Ett blommigt ben och en bortglömd herre

Det finns mycket att oroa sig över. Alla som är föräldrar känner till den oro som föräldraskapet medför. Men även en mormors och farmors följeslagare är oron över att något ska hända barnbarnen. Och ibland händer det som inte får hända. Ett brutet ben till exempel. Vilket ett av våra barnbarn råkat ut för. Men gipset är i alla fall snyggt. Mönstrat i vackert färgade blommor.
Om jag någon gång bryter benet vill jag också ha ett blommigt gips.

Jag är tacksam över att vårt barnbarn inte är född för 200 år sedan. Då hade hennes brutna ben behandlats med magiska besvärjelse, ett par klunkar daggmaskolja eller så hade hon ordinerats intag av vatten som samlats upp en torsdagskväll i gravstenars håligheter.

För många år sedan jobbade jag på akutmottagningen på Kristinehamns numera nedlagda sjukhus. I mina arbetsuppgifter ingick bland annat gipsning av benbrott. Ett ganska kladdigt företag, både för patient och för den som skulle utföra sysslan. En äldre herre hade ramlat och benet gick av. Plågad av smärtor låg han jämrande på britsen i gipsrummet men på grund av hög arbetsbelastning fick han vänta på sin tur. Timmarna gick och när stressen på avdelningen lugnat sig något satte vi som var personal oss i personalköket och njöt av det efterlängtade kaffet.
I personalköket dryftades det som ansågs viktigt. Skvaller som kunde handla om andras äktenskapsproblem, frånvarande kollegers fel och brister, vikten av att baka bullar på rätt sätt och det senaste modet.
Jag var ung och placerades ofta utanför de äldres visdom. Avdelningssköterskan var av hårt virke, hon valde dessutom ut vilka som hade tillåtelse att vistas inom hennes radie. Mig valde hon ut att hämta journaler och röntgenbilder från det stora arkivet nere i källaren. Dagtid forslades dessa handlingar via rörpost men kvällstid var arkivet mörkt och obemannat. Jag var livrädd att ta hissen ner i underjorden där arkivet men även bårhuset låg.Till avdelningssköterskans stora förtjusning.
Än idag minns jag hennes leende när hon beordrade ner mig till arkivet. Jag överdriver inte när jag påstår att hon hyste agg mot mig. Det hjälpte föga att jag en gång dristade mig till att berömma hennes blus  då vi stod bredvid varandra i omklädningsrummet. Jag lyckades aldrig få hennes hårda hjärta att smälta så pass mycket att jag slapp arkivet.

När kaffestunden denna hektiska dag led mot sitt slut frågade någon hur det gått för herren med det brutna benet. Ingen visste så noga varpå jag gick och tittade in i gipsrummet. Där låg mannen och sov. Han hade antagligen somnat i ren utmattning och leda.
Avdelningssköterskan bleknade. Nu skulle det bli en sak av händelsen och hon stod ensam som ansvarig.

Jag diskade ur min mugg. Placerade den på hyllan i köksskåpet. Vände mig mot avdelningssköterskan och log.

Prolinn och inkapslade maskägg

Nu har vi julat ut och allt börjar arta sig till  mer vardagliga åtaganden. Glan har lugnat ner sig efter stormen Alfrida men många är fortfarande utan ström. Dock inga i vårt område vad jag hört.
Jakten på förbränningen av kalorier och en minskning av det gödda bukfettet all julmat åsamkat oss sätter fart. Erbjudanden gällande viktminskning slår obarmhärtigt mot oss och ångesten ökar hos många.

Tipsen är allt ifrån smärtfria och snabba till aktiva och plågsamma. Det är bara att välja och vraka ur utbudet.
Vill vi banta som kändisar och supermodeller är knepet att dricka sex koppar vattenkrassesoppa om dagen eller göra åtta minuters situps till en bra teveserie. Eller äta barnmat uppvärmd i micron. 14 glasburkar industrilagad barnmat om dagen garanterar en smal midja. Kampsport mixad med obegränsad mängd kålsoppa ger en viktminskning av fyra kilo per vecka. Huruvida kålsoppan sätter fart på produktionen av gaser i tarmsystemet vill kändisarna dock inte uppge.
Whisky i ofantligt stora mängder lär också vara bra eftersom bakfylla främjar till tappad aptit.

Så finns det mer spektakulära dieter som till exempel Prolinn. Ett elixir gjort av djurhud, senor och slaktrester som kryddats upp med sötningsmedel. Visserligen har några som testat denna diet mist livet på kuppen men det kan i alla fall vara värt ett försök.
I Amerika går det att skriva in sig på kliniker som bygger på andlighet och solsken. Inget annat får inmundigas. Möjligt att någon deltagare smygdricker saft tillverkad av vatten, lönnsirap, cayennepeppar och citron för att på så sätt stilla den värsta hungern.

Det går också bra att äta bomullstussar, den så kallade bomullsdieten som ger en bra mättnadskänsla.Visserligen finns en överhängande risk för förstoppning vilket kan leda till en spänd och svullen mage. Tvärt emot det förväntade resultatet.
På 1920-talet var binnikemaskdieten i ropet. Inkapslade maskägg svaldes tillsammans med ett glas vatten.  Men efter forskarlarm rann dieten ut i sanden och ersattes av blodtypsdieten. Genom ett enkelt test av vilken blodgrupp personerna tillhörde blev dessa sedan indelade i grupper där respektive blodgrupp avgjorde vilka som skulle äta vad i syfte att bli slank.

Det har alltid funnits märkliga mirakeldieter och bantningsprogram som lovar genvägar till den perfekta kroppen. Själv är jag glad så länge jag kan undvika att ramla och bryta lårbenet. Äter gladeligen en bakelse till lunch med siktet inställt på ett fortsatt liv med mina överflödiga kilo som extra prydnad.

Värmestuga och nya möjligheter

1 januari 2019. Krutröken har skingrats och jag känner efter. Finns det några förändringar som gör sig gällande så här under årets första dag? Nej, det känns så som det brukar kännas. Möjligtvis en mättnadskänsla som jag inte hade då jag vaknade morgonen den 31 december 2018. Något som kan bero på nyårssupén som jag enkom delade med maken. Inte med övriga via sociala medier.

För många har året som gått varit traumatiskt, sorgligt, besvärligt och befriat från glädjeämnen. Ett riktigt skitår med andra ord. Också detta inhämtat från sociala medier. Bakom varje glädjefylld bild och ord som vittnar om livet när det är som bäst finns det något som skaver och retar. Konstigt vore det annars.
Mycket kan vi själva vara med och påverka. Genom att göra aktiva val av allehanda slag. Men så finns det annat som vi står helt maktlösa inför. Stora och små makthavare. Källor till otrivsel, oro och grusade förhoppningar om förändringar i positiv riktning.

Och så har vi det där med alla nyårslöften som följer med upp mot den mörka himlen då nyårsraketerna fyras av. Löften som bryts i samma stund som vi städar bort högtidligheterna.
Jag ger inga specifika nyårslöften. Det enda jag lovar mig själv är att fortsätta göra så gott jag kan. Under det här nya året precis som alla andra år som ligger bakom mig.
Inte heller önskar jag mig något speciellt i samband med det nya årets ankomst. Jag har allt jag behöver, tillika ett nytt strykjärn. Inhandlat under gårdagen på rea. I alla fall utlovades det rea men det gällde enbart strykjärn ingen ville köpa.

Strax efter tolvslaget gick vi ut en sväng för att titta på fyrverkeripjäsernas mäktiga skådespel bortifrån Skärblacka. Smällar som skrämmer hundar och retar vissa.
I blåsten som enligt källor ska komma från Island. Jag studerade vårt hus som bäddats in i nyårsnattens mörker. Det såg varmt och ombonat ut där jag småhuttrande drog jackan lite närmare kroppen. Tänkte, vad mer kan jag önska? Vårt hem är litet i andras ögon men mycket stort i våra egna.

Ändå har jag förhoppningar inför 2019. Samma förhoppningar som jag haft tidigare år. Om fred och försoning, vapenvila och stiltje. Godhet och omsorg, kärlek och omtanke. Förhoppningar som är svåra för oss människor att uppfylla eftersom det är precis det vi är. Människor. Oliktänkande med egna värderingar i det vi anser vara rätt eller fel.

Den 1 januari 2019 vill jag framföra en hälsning till de som står mig närmast, nära vänner och vänner på avstånd men även till de som inte vill ha min vänskap eller närhet i sina liv.
GOTT NYTT ÅR. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska bli ett riktigt bra och välsignat år.

Det är nu och ett avslutat intresse

Julmaten är slut! Men granen har ännu inte börjat släppa barr. Trots det åker den ut vilken dag som helst, tillsammans med allt det andra pyntet. Vill ersätta det elektriska ljuset mot det det naturliga som finns där ute någon stans och som stundom släpps igenom.
Maken suckar, ser med bävan fram mot januari som enligt hans tycke är den värsta och längsta månaden på året. Jag tröstar. Klarade vi november klarar vi även januari. Vi stretar oss framåt. Mot den väntande våren. Och ett helt nytt boksläpp. Vilket betyder fest.

Nu ska inte jag ta äran åt mig. Det är dottern som samlat sina alster vilka nu ska ta plats mellan två bokpärmar. På sina lediga stunder, då inte småtvillingarna och deras storasyster kräver sitt, arbetet och allt annat  mitt i livet har hon skrivit. Texter som berör, väcker tankar, ger förtröstan och hopp.

Själv har jag enligt författarens önskemål bidragit med korrekturläsning och illustrationer. Ett hedervärt uppdrag. Att få se mina bilder tillsammans med hennes texter ska bli spännande.
Som förälder få dela intressen med sina barn känns uppfriskande och roligt. Ett givande och ett tagande. Kritik och stöttning. Allt för att ge en knuff i positiv riktning.

För en tid sedan intervjuade jag en mamma som är mycket engagerad i sina barns förehavande ute på fotbollsplanen. Hon har blivit utsedd till Årets fotbollsförälder och fick ta emot diplom vid den stora Fotbollsgalan i Globen. Hon hade ett viktigt budskap; Barn är inga fotbollsspelare, de är barn som spelar fotboll. Vidare berättade hon att föräldrar erbjuds utbildning i hur en bra fotbollsförälder ska vara. För det finns problem. Stora problem till och med. Problem som kommer i takt med föräldrarnas förhoppning om att just deras telning ska bli en ny Zlatan. Vuxna människor som gormar och skriker åt sina sjuåringar som jagar bollen åt förhoppningsvis rätt planhalva. Eller uttrycker sig hotfullt mot den ej ännu helt vuxne domaren. Föräldrar som överreagerar och trycker ner sina barn så långt det går i fotbollsskorna.
Barn som i tidig ålder känner så stor press att de väljer bort sitt intresse och stoppar undan fotbollsutstyrseln så långt in i garderoben som det bara går.

Det finns jobbiga föräldrar och så finns det föräldrar. Jag är en blandning av bådadera. Men jag har aldrig skrikit åt våra barn för att på så sätt förmå dem att uppfylla några förväntningar till framgång och ära. Däremot känner jag en enorm stolthet över allt det de åstadkommer. Oavsett vad de kämpat och kämpar sig fram emot. I stort som i smått.

Växtvärk och samtal över Bottenviken

Dan före dan... Granen är klädd. Försiktigt har jag hängt de färgade glaskulorna på granens grenar.
De har hängt med länge nu, de färgade glaskulorna. Nyinköpta år 1978 då maken och jag firade vår första jul tillsammans. Mycket har hänt under dessa år julgranskulorna plockats fram och lagts undan. De väcker nostalgi men även eftertänksamhet.

Vi och världen har förändrats genom åren som passerat. Personer som stått oss nära har på olika sätt försvunnit ur våra liv medan andra tillkommit. Liv som kommit oss till del genom födelse eller genom knutna kontakter. Liv som genom döden tagits ifrån oss.
Förändringar kan först verka skrämmande men kan också ge styrka. Det gäller bara att ta sig igenom den förvirring som vissa förändringar kan orsaka. Oftast mynnar det hela ut i något positivt.

När jag dan före dan vänder huvudet bakåt och blickar ut över året som gått märker jag, trots en turbulent inledning, har det varit ett år med mycket glädje och samhörighet med de som står oss närmast. Dessutom har vi fått ytterligare ett år tillsammans med min mamma. Något vi inte vågat hoppas på.

Ju äldre jag blir desto viktigare blir det att ta vara på stunderna. Omvandla det till något betydelsefullt. Just därför har jag dragit ner en smula på mina frilansande skrivuppdrag åt tidningen. För att ge plats åt mig själv. Jag behöver bekvämlighetszonen trots vissa antydningar om att just den zonen behöver vi kliva ur för att kunna växa som människa. Jag har inget behov av att växa något mer, tror det enbart skulle ge mig växtvärk. I min bekvämlighetszon frodas ingen lathet. Den ger mig enbart vila, återhämtning och omvända synsätt.

I går kväll fick jag ett telefonsamtal. Jag bleknade när jag såg vem uppringaren var. Vågade först inte svara för samtalet krävde att det utfördes på finska.
"Svara nu", sa maken. "Du klarar det, om inte är det ingen katastrof". Jag svarade. Samtalet blev ganska långt. Satte på högtalaren så maken kunde känna sig delaktig. Trots att han inte är inbegripen i det finska språket.
Paret  på andra sidan Bottenviken har jag inte talat med på över fyrtio år. Det blev ett glatt samtal. Vi delgav varandra livshändelser om dåtid och nutid. Men det som gladde mig mest var att de inte glömt bort mig. Deras mod att ringa mig utan att veta om det fanns möjlighet att göra oss förstådda imponerade också.

Samtalet gav ett bevis på att år som passerar inte är några hinder för goda minnen, gemenskap och samhörighet. Trots att jag numera inte känner någon som helst samhörighet med de som ringde kändes pratstunden bra, även om min finska är knagglig.
Juletid kan vara en bra öppning för det där telefonsamtalet vi kanske länge gått och funderat över. Ett samtal som kan göra skillnad. Det gäller bara att våga slå telefonnumret och hoppas på att när modet övervunnit rädslan så är det någon som i sin tur vågar svara.