Sömnlösa nätter och ett glas rosé

Vår magnolia är i full färd med att blomma. Det känns även som om jag nu blommar upp när mitt halsonda har släppt sitt grepp och halsen läkt ihop till det normala och helt vanliga tillståndet.

Åter igen har jag under helgen löst mina band till datorn, surfplattan och mobiltelefonen. En välbehövlig paus utan att känna den där dragningen till att genom de sociala medierna kolla efter vad andra har för sig eller inte har för sig.
Idag sitter jag dock vid datorn för att genomföra jobb som jag egentligen borde ha gjort under helgen och som gett mig smärre samvetskval.

Dörren till skrivarboden står på vid gavel. Småfåglarna kvittrar från trädens grenar och nere vid sjökanten bräker sjöfåglarna och svanarnas vingar ger ifrån sig märkliga ljud då de vackra fåglarna startar upp för att lyfta till väders. Och så den där magnolian. Jag lyfter blicken från tangentbordet och ser med glädje och lycka på de vackra mörkrosa blommorna.

Jag har även hunnit med att skrolla mig genom dagspressen. Precis som vanligt är det ingen upplyftande läsning. Politikerna blir landets fall allt medan pressen nitiskt hjälper till att förmedla oss läsare tragiken bakom varje avhoppare, fifflare och alla dessa krumbukter som utförs av de som ska styra riket. Sedan kvittar det tydligen lika om han eller hon gjort något bra under sin forna gärning. Halshuggas och hängas publikt ska de ändock och vi som är klanderfria skakar på våra huvuden och vojar oss högljutt.

I Linköping har en ung man spårlöst försvunnit. Ingen vet vart han tagit vägen och vad han eventuellt utsatts för. Det som skulle bli en bra sommar blir nu en mardröm för alla nära inblandade.
Att förlora en närstående i ovisshetens mörker måste vara något av det värsta någon kan råka ut för.
Oroliga sömnlösa nätter och dagar med väntan på ett besked. Arma människor!
Det hjälper föga att det är strålande försommarväder med blommande magnolior på ännu bladlösa grenar.
Jag skrollar snabbt vidare. Vill inte dras in i smärtan som andra måste genomlida.

Nästa rubrik. Bli smal och vacker lagom till det är dags att visa upp sig offentligt på överfulla badstränder. Jag suckar. Tänker att vilken tur det är att jag inte hänger mig åt kastar av mig kläderna och klämmer in mig i en tudelad baddräkt bland en hel hög andra människor. Fortsätter att äta smör och ger såserna en extra slatt grädde.

Maken bjöd ut mig på restaurang i går kväll. Vi satt på uteserveringen och njöt av god mat, varandras sällskap och tittade på glassätande flanörer.
Min vän baklavabagaren kom in på restaurangen och drack en kall öl. Han vinkade glatt och gjorde tummen upp. Jag vinkade tillbaka och tuggade i mig av oxflén, stekt med exakthet för att behålla den rosa färgen. Mitt liv som vegetarian är överspelat. Nu vill jag äta blodiga biffar och föra ett osunt leverne. Om jag bortser från att jag slutat snusa. På lördag blir det en hel månad utan nikotin under läppen.

Det måste firas och jag har lagt en flaska rosé på kylning. Jag ger mig dessutom endast en svag dos av de sociala medierna. Lägger mig på en behaglig och lagom nivå, nu finns det tid för annat än att ständigt vara á jour med den dagliga utvecklingen bland kända och mindre kända förmågor.

Rosa saltvatten och matkulturer som möts

I år blommar vårt plommonträd för första gången.Om vädret håller sig och ingen kyla slår till samt om pollinerande insekter gör sitt finns goda förutsättningar att vi får skörda blå plommon i höst.

Här, precis som de flesta andra platser i riket, är det ett fantastiskt försommarväder. Jag viftar med mina strumplösa tår och har beslutat mig för att chilla idag. Med ett kort uppbrott för ett frilansarjobb under eftermiddagen.
Enda smolken i den ljuvliga sommarsaftbägaren är min onda hals. Den värker och skaver och vid en närmare granskning i spegeln syns det tydligt hur röd och illa tilltygade slemhinnorna är.
Jag har blandat en mixtur men rosa salt från Himalaya och ljummet vatten som jag under kraftiga kväljningar gurglar mig med. Det svider som eld och jag har blivit varse hur det känns att strö salt i sår.
Jag tror dock på det undergörande medlet som för övrigt är en husmoderskur från forna tider och jag har förhoppningar om att i morgon känns halsen som vanligt.

Att salt ska ha läkande effekt, det fick vi lära oss under en resa vi gjorde till Israel för ett antal år sedan.
Alla som reser till det heliga landet måste naturligtvis bada i Döda havet. Vi var inget undantag.
Vi bussades dit och den medföljande guiden gav oss instruktioner men även restriktioner hur badande i Döda havet ska bära sig åt.
Samtidigt passade han på att fråga oss damer om vi möjligtvis hade drabbats av svampinfektion i underlivet. Ingen som eventuellt bar på svamp i det onämnbara ville publikt ge sig till känna men vi lyssnade ändå uppmärksamt på vad vår manlige guide hade att förtälja i ämnet.
Om, sa guiden, om vi hade svamp skulle vi genast bli botade genom att sära på benen och släppa in saltvattnet när vi låg flytande på rygg i det extremt salta vattnet.
Alla gjorde exakt som vi blivit instruerade. I förebyggande syfte om inte annat.

På tal om andra länder så har jag och maken influerats av dottern och hennes familjs initiativ att anmäla sig till Invitationsdepartementet i Norrköping. Nu har även vi fyllt i anmälan på nätet och väntar med stor spänning på en matchning.
Det hela går ut på att vi bjuder eller blir bjuda på en måltid hemma hos oss eller hemma hos någon annan. Vi får ta del av nya matkulturer och nyanlända människors liv och vi ger tillbaka med vår matkultur och vårt språk.
En fantastiskt bra idé där kontakter knyts och vi släpper in människor som varit på flykt i våra liv och i våra sedvänjor.

Dottern med man och barn var på kvällsvard igår med mycket lyckat resultat. Dessutom blev småtvillingarnas storasyster lovad en livs levande majsormsbebis då majsormsmamman förökat sig. Hennes glädje är obeskrivlig men själv nöjer jag mig endast en måltid och betackar mig för dylika gåvor. Jag vill inte ha besvär med något husdjur utan ta dagen som den kommer och inte behöva be om husdjursvakt i den händelse vi får för oss att resa bort.

I väntan på mat tillsammans med nyanlända ska jag sitta under vårt blommande plommonträd och njuta av tiden som är och fortsätta gurgla mig med rosa saltvattenlösning från Himalaya.

Ekologisk snigelbekämpning och nysnö

Gult, blått, rött, grönt och vitt. Trädgården och dess omgivningar slår mig med häpnad. Nyss vandrade jag omkring i raggsockor och stickad tjocktröja. Idag har jag släppt mig fri från den varma beklädnaden och låtit huden värmas upp av solen.

Trädgårdsmöblerna har tagits fram från uthusets mörker. Skurats med såpa och med trädgårdsslangen har jag spolat bort löddret. Dynornas överdrag hänger på torkvindan och doftar rent och vårvind. Som i en tvättmedelsreklam.

Vi hittade resterna ett får i en av dynlådorna. Bortglömd över vintern men skapade en förvånad bestörtning då maken vände upp och ner på kassen och den mörka rullen ramlade ut på golvet. Varför äger vi fårull när vi inga får har, kanske någon nu undrar.
Det är bekämpningsmedel mot mördarsniglar. Helt naturligt och ekologiskt. Inga kemikalier, dock fårfett som luktade härsket.
Jag beslutade mig för att behålla kassen med fårull. Med största säkerhet dyker sniglarna upp för att starta sina härjningståg och då är jag beväpnad. Sniglar avskyr fårull, de får svårt att ta sig fram och ger sig av åt ett annat håll. Det är i alla fall vad jag fått lära mig. Sant eller falskt återstår att se.

Jag känner mig glad och bekymmersfri. Goda endorfiner strömmar till. Lider varken av trötthet eller vårdepression som är en vanlig åkomma blad oss nordbor. Däremot har jag lock för ett öra. Måste göra en åtgärd, grannfrun har lovat mig Revaxör som blivit över efter egenvård.

Värre bekymmer än ett igenvaxat öra finns att läsa om i dagens nyhetsportal. Politiker som hoppar av efter avslöjande om fusk och en statsminister som fått ytterligare ett ok att bära. Det är inte lätt att vara människa och falla för frestelsen. Det gör vi alla och en var lite då och då. Ibland går det bra men det kan lika gärna bli till en upptäckt och sömmarna granskas av de som tror sig vara felfria.

Jag gläder mig över det som är värt att glädjas åt. Struntar i skrivna konvolut även om det som skrivits inte är rumsrent.
Som att det knackade på dörren igår kväll. Där stod en till oss nära bekant med en mer avlägsen bekant vid sin sida.  De hade funnit varandra och kärleken spirade. Deras glädje smittade av sig till oss och det blir lätt att tro på det goda som livet har bland de oförutsägbara gömmorna.

Det börjar lida mot kväll. Kanske törs vi sova med fönstret lite på glänt i natt. Vakna till en uppstigande sol och höra fågelsång. Snart är det även möjligt att äta frukost ute på altanen utan att huttra och få knottrigt skinn. Det här är bara början, det är långt kvar innan trädgårdsmöblerna ska bäras tillbaka in i uthuset och snön faller över blomsterlösa rabatter.

Rakastan sinua och ett spegelblankt hav

Bil, tåg, buss, båt. Tervetuola Helsinki.

Äventyret är över. Stortvillingarna och deras lillebror har tillsammans med föräldrarna och oss färdats över djupa och vidsträckta vatten till grannlandet i öster.
Efter tre dagar har vi återvänt till hemmahamnen vid Glan och i vårt bagage ligger två kartonger med lakritspipor och en putt söt likör. Det gäller att shoppa loss rejält när det är taxfree.

Ombord på ett flytetyg modell större är det djungelns lag som råder. Speciellt då det gäller buffébord. Hungriga resenärer slåss om födan och det gäller att vässa armbågarna om det ska bli något på tallriken.
För ett kort ögonblick ångrade jag mitt drastiska beslut att vara snusfri. En prilla under läppen hade för en stund lugnat mina spända nerver. Men jag härdade ut och slevade på av läckerheterna där jag kom åt.

I Helsingfors fanns det torghandel med söta jordgubbar. Ursprungsland okänt. Och ett kafé där en enda kopp te kostade 60 spänn. Vi flydde ut genom dörren med en unge i vardera näve och den lille i barnvagnen. Servitrisen krökte på överläppen då snåljåparna lämnade lokalen.
Jordgubbarna smakade förföriskt gott och solen sken över oss och den finska storstadsbefolkningen.

På tillbakaresan undvek vi buffébordet. Gamarna fick slåss utan vår inblandning. Vi åt bland de civiliserade i restaurangavdelningen. Stortvillingflickan somnade i mitt knä innan maten kom på bordet men väcktes av de kulinariska ångorna en äkta tjock och med exakthet grillad oxfilé avger.
Vi åt under exalterad upphetsning och njöt av ett spegelblankt hav.

När dagen övergick till kväll kröp dansbandsorkestern fram från sina gömslen.
Kultaseni, silmät loistaa kuin aurinko. Rakastan sinua, sjöng de med vibrato.
Stortvillingpojken bjöd upp sin farmor till första låten sedan dansade maken och jag. Vi trodde att vi glömt stegen men de satt där och jag fördes tryggt över dansgolvet. Vi kände oss som unga på nytt. Möjligtvis kunde det ha berott på drinken bartendern blandade i sin shaker och serverade oss i frostiga glas.
Två danser på raken klarade vi av. Sedan fick jag ont i fötterna och vi gick till kojs. Jag i överslafen, maken och en tvilling i var sin underslaf medan resten av familjen bäddade ner sig i sin egen hytt.

Båt, buss, tåg, bil. Och vi är hemma igen efter några trevliga dagar. Nu njuter vi av att våren äntligen kommit och i kväll blir det grillpremiär i vår egen vårliga trädgård.

En liten odling av det mest förbjudna och en kanna med saft

För tre år sedan dök den upp. Precis utanför vårt sovrumsfönster. En ovanlig växt som utvecklade sig till ett litet träd med kraftig vedartad stam.
Vackra, lite flikiga blad, och vi gladdes över vår nytillkomna växt som vi inte på något sätt var upphov till.

Glädjen grusades en aning när min mamma kom på besök. Hon granskade växten och med förfäran i rösten påtalade att det minsann var hasch vi odlade utanför vårt sovrumsfönster.
Det kan ge böter, ja till och med fängelse, sa min mamma som av naturen är född ängslig.

Vi googlade. Kanske att det stämde, bladen var snarlika men ändå inte.  Det fanns naturligtvis olika sätt att ta reda på huruvida vi ovetandes startat upp en mindre knarkodling. Ett av sätten kunde till exempel vara att röka på lite anspråkslöst för att testa om det skulle ha någon effekt.

Vi har avstått det drastiska röktestet men låtit plantan vara ifred med den påföljd att den vuxit sig till ett litet träd. Tvärt emot de studier vi kommit fram till. Haschplantor är ettåriga så även om bladen hade vissa likheter har vi känt oss tveksamma.
En vän som är polis gästade oss en sommar och reagerade inte på vårt lilla träd, kan visserligen bero på att vi inte ordade något om det.

Varje höst har maken sågat ner trädet så långt det är möjligt. Varje vår har det kommit nya skott som utvecklat sig väl trots brist på gödning. Trädet har aldrig burit blommor, förrän i år. Kan bero på att maken glömde att skära ner den i höstas och det kraftfulla trädet gett sig själv så pass med näring att den orkar blomma.
Vi väntar med spänning hur det eventuella haschträdets blommor kommer att se ut eftersom de fortfarande är i knoppstadiet.

Några blad har slagit ut, de har i år en rödtonad färg och ser mycket vackra ut.
Med hjälp av dessa blad jämförde maken i morse vår fläderbuske som växter på baksidan av vårt hus. Likheten är slående. Även blomknopparna stämde väl överens och plötsligt har ett klarhetens ljus sänkt sig över vår haschodling.

Dramatiken är borta, det är en fläderbuske och inget annat spännande som utan vår inblandning letat sig fram till platsen under vårt sovrumsfönster.
Istället för att torka blad kan jag i år skörda blommor och sätta lite fläderblomssaft.
Tänker att det var då för väl att vi inte hittade på  provade att röka bladen, det vet ingen hur det skulle ha slutat.

Naturen bär på många trevliga överraskningar, det är det ett som är säkert.