En hårdhudad man och en rådgivande mamma

De första jordgubbarna i vårt land har mognat och är skördade.  En till mig och en till maken. De smakade himmelskt.
Det har kraxats om snö och att jag skulle bli tvungen att skörda snögubbar. Men tji fick pessimisten. Ingen nederbörd, varken i fling- eller droppform har himlen erbjudit oss även om väta i rejäla doser verkligen tarvas.
Skator och kråkor och till och med ett rådjur suktar efter bären men vi har säkrat våra gubbar mot objudna gäster. Mördarsniglarna verkar ha dött ut i torkan och det lär inte vara någon som känner sig svårmodig på grund av det. Det är ett svårbemästrat otyg där inga preparat hjälper i kampen mot en snigelfri trädgård.

Preparat kan dock vara av nöden tvunget i vissa fall, beroende vad det rör sig om. Dagens händelse apropå preparat utspelade sig i grannkommunens motsvarighet till Ica, vilket jag i detta fall då syftar på Coop.
Ett nytt strykbräda skulle inhandlas men även fyra stycken Värmländsk hackkorv som just denna butik tillhandahåller.
I kön före mig stod två män som föreföll sig vara närmare 40 år. De tillhörde den kategori som klassas ha ett farligt utseende. Muskler som pumpats upp av idogt hissande med tunga hantlar och skivstänger. Överarmarna såg trånga ut i t-shirtens korta ärmar. Hade jag haft en sax i väskan skulle jag ha klippt upp en skåra för att ge musklerna syre. Den hud jag såg var kroppsmålade i beständig färg och håret på deras hjässor så kort att jag såg att skalparna fått lite för mycket sol. Hård blick och kaxig utstrålning. Skrammel runt halsar grova som på en oxe, tajta jeans och breda bälten med nitar.
Det enda som störde det grymma utseendet var att den ena mannen ideligen torkade sig om näsan med en pappersnäsduk. Han snörvlade och mellan snytningarna såg han en smula jämmerlig ut. På rullbandet åkte deras ölburkar, frysta pizzor och plastförpackade falukorvar sakta fram mot kassören.
I medicinhyllan plockade den snorade mannen till sig två askar med preparat som ska lindra hösnuva. Med myndig stämma frågade han kassören om det som står att läsa i bipacksedeln.
Tyvärr, tyvärr, sa en unge kassören lamt, jag får inte ge medicinska råd.
Den grymme snorade mannen började fingra på askarna med preparat för att lirka ur den beskrivning som talar om varans för- och nackdelar.
Kassören slickade sig nervöst om läpparna och påtalade lågmält att det inte är tillåtet att öppna några förpackningar innan varan är betald.
Hårda blickar hårdnade ännu mer och kassören vitnade.

Jag stod med mitt strykbräda och Värmlandskôrvarna och följde intresserat händelseutvecklingen. Det jag inte hade med i beräkningen var att männen med farliga anleten plötsligt vände sig till mig.
De undrade vad jag egentligen ansåg vara det bästa köpet mot hösnuva.
Ta båda, prova dig fram, blev mitt råd.
Båda stirrade på mig och verkade inte helt tillfreds med svaret. Det började suckas i den bakomvarande kön. En kvinnlig kassörska som varit med ett tag i köpbranschen räddade situationen genom att öppna en ny kassa. Kön försvann och kvar var de grymma männen, den sittande blekfisen till kassör och jag.

Utan någon som helst förvarning plockade den snorige hårdingen upp sin telefon. Deklamerade att han minsann tänkte ringa till sin mamma för att fråga eftersom ingen hjälp på plats och ställe fanns att tillgå. Efter en kort ordväxling tryckte han bort samtalet, lade prydligt tillbaka den ena asken med preparat och betalade sina varor samt den ask med preparat som hans mamma sagt att han skulle köpa.

Hur skulle världen se ut om det inte fanns mammor att fråga om råd då det uppstår kniviga situationer?! Även den mest hårdhudade behöver stundom sin mamma. Det tål minsann att tänka på!

Trångt på skämsbänken och en tradare på Autobahn

Det råder fotbollsfeber med tillhörande gnäll.  Förlorande lag skyller på domaren, motståndarlaget, bollen, publiken och sportreportern. Ut med dem allihop och sätt dem på skämsbänken. De bästa målen är självmålen, det har jag alltid tyckt. Det är då leken blir som roligast.

Lek ska vara roligt och idag har vi lekt från morgon till kväll. Med avbrott för äggmackor, bullar, glass och pannkakor med sylt.

Sagostigen någonstans utanför Flen eller om det var Malmköping erbjuder det mesta från bröderna Grimms barn- och folksagor, nordiska folksagor och andra mer eller mindre kända berättelser.
Spännande, läskigt och småsten i sandalerna. Ekoxar, myror och spindlar. Uppstickande rötter och nedfallna klippblock. Bockarna Bruses bro, Mors lilla Olle och snarkande troll.
Hans och Greta där den uppeldade häxans fötter stack ut ur ugnen. Askungen på bal. Musiken strömmade ut ur slottet vilken var enligt stortvillingflickan helt underbar. Mina tankar fördes dock till begravningsmusik men om detta ordade jag icke för jag hade inte hjärta att förstöra den förtrollande stämningen.

Stigen slingrade sig genom skogen och här och var fanns små stugor utplacerade. Stortvillingarna tryckte sina näsor mot stugornas fönster för att hänfört beskåda det som utspelades innanför de spröjsade rutorna. Rödluvans varg var hemsk att se där den låg nedbäddad under täcket i mormors säng med hennes spetsprydda nattmössa neddragen över de ludna öronen.  

Mitt på Sagostigen fanns ett café. När jag skulle betala vårt fika frågade damen bakom disken mig om vi hade det roligt.
Mycket roligt, svarade jag.
Under morgontimmarna hade det varit rörigt, sa damen. Böjde sig fram och viskade mot mig att ett gäng utvecklingsstörda varit ute på Sagostigen och att de varit högljudda.
De är väl som folk är mest när vi är ute på en sagostig och har roligt, svarade jag och tog emot den lilla korgen med fika som gjort i ordning åt oss.
Damen log stelt och jag såg att hon ångrade sig över att hon drabbats av ett anfall av förtrolighet.

Lek föder glädje oavsett vem som deltar i leken. Alla får vara med.

Det har varit en minst sagt fartfylld dag vilken började med en omdirigering över Rejmyreskogen för att ta oss till Flen via Katrineholm. Vägarbete var den bidragande orsaken och vi låg bakom en tysk långtradare vars chaufför försiktigt rattade fram sitt fordon på de smala krokiga vägarna. Bromslyset lös ilsket rött i varje kurva och då det blev möte med en timmerbil önskade nog den tyske chauffören att han fått stannat hemma och kört sin tradare på Autobahn istället för att befinna sig på svenska småvägar mitt ute i ingenstans.

I morgon är en ny dag. Kanske är då den tyske långtradarchauffören på väg hem. Sagostigen utanför Flen öppnar upp för nya besökare och vargen ligger där den ligger. Obekymrad över vilka heta debatter vargfrågor orsakar.

Lufthunger och en ranglig stol

Maken och jag åkte bil häromdagen. Landskapet passerade utanför bilrutan. Snabbt försvann tillfälliga vyer och lades bakom bilens bakruta. När vi körde in i ett litet samhälle konstaterade vi att villaträdgårdarnas gräsmattor var brunbrända av för mycket sol och brist på vatten.
Jag kunde i mitt inre känna hur det skulle vara att gå på de torra grässtråna, hur det frasade under skosulorna och den kliande känslan av små torra strån som letat sig in mellan kanterna på skorna och huden.
Våra gräsmattor är gröna och friska. Tillgång på vatten har hållit grönskan vid liv. Vi är förskonade från tistlar som gärna vill slå rot och med sina taggiga blad göra illa barfotafötter.

En kvinna kom in på vår tomt idag. Hon var barfota och det såg somrigt skönt ut där hon gick på vår gröna gräsmatta.
Vi inledde med de vanliga artighetsfraserna. Lovordade vädret och hon berättade om en trevlig liten tur hon gjort under helgen.
Men, kvinnan var trött. Det syntes tydligt i hennes ögon.
Utmattningssyndrom.
Vi pratade en stund om det. Vi som båda varit där och vet hur det känns. Den skavande invändiga känslan som slår ut alla sinnen. Som att hamna i ett virvlande vattendrag. Fingrar som griper om hala stenar utan att få fäste. Kroppen följer skoningslöst med vattnet som suger och drar. Nedåt för att under några sekunder lyftas upp så mycket att det går att fylla lungorna med så pass mycket luft att den värsta lufthungern stillas.

Själen känns som en förtorkad gräsmatta. Skriker efter väta i ett försök att få det att spira och gro till frodig grönska. Vilan är en botande ingrediens. Sömnen en annan. Ljuset det tredje. Fienden är tiden som aldrig vill stå stilla. Som manar på, hetsar och kräver stundom det orimliga.

Under helgen har maken och jag verkligen tagit vara på tiden. Låtit den ge oss vila och närhet till varandra. Djupt inom mig finns syndromet, det vill aldrig överge sin boning. Lurpassar för att vid första bästa tillfälle göra en överrumplande manöver och ta över makten.

Jag har dock lärt mig att bemästra syndromet. Hålla det i schakt. Min förmåga är ingen hemlighet men en konst att lära. Ett enda ord bestående av tre bokstäver. N E J! Många gånger svårt att uttala men livsviktigt att kunna.

Vi talade med varandra, kvinnan och jag. Hennes trötta ögon blev för en stund blanka. Det sög till i magtrakten och när hon gått satte jag mig en liten stund i makens knä. Han höll om mig och undrade om jag trodde att stolen skulle hålla för oss båda. Jag skrattade men tänkte att om allt höll när det var som värst finns det inget som går sönder så länge vi kärleksfullt håller om varandra. Inte ens om vi sitter på en och samma rangliga stol.

Tootsie och småskalighet

Vår fläderbuske blommar. Grenarna ser ut som om de dekorerats med det finaste brodyr, ett handarbete sytt med den tunnaste garn.
Jag brukar göra fläderblomssaft, många flaskor som läggs i frysen för att vi ska kunna dricka saften även under vintern.
Det går även att göra champagne på blommorna, lär vara enkelt och borde vara värt ett försök.

På en gård vi ägde ute på Vikbolandet växte en enorm fläderbuske, närmast liknades det vid ett träd. Ett rotskott bildade en planta som vi grävde upp och satte i trädgården. Snabbt växte det upp och dotterns första ledarhund låg gärna under flädern varma sommardagar.
När hunden blev sjuk och det drastiska men nödvändiga beslutet togs om avlivning begravdes hon under flädern. Det blev hennes plats och allt sedan dess tänker jag alltid på Tootsie när flädern blommar.

Nya tider och ny ledarhund som vi för övrigt har inneboende hos oss till i morgon. Hans matte med familj är upptagna med annat som inte lämpar sig för ledarhundar.

I Norrköping har ett praktfullt exemplar av Jättebjörnloka upptäckts. Genast ryckte kommunen ut för att eliminera den giftiga växten som kan ge svåra brännskadeliknande sår.
En dam vi kände en gång i tiden odlade Jättelokor i sin trädgård. Stolt och ståtlig sträckte de sig högt över örter, kryddor och gammaldags blommor som gödslats med brunnen koskit.
Damen fick närkontakt med sin loka och ett blossande sår på underarmen som inte ville läka plågade henne under lång tid.

Det finns faror i nästan allt om vi inte är aktsamma. Glädjedagar kan i ett ögonblick förvandlas till tragedi på grund av olycksaliga händelser. Vad är väl ett sår som inte vill läka mot när en ung människa iförd studentmössa ramlar ner från ett studentflak och blir ihjälkörd.

För många år sedan var det en annan student som åkte tillsammans med sina kamrater på ett lastbilsflak. Då de passerade en bro ställde sig studenten upp och olyckan blev ett faktum.
Vi fick på håll följa pojkens mödosamma väg tillbaka in i livet eftersom han var vår granne. Orosdagar och orosnätter för hans familj vars mål var att glädjas tillsammans med den utspringande studenten att vuxenlivet hade börjat.
Precis som när flädern blommar och jag tänker på Tootsie tänker jag på den nästan vuxna pojken med studentmössa då jag ser studenter som  uppflugna på höga flak skrålar och skriksjunger ut sin glädje över att gymnasietiden är till ända.

I vårt jordgubbsland mognar karten under ett blått nät som ska hålla fåglarna borta från bären.
När jordgubbarna mognat och jag stoppar söta röda bär i munnen eller skivar ner dem i filmjölken tänker jag inte på annat än glädjen över att kunna plocka jordgubbar från det egna landet.

Studenten har jag inte tagit, inte heller ligger några högskoleprov eller universitetsstudier bakom mig. Det jag kan har jag lärt mig på egen hand, möjligtvis kan jag tänka när jag sitter böjd över jordgubbsplantorna för att skörda att det går bra att idka småskalig jordgubbsodling utan någon som helst utbildning. Det enda som krävs är en plätt odlingsbar mark och ett blått bärnät för att hålla skatorna på behörigt avstånd.

Till midsommar är det dags för förstaskörden, om det är jag viss och säker.

Hjalmar och Rödluvans kakor

Det blåser nordliga vindar. Med spänt intresse följer vi den vädermässiga händelseutvecklingen eftersom vi i vårt område ska ha två årsmöten ute på Arnbergs udde i morgon.
Det låter kanske förnöjsamt men när nordan ligger på och vågorna går höga på Glan är det ingen plats att trivas på.

Vår rosbuske står nu i full blom. Vinden river och sliter i grenverket och gräsmattan fylls med ljusrosa kronblad. Kunde jag skulle jag ta in hela busken till dess att ovädret bedarrat men vi har för litet hus och kan således inte härbärgera rosbusken om än för ett par timmar.

Sådana här kvällar lämpar sig väl för soffhäng framför teven. Jag kollade igenom tevetablån och fann att vi kan välja mellan revy-Hjalmar, Burlesk eller fotboll. Det är lätt att känna svårmod inför en dylik tevekväll. Men för att inte deppa ihop totalt sjunker vi istället in i den litterära världen och skapar oss egna bilder utifrån det tryckta ordet som ryms mellan hårda pärmar. Känns mer uppfriskande än revy-Hjalmar, Burlesk och fotboll.

Något som också friskar upp en farmor och farfar är att planera in en liten tur med stortvillingarna. Den första planen var att åka ånglok men eftersom ånglokschauffören tagit ledigt fick vi fundera ut något annat. Lotten föll på Flen där det finns en ekologisk och KRAV-märkt sagostig.
Det finns även en hitta-vilse-stig som arrangeras av Civilförsvarsförbundet, presentbod, loppis, Rödluvan och vargen och andra påhittade sagoväsen som presenteras för barnen och deras medföljande huvudansvariga.
Tror det kan bli en riktigt trevlig utflykt, om det bara slutar blåsa och värmen återvänder vill säga.

Det kan aldrig vara lagom. Förra veckans äventyr tillsammans med småtvillingarna och deras storasyster samt deras mamma blev ett stekhett arrangemang där risken för att få dåndimpen var överhängande. Vi klarade oss dock undan värmeslag med endast vätskebrist som enda uppkomna men. När vi åker till Flen vill jag ha lagom väder!

I natt drömde jag om min pappa. Det har jag inte gjort sedan han dog för snart fem år sedan. Med i drömmen fanns också stortvillingarna. Pappa höll dem i händerna. Stor och trygg vandrade han med dem i solskenet. De tittade upp på honom och de småpratade med varandra.
Min pappa tyckte om sol och värme och han var mycket barnkär. Hade det velat sig väl så hade jag säkert haft några syskon att kunna dela minnet av pappa med. Nu blev det aldrig så och jag har faktiskt aldrig saknat syskon speciellt mycket.

Jag vaknade med ett ryck och pappa var borta. Kvar fanns endast en känsla. Jag tror att han ville säga till mig genom drömmen att så länge jag orkar och kan så ska jag finnas till för barnen.
Det blev svårt att somna om. Jag vred och vände på mig under någon timma innan sömnen kom tillbaka. Tankarna fladdrade fram och tillbaka i ett virrvarr utan början och slut.

Nästa vecka blir det en äventyrsresa. Farmor och farfar tillsammans med två små barnbarn. Vi skjuter undan vardagen för en stund och hoppas att vargen i Sörmland inte äter upp mormor utan enkom nöjer sig med Rödluvans kakor.
Det är så mycket vi inte vet något om i förväg. Men allt brukar lösa sig på bästa sätt i slutänden.
Både i sagornas värld och i verkliga livet.