En neandertalare och doften från Toscana

Gårdagen. Klockan 07.00. Min mobil på ljudlöst, nerpackad i min ryggsäck. Inga telefonsamtal, sms, eller mejl. Inget twitter, facebook eller instagram.

Utanför tåget rusade landskapet fram. Hästar med hästtäcken, bondgårdar där ordningen var exemplarisk, bondgårdar där ordningen var mindre exemplarisk, lastbilar och personbilar på motorvägen, skogslandskap och öppna åkrar. Slingrande grusvägar och svartfläckiga isbelagda sjöar.

Stortvillingpojken i fönstret. Pekade, kommenterade och höll stundom min hand. Farmor och barnbarn på resa.

Mitt emot oss. Två män med varsin laptop på bordet. De talade jobb, lösningar på problem och copyright på egna texter. Datorerna slogs ihop, packades ner i svarta portföljer.
Den ena berättade för den andre om Toscana. En miljöbeskrivning så väl utförd att det kändes som om jag varit där. Ljud, dofter och byggnader.
Den andre mannen hade varit i Milano. På begravning. Han hade även hunnit med att bekanta sig lite med staden. Han skulle resa dit igen, men även försöka ta sig till Toscana.

De tittade på stortvillingpojkens ryggsäck. Sa att de också ville ha en sådan fin ryggsäck. En svart med gröna grodor. Önskade oss en trevlig och händelserik dag.

Framme i huvudstaden. Snabbfika med Kerstin. Vi talade om våra avslutande jobb. Som vi sysslat med i många år. Vi talade om människor vi på olika sätt mött under åren som gått. Visade bilder på våra barnbarn. Kramades och skildes åt. Sa att vi måste ses igen.

Vi gav oss ner i underjorden, stortvillingpojken och jag. Åkte snabbt genom svarta tunnlar och trapprullade sedan oss upp i dagsljuset. Naturhistoriska Museet, skelett, gamla ben, uppstoppade djur och platsmänniskor med öppna kroppar. Vi tittade på hjärnan, hjärtat och blindtarmen som stortvillingpojkens pappa opererat bort. Köttbullar med potatismos och lingonsylt. Tunnelbana, lång promenad och spårvagn. Vasamuseet. Imponerande och lite läskigt.
Fika i restaurangen och Stockholmstaxi till Centralstationen. Chauffören och jag talade om eberspächer under hela taxiresan.

Tågresa tillbaka mot Norrköping efter en lång dag. Trötta ben och ömma tår.
Bredvid oss på andra sidan av mittgången. Två kvinnor och en man. De var arbetskamrater på resa. Kvinnorna dissekerade en icke medresande arbetskamrat av samma kön. Plockade fram det mest personliga. Hon har till råga på allt psykiska problem. Går hos en psykolog, minsann, så är det. Stötte och blötte i minsta detalj. Suckade i djupt samförstånd och enades om att de inte visste hur och vad de skulle ta sig till med henne. Mannen tittade tyst ut genom tågfönstret. Reste sig och gick på toaletten. Tystnad några minuter. Så tändes den röda lampan. Toaletten blev upptagen. Koll på den röda lampan. Mannens liv delades med oss övriga resenärer. Lampan slocknade och kvinnorna enades om att fortsätta samtalet nästkommande dag. De log mot den nykissade mannen. Han log tillbaka. Samtalet om den inte närvarande arbetskamraten fortsatte. Mannen såg ut genom tågfönstret. Landskapet susade förbi.

Det var Internationella Kvinnodagen igår. Tillsammans gör vi skillnad.

Iris, jag och en ny väggklocka

Dagen började skakigt. Jag var beredd att ta ett steg rakt ut i luften och stod med ena foten en bra bit ovanför marken. Jag lät foten pendla, fram och tillbaka. Klumpen i magen och krampen i halsen.
Som vanligt stod maken bredvid och såg till att jag höll balansen.

Bra beslut, sa han när jag drog tillbaka foten och stadigt satte ner den bredvid den andra foten.
Men du vet att du kan ta klivet när som helst och inte låta andra ta kommandot, fortsatte han och släppte min hand.
Det är en ynnest att ha en sådan man bredvid sig när det svajar.

Medan maken var hemma och monterade in en ny badrumsfläkt som vi fått i gåva av dotterns man åkte jag till staden och kollade in lite nya traktorer. Sådant är alltid intressant.
Det doftade nytt i hytten och jag fick en snabblektion i hur en Fendt 700 Vario Power funkar.
Med en Fendt Variotronic aktiveras manövreringssekvensen helautomatiskt på vändtegen. VarioGuide ger en exakt styrning med noggrannhet och fyrvägsspaken med manöverknappar för 3:3 och 4:e hydraulventilssektionen är busenkel att lära sig.

Jag pillade försiktigt på reglermodulen för bakre trepunktslyft med snabblyft, djupkontroll och kraftuttagsaktiveringen som är ett tillval för frontlyften.

Traktorn är lika lätt att köra som en bil, fast den har större hjul. Kan tro det, kan tro det. Rediga doningar den där Fendt 700 Vario Power. Kostar 3 miljoner, ungefär. Kanske lite dyrare med extra tillbehör.

Jag klättrade ner från traktorhytten. Kändes obekvämt och ovant, det var länge sedan jag klättrade ner från en traktorhytt. Kanske delvis beroende på att jag hade en kort och snäv kjol på mig. Maskinförsäljaren stod nedanför på marken, beredd att ta emot i den händelse att jag skulle falla. Då hade han fångat upp mig. Maskinförsäljare är rekorderligt folk, det vet jag sedan tidigare, Förr gav de bort väggklockor till lantbrukarfruarna. Iris och jag fick var sin likadan, men det var vi i givandets stund helt ovetande om. Det uppdagades först senare.

Vi övergick till harvar, plogar, såmaskiner och ogrässprutor. Sedan fick jag en hel kasse med produktkataloger. Bland annat Väderstads där allt som hör det väntade vårbruket finns med.
Nu har vi kvällslektyr. Känns festligt att få bläddra igenom katalogerna och räkna på fingrarna.

Så klart att vi ska ha en sådan där fin traktor. Det är ju snart vårbruk. I vår ska vi sätta jordärtskockor har vi beslutat oss för. De växer som ogräs, skockorna, så vi måste göra ett nytt land åt dem så de inte tar livet av allt det övriga som kommer att ingå i vårsådden.

En gång bonde alltid bonde.

Pappa åkte skidor utan vantar och blondinen från Karlstad

När vi i morse åt frukost sa maken att han trodde att det inte skulle bli någon mer vinter i vår. I samma stund startade det ett lätt snöfall utanför vårt köksfönster. Därefter hade vi ordat nog om den rådande väderleken. Vi får ta det som det kommer helt enkelt.

I Dalom skidas det, blåbärssoppan skvätter och blandas med snor, svett, tårar och ett och annat skavsår. Om det bryr jag mig föga. Är inte involverad och tänker därmed inte ta reda på hur det går för varken den ena eller den andra.
Den dag Vasaloppsåkarna åker loppet åt andra hållet ska jag med stort intresse följa den rafflande tävlingen. Tittar jag på kartan så borde det vara uppförsbackar hela vägen från Mora till Sälen eftersom Sälen ligger högre upp än Mora. Men jag kan ha fel i det precis som jag har fel i så mycket annat.
För övrigt tror jag inte att Gustav Eriksson åkte skidor när han var på flykt utan tog sig fram på egentillverkade snöskor. Det är i alla fall min teori.

För att hoppa från det ena till det andra kom jag igår att tänka på en blondin som vi, när jag var barn, bodde granne med i Karlstad. Anledningen till att just den här blondinen poppade upp i mitt minne var en rent ut sagt osmaklig historia om en blondin som dök upp mitt i det sociala flödet. Inget unik med det, blondiner har alltid befunnit sig främst i skottgluggen för osmakliga historier.

Den här blondinen var i alla fall otroligt vacker och väldigt ung. Så vacker att hon lät sig avporträtteras och hamnade på mittuppslaget i de tidningar som när jag var barn fanns på spegelhyllan runt om hos landets herrfrisörer. Grannarna sneglade och pratade i smyg medan blondinen log och skötte trappstädningen utan anmärkning när det var hennes vecka.
Tiden gick och blondinen blev vackrare för var dag. Plötsligt blev den yppiga barmen än mer yppigare samtidigt som magen växte. Blondinen köpte barnvagn och torkade därefter en liten barnrumpa medan livet knallade på.
Tiden blev till år, jag blev vuxen och skapade mig ett eget bo. Ungdomsmagazinet Mitt livs novell byttes ut mot tidningar med matrecept, korsord och stickbeskrivningar. Så en dag dök blondinen upp mitt i sockerkakssmeten och den gratinerade krabban på burk.
Hon hade blivit mormor och utsedd av en jury till Sveriges yngsta och snyggaste mormor och borde därmed uppmärksammas.

Flickorna måste ha kämpat med sina respektive moderskap för vad jag kommer ihåg var inga barnafäder omnämnda. Att bli mamma och fortfarande stå och treva med ena foten inne i vuxenlivet kan inte vara helt lätt. Det kan gå bra men det kan även gå käpprätt åt skogen. Då eller senare i livet. Det har dock inget med hårfärgen att göra. Kanske åldern inte heller spelar så stor roll fast det är lätt att tro det. Många andra faktorer måste också till för att allt ska fungera.

Jag undrar hur livet blev för den blonda skönheten från Karlstad och hennes barn och barnbarn. Kanske familjen utökades med en växande skara som idag sitter samlade framför teveapparaten och hejar fram skidåkarna i Dalarna. Eller rent utav stakar sig fram i spåret på riktigt. Det lär jag aldrig få veta utan får fundera vidare till dess att jag kommer på något annat att fundera över.

Monsieur Calmette och den stränga flourtanten

En seg morgon och förmiddag har hunnit bli mitt på dagen. Nattens sömn har varit orolig efter det att jag i sena kvällstimman tittade på Dallas buyers club. Filmen, med verklighetsbakgrund, gestaltar Ron Woodroof vars vilda leverne resulterade i att han fick det dystra beskedet att han var HIV-positiv. En omskakade berättelse på alla sätt och vis vilket förstörde min annars så goda nattsömn.

HIV/AIDS har nu börjat stå tillbaka mot hotet av tbc som ökar drastiskt i vårt land. En smittosam sjukdom som funnits hos människan sedan forntiden. Det har till och med hittats spår av tbc i en gammal mumie från 3000 före Kristus.
Tack vare monsieur Albert Calmette och hans polare Camille Guérin som så påhittigt lyckades framställa ett vaccin som med framgång nån gång på 1900-talet kunde hålla sjukdomen stången dock blev den inte utrotad utan lever kvar än i våra dagar där vissa tbcstammar är multiresistenta med dödlig utgång som följd.

När jag var barn skulle varje skolunge ställa upp sig på ett långt led framför skolsköterskan som med stärkt liten hätta på huvudet och vit rock som luktade starkt av desinficeringsvätska fäste mitt på våra bringor två plåsterlappar med morotest för att utröna om vi led av tbc.  Dessa plåsterlappar skulle sedan sitta kvar i tre dygn innan skolsyster med ett snabbt ryck slet loss dem och huden därunder uppvisade resultat.
Var resultatet lyckat fanns där röda prickar och vi skickades ut i frihetens rum. Var huden däremot slät och fin kom sprutan med monsieur Calmette och hans vapendragare Guérins blandning fram.

Jag låg alltid på ett gränsvärde. Några bleka svagt röda prickar visade sig varpå skoldoktorn tillkallades för att studerade dessa genom förstoringsglas. Jag var skrämd från vettet eftersom de äldre skolkamraterna målade upp våndan med sprutan på ett mycket trovärdigt sätt. Lyckligtvis klarade jag mig från sprutan men fann det extra festligt när jag fick kliva upp framför den transportabla skärmbildsapparaten som en extra säkerhetsåtgärd. Att fotografera lungorna var garanterat smärtfritt.

Dock blev jag vaccinerad mot tbc när jag började arbeta inom vården. Då var plåsterlapparna för länge sedan avskaffade och jag blev således pinad med ett mantouxtest som smärtsamt sprutades in under skinnet på min underarm. En blåsa skulle därefter uppstå som mättes med linjal. Min lycka stod mig icke bi som vid barnaåren utan jag blev vaccinerad med BCG vilket blev en verklig prövning eftersom det därefter uppstod en krater som både varade och vätskade samt gjorde fruktansvärt ont. Än idag har jag en lite rund grop på vänstra överarmen samt högra låret som ett extra minne från min tid i vården.

Det där med sprutor, dropp och annat som hör till på vårdcentraler och sjukhus är inte riktigt min grej. Jag skyller min fobi på skolhälsovården där vi tvingades stå på led och höra de morskas berättelser om vad de med nöd och näppe klarat av då det var dags för olika sorters vaccinationssprutor. Däremot stod jag alltid på god fot med flourtanten trots att hon strängt förmanade mig att jag på villkors vis inte fick svälja den upphällda blandningen utan spotta ut den i den uppställda hinken. Vi behövde heller aldrig stå på led framför flourtanten utan i en så pass vid ring att vi inte spottade på golvet eller på hennes skyddsrock.

Nypressade apelsiner och med prärievagn runt Omberg

Kan bara konstatera att nu är jag en dag närmare mina 62 levnadsår. Det är 365 dagar kvar till min nästkommande födelsedag. Tack vare att det i år är skottår får jag en dag tillgodo.
Måste säga att gårdagen och dagen idag inte känns annorlunda än alla andra dagar. Eller rättare sagt, jag känner mig inte annorlunda. Varken klokare eller så värst ålderstigen. Jag är mitt vanliga jag helt enkelt.

Annat var det förr. När jag började närma mig tonåren och sedan vuxenlivet. Då jag trodde mig kunna och veta allt. Det kom att dröja många år innan jag tog mig ur den villfarelsen. Nu rättar jag in mig i ledet, låter de som tror sig veta bäst få leva i den tron utan att jag för den skull lägger ner någon större energi på vettlösa påståenden. Eller för den delen bry mig om att vissa personer aldrig kommer att förändras utan står kvar och stampar på samma fläck medan envisheten rinner ner mellan tårna och fräter bort allt det goda som faktiskt finns i den närliggande omgivningen.

På min bemärkelsedag fick jag en upplevelse av sonen med familj. En härlig box där jag i den tillhörande lilla boken kan bläddra mig fram till det som önskas  Jag kan få köra bil riktigt fort, paddla kanot i vilda vatten, njuta av livets goda eller uppleva världen från ovan i ett litet propellerflygplan. Vara kreativ, ta med familjen ut på roligheter eller möta naturen sittande på en flotte.
Det jag har fastnat för är rubriken Kropp och själ. Låta någon bädda in mig i tjock frotté för att sedan knåda mina muskler när frottén avlägsnats. Bli insmord i väldoftande oljor och medan massören tar sig an mina fötter läppjar jag på nypressade juicer. Det är verkligen en lisa för själen som jag tänker boka till min egna egentid.

Jag älskar att få upplevelsepresenter. I julas fick vi en konsert i julklapp av dottern med familj. En helkväll i Linköping där livet för en stund lämnades utanför dörrarna till konserthallen.
Innan våra barn fick egna familjer brukade vi försöka ta med dem på upplevelser som inte nödvändigtvis behövde vara exotiska utlandsvistelser. Att låta en häst dra en prärievagn runt Omberg var en av våra familjeexpeditioner där vi under några dagar och nätter kände oss som äkta präriefolk. De upphängda kastrullerna skramlade muntert i prärievagnens tak när vi skumpade fram på smala östgötska grusvägar. När maten tog slut och hästen blev halt fick vi ge upp vildmarkslivet och återvända till civilisationen med en erfarenhet rikare och roliga fotografier till familjealbumet.

Nu är barnbarnen i den åldern att de gärna ställer upp på äventyrligheter. I somras var det en unge i taget som lät sig föras ut på lite mer extraordinära utflykter. När det nu börjar blåsa varmare vindar är det åter dags att börja planera in och fara iväg på upplevelser som barnen kanske kommer att minnas då de är vuxna. Jag tar rollen som mormor och farmor på största allvar och vill erbjuda barnen av det jag har förmågan att erbjuda dem.

Först ut är stortvillingpojken. Han och jag ska bege oss utanför landskapsgränsen och vi ska ta oss fram sittande i ett tåg. Medhavd matsäck, smarrigt kafébesök, mat på restaurang samt insupa atmosfären som finns på Naturhistoriska museet. Biljetterna är bokade ty snart bär det av.
Jag vet att han väntar på vår resa lika mycket som vad jag gör.

Men innan dess ska vi med småtvillingarna och deras storasyster på brödauktion. Det är också en upplevelse utöver det ordinära.