Tre dagar kvar och ett glas med vatten

Tre dagar kvar av februari. En månad som gått så ofantligt fort. Mycket beroende på fulltecknade dagar.
Välkommen mars när du kommer. Min födelsedagsmånad tillika vårmånad. Det är då om turen och solen är på vår sida som vi plockar fram våra vårfikautemuggar. Inget fika smakar så gott som då dessa muggar tas i bruk. Var sin har vi maken och jag och jag köpte muggarna när vi nyss flyttat hit. Det är det lilla extra som gör så mycket.
På vintern står muggarna i porslinsskåpet ovanför diskbänken. Varje gång jag öppnar skåpet står de där som en påminnelse om att efter varje vinter kommer en vår.

Idag har jag haft ett givande samtal med en vän som jag knappt känner. Vänskapen uppstod genom ett trasigt lakan och trots att vi aldrig träffats är hon för mig mycket betydelsefull.
Samtalet ledde till att jag nu känner att jag valt rätt väg i mina tankar. Jag fick en bekräftelse på det jag behövde få bekräftat. Hon gav mig min dag och jag tog tag i mina sysslor med förnyad kraft och styrka. Vilket innebar att förutom ett nystädat hus blandades doften av såpa med doften av nybakat kaffebröd. Kan avslöja att det nybakade innehåller en rejäl slatt av hemkokad rödvinbärssylt. Bären skördade från vår röda vinbärsbuske. Jag kan inte få nog av att betygsätta mina husmoderskonster som får betyg med guldkant.

En nu glädjande tilldragelse är att maken som bäst håller på med att installera vår nya toalettstol som stått i sin tragiska ensamhet ute i vår bod under lång tid. Nu är det alltså snart dags för provsittning. Kan tyckas vara en liten sak i ett stort sammanhang men den som under många veckor levt i ett område som mest liknat en leråker med mullrande grävmaskiner och gubbar som sprängt med dynamit förstår hur det känns när ljusningen är nära och locket för första gången lyfts upp på den vita stolen av porslin.

I den nedgrävda vattenledningen strömmar nu det kommunala vattnet som hämtats från Glan, transporterats in till Norrköping och återvänt hit med lagom dos klor. Nu ska vattnet bara in i vårt hus för att vi av det kan tappa upp en glas när törsten slår till samt spola iväg det vi släpper ifrån oss ur våra kroppsöppningar.
Vattnet grymtar jag över ty vi har en egen källa med ypperligt gott vatten men där sätter kommunen stopp. Inget vatten om det inte är kommunalt så det är bara att rätta sig efter förordningen om det ska bli något av det hela.

Spänningen är olidlig och maken har bett mig om handräckning då toalettstolen ska på plats. Även om han är en mästares mästare då det gäller hantverk klarar han sig inte alla gånger utan sin fru.
Det är gott att ha varandra i både nöd och lust, praktiska göromål och att få somna tillsammans då dagen är slut för att sedan vakna ihop och möta en ny dag med allt vad det innebär.

Ett obehagligt brev och ingen fallande skugga

För en tid sedan fick vi ett brev. Den svarta loggan Kronofogden stod i skarp kontrast mot det vita kuvertet.
Tankarna ilade snabbt under de sekunderna det tog att sprätta upp den limmade flärpen.
Vad är det som vi inte har betalt? Till vem var räkningen ställd?

Kronofogden hade fått in en ansökan där den sökande ansåg att vi hade en obetald skuld. Trots påminnelser var skulden fortfarande obetald och nu skulle det hårda bandaget dras åt. Rejält.

Vi läste vidare. En reklamfirma hade enligt utsago bistått oss att synas ute på marknaden. Förvirringen blev total. Det är snart tre år sedan vi var i behov av någon annonsering. Det ena av våra nuvarande två företag är vilande och det andra krävs ingen uppmärksamhet utåt. Alltså figurerar vi inte längre i någon marknadsföring av något slag.
Bluffakturor konstaterade vi. Sådana fakturor som ingen i hela världen kan hjälpa oss att komma ifrån. Över 6000 spänn rakt ut i ingenstans. Till glädje för en bedragare i främmande land. I en myllrade stad med fejkad adress. Betala annars blir det utmätning och bohaget släpas iväg och säljs på någon konkursauktion.

Vi ringer Uppdrag granskning, Plus, konsumentombudsmannen, advokat, tingsrätten, pressen och polis, skrek jag upprört. Sedan svor jag. Långa svavelosande ramsor.
Maken var blek om nosen, mumlade något om att han aldrig under sitt långa liv hamnat hos Kronofogden. Jag tyckte mig höra en svordom även från honom som aldrig svär annat än om han tror att ingen hör honom. Han är en mycket belevad man och värnar om ett svordomsfritt språkbruk.
Det hela kändes mycket tragiskt men mest av allt förnedrande.

Telefonkön till Kronofogden var lång och tröstlös. Maken lade på. Brevet i flera bilagor granskades ytterligare och några nya telefonnummer upptäcktes. Bland annat till käranden som yrkat på indrivning.
Jag ringde upp och en trevlig kvinna svarade. Upprört framförde jag mitt ärende, rabblade upp alla nummer som hon krävde. Allt ifrån våra personnummer, organisationsnummer, handling i mål nummer till husnummer och postnummer.
Det typiska knattret från en dators tangentbord hördes under några minuter. Den vänliga rösten kom tillbaka.
Jag ber så mycket om ursäkt över det inträffade. Allt är ett missförstånd och detta ska inte till er! Det är organisationsnumret som stökat till det hela. Förlåt, ursäkta och förlåt igen.

Lättnaden var obeskrivlig! För säkerhets skull författade jag ett långt brev till Kronofogden där jag omsorgsfullt beskrev vår oskuld i ärendet, vi tog kopior på föreläggandet och samtliga bilagor. Därefter undertecknade vi högtidligt delgivningskvittot med datum, ort, namn och namnförtydligande. Sedan åkte jag raka spåret till postlådan så brevet skulle hinna med sista tömningen.

Ett par dagar senare fick vi ett svarsbrev från Kronofogden. Alla misstankar om fusk med betalning var struket och borttaget från alla förekommande handlingar. Sökanden hade dragit tillbaka sin ansökning och vi kunde andas ut. Ingen skugga faller på oss som är rekorderligt folk och betalar våra räkningar. Till och med i mycket god tid innan förfallodatum.

Men ett smärre trauma, det var det faktiskt under någon skälvande timma i vårt annars så fridfulla hem. Ibland kan det vara svårt att vara människa i en värld fylld av bluffmakare. Tilliten till andra kan så lätt berövas.

Glada värmlänningar och blåa suturer

Stundom känner jag mig som en slända. Fladdrar fram och tillbaka för att fladdra tillbaka igen och slutligen landa med en skälvning. Trött i både kropp och själ. Vila en stund och energin är återfylld och nya tag tas.

Idag har det varit en sådan dag. Då känns det gott att avsluta det hela med vår bokcirkel. Lite bokprat, däremot förtäring och allmänsnack.

Dagen började med en telefonintervju med en värmländsk kommunpolitiker. Jag gillar att ringa upp Värmland. Hör själv hur jag kanar in på dialekten. Det känns hemvant och trevligt. Bemötandet är hjärtvänligt och hur ogärna jag än vill erkänna det så är mentaliteten mjukare och trevligare hos värmlänningen än östgöten. Jag borde i rimlighetens namn hålla på hemmaplanen vilket är Östergötland men Värmland äger. Så är det bara. Även för en östgötsk värmlänning.

Distriktssköterskan, dit jag följde mamma efter avslutat telefonsamtal med kommunpolitikern var i alla fall snäll och vän. Hon skulle ta en sutur där dränaget suttit efter operationen. Ett enda litet stygn och jag försökte övertala mamma att jag skulle få knipsa bort det. När jag nämnde förslaget bleknade mamma. Hon trodde att jag inte skulle få göra det, för vem visste hon inte. Någon myndighet kanske.
Vad hon själv egentligen ville framkom inte ordagrant men jag kände mig förnärmad i den händelse att hon inte trodde på min kompetens.

För många år sedan utfördes av läkare ett ingrepp på maken. Ett snitt med skalpellen och såret syddes sedan ihop. Detta i närheten av de mest ädla och onämnbara delarna på hans kropp. När såret var läkt skulle även han besöka distriktssköterskan som befann sig på vårdcentralen några mil från vår bostad som var beläget långt ute på landet.
Vi resonerade oss fram och fann det bekvämast att jag avlägsnade trådarna. Varpå maken lade sig på vår säng med vitt åtskilda ben och utan onödig klädsel som skulle skymma sikten. Mina assistenter var våra barn som jag utrustat med ficklampor. Mina verktyg var kökssaxen och en pincett som vi brukade till att ta bort fästingar med. Både på oss själva och på vår katt.

Assistenterna tog sina uppgifter på största allvar, de lyste med ficklamporna och jag klippte i knutarna. Maken tittade då och då upp från kudden och poängterade ett flertal gånger att jag skulle vara försiktig med saxen.

Ingreppet föll väl ut och maken fick inga men efter det att jag avlägsnat samtliga suturer utan att dra knuten åt fel håll en enda gång.

Detta berättade jag för mamma när vi satt i väntrummet hos distriktssköterskan. Hon tittade storögt på mig, skakade på huvudet och sa att det är inte klokt vad barnen fått vara med om många spännande händelser i livet.

Jag svarade mamma som maken brukar säga; varför i all sin dar ska vi krångla till saker och ting i onödan när det går att ordna allt på ett smidigt och enkelt sätt.

Du och jag

Ett gäng glada pensionärer, närmare bestämt ett hundratal, träffas varje vecka i grannkommunens kägelhall. Den äldste har uppnått den respektfulla åldern av 94 år, nästan döv och blind men stil going strong med de färgglada kägelkloten.
Det är socialt, sa pensionärerna. Spelet är det inte så noga med. Bara vi får kaffe och umgås ett par timmar är vi nöjda. Det är det primära. Att umgås.

Jag blev glad över deras inställning. Se på hur de med spänt intresse följde varandras spel. Handklappningar när käglorna föll, spelprat som blandades med artros, dåliga höfter, diabetes och andra åldersrelaterade krämpor.
De var indelade i lag hämtat direkt från floran. Gullvivan, vitsippan, blåsippan och så klart blåklinten. Östergötlands landskapsblomma.
Då och då lämnar spelarna hemkommunen. Ger sig ut i världen för att spela kägla i Danmark, Polen, Tyskland och Baltikum.

Jag var för ung, sa de men var glada att jag kom på besök. Undrade var de kunde köpa tidningen när artikeln är publicerad. Bjöd mig på kaffe och bulle. Frågade om jag ville fota, ställde upp sig och lät mig arrangera deras poser. Kramade mig och tackade än en gång att jag ville uppmärksamma deras veckohöjdpunkt.

Det kan vara svårt för vissa att bli pensionär. Ensamt. Från att ha varit efterfrågad, uppskattad och omgett sig med arbetskamrater blir det tyst och stilla. Inte längre behövd. Då kan det vara en bra idé att börja spela kägla. Det är aldrig för sent. Svårare än bowling men mycket roligare, så sa de och jag tror dem.

Min ryggsäck är packad. Två baddräkter, en stor svart och en liten randig med rosett. Badlakan och en krona till klädskåpet. En burk med fruktsallad på beställning. Den ska innehålla jordgubbar, melon, mandarin, banan och kiwi. Men även paprika, gurka och sylt. Jag har skalat och skurit frukten i lagom bitar. Dock hoppade jag över grönsakerna och sylten.

Rehabbad med stortvillingflickan. Det är en av veckans höjdpunkter för mig. Det är då vi simmar tätt ihop, små armar om min hals och vatten i näsan. Vi pratar om allt och inget. Och äter fruktsallad i bilen hem.

Farmor, du och jag. Ja Alice, svarar jag, du och jag.

En kvinna med klor och en annan med hovar

En vecka kvar på februari månad. Snart stämmer marskatterna upp i kärlekskranka körer, om de inte är kastrerade vill säga.
Vår grannkatt Gismo har börjat slå sina lovar runt vårt hus trots det är flera år sedan vi hade någon kattflicka boende hos oss. Tydligen har Gismo ett långt minne och vår katt Elsa lever kanske kvar på hans hornhinna. För vad annars har han här att göra om det inte är annat än friarstråt han är ute på den runda svart-vita Gismo?

I går länkade dottern något mycket besynnerligt till mig. Det hela handlade om en kvinna i Norge som känner att hon är född i fel kropp. Det är det visserligen många som är och proceduren att ställa allt till rätta brukar vara lång och plågsam i många avseenden. Inte minst de kirurgiska ingreppen.

För den här kvinnan torde läkarvetenskapen, hormoner och psykologiska samtal stöta på verkligt stora problem ehuru kvinnan anser sig ha blivit född som katt i en mänsklig kropp. Om detta är hon fullt och fast övertygad. Hon är en katt och lever därmed som en sådan. Utrustad med kattöron, svans och klor springer hon på alla fyra fram över köksgolvet och jamar.
Hon är rädd för vatten och utför sin dagliga kroppstvätt på katters vis. Möter hon en hund ute på gatan fräser hon och skrämmer slag på både hund och hundägare.

Detta låter otroligt men i Norge finns det tydligen fler kattmänniskor för kattkvinnan har stött på en man med samma, låt mig kalla det, problem. Paret sammanstrålar då och då och jamar ihop och förstår varandras kattspråk utan några som helst missförstånd. Reportern vid inslaget såg däremot totalt förvirrad ut och undrade må hända om katterna sa något nedlåtande om henne. Det är inte lätt att veta för den som inte behärskar kattspråket.

Jag drar mig till minnes att i Amerika finns det en kvinna som länge närt en het längtan över att få vara en häst. Ett filmteam lockade fram hästen ur sitt stall och gjorde en dokumentär om henne. Allt medan hästkvinnans dotter stod vid sargen och grät bittra tårar över sitt och mammans öde.
Hästen som till syvende och sist är en kvinna tog dock det hela med ro och skuttade på i manegen så sågspånen yrde. Stegrade sig, slog med hovarna i luften och gnäggade glatt. Ruskade på huvudet så manen fladdrade, spände så fast sig i skaklarna framför en liten vagn. Därefter travade hon runt med hugade resenärer som fann ett stort nöje i att bli dragen av en ovanlig häst på de amerikanska gatorna i södern.

Hästkvinnan var vid god vigör och hade en enorm kondition, kunde trava och galoppera i det oändliga. Hennes dröm att bli en häst hade gått i uppfyllelse när hon uppnått den aktningsvärda åldern av 50 år och häst skulle hon förbli till den dagen då det var dags att skickas på slakt. Varpå dottern fortsatte att grina då hon förstod att hon inte kunde få sin mamma att återgå till mer normala vardagssysslor.

Var och en har nog med sitt eget eller som maken säger; Folk har för lite att göra nu för tiden och måste hitta på något att roa sig med när klockan går långsamt.
Får jag långsamt någon gång framöver tänker jag i alla fall utesluta att bli en leopard ty jag anser att jag inte klär i leopardmönstrat. Tycker till och med att det är riktigt fult.