En fransk småstad och le pompe

En vecka har gått och nu ska lånehunden lämnas tillbaka. Återgå till att bli ledarhund med uppdrag att jobba. I och med detta är det slut med våra gemensamma skogspromenader.
Småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar har varit i varmare breddgrader. Solat och badat. Vilket är dem väl förunnat. Nu möter de åter vardagen med allt vad det innebär. Och vi blir hundlösa.

En flaska sött och starkt är utlovat som tack för kreatursskötseln såsom förutom hunden har omfattat fiskar och råttor.

Maken och jag följer ett spännande drama på televisionsapparaten. Handlingen utspelar sig i en fransk småstad. Huvudpersonen är en försupen frånskild man som när han inte var försupen bilade från Storbritannien till Frankrike med fru och ett litet barn. I närheten av den franska småstaden havererar deras bil och de blir tvingade att ta in på hotell medan bilen repareras. Utav någon anledning som ännu inte framkommit bortrövas den lille gossen och återses aldrig mer. Handlingen hoppar från dåtid och nutid och under dessa tider har som sagt mannen skiljts sig från kvinnan och tagit till flaskan för att bedöva sorg och frustration.
I nutid har han själv inlett ett slags efterforskningsarbete för att få tag i sin son och inget vet än hur dramat ska sluta. Vi är på kapitel fyra av åtta så än finns tid till en rafflande upplösning.

Våra tankar förs tillbaka till den gång då vi själva bilade till Frankrike. I vår Ford Transit med dubbelhytt stuvade vi in packning samt våra tre barn i åldrarna tio, fem och bebis.
I närheten av en fransk småstad gick bilen sönder.  Mitt i natten dessutom. Men dess för innan hade vi i en italiensk småstads trånga gator kört in i ett järnrör som spärrade ett gatuarbete och fläkt upp ett hål i sidan på transitens lastutrymme. Vi tätade med badlakan och körde vidare mot den franska småstaden. Där bilen gick sönder.
Medan maken och de sovande barnen väntade i bilen gick jag in på en nattöppen krog. Överförfriskade fransmän försökte förstå mitt ärende och till sist gick budskapet fram. Lyckan var stor när en motorkunnig gjorde sig till känna och följde med mig ut för att ta en titt.
Le pompe kaputt. Vi nickade och förstod. Bilen bärgades till den överförfriskade motorkunnige kompis verkstad varpå denne väcktes upp ur sin djupaste sömn. Ett hotell ordnades i all hast och vi packade ner bebisen i barnvagnen, tog de övriga barnens händer och travade flera kilometer till det väntande hotellet. Väl framme upptäckte vi att vällingen och flaskan till bebisen saknades varpå hotellägaren körde till bilverkstaden, väckte upp bilmekanikern som redan somnat om och såg till att vår bebis fick sin i vår bil kvarglömda välling.

En enkel reparation visade sig bli av det mer komplicerade sorten eftersom le pompe inte fanns hemma utan skulle behöva beställas från Lyon. Det tog flera dagar i anspråk och vi fick vandra på gatorna i den franska småstaden och försöka hitta på något att förströ oss med så gott det gick.

Till sist kom le pompe, monterades på plats och färden kunde fortsätta. Med hela barnaskaran intakt dessutom. Ingen hade lyckats bli bortrövad och historien slutade på allra bästa sätt och efterlämnade ett reseminne.

Och idag kommer dottern med familj hem. Det känns bra för vi har saknat dem, mycket.

Seborriska kreatoser och 120-klubben

Det var maken som märkte den först. En hudförändring på nederdelen av min rygg. Han uppmanade mig att ringa vårdcentralen och efter ett par veckors väntetid fick jag komma dit i dag på förmiddagen.

Läkaren tittade på fläcken och frågade om jag hade fler på andra ställen av kroppen. Efter att endast ha behövt dra upp blusen en bit stod jag plötsligt med avklädd överkropp. Läkaren tittade på allt han kunde få syn på. Kikade genom ett slags förstoringsglas med inbyggd belysning. Muttrade något ohörbart och jag kände svetten bryta fram.
Hudcancer, så klart. Vad annat är att vänta.

Beskedet kom som en stor befrielse. Jag har bara fått ett antal seborriska kreatoser, uppkommen från till synes ingenstans. Eller åldersvårtor rätt och slätt. Tidigare benämning verruca senillis, vilket nu för tiden är olämplig att kalla dessa fläckar som också går under namnet mjällvårtor. Vet inte vilket som är värst, åldersvårtor, mjällvårtor eller en antydan om att jag håller på att bli senil.

Med dessa vårtor kan jag bara konstatera att mina ungdoms dagar vissnat och ålderdomen tagit vid. Vill jag fortfarande känna mig ung utan åldervårtor finns möjligheten att ta bort dem. Kostar bara 150 kr om vårdcentralen ombesörjer detta under förutsättning att de är placerade på något ställe där kläderna skaver och de börjar blöda. Om det endast är i estetiskt syfte får jag kontakta en plastikkirurg. Kostar betydligt mer. Men till skillnad mot vårdcentralen går det att välja på två alternativ. Skrapning med en liten slev eller frysbehandling. Har man som jag ett antal vårtor blir det rabatterat pris. 1000-2000 kronor för upp till fem vårtor, frysbehandling, något dyrare för samma antal vårtor.

Beslutet var lätt att fatta. Jag behåller samtliga, de gör ingen skada där de sitter. Men skulle jag ändå känna mig missmodig över att ha drabbats av seborriska kreatoser finns det ett forum på nätet där jag kan logga in och prata om mina och andras vårtor och på så sätt finna tröst i mitt öde.

Jag fruktar varken åldersvårtor, att bli gammal eller rent utav dö. Däremot finns det de som vill hänga kvar i livet under orimligt lång tid. De som är med i 120-klubben till exempel. Som beslutat sig för att genom sunt leverne och att själva påverka generna leva till den dag de fyller 120 år. Jobba tänker de också göra ända fram till sina döddagar. Bekymrar sig föga om att de unga och arbetslösa behöver släppas in där det finns jobb att få.
Nu tror jag dock inte att arbetsmarknaden kommer att vara mättad av så värst många i åldersgruppen 100 och där över. De flesta väljer att ta pension då det är dags och även sluta ögonen för alltid när ögonen är beredda på att slutas.
Tänker jag och pillar vidare på mina åldersvårtor ett tag till. Ännu har jag bara klivit in i början av ålderdomen, trots allt. Att jag skulle leva till jag fyller 120 år är inte något jag spontant räknar med. Det verkar dessutom totalt osannolikt.

Hagel och internetträsk

Det är sådana här dagar som jag är glad att vi inte permanent har en hund. Regnet vräker ner och har så gjort under hela morgonen. När lånehunden och jag tog vår dagliga skogspromenad började det även hagla. Hårda vita korn som piskade mig hårt i ansiktet. Sedan övergick haglet till snö för att till sist återgå till regn.
Hunden ska vädret till trots ut. Det finns inget förbarmande i en bajsnödig jycke. Tack och lov att jag inte fötts till hund utan till människa och får uträtta mina behov inomhus.

Min bloggkollega Kjell beskrev i går hur han plötsligt blev analog på grund av att han glömde sin mobiltelefon i spårvagnen av den anledningen att  han hade ett fysiskt samtal med en man från Gambia. Undrar om folk tittade på de två och ansåg dem som onormala. För vem talar fysiskt med varandra i dessa uppkopplade tider?

Osökt började jag tänka på gångna tider. Då vi varken hade mobiltelefon eller dator. Den stora händelsen var att när vi ville lyxa till det åkte vi ner till Arnold i kiosken och hyrde en videospelare och film. Barnen tyckte det var helgens höjdpunkt då detta skedde.

Så småningom skaffade vi oss en egen videobandspelare och fick dessutom in fler kanaler på teveapparaten. Ett sorts abonnemang införskaffades där vi fick möjlighet att slå ett nummer på den fasta telefonen, sätta i en sladd från telefonjacket till teven och på så sätt se på film. Det krånglade ofta så vi tröttnade till sist på hela arrangemanget.

Nu är vi i den eran att maken och jag ligger i sängen med var sin iPad och tittar på film till sent in på nätterna. Inget som är konstigt med det.

Hade ett givande samtal med en man häromdagen. Vi talade om lycka och vad som inbringar detta tillstånd. Det är lätt att shoppa loss när livet känns tungt. Glädjeruset varar så länge som ögat vant sig vid det nya. Sedan är det dags igen. Byta soffa, byta bil, byta kök, köpa båt och tapetsera om.
En gång levde vi i lyxen, stort hus och egen pool. Det var roligt ett tag, sedan sjönk vi ner i melankolin. Kände att det trots all flärd var något som fattade oss. Vi tog en funderare och kom på att vi saknade enkelheten i vårt liv. Den enkelheten som vi alltid levt i. Det vanliga och alldagliga. Huset såldes efter tre års boende. Med pool och allt och vi stuvade in oss i ett compact living. Livet återvände till det normala. Folk skakade på huvudet. Hur kunde vi lämna ett sådant fint hus?! Ett par sa till och med upp bekantskapen. De ville inte umgås med några som var så enkla människor boende i ett så litet hus.

Jag säger inte att allt var bättre förr men det var enklare. Nu är vi ständigt uppkopplade för att inte missa något av betydelse. Eller något obetydligt. Vi vet vad andra äter i samma sekund som gaffeln hamnar i handen. Följer med på utlandsresor, födslar, begravningar och andra utsvävningar. Släpper in vänner och ovänner i den privata sfären. Målar ett skimmer av lycka runt fasaderna.

Det är så lätt att fastna i det klibbiga nätet. Men blir vi lyckligare av att ständigt veta vad andra gör, tycker och tänker? Jag har fått ovett över att inte vara framme och trycka på gillaknappen nog många gånger. Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag vill prata, umgås och byta tankar på vanligt och naturligt sätt. Men då ser ju inte andra hur mycket uppskattning jag ger. Bekräftelsebehovet skrämmer mig.

Jag sitter också fast i internetträsket. Tar mig inte upp ur det, suget finns ständigt där. Som en drog. Har funderat över att åtminstone ha en datorfri dag i veckan. Började i söndags. Det kändes mycket befriande. Kanske det som är lycka, att bara få vara sig själv under en enda dag. Som en slags retreat. Komma ifrån nyfikenheten över andras leverne och bara få andas.

Sedan kommer måndagen. Då är jag på det igen...Kan ju ha missat något väsentligt som skett under en enda dag...

Kulturarv och källarspindlar

Plötsligt har det gått upp för mig att vi besitter ett kulturarv på vår tomt. Nämligen vår jordkällare.
Nu har maken påbörjat det mödosamma arbetet med att restaurera denna. För tillfället befinner sig jordkällaren i ett ömkligt tillstånd eftersom den halva ytterdelen rasade då maken puttade lite på den med grävskopan. Med det sagt så förfogar vi sålunda över ett halvt kulturarv. Men bättre än inget.

Fram till 2013 fanns det möjlighet att söka bidrag då restaurering av överloppsbyggnader skulle äga rum. Med överloppsbyggnader ingår även jordkällare. Det är bara synd att vi inte visste det lite tidigare.
Att bygga en ny källare på gammalt manér är dyrt och tidskrävande. Ett domedagsverk som inte vem som helst behärskar. Nu har vi dock en fullt fungerande källare för sylt, saft och rotsaker, även om den i dagsläget råkar befinna sig i halvt tillstånd.

Innan potatisen kom till våra breddgrader  käkades det under 1700-talet allehanda rotfrukter. Dessa skulle vinterförvaras och stukor tillverkades. En bädd av halm, buskar och granris lades direkt på marken där nyskördade rotfrukter placerades. Ett nytt lager av samma sort som underlaget samt rejält med jord och rovor, kålrötter och morötter klarade den strängaste kyla.
Under nästkommande århundrade moderniserades stukan och blev en potatisgrop. En grävd grop som kallmurades och där husets matmor fick krypa ner genom en en glugg för att komma åt potatiskoket.
När så till sist jordkällaren började byggas måste det ha varit revolutionerande och märkvärdigt på alla sätt och vis.

Vid restaurering av en jordkällare gäller det att se upp med den biologiska mångfalden. Gamla utrotningshotade lavar men även källarspindlar gillar att hålla till där det vintertid är frostfritt. Några hotade lavar har vi inte sett till, däremot en och annan gråsugga och andra små kryp.

För den som orkat läsa ända hit avslutar jag härmed den historiska vandringen genom jordkällaren och koncentrerar mig på vår egen.
Det är med stor spänning jag följder makens arbete. Nu har det tyvärr slagit stopp för han har lyckats hitta någon sorts dränering från jordkällaren till någonstans utanför fattningsförmågan. Han har funnit början men inte slutet och under två dagar har han likt en mullvad plöjt sig framåt i sakta mak. Det hela förefaller vara ett mysterium väl värd att granskas noggrant.

Gällande återuppbyggnaden av vår källare har maken vänt sig till mig för att få goda råd hur han ska gå vidare i sitt arbete. Jag skakar missmodigt på huvudet.
Fråga mig icke ty jag hava inga lämpliga svar att komma med, säger jag och donar vidare med mitt.
Jordkällarrestaurering är inte riktigt min grej. Jag litar fullt och fast på hans goda omdöme och är viss och säker om att till hösten då det är dags att dra upp morötterna har vi en fullt fungerande jordkällare. Med eller utan spindlar.

Skelettkvinnan och ätbara skorpioner

Tillbaka till verkligheten efter en helg i lättjans tecken. Vi har blivit serverade både fika och mat utan att behövt bidra med någon som helst ansträngning.

Gårdagen bjöd på ett riktigt vårväder. Knopparna i vår syren sväller och vill brista. För tidigt, förmanar jag. Kölden kan slå till igen och då kanske vi blir utan blomster.
Skåne står redan i full blom har det inrapporterats. Vi har något att vänta på ett litet tag till. Lika härligt varje år då vintern dragit sig tillbaka. Snödroppar, krokus, påskliljor, skilla och äppelblom.

Det har bara tagit några dagar och jag har redan fallit in i ett sunt leverne. Skogspromenader som tar en timma från start till mål. Tycker redan att muffinsmagen dragit sig tillbaka.
Hunden snokar upp gamla ben och ger mig. Samlingen har ökat och jag är snart den nya skelettkvinnan. Dock tar jag inte hem benknotorna och lägger dessa i garderoben och riskerar hamna i åtal. Det förefaller nu orimligt eftersom det allena går till åtal om det är människoben som skall avhandlas.
Tar ändå inga risker, skanken hunden kom dragandes med hängde jag upp i närmaste gran. Som ett slags julgranspynt. Alltid retar den någon räv som inte kommer åt eventuella kvarvarande köttslamsor.

När hunden inte letar ben så äter han rådjursbajs. Rena rama läckerheterna för en allätande hund. Om det är någon näringsrik kost är jag inte inbegripen i men att det skulle göra någon skada har jag svårt att tro.

De flesta hundar är inte så nogräknade med vad de stoppar i sig. Eller så är de det. Sådant vi ser med avsmak på glufsar hunden njutningsfullt och snabbt i sig.
Något jag skulle ha oerhört svårt för att äta är insekter. Henrik Kruusval åt mask på bästa sändningstid i teve igår. Även en skorpion slank ner. Jag fick kväljningar och tittade bort.
Insekter är den nya tidens födointag. Miljövänligt, näringsrikt och konsumeras av 80 % av världens länder. Jag kommer aldrig att ingå i den procentsatsen. Så får insekterna vara hur proteinrika är nyttiga som helst. Jag gör det bara inte.

I de yngre tonåren fick min kompis och jag för oss att vi skulle provsmaka konserverade gräshoppor. Vi inhandlade en burk på Tempo och tittade misstroget ner på de tätt packade insekterna. Som med spretande ben och döda ögon glodde tillbaka över konservburkens kant.
Jag minns hur det knastrade när vi bet huvudet av var sin gräshoppa. En var åt vi sedan föll min kamrat i tårar och for hem till sin mamma i Karlstad.
Det var då den första stenen murades i grunden till att min då uppkomna avsky att äta insekter består.

Livsmedelsverket är på samma linje som jag. Ser inte insekter som föda och de klassas som novel foods av både Livsmedelsverket och EU och är såldes förbjudet att säljas i vårt land. Nu skiljer sig Livsmedelsverket och mina åsikter åt på en punkt eftersom jag endast har äckliga aspekter på att inmundiga kryp. Livsmedelsverket däremot tänker på eventuella biverkningar som allergi och överkänslighet som insekterna kan föra med sig.

Men importerat danskt fläsk och kött från andra länder fullspäckad med antibiotika går bra.