Ett nytt liv och en känslosam resa

Denna dag är värd att fira med en choklad - och krusbärsfylld kaka. Egentligen skulle det vara mazariner vilket maken bjöd mig på den 20 januari 1978. Utan den där första dejten med mazariner hade inte våra liv vävts samman. Våra gemensamma barn hade inte funnits, ej heller barnbarnen. En märklig tanke.

Vår första höst tillsammans for vi till Frankrike och Paris. En lyckosam resa vilket resultatet visade nio månader senare. I sommar fyllt hon 40 år, vår dotter.
Inom kort ska vi åter besöka Frankrike och Paris. Biljetterna ligger resklara tillsammans med passen i en plastficka. Denna gång förväntar vi oss ingen gåva nio månade efter hemkomst. Inte heller kommer vi att kasta oss ut i den storstadsmyllrande stadstrafiken med egen bil.  Numera tar vi oss fram med flyg, buss, taxi och tåg. Det känns lugnast så.
Vår Frankrikeresa blir antagligen den sista resa vi gör dit. En resa fylld av känslor men också kantad med många fina minnen. Vi ser med tacksamhet fram mot ett par dagar med värdefull gemenskap.

Maken och jag har gått en lång skogspromenad efter lunch. Det är en rikedom att år efter år få gå vid varandras sida. I medgång lika väl som i motgång. Maken säger ofta, Carina vi måste vara rädda om vår tid tillsammans. Jag håller med. Ju äldre vi blir desto dyrbarare blir tiden.

Hemma efter skogspromenaden kokade vi varm choklad. Tittade på en spännande film medan vi drack choklad och åt ostmackor. Ett enkelt och gemytligt sätt att fira den 20 januari som för oss är en mycket speciell dag.  

Vällust och den knöliga roten

Under gårdagen åt maken och jag vår måltid utan de sedvanliga samtal som vi alltid för vid vårt matbord. Inte på grund av misshällighet, utan för att det serverades rotmos och fläsklägg vilket föranleder en ordlös, begärlig måltid.

Jag spetsade en bit lägg, strök på stark, grovkornig senap och toppade med gult rotmos. Öppnade munnen och öste in. Smakexplosionen efterföljdes av ett stönande som mynnade ut i svagt jämmer. Jag slöt ögonen, öppnade dem igen och gnydde.
Maken log, tittade på mig och jag såg vad han tänkte. Men nu gällde det fläsklägg, rotmos och stark senap.

Rotmos och fläsklägg är en maträtt med lång förberedelsetid innan den serveras.
Råvaror ska inhandlas. Lägg, kålrot, morötter, lagerblad och kryddpepparkorn.
Sitter Anette i kassan i vår lokala matvaruaffär säger hon;
"Jag ser vad du tänker laga till. Så gott"!
Jag vågar inte svara i rädsla att om jag öppnar munnen sipprar en salivsträng ut, kanar vidare nerför hakan och hamnar till slut som en glimrande fläck på min jacka. Därför nickar jag i samförstånd.

Denna gång satt inte Anette i kassan. Istället en yngling som skannade in mina varor. När kålroten i sakta mak gjorde sin färd mot honom på det svarta bandet plockade ynglingen upp den, vägde den i handen medan han stirrade ut i tomma intet. Jag höll andan, vad ämnade han göra med den kålrot som inom kort skulle bli min?
Efter en stund ställde ynglingen sin fråga. "Vad i hela friden är det här? Kan du hjälpa mig"?
Vilket bevisar, den unga generationen känner inte till innebörden av en kålrot.

När råvarorna till sist landar i köket ska de tillredas. Vilket tar timmar i anspråk. Maken dukar bordet, sniffar runt kastrullerna och är otålig. Vi hinner dricka kaffe, läsa tidningen och låta den alkoholfria ölen bryggt av ingefära få den rätta kylskåpstemperaturen innan det äntligen är dags.

Vi låter maten tysta munnen. Bara mina stön, jämmer och gnyende blandas med ljudet av bestick mot porslin. Efteråt är vi enhälliga. Rotmos och fläsklägg slår en välhängd oxfilé även om den serveras med pomme duchesse och grönpepparsås.

Fluffiga bakverk och äventyr i soffan

17 januari, en dag så kall att kylan tränger ända in i benmärgen. Ingen värmefilt är bättre än värmen som alstras från ett litet treårigt barnbarn. Jag tar emot värmen som överförs av små mjuka händer, tacksamheten flödar och det isiga i mitt inre försvinner. Det rinner bort likt rännilarna som bildas då vårsolen smälter undan snön.

Vi har bakat. Chokladbollar och fluffiga kokosrutor. Byggt en koja av köksstolar och stora filtar. Legat i kojan och läst om gubben Pettsson och hans katt.
Vår soffa har omvandlats till en bil. Nötknäckaren som växelspak och en prydnadskatts svans klarade av att pumpa bildäcken. En banan funkade som skruvdragare och med farmors sax klipptes små, små bitar av papper som nu pryder vårt kylskåp. Resultatinriktade aktiviteter utan större ansträngning passar mig bäst. Eller som barnpsykologer kanske skulle säga, mindfulnesslek.

Jag läste någonstans att det nu för tiden finns en app som föräldrar eller för den delen också mor-och farföräldrar kan använda sig av då det gäller barns lek. Sprängfylld med lektips och inspiration. Jag har inte gett mig i kast med appen eftersom det inte funnits något behov. Men det kan vara bra att veta att den finns om det skulle behövas.

När jag var barn har jag inget minne av vuxnas engagemang i varken min eller mina kamraters lekar. Inte heller fick jag några tips på vad som skulle lekas. Det jag minns var avbrutna lekar då mamma ropade att maten var klar.
Men jag förstår att det förekom tristess. Lekar som tog slut och där idétorkan tog vid.Teven visade enkom ett enda barnprogram vilket jag fick gå tre trappor ner till grannen för att se eftersom jag är uppvuxen utan någon teve. Ville jag få någon extraordinär upplevelse fanns alltid barnradion att tillgå. Videon var inte uppfunnen, ej heller smarta telefoner och tevespel. Men det ingen vet något om saknas inte heller. Möjligtvis saknade jag det mina kamrater hade, en televisionsapparat.

Någon teve prydde inte vårt vardagsrum förrän jag trädde in i tonårsåldern. Ett försök från mina föräldrars sida att hålla mig inomhus lite mer. Vi tittade på Gula hund med Hasse och Tage. Dippade chips under Melodifestivalen och skrattade högt när jazzorkestern Eminent Five Quartet med Helmer Bryd kröp ut ur radion och blev synlig i svartvitt. Mosebacke Monarki blev höjdpunkten då arbetsveckan övergick till helg.
Jag tröttnade snabbt. Hade andra intressen som övervägde tevetittandet. Mamma och pappa lämnades ensamma med chipsskålen.

Under de här tre dagarna vi haft vårt barnbarn har jag gjort ett försök att se på film tillsammans med honom. Saltkråkan. Det var dömt att misslyckas. Han ville åka soffbil och växla upp den med nötknäckaren. Jag stängde av teven och spände fast säkerhetsbältet. Vi har rest många mil och under färden stött på igelkottar, hackspettar samt en och annan räv.

Nu ska jag tvätta av mig resdammet för att sedan slänga mig i det som för mig är vår soffa och zappa mellan tevekanalerna i hopp om att det visas någon bra film.

Torrt skinn och krokiga rötter

Igår var det exakt tio år sedan vår dotter prästvigdes. Det var en stor och händelserik dag. År av studerande var till ända. Sista året läste hon i Uppsala. Det hände att jag åkte dit på besök. Sov på golvet i hennes studentboende. Som ung ville jag också bo i studentboende. Med ett enda förbehåll, jag ville inte studera.
Lusten är studera infann sig inte förrän i vuxen ålder. Ungefär nu för att vara mer exakt. Ett år innan jag blir pensionär på riktigt. En man vi känner kände ett skriande behov av omskolning och gjorde vid mogen ålder slag i saken. Efter flera års studier tog han två år före sin pensionering  examen och jobbade med det han utbildat sig till i tjugofyra månader.  Det är aldrig för sent att förverkliga sina drömmar.

Under gårdagen satt jag och tittade på bilder från dotterns prästvigning. Så ung hon såg ut! Även vi såg yngre ut än vad vi gör idag. Jag hade mörkt hår, idag är det många, många silvergrå hårstrån insprängd i den mörka kalufsen.
Maken frågar ängsligt om jag tänker måla håret. Jag ger lugnande besked. Inte heller tänker jag göra någon stor beständig kroppsmålning. Eller något annat som stärker min tro att jag ännu ser ungdomlig ut. I mina men framför allt i andra ögon.

Trots att jag börjar bli gammal känner jag inte av det. Kan bero på att jag inte har tid över för någon form av ålderskris. Schemat är fullspäckat. I mina åtagande ligger bland annat behjälplighet med barnbarnen, kloklippning av ledarhunden, leta efter en katt på villovägar, duscha en ödla och besiktiga en arbetsbil. Nu har ju ett barnbarn brutit benen vilket blir ytterligare en punkt i mitt schema. Så har jag mina frilansande uppdrag att ta hänsyn till.

Det minderåriga pensionärslivet, ännu ett år är jag minderårig pensionär, innehåller också omhändertagande av inomhusväxter. Maken hävdar att vi aldrig haft så fina krukväxter som nu. Intresset för krukväxter har jag alltid haft. Tyvärr har de levt en tynande tillvaro som slutat med krukväxtdöden. Nu klipper jag med en liten behändig sekatör bort vissnade blad, bär då och då in samlingen till duschen och spolar av dem med vatten som innehåller en lagom temperatur vilket gynnar växters välmående. Planterar om i näringsrik jord och tillsätter då rötterna acklimatiserat sig en skvätt näringslösning.

Att bli gammal är för mig vad jag gör det till. Mellan varven sätter jag mig i soffan, lägger upp fötterna på vardagsrumsbordet och tar fram stickningen. Småtvillingarna, deras storasyster och mamma har fått stickade tröjor. Så även maken och jag. Nu har det inkommit ytterligare en beställning från stortvillingarna, deras lillebror och föräldraparet. Två tröjor är klara, tre återstår.

Det bästa med den åldern jag nu befinner mig i är att jag slutat vara för hård mot mig själv, inte heller ställer jag några höga krav på vad jag ska eller bör uträtta. Känner mig aldrig uttråkad och har slutat ta förhastade beslut. Om lite mer än en månad fyller jag 64 år. Det ser jag fram emot! Även om det nu är för sent att satsa på en längre utbildning av något slag.

Ett blommigt ben och en bortglömd herre

Det finns mycket att oroa sig över. Alla som är föräldrar känner till den oro som föräldraskapet medför. Men även en mormors och farmors följeslagare är oron över att något ska hända barnbarnen. Och ibland händer det som inte får hända. Ett brutet ben till exempel. Vilket ett av våra barnbarn råkat ut för. Men gipset är i alla fall snyggt. Mönstrat i vackert färgade blommor.
Om jag någon gång bryter benet vill jag också ha ett blommigt gips.

Jag är tacksam över att vårt barnbarn inte är född för 200 år sedan. Då hade hennes brutna ben behandlats med magiska besvärjelse, ett par klunkar daggmaskolja eller så hade hon ordinerats intag av vatten som samlats upp en torsdagskväll i gravstenars håligheter.

För många år sedan jobbade jag på akutmottagningen på Kristinehamns numera nedlagda sjukhus. I mina arbetsuppgifter ingick bland annat gipsning av benbrott. Ett ganska kladdigt företag, både för patient och för den som skulle utföra sysslan. En äldre herre hade ramlat och benet gick av. Plågad av smärtor låg han jämrande på britsen i gipsrummet men på grund av hög arbetsbelastning fick han vänta på sin tur. Timmarna gick och när stressen på avdelningen lugnat sig något satte vi som var personal oss i personalköket och njöt av det efterlängtade kaffet.
I personalköket dryftades det som ansågs viktigt. Skvaller som kunde handla om andras äktenskapsproblem, frånvarande kollegers fel och brister, vikten av att baka bullar på rätt sätt och det senaste modet.
Jag var ung och placerades ofta utanför de äldres visdom. Avdelningssköterskan var av hårt virke, hon valde dessutom ut vilka som hade tillåtelse att vistas inom hennes radie. Mig valde hon ut att hämta journaler och röntgenbilder från det stora arkivet nere i källaren. Dagtid forslades dessa handlingar via rörpost men kvällstid var arkivet mörkt och obemannat. Jag var livrädd att ta hissen ner i underjorden där arkivet men även bårhuset låg.Till avdelningssköterskans stora förtjusning.
Än idag minns jag hennes leende när hon beordrade ner mig till arkivet. Jag överdriver inte när jag påstår att hon hyste agg mot mig. Det hjälpte föga att jag en gång dristade mig till att berömma hennes blus  då vi stod bredvid varandra i omklädningsrummet. Jag lyckades aldrig få hennes hårda hjärta att smälta så pass mycket att jag slapp arkivet.

När kaffestunden denna hektiska dag led mot sitt slut frågade någon hur det gått för herren med det brutna benet. Ingen visste så noga varpå jag gick och tittade in i gipsrummet. Där låg mannen och sov. Han hade antagligen somnat i ren utmattning och leda.
Avdelningssköterskan bleknade. Nu skulle det bli en sak av händelsen och hon stod ensam som ansvarig.

Jag diskade ur min mugg. Placerade den på hyllan i köksskåpet. Vände mig mot avdelningssköterskan och log.