blad rivs ur en tidning skulle eka mellan väggarna. Kanske kalla på uppmärksamhet så någon ilsken person i vit rock skulle komma och huta åt mig.
Jag får helt enkelt klara mig med den receptsamling som jag införskaffat mig på legalt sätt.

Vörtbrödet är bakat på surdeg. Surdegen har jag under ett dygn matat och fått på bra humör. Jag har en genväg att tillgå då det gäller surdeg. Köper kultur som får ha sin hemvist i frysen. Då det är dags att starta upp en surdeg krävs endast ljummet vatten och fint rågmjöl som blandas med kulturen. Efter ett dygn är mognadsgraden helt perfekt och inga missöden med surdegar som kan vara känsliga degar uppstår. Sedan är det bara att baka det som behagas. Idag blev det således vörtlimpor.

När jag har det som mest omkring mig önskar jag att jag ägde begåvningen att måla. Tror att hobbymålning är en ganska fridfull sysselsättning. Blanda färg och föra penseln över ett vitt ark och se hur vackra motiv växer fram. Kanske är det endast en illusion, att skapa kanske krävs ett stort mått av skärpa som kan verka stressande för den redan stressade.
Jag är av födseln totalt obegåvad då det gäller skapande med mina händer. Det enda jag kan rita är grisar och den förmågan har aldrig imponerat på mina åskådare.

När min mamma packade ihop sitt bohag och flyttade från Värmland till oss östgötar fann jag i hennes gömmor två konstverk som jag egenhändigt knåpat ihop och förärat min farmor någon gång i slutet av 1950-talet. Min farmor dog när jag var sex år gammal så min korta kreativa konstnärsbana började och slutade där och då.
Jag blev rörd till sinnet när jag upptäckte att de båda alstren omsorgsfullt och varligt packats ner och sparats fram till nutid. Kan dock inte påstå att det är några vackra skapelser min mamma har återbördat till konstnärinnan. Men betydelsefulla har de ändå tyckts vara eftersom de finns kvar efter så många år.

Kanske jag ska fråga på biblioteket om jag kan få ha utställning med mina alster. Ska ändå dit och göra ett reportage om deras flytt från gamla lokaler till nya. De kanske behöver ha en utställare när det blir nyöppning. Får fundera ett litet tag på det här med utställningen. Jag återkommer med rapport när frågan avhandlats med Norrköpings kommun. Om det är för många surdegar i skaran av beslutsfattare kan det mycket väl hända att det inte blir något bidrag till festligheterna från mitt håll. Det går dock aldrig att vara helt säker på den saken. Spännande tider är att vänta.

En källa för missnöje och ett samtal om vattenförbrukning

2 december och vi får öppna den andra luckan i adventskalendern. Gårdagens avsnitt på tv-kalendern blev som vanligt en källa för missnöje. Samma visa varje år. Alltid finns det några som stämmer in i klagolåten och drömmer sig tillbaka då det var Teskedsgumman och Trolltider som gällde.
Tycker det är roligt att så många vuxna engagerar sig i barnens tevetittande. Undrar just om det gäller samtliga barnprogram som visas.

Det verkar som om proteststormen mot årets fina, glada och duktiga julvärd Gina har bedarrat och ersatts mot julkalendern.
Tusen år till julafton, en historisk resa med innebörd. Kanske inte något som uppskattas av den allra minsta publiken men att  de större barnen får sig en historielektion till livs kan aldrig vara fel.
Duger det inte går det väl att knäppa över till Barnkanalen där det visas tecknade filmer som dubbats till svenska. Då blir det lite lugn och ro för dallrande föräldranerver.

Jag har samlat på Sveriges Televisions julkalendrar sedan 1974. Det har med åren blivit en gedigen samling som växer sig allt större och större.  Tänker inför varje 1 december att nu ska jag väl för i all sin dar inte köpa någon mer kalender. Så stöter jag på den där den ligger och lockar till köp i affären och då kan jag helt enkelt inte låta bli.
Må hända får media nys om min samling och skriver om den. Då blir jag berömd. Vore något för de kalenderlösa att avundas.

Idag har jag stött på en ny bekantskap. Som visste allt om mig. På tal om att vara berömd. Det är alltid intressant att få reda på sådant som jag inte visste om mig själv. Av en person som endast vet mitt namn och aldrig tidigare träffat mig personligen. Vi har stämt träff för ett nytt möte, en dag under nästa vecka. Då får jag antagligen reda på lite mer om mig som person. Jag är mycket spänd och förväntansfull. Kanske slutar det hela med att jag får reda på förtal.  Jag kan göra en anmälan och få ett kraftigt skadestånd. Får fundera lite över det där. Lite extra pengar är aldrig fel att få så här i juletid och allt.

När jag tänker efter lite närmare kommer jag antagligen att ruska på huvudet så mitt korta olockiga hår svischar runt som i en tevereklam för schampo. Låta pratet rinna av mig som vatten på en gås. Egentligen är det bra att folk pratar om mig. Det är lite som en ära att bli omnämnd. Ty då är jag inte bortglömd för vem vill vara liten och betydelselös i ett samhälle där vi gör allt för att visa upp oss i glamour och lyckorus.

Nu är tiden inne för oss damer på vår gata att sammanstråla till vår bokcirkel. Lite prat om böcker och mycket prat om annat. Våra män sammanstrålar också ehuru de icke vilja sitta ensamma i stugorna. Vad de pratar om vet jag inte men jag misstänker att samtalen rör sig om avlopp. Detta ständiga samtalsämne i vårt område. Undrar vad samtalen kommer att handla sig om när allt är klart. Vattenförbrukningen, gissningsvis.

Grädde med kanel och God Jul Mamma

Ännu en dag är snart till ända. Ishinnan på bilens framruta var näst intill ogenomtränglig i morse när jag skulle köra iväg. Jag fick jobba hårt med isskrapan innan jag lyckades ta mig igenom skiktet.
Bistra tider är att vänta.

Linköping var dagens färdmål. En avskyvärd stad att köra bil i. Jag tar sikte på domkyrkans höga torn, har den som en uppåtgående kompassnål. Tar jag mig dit tar jag mig vart som helst är min vision. Alltid spricker planen och jag virrar hopplöst fram och tillbaka på för mig okända gator.
Tage Danielsson vinkade stelt åt mig då jag för femte gången passerade honom.
Efter att ha snurrat runt i centrum gav jag upp. Trasslade mig tillbaka från det håll jag kom och följde därefter vägvisaren mot Helsingborg.
När Tornby visade upp IKEA och Ikanohusets fasad kände jag mig på säker mark. En av deletapperna var nådd och jag festade loss med en tomtelatte med vispad grädde som pudrats med kanel. Det var kanelen som satte knorr på hela den juliga härligheten.  Som tilltugg en ytterst liten kaka bakad av choklad med strössel som smakade apelsin.

Ikanohuset var folktomt och butikerna hade ännu inte hissat upp plåtjalusierna när jag kom. Där inne skymtade butiksanställda med sina förberedelser. Från högtalaranläggningen strömmade julmusiken. Tomten kysste mamma och Rudolf skenade runt med sin röda mule.
Bjällerklang hördes dingelidong.

Fiket öppnade först av dem alla. Maskinen skummade mjölk till min tomtelatte och grädden fluffade sig. Ensam bland alla tomma stolar och bord drack jag så försiktigt att det skulle räcka länge. Kakan tog dessvärre slut i en enda tugga. Överläppen vit av grädde och jag strök med pekfingret över läppen och stoppade det sedan  munnen. Kunde äckla mig hur jag ville för ingen var där och såg.

När jag hörde det skramlande ljudet av jalusierna var jag på plats som nummer ett i den helt folktomma kön. På mindre än tjugo minuter var samtliga julklappsinköp avklarade. Då jag betalde den sista klappen förkunnade jag nöjt min bedrift för expediten. Han glodde misstroget på mig och sa syrligt att julruschen inte börjat än.
Jag skrattade honom rakt upp i nunan. Ett hest och elakt triumferande skratt. Han såg ledsen ut och sa att hans mamma alltid köpte sina julklappar åt sig själv och överräckte sedan dessa till honom. Hans uppgift blev att slå in paketen i julklappspapper, skriva etiketterna GOD JUL MAMMA och klistra fast dem på paketen. Varje julafton lovordade mamman sin son som gav henne så bra julklappar.
"Lura henne i år. Ge henne en resa till Tåkern. Fixa en fikakorg och när ni sett på fåglarna inmundigar ni av innehållet och sedan utspisar du henne på restaurang innan ni åker hem."
Han såg förvånad ut. Undrade om det verkligen gick att göra så. Jag garanterade att så går det att göra.
Vi vinkade av varandra i största samförstånd när vi skildes åt. "GOD JUL MAMMA från din son expediten". Jag såg i ögonvrån att han log drömskt och jag är viss och säker på att hans mamma blir rejält överraskad när tomten kommer.

Jag bara älskar att julhandla innan julruschen sätter in!
För mig ägde årets julhandel rum i Linköping, den främmande staden där det serveras tomtelatte.

Sydamerikas kulturmecka och en badande svåger

Stormen Gorm har ställt till det under natten. Inställda tåg, avspärrade broar, bortblåsta tak och träd som lagt sig över parkerade bilar. Folk har gömt sig i källarförråd och allmänheten uppmanats till varsamhet.
Här hos oss har vi varit förskonade. Endast några harmlösa vindpustar som fått trädens grenverk att darra en smula.
Det var dock pudersnö på vår gräsmatta då vi hissade upp rullgardinerna i morse. Plusgraderna har fått snön att smälta och ute på vår väg finns den numera sedvanliga smörjan. Grannen kom klafsande för en stund sedan. Iförd gummistövlar. Han knackade på bara för att påpeka att det är lerigt på vägen. Han har befunnit sig på Gran Canaria i en månad och vi uppmuntrade honom att boka ny flygbiljett för att undkomma vår leriga väg. Med det nöjde han sig och fortsatte sin stövelvandring, oklart åt vilket håll han styrde kosan.

Det kom ett mejl. Sista chansen att idag boka en resa till Buenos Aires. En veckas skrivarkurs i Sydamerikas kulturmecka. Låter frestande. Men när tiden för avgång är inne  har nog vår väg torkat upp och våren gjort sitt intåg. Då vill jag vara hemma och njuta av krokus och pärlhyacint.
Sedan blir det sommar och badsäsongen inleds. För de som vill bada vill säga. Som min franske svåger för att nämna några som inte går under benämningen badkrukor. Han älskar att bada, min svåger. Medan jag huttrande står på stranden frustar han sig fram i vattnet. Ömsom på mage ömsom på rygg. Jag har aldrig begripit mig på det där med att häva sig ner i iskallt vatten.
Som barn gick jag i simskola så som barn ska göra. Cyklade till badplatsen och bytte om i den dragiga omklädningshytten. Pojkarna kikade in genom kvisthålen och vi höll skrikande våra badhanddukar över våra helt platta bringor.
Simläraren uppmanade oss att ta ut simtagen. Inte vara rädda att få vatten i ansiktet och som lön för mödan förärades vi med simmärken som nålades upp på sammetssköldar.
Jag avskydde simskolan och jag har inte kvar ett enda ett av de slitsamt intjänade simmärkena. Om inte min mamma sparat dem så som hon sparar på allt annat som hon egentligen borde kasta.

Jag har ännu inte ringt min tandläkare för att åtgärda min söndertuggade tand. På tal om obehagligheter. Varje morgon lovar jag mig själv att lyfta telefonluren för att få till en träff. Varje kväll läger jag mig under täcket, släcker läslampan och lovar mig själv att när jag åter slår upp ögonen ska jag ringa det där samtalet.Jag vet att det inte finns någon återvändo. Allt kan bara bli värre än vad det är om jag inte tar mig samman. Därför ska det ske idag. Eller eventuellt i morgon.

Någon storm har inte drabbat oss. Det finns alltid något att känna tacksamhet över. Vardagsögonblick som en enkel fika med någon jag tycker om. Till exempel. Eller att jag gjort klart dagens skrivarbete och skickat till redaktionen. Därmed förvaltar jag resterande dagens timmar åt precis det jag behagar.
Kan inte bli bättre. En helt vanlig måndag.