Den antika stolen och en falnande stockeld

Äntligen har vår antika stol bytt färg från illgrönt till vitt. Vår sonsambo, som är en fena på att fixa till saker som behöver fixas till, hade lovat att åta sig sysslan varpå den antika stolen kördes till henne för behandling.
Nu hände det sig vid den tiden att istället för att måla min antika stol vit gav hon sig iväg till förlossningsavdelningen på stadens sjukhus och min antika stol föll i total glömska. Annat kom att uppta hennes tid så det blev ingen annan råd än att stolen kördes tillbaka hem till oss.

Stolen är så fiffigt beskaffad att sitsen är försedd med ett gångjärn och kan således lyftas upp. Perfekt att förvara vintermössor, halsdukar, vantar och sockor inuti stolen. Snickarna under antiken visste hur en stol skulle snickras för att vara bekväm men även praktisk.

I strålande solsken gav jag mig under eftermiddagen i kast med att måla om möbeln och fann det lämpligt att hålla till i trädgården för att utnyttja sol och vind vid torkning av färgen.
Jag avskyr allt vad måleri heter. Huruvida det även gäller att måla konst på duk kan jag inte orda om ty det har jag aldrig testat. Tror faktiskt att jag skulle avsky det också...
Problemet är att jag vill ha arbetet klart så fort och smidigt som det bara går. Men att måla fort är en omöjlighet. Det måste få ta den tid det tar.
För att slingra mig undan struntar jag totalt i allt förekommande förarbete. Som att luta, skrapa, putsa, sandpappra och grundmåla. På sin höjd torkar jag av ytorna med en fuktad disktrasa eller spottar på ett hushållspapper och gnider bort eventuella fläckar. Sedan är det bara att sätta fart och nu är vår antika stol vitmålad och på håll ser det riktigt bra ut. Något expertutlåtande är inte nödvändigt eftersom både maken och jag känner oss tillfreds med omvandlingen vilket är det huvudsakliga.

Något annat vi också är mycket nöjda över är det äventyr vi bokade åt oss igår kväll. Eller rättare sagt vi hoppas på att bli nöjda med äventyret som ska ske längre fram i sommar.
Det hela går ut på att vi med provisorisk köksutrustning ska tillreda våra måltider över öppen eld, hinka upp vatten ur en källa för att använda till matlagning, tvagning och tandborstning och när mörkret sänker sig och natten faller på ska vi sova i en kolarkoja någonstans mitt ute i Bergslagsskogen. Kojan saknar all modernitet så som elektricitet och vatten men vi kommer att få sova på var sin utlagd fårskinnsfäll. Bara en sån sak, så utomordentligt exotiskt!

Om inte maten tar slut innan äventyret börjar ska nog hela företaget bli så extraordinärt som vi hoppas på. Ska redan nu börja skriva på en inköpslista även om det är långt kvar innan det är dags för avfärd. Det gäller att vara väl förberedd när det ska sovas i en långt hemifrån belägen koja i skogen.

Ekonomisk rådgivning och Lenas velociped

I morgon återvänder sommaren. Så är det lovat. Det går ingen större nöd på oss trots regnskvalpet.
Himlen är grå och på Glans vatten går det ytliga små vågor. Det smattrar på taket och vi kurar ihop oss i min skrivarbod. Rygg mot rygg sitter vi vid var sin dator. Maken pysslar med siffror och tal, jag med bokstäver och ord. Dessemellan småpratar vi om både stort och smått.

I morse ringde jag familjens äldsta dotter Lena. Hon och hennes sambo satt på jobbet. I var sitt arbetsrum. Det är deklarationsdags. Företagare vänder sig till dem med redovisning, bokslut, ekonomisk rådgivning  med mera. Och så deklarationerna. Det råder högtryck just nu. De jobbar dygnets alla vakna timmar och jag hörde tröttheten i hennes röst.
Vi ville planera in sommarroligheter tillsammans med dem, Lena bläddrade i sin kalender. När de lagt deklarationerna på lådan, ja då kan vi träffas. I slutet av juni. Vi bestämde att så får det bli.

När Lena och Kjell ska komma till oss händer det att Lena sätter sig på sin cykel medan sambon åker i följebilen. Ser till att färden på cirka 10 mil går friktionsfritt.
Nu ska hon cykla till Göteborg, berättade hon. Det är dubbelt så långt som till oss. Hon är envis och målmedveten och ser det hela som en trevlig utmaning.
Vi människor är olika beskaffade men att Lena har ärvt sin pappas envisa gener är då ett som är säkert. Det som de föresatt sig ska även genomföras. På ett eller annat sätt.

För två år sedan var maken och jag med småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar till Gotland och cyklade under en veckas tid. Även det en utmaning ty vi hade en föreställning om att ön är platt. Vilket det visade sig att så icke är fallet. Kanske beroende på att vi cyklade uppåt på kartan, hade vi vänt färdriktning borde det ha sluttat nedför.
Maken och jag kom allt som oftast på efterkälken men eftersom svärsonen var vår ciceron med vägvisaren i mobilen fick det inte bli ett allt för långt glapp mellan oss.
Färden gick utefter kusten men även på småvägar inåt ön. Mycket små vägar som närmast går att betraktas som breddade skogsstigar, lämpliga för färd med traktorer i miniformat.

Alla dagar är inte soliga dagar, ej heller på Gotland. Hällande regn ackompanjerad av åska och rungande blixtar gjorde ett par timmars cykelfärd till ett mycket blött företag på vår färd genom skogsmarkerna.
När vi nådde civilisationen gjordes den fatala upptäckten att ena däcket på barnens cykelkärra fått punktering. En lantgård utan hemmavarande bonde uppenbarade sig på heden och till en lantgård tillhör det uteslutande en maskinhall.
Maken hävdade att i en krissituation är det tillåtet att olovandes nyttja en bondes maskinhall för reparation av cykelslang. Vilket vi anammade och passade även på att byta ut våra drypande blöta kläder mot kläder som inte var fullt lika blöta.

Det blev en upplevelserik vecka. En dröm jag länge närt gick i uppfyllelse. Att dessutom få göra resan med barnen som då var 2 respektive 4 år gamla var lite som grädde på moset. Ett sommarminne väl värt att bevara till den dag minnet sviker.

Huruvida Lena tänker ta sin velociped då de ska gästas oss i slutet av juni återstår att se. Men vi blir föga förundrad om så sker.

Illdåd och uppsatta regler

Dagen har gått i högt tempo. Småtvillingarna och deras storasyster plus ledarhunden har bidragit till en minst sagt händelserik dag.
Nio timmar av oavbruten aktivitet. Glass i Söderköping, spring i benen och skogsmyror på bara fötter.

När jag körde hem barnen i kväll anförtrodde mig den äldsta i barnaskaran en hemlighet. Det gällde en uppgörelse mellan henne och morfar.
När jag var upptagen med att tillreda lunch passade morfar och hon på att äta godis. Före maten.
Eller rättare sagt, det var morfar som tvingade barnet att äta marmeladkarameller med skogsbärsmak.
Flickan, som är en vän av god ordning, hade gjort allt som stod i hennes makt att förhindra snaskandet men morfar hade enträget fortsatt att bjuda ur karamellpåsen.
Ät nu karameller unge, lär morfar enligt barnets utsago ha sagt. Varpå hon inte hade några andra valmöjligheter än att göra som hon blev tillsagd.
Nu ville flickebarnet höra mormors åsikt. Var det rätt eller fel av morfar att ge hennes godis strax innan det att maten var framställd på bordet.

Vi kom fram till det gemensamma beslutet att det var fel varpå jag lovade barnet att ta morfar i hampan med tukt och förmaning för detta illdåd.
Småtvillingarna som tidigare inte varit involverad i förehavandet före lunch lyssnade spänt på vårt resonemang. Den ena av flickorna blev upprörd. Inte för att det inmundigats godis före maten utan av den enkla anledningen att hon inte blev indragen i detta tilltag.

Regler är till för att följas men även till för att brytas. Speciellt när föräldrarna väljer att lämna sina barn till mormor och morfar. Till farmor och farfar också för den delen.
Vi vet vad som gäller och vilka normer barnen har att följa i sina hem. Trots att vi stundom bryter mot dessa regler försöker vi ändå att följa regelverket för att inga mönster ska krackelera.
När de sover över hos oss skulle vi aldrig komma på tanken att hoppa över kvällens sista moment före sänggående, nämligen tandborstningen. Bara för att ta ett praktfullt exempel över vår präktighet gällande våra barnbarns uppfostran som föräldrarna lägger ner kraft på.

Nu är vi trötta, maken och jag. Vi har fått låna tre flickor över dagen. Det händer att jag ser på deras föräldrar hur trötta de är. Lämna på dagis, arbeta, hämta på dagis, hushållsgöromål, räkningar som ska betalas,  kvällsmat, kvällsrengöring och nattning av barnen. Försöka få en stund för och med varandra innan de själva stupar i säng för att vakna upp till en ny dag med samma åtaganden. Dag ut och dag in.
Då kan det vara skönt att få lite avlastning av mormor/morfar-farmor/farfar och i det ta med i beräkningen att några regler bryts.
Själva njuter vi av att vara den generationen som får ha barnbarn till låns och vi njuter av stillheten som råder då de åkt hem. Det är det som är själva grejen med att vara mor-och farföräldrar. Att få uppleva dubbel njutning.

Soppa på grankottar och skoskav i Paris

Tog en snabbtitt på Vädret Live. Egentligen skulle det ha räckt med att tittat ut genom fönstret för att se att det regnar.
Det är 12 grader varmt men känns som 14, låter Vädret Live meddela. Tycker närmare bestämt att det känns som raggsockstemperatur men jag viker mig för överheten och låtsas att det är varmare än vad det är.

I morgon ska det dock bli strålande solsken. Gläder mig eftersom vi ska ha småtvillingarna och deras storasyster hos oss hela dagen. Möjligt att vi sätter oss på altanen och äter var sin glass.
Deras pappa är ute i vildmarken för att försöka överleva. Det är kottar, barr och rötter som gäller för hans del. I dagarna tre. Ska vi tänka på när vi sitter i solen och äter glass som i hettan rinner ner mellan små barnafingrar.

I går mötte jag en ytlig bekanting i Linköping när jag promenerade till parkeringsplatsen för att hämta min bil.
Hon hade bråttom, skulle iväg och växla svensk valuta till euro. Men några ord hann vi byta med varandra.
Italien, vi ska åka till Italien. I två veckor, berättade hon.
Medan hon pratade fick hon en konstig min runt munnen. Hon nickade och skakade på huvudet på en och samma gång. Det såg lustigt ut. Jag log och nickade jag också.
Trevligt att resa bort ett tag.
Hon suckade. Himlade med ögonen och sa att de ska fortsätta att resa bort när de kommer hem från Italien. Till Maldiverna. I fyra veckor. En ständigt återkommande vinterresa sedan många år tillbaka. Minen runt munnen förstärktes. Läpparna kröktes och hon sköt ut hakan.
Hon talade frenetiskt om resorna som låg framför henne. Plötsligt kändes det som om hela företaget tedde sig jobbigt och bökigt. Som om det var något hon måste genomföra, något som hon gör så ofta att det blivit vardagsmat. Jag blev rådvill. Ville hon eller ville hon inte resa bort? Vad var det egentligen för budskap hon försökte förmedla?

Min bekant undrade vart vi tänkte resa.
Ingenstans, vad jag vet.
Hon såg beklagande på mig.
Jag funderade. Jo på fredag nästa vecka bär det av till Sörmland. Till Julita för att titta på pioner. Sen blir det nog Vimmerby med barnbarnen. Astrid Lindgrens värld, du vet...
Nu såg bekantingen ännu mer beklagande ut, näst intill vemodig.
Ja så tar vi nog en tur med båten.
Aha, ni har båt. Vart bär det hän? Över till Gotland? Hon såg plötsligt intresserad ut.
Nej, jag menar, vi ror ut med vår eka på Glan.
Intresset svalnade snabbt.

Plötsligt förstod jag. Jag försökte känna efter om jag kände mig underlägsen. Vi som inte åker till Italien eller Maldiverna. Som inte reser utanför landets gränser med flygmaskin så ofta att det går på ren rutin.
Inget konstigt kändes inombords. Vill vi resa bort reser vi dit vi vill resa. Till när eller fjärran utefter som det behagar. Eller så stannar vi hemma och är lika nöjda med det.

Jag berättade för vår dotter om det besynnerliga samtalet. Hon hävdade att det finns de som på sociala medier beklagar sig över att de är i Paris och har skoskav.

Människan är en märklig varelse.

När vi ändå talades vid passade hon på att fråga om hon ska boka en resa till London för två. Hon menade en resa till henne och mig.
Gör det, svarade jag samtidigt som jag kände efter med pekfingret om min mun verkade konstig. Den kändes helt normal och inte avvikande på något sätt.

Mjuka fötter och ett insmort ansikte

Som den ambassadör jag är för vårt Skärblacka vill jag slå ett slag för Ängshults fotterapi som nyss slagit upp sina portar. Ett uthus som tidigare fyllts med sådant som behövts stoppas undan har omvandlats till mottagning för fötter i olika sorters skepnader.
Nu sköter jag mina fötter exemplariskt och har därmed inga som helst problem, men att ändå bli ompysslad gör ingen skada och är en lisa för själen.

Kristina har tänkt till. Rejält. Hennes ambition att vårda oss Skärblackabor och våra fötter har förverkligats. När jag satt bekvämt tillbakalutad och blickade ut genom fönstret där den stora gröna eken grönskade allt medan får med sina nyfödda lammungar lugnt betade totalt bekymmerslösa över mänskliga fötter med nagelsvamp, liktornar och spruckna hälar, kändes det som om jag befann mig i himmelriket.
Mina fötter smordes in med välgörande fotsalva, masserades och pysslades om på bästa tänkbara sätt. När jag gick därifrån kändes det som att gå på moln.

Härligheten tog inte slut med detta. Jag fortsatte vidare till Linköping. Där väntade nästa behagfulla behandling. Omstoppad i mjuka filtar tog sig hudterapeuten hand om mitt ansikte. Födelsedagspresenten som jag fått av sonen och hans sambo skulle äntligen tas i bruk.

Nu doftar jag förföriskt gott, både om fötter och ansikte. Det är frågan om att jag inte tänker göra någon vidare kroppsrengöring denna dag utan gå till sängs precis som jag är. Insmord med dyra krämer, oljor och mjukgörande preparat.

En grillad korv på Stångbrogrillen satte kronan på verket och jag har haft en dag fylld med egentid bestående av både kroppslig och själslig balsam.

Sommaren har plötsligt tagit slut. regn och kyla har ersatt sol och värme. Men vad gör väl det en dag som denna. En dag då jag tagit hand om mig själv utan några som helst förpliktelser eller åtaganden.

Det enda jag kan sakna är en tårta till kvällskaffet. Men det går inte att få allt på en och samma dag. Det kommer en morgondag och det är bäst att spara lite på förnöjsamheterna så det inte blir för mycket av det goda. Inte allt på en gång är min filosofi. Det måste finnas grå dagar för att de ljusa ska uppskattas och avnjutas på bästa sätt.