Bettskena och ett tandläkarcafé

I morse trodde jag nästan att det var eldsvåda borta i skogen. Solen var på uppgång och mellan tallarna visade sig ett eldrött sken som spred sig vidare mot himlen som färgades rosa. Magnifikt.
Solen orkar sig ännu inte upp så högt på himlavalvet vilket är besvärande vid bilkörning. Det är nätt och jämt att de nedfällbara solskydden räcker ner så pass långt att solen kommer i skymundan.

Nu har dock molnen dragit in och det förväntas snöfall. Personligen tror jag mer på regn.

Känslan när jag öppnar dörren till tandläkarmottagningen och går ut därifrån är oslagbar. Bedövad och med krökt överläpp men med en hel tand. Nu visste jag inte att den var trasig eftersom jag inte haft några problem men vi förra tandläkarbesöket då jag bitit sönder en tand visade det sig att även denna var i farozonen. För att stämma i bäcken togs beslutet att göra en åtgärd. Vilket nu är gjort.

Känslan när min tandläkare säger att nu ska hon gå i pension, tack för den här tiden men vi ses aldrig mer i detta sammanhang är även det oslagbart. Efter att valsat runt och till sist hittat rätt så är tiden i min trygga tandläkarstol nu förbi. Medför för mig ett mindre trauma.
Munnen är så oerhört personlig och jag måste känna förtroende för den som ska rota runt bland mitt garnityr. Lätt på handen och med ett tålmodigt sinne för tandvårdsrädsla är ett krav som jag inte tullar på. Känner jag mig det minsta obekväm blir det inget återbesök.

Den tandläkare jag hade letat upp i en annan stad för några år sedan var en erkänt duktig tandläkare. Han månade om rädda patienter så jag utgick ifrån att han var de rätte för mig.
Efter den första undersökningen konstaterades det att jag var i ett stort behov av en bettskena. Jag for fram och tillbaka mellan hemmet och den andra staden. Satte mig darrande tillrätta och gapade. Att få en bettskena är ingen enkel manöver samtidigt som det tär hårt på den ekonomiska besparingen.
När allt var överståndet skulle jag försöka få goda nätters sömn med bettskenan på plats mellan mina tänder. Obekvämt, äckligt och mycket besvärande. Efter någon månad åkte den svindyra bettskenan av hård plast i soppåsen.

Då gjorde tandläkaren i den andra staden ett nytt revolutionerande drag. Han ville förutom att peta med kroken mellan mitt tandkött och mina tänder förära mig psykologiska behandlingar. Han hade den rätta utbildningen garanterade han. Jag blev förvirrad. Var han tandläkare eller psykolog? Och varför ville han hjärnskrynkla mig? För att bota min tandvårdsrädsla eller tyckte han att det låg något annat under ytan som borde lyftas upp?
Han skickade mig små kort med uppsatta tider där han hälsade mig välkommen. Jag rev korten och kastade dem där bettskenan hamnat. Åkte aldrig mer till psykologtandläkaren i den andra staden.

Nu ska min trygga, snälla, sjungande tandläkare bli pensionär. Tandsköterskan tänker slå in på samma bana. Men de funderar på att öppna ett café tillsammans. Naturligtvis ska de göra det. Jag kommer att varva mellan tandläkarcafét och vårt hembageri. Om det nu blir något av deras caféplaner. Kreativiteten brukar flöda när pensionsåldern närmar sig. Om det blir något är en helt annan sak.

Själv ska jag stifta bekantskap med någon ny tandläkare om ett år. Det känns skrämmande och brutalt.

Äppelblom och en bön till Herren

Snöfall under natten. Så klart, vad annat har vi att vänta, än är inte vinterns tid förbi. Termometern har dock sakta men säkert krupit upp till det gradantal som räcker för att smälta bort den snö som föll i natt och blottlagt våra gräsmattor som är gröna men inte ännu inbjuder till att beträdas utan strumpor och skor.
Maken är positivt inställd och har spolat av våra bilar med högtryckstvätten. I mitt tycke en onödig åtgärd eftersom vår väg mest liknar en leråker på vissa ställen. Men något vill han väl fördriva tiden med då hans hustru suttit upptagen med att skriva tre artiklar under större delen av dagen.

Vår magnolia har börjat med att svälla upp sina knoppar. En förberedelse inför det som komma skall. Förra året var den för första gången översållad av mörka blommor med inslag åt det lila hållet. Vi är lite oense om just magnolian, maken och jag. Han vill bygga en inglasad uteplats precis där den står vilket betyder att magnolian måste offras. Vilket jag inte vill med den påföljd att diskussionerna fortgår vart placeringen av den inglasade uteplatsen ska förläggas.

Ett välfärdsproblem som jag inte skäms över fast jag kanske borde. Med tanke på att minst ytterligare trettionio personer drunknat på sin flykt över Medelhavet. Åter igen ser vi bilder på drunknade små barn som ligger på strandkanten. Bebisar som aldrig hann leva sina liv.
Jag vet snart inte vad jag ska tycka om den här massflykten som sker. Det är så ofattbart tragiskt och hemskt.

Än så länge sitter vi i de trygga sadlarna. Men inte så länge till om vi ska tro på generalmajor Anders Brännström som spår att vi ska få vara med om krig inom några år.
Allan Widman spär på och ser Ryssland som det stora hotet.

Vad gör vi om ryssen kommer? Ska vi då också fly för våra liv och vart ska vi fly?
Kommer vi att samla ihop oss till en enda gemensamhet och ta hand om varandra? Föräldrar, barn, barnbarn, syskon och övriga släktingar, äkta som ingifta, kommer vi att följas åt oavsett vad som idag ligger och pyr under ytan. Tveksamt. Var och en är sig själv närmast. Det liv som gäller idag i den trygga präktigheten kommer även att gälla vid krig och katastrofer. Bomber och granater gör ingen skillnad, det är min fasta övertygelse.

Om en stund ska vi åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Barn som än så länge är ovetande om världens ondska. En dag blir även de varse om vad som är mitt och vad som är ditt när det inte längre handlar om kampen om spaden i sandlådan.

När äppelblommen är som vackrast ska jag sitta under trädet och dricka latte. Njuta av att just jag har haft förmånen att födas i ett land förskonat från krig. Barnbarnen ska vara med mig. Få var sin glass och jag ska ha bekymmer med att torka dem alla runt kletiga glassmunnar. De ska sitta bredvid mig på filten medan jag ber en bön om fred, lycka och välgång.

Amen.

Det fria samtalet och en konstig konstinstallation

Vaknade i natt och kände att min mage var i olag. Antagligen på grund av den danska osten. Ty att strax innan sänggående sätta i sig en dansk ost vars doft kan ha ihjäl en oxe får konsekvenser.
Emedan magen rumsterade om låg jag och funderade på smeden jag träffade under dagen. På hans hund som var stor som en mindre häst.

Mitt förhållande till främmande hundar är spänt. Upprinnelsen till min reserverade hållning blev den gång då jag utan att vara provocerande blev huggen av en galen hund, helt utan förvarning satte hanhunden tänderna i mig precis som han gjort med andra före mig.

Nu verkade smedens hund inte vara av den bitska sorten. Tvärt om. Den utsåg mitt knä som sin plats för att vila sitt enorma huvud i. Jag kände mig okoncentrerad och besvärad under intervjun med hundens husse men vågade inte annat än sitta stilla och låta hunden sova. Först hade den för avsikt att krypa upp helt och hållet i knät men där satte jag stopp. Hellre hade smeden fått satt sig i mitt knä än hans enorma hund.

Mina nattliga tankar vandrade vidare från hund till konst. Då jag körde till Rejmyre för att träffa smeden och hans jycke fick jag se något ytterst märkligt. I en vacker furuskog var svartmålade stolar upphängda på tallarnas stammar. Nyfikenheten fick mig att vända bilen och köra fram till platsen för att på närmare håll ta reda på vad det hela rörde sig om.  Någon förklaring gick ej att finna därför googlade jag när jag återvänt hem.

Det är en konstinstallation som Finspångs kommun köpt in. Säkert inget billigt köp ehuru konst kostar pengar.
Två konstnärer har samlat in trästolar, målat dessa med svart färg och hängt upp dem i Rejmyreskogens tallar. Verket heter "Frekvens Tre - en installation om att lyfta det fria samtalet".

Jag begriper mig inte på det hela men det är säkert andra konstskådare som gör. Var och en är salig i sin egen uppfattning om saker och ting.

Det låg en timmervälta på skogsvägen bredvid konstinstallationen. Någon virkesmätare hade varit före mig och mätt in vältan. Den tillhörde Södra skog och väntade på timmerbilen.
Jag satte mig en stund på timmervältan och kände hur det doftade som det doftade av min pappa från den. Kåda, trä och skogsluft. Virkesmätare Uno som förutom att mäta in timmer släpade runt på mig när jag var barn då han jobbade. Vi satt med våra termosar och mackor på inmätta vältor och åt av vår medhavda förning. Pappa och jag, vi två. Fragment av barndomsminnen flyter ihop och bildar en helhet. Föräldrakärlek som är gränslös. Barnets trygghet på en timmervälta. Så lite ett barn vet om vad de fria samtalen kan innebära. Rättigheter och rättvisa men även kränkningar.

Jag blundade och tänkte på pappa. Kände hur mycket jag saknar honom. Pappa var för fria samtal. Han sa alltid vad han tänkte och tyckte, fritt  ur hjärtat. Det behövdes inga svartmålade trästolar upphängda i några tallar. Han klarade av det fria samtalet utan inslag av kränkningar. Inte heller behövde han ta hjälp av någon konstig konstinstallation.

Helikopter från Södertälje och reportrar i lågskor

Nu på morgonen och i skrivandets stund är det full aktivitet i vårt annars så lugna område. Hela skalan av insatsstyrkor vid nöd både från Norrköping och Skärblacka är uppradade på vår väg. På isen två svävare och i luften en helikopter från Södertälje.
Någon har gått ner sig genom isen. Ingen vet var men ihärdiga visslingar från en visselpipa har hörts. Dock har det visslande ljudet upphört och nu letas det febrilt. Brandmän hasar sig ut på isen, säkerhetslinor och kälkar utifall att det brister under deras fötter. Dykare som äter choklad i väntan på att få göra sina undervattensinsatser.

Dagspressen har hittat hit. I lågskor klafsar de omkring på vår leriga väg, att de inte lär sig att utrusta sig med gummistövlar. Också vi boende har nyfiket rört oss bland brandmän, ambulanspersonal och poliser. Suckat och skakat på våra huvuden över den eventuella olyckan och dristigheten att ge sig ut på Glans is. Vem vet egentligen hur tjock den är och vad strömmar för med sig.

Än så länge har ingen hittats, om inte så kommer väl den saknade att flyta upp när det blir vår och isen släpper. Det lär inte bli någon trevlig syn. Eller också var det någon som visslade på sin hund. Sitter hemma i stugvärmen och dricker kaffe, totalt ovetande om uppståndelsen.

Själv har jag ytterst stor respekt för vatten. Både det öppna och det frusna.

I går hade vi byggmöte gällande vårt avlopp. Det är nära nu. Snart sitter vi på vår brusfåtölj och släpper ifrån oss det som gjort nytta och blivit till avträde. Väntan har varit lång men nu skådas ljuset genom avloppsröret. Det känns som om vi får uppleva en andra julafton.

Förmiddagen är snart liden. Lite kaffe innan det är dags att fara till Rejmyre och träffa en hästskosmed. Därefter en veterinär som heter Kjell. Ta reda på hur husdjursägare ska måna om sina små kamrater.
Pennan är vässad och kameralinsen putsad.

Händelserna skiftar under en enda dag. Aldrig har jag långsamt och tiden tycks ibland inte räcka till.

Lars Lerin och Mel Gibson

Idag vajar flaggorna i vinden runt om i Svea rike. Antagligen för att det är min makes bemärkelsedag. Dock har vi inte vågat oss på att hissa någon flagga, den kommer med all säkerhet att slita sig från linan och hamna ute på Glan. Jag är inte människa att våga mig ut på isen för att hämta fanan i den händelse att så vi tar det säkra för det osäkra och låter det blå/gula tyget ligga kvar i där den ligger.

Kalas hade vi med familjen och ett par vänner i lördags vilket inte förhindrar att han fått en present av mig på självaste dagen.  I paketet med fina snören låg Lars Lerins bok Axels tid. Resultatet av gåvan blev det jag förväntat mig.

Lars Lerin tillhör både min och makens absoluta favoriter. Därför var det fantastiskt att i somras besöka hans utställning på Sandgrund i Karlstad. Det gamla danspalatset har en annan skepnad nu när Lerin basar över stället än då när jag i ungdomens dagar skred in genom dess port. Inte på något sätt till det sämre vill jag poängtera. Jag går mycket hellre på konstutställning än på dans eftersom jag aldrig lärt mig till fullo att behärska danstekniken.

Lerin har en smått förvirrad framtoning. Ödmjuk och lågmäld. Det borde finnas fler Lars Lerin i vårt hårda samhälle. Som har en förmåga att skrapa sig igenom hårda skal endast med hjälp av några få ord.
Vi följder hans teveserie och min högsta önskan är att det dimper ner ett brev i vår brevlåda där han önskar få kontakt och bli min vän. Han får gärna ta med sig Junior för han verkar också vara en sällsamt god människa.

Snackisen i vår by har nu under ett par dagar varit vår sons blindtarmsoperation samt min makes ålder. Ingen verkar tro på att han uppnått den aktningsvärda ålder han idag skaffat sig. Men mest tror jag att det undras lite över min ålder. Den är ungdomlig kan jag upplysa eventuella efterforskare om. Därav makens eviga ungdom. Har han en gång äktat en 19 år yngre skönhet får han inte ge tappt allt för lätt. Snart firar vi 40-årig bröllopsdag och det ser vi båda fram emot.

Mel Gibson går visst i giftastankar till omvärldens stora förskräckelse. Flickvännen är 36 år yngre och de flesta av familjen Gibson är rosenrasande. Mel är däremot galen i sin käraste och tänker ta med henne till Bali för att äkta henne på en strand.
Pengar, skriker de flesta i familjen Gibson. Hon är ute efter hans pengar!

Det blev en viss uppståndelse även omkring maken och mig då vi träffades. Det snackades på ett par håll att jag ville åt min blivande man enkom för hans förmögenhet. Dock hade vederbörande inte någon som helst insyn i makens kassaflöde och eventuella förmögenhet, men det var ett
a n t a g a d e.
Ingen ung kvinna faller för en äldre man om det inte finns några ekonomiska baktankar bakom frieriet.
Inte någon frågade mig om min ekonomi  men jag hade en slant på bankboken och en egen bil. En VW 1303 S. Metallic blå. Och stora skor med rejäl sula. Jag visste vad jag ville, som alltid.
Vi delade på pengarna och sålde bilen. Olyckskorparna kraxade och det fladdrades i de blommiga
70-talsgardinerna.

Snart vankas det födelsedagsfika. En blomsterhandel ringde och frågade om vi var hemma. Tror det tyder på att någon vill förära maken med en blomruska. Tulpaner kanske, det är en favorit bland favoriterna.

Grattis på födelsedagen min älskling. Du är helt enkelt bäst. Även om du inte tog med mig till Bali när vi avklarat tidsbokningen hos prästen. Du har tagit med mig på så mycket annat under åren så släng dig i väggen Mel Gibson, det överträffar du aldrig! Puss.