En öppen dörr mot solen och ett eget livsval

Regnet smattrar mot fönsterrutan. Jag tittar ut och tänker på helgen som varit. En känslomässig helg men ändock mycket fin och som bestått av närhet, värme och kärlek.
Speciellt lördagen då maken och jag var på utflykt. Inget livar upp så som dessa utflykter. Vi har alltid ett mål i sikte men vägen dit är krokig och smal. Trots att det finns breda tvåfiliga asfalterade vägar som tillåter höga hastigheter hamnar vi alltid på grusvägar långt bortom civilisationen.
Vi stannar på fina platser, äter matsäck och utforskar omgivningarna.

Ett av stoppen vi gjorde var vid en liten bäck. Vattenspegeln rörde sig stilla bland vegetationen och vi följde flödet en bit in i skogen. Där, dolt bland buskar och träd låg en till synes övergiven lada. Dörrarna var försedda med hänglås men nyfikenheten tog överhand så vi kikade in genom smutsiga fönsterrutor. Döda flugor hängde i spindelnäten, i ett av fönstren stod en flaska med texten "Apelsinlemonad". Den hade stått på sin plats under många år, vilket ett tjockt lager damm vittnade om.

Att kika in genom fönster till en öde byggnad känns härligt förbjudet. Någon har en gång i tiden verkat innanför väggarna av flagad rödfärg. Fantasin sätts igång och det görs ett försök att frammana personerna som haft byggnaden i sin ägo.
När vi rundade gaveln stod en dörr öppen på byggnadens långsida. Utanför på marken var flertalet gamla djupa porslinstallrikar uppställda i en ring. I några av tallrikarna låg gafflar och knivar. Det fanns rester av mat som torkat in i porslinets grådaskiga ytor. Vid närmare efterforskning visade det sig vara kattmat vilket påvisades av de många tomma kattmatsburkar som låg slängda i en hög bredvid den udda servisen.
Plötsligt stod en man i dörröppningen. Säckiga bruna byxor, en fläckig tröja och ur det väldiga grå skägget log en tandlös mun medan pigga ögon plirade mot oss.
Ladan var hans bostad och dukningen på marken tillhörde hans katter.

En overklighetskänsla uppstod. Hur kunde någon bo i en övergiven lada? Hur hade mannen där innanför sin dörr? Vad fanns för bekvämlighetsinrättningar? Antagligen inga för vem har rinnande vatten, dusch, toalett och tvättmaskin i en gammal lada?
Mannen verkade nöjd med sitt liv och med sina katter som enda sällskap.
Frågorna vi ville ställa var många men vi lät frågorna vila i stillhet. Vi hade ingen rätt att lägga oss i en främmande gammal mans livsval genom ställda frågor. Lika lite som vi har rätten  att ha åsikter om någon annan människas val i livet. Det är var och ens ensak hur vi väljer att leva vårt liv. Oavsett om det är i en nybyggd villa med alla tänkbara moderniteter eller i en gammal lada mitt ute i skogen. Huvudsaken är att vi mår bra i våra livsval. Om vi ska lägga oss i någon annans liv är enda kravet att vi blivit ombedda att vara till hjälp och stöd.

Men det går inte att komma ifrån frågan; Varför har den okände mannen valt att bosätta sig i en lada?

Det svenska vädret och en kyrkoherde med egenskapad ägorätt

Nu är den svenska sommaren här! Så som vi har längtat och väntat. Ena dagen drabbas vi av värmeslag medan den andra dagen kräver ylletröjor och raggsockor. Det drar ihop sig till midsommar, då ska det regna, blåsa och vara kylslaget.

Men vad skulle vi dryfta med varandra om vi inte hade en äkta svensk sommar? Inget upprör så mycket som sommarvädret. Vi gnäller och klagar. Det är för varmt, det regnar alltid under semesterveckorna eller så blåser det för mycket. Inget tycks vara lagom och perfekt när det gäller vädret. Speciellt sommartid.

Prata väder kan dock vara en inkörsport i ett samtal. För varandra okända personer passar det att slänga några ord om växlande molnighet så där i förbigående för att lätta upp stämningen i tillexempel lokaltrafiken, i en hiss eller i ett väntrum där vi för det mesta håller oss på vår kant. Vädret är inte tabu ej heller väcker det anstöt eller ger upphov till sårade känslor. Vädret är så att säga ett neutralt samtalsämne.

Jag har själv praktiserat väderleken som inledning till ett otrevligt samtal. En kyrkoherde läxade upp mig för den ljusstake jag släpade in i kyrkan vid en begravning. Ett önskemål från anhöriga som jag till varje pris ville uppfylla.

” I min kyrka ska du inte tro att du gör som du vill bara för att du är begravningsentreprenör. Staken ska ut för här bestämmer jag”,  röt kyrkoherden med myndig stämma.

Jag tappade fattningen och påtalade att i kyrkorummet är Herren chef och inte kyrkoherden. Samt att jag inte fått någon bassning av den högste om det otillåtna i en extra ljusstake. Vilket inte gjorde saken bättre och jag blev kallad till ett allvarligt samtal hur jag ska uppföra mig i kyrkoherdens domäner.

När vi satt mitt emot varandra vid hans skrivbord påpekade jag vilket härligt väder vi hade och vad glad i sinnet ett solsken skapar.

”Skippa skitsnacket och kom till saken”! sa heden som kallat mig till ett möte. 

Vädret har en förunderlig påverkan på oss människor. Så stor att en kyrkoherde som tror sig äga sin arbetsplats inte riktigt vet hur ett viktigt möte gällande en ljusstake ska hanteras.
Därefter var kyrkoherdens och min relation lika kylig som en vinterdag i januari. 

Ett sista farväl och en blomstrande äng

Ibland blir det inte som planerat. Som resan till Frankrike och min svågers tillika makens brors begravning som ägde rum idag. Med dubbel sorg i hjärtat fick vi meddela att tyvärr, vi kommer inte. 

Vi har ändå varit närvarande. Hissat flaggan på halv stång och haft en egen minnesstund i Östergötlands vackra natur. 

Med kylväskan fylld av mat och dryck samt en korg med fika gav vi oss av hemifrån i vår bil. Hittade en plats där smörblommor och midsommarblomster blommade, ekar gav skugga och fågelsång istället för begravningsmusik. Där satt vi tätt ihop. Nästduken i beredskap och med en bön tackade vi för livet som varit och det liv som är just nu. Vi tackade för kärleken, för en bror, svåger, make, far, farfar, farbror och god vän och vad han betytt för var och en av oss. Bad om tröst och styrka för alla oss som finns kvar. Sen fikade vi, njöt av solen som värmde och följde fjärilarnas dans kring termosen.

Det var ett fint och mycket personligt avsked. Vi var där på samma tid då  begravningsgudstjänsten pågick,  långt borta men ändå så nära. Sittande på en sommaräng och citerade psaltaren 103: 

En människas dagar är som gräset

Hon blomstrar som en blomma på ängen...

En byggintresserad ambulanssjukvårdare och en droppe i taget

Aldrig tidigare har vår rhododendron blommat så rikligt som i år. Den är en riktig fröjd för ögat.

Min mamma ville se vårt praktexemplar. Naturligtvis uppfyllde jag hennes önskan. Körde bilen ända fram och jag gladdes över hennes entusiasm.

Lika stor glädje kände jag över att det idag över huvud taget var möjligt att få visa mamma vår rhododendron. Om jag inte agerat under gårdagen hade utgången varit oviss.

Tryggt och lugn tog ambulanspersonalen hand om mamma. Jag hörde ett svagt mummel bakifrån ambulansen medan chauffören och jag hann med ett intressant samtal rörande byggbranchen innan vi var framme vid akuten i Norrköping.

I akutrummet sattes vårt tålamod på prov. Ty väntan på läkare är tålamodsprövande. Speciellt om väntan sträcker sig till sju och en halv timma. Med ett avbrott efter sex timmar då det sattes dropp.

Det gäller att vara frisk för att orka vara sjuk när akuten uppsöks. Men när en gammal, cancersjuk människa kräkts i två dygn tillika kraftigt uttorkad är väntan lång och svår.

Jag förundras över Vrinnevisjukhusets torftighet gällande födointag för patienters medföljare. Visserligen finns i sjukhusets huvudentré en mycket förnämlig caféverksamhet, väl värt ett besök. Dock är jalusierna nerdragna kvällstid. Föga förvånande då klockan närmar sig midnatt.  Men en varuautomat samt en kaffeautomat skulle underlätta mycket. 

Jag irrade runt i öde korridorer på jakt efter föda. Ljudet av mina skor studsade ödesmättat mot de kala väggarna. Magen morrade och kved. Då såg jag den. Automaten brummade och ett svagt ljus från dess belysning bildade ett gyllens stråk över golvet. Jag rusade fram, ville omfamna automaten likt någon som omfamnar sin käresta vid återföreningen efter en långvarig frånvaro.

Den kärlek jag hyste automaten medan jag vilt galloperande mot den falnade omedelbart då jag nått mitt mål. 

Håglöst stirrade jag in i automatens innandöme. Om den någonsin tidigare hade haft något att erbjuda   var den tiden förbi. Nu stod den där som ett brummande monument från svunna glansdagar då sjukhusets besökare med lätthet kunde fylla hungrande magar med nödproviant.

Efter tolvslaget var mamma inlagd på medicinavdelning 1 och maken hade kört in till staden för att hämta mig. Hemma i köket fanns ljummen ostkaka, blåbärssylt och en kanna hett te. 

I eftermiddag körde jag tillbaka till Vrinnevisjukhuset. Äldre patienter vårdas bäst i ensamhet i det egna hemmet. Min mamma är inget undantag. Hon blev ordinerad vila och vätskeintag samt att jag som dotter måste åka till henne tre gånger om dagen under en veckas tid. Det finns risk för neurologiska symptom efter den behandling hon fick i natt och under förmiddagen. Om så är fallet måste jag omedelbart se till att mamma kommer till akuten på Vrinnevisjukhuset, sa läkaren i stränga ordalag.  

Jag frågade om det var tillåtet med picknickkorg på akuten. Läkaren visste inte så noga ty det var inte hennes avdelning svarade hon och antecknade något i sitt block. Kanske gjorde hon en inköpslista med varor lämpade för en varuautomat. 

Moderiktig odlare och intvålade minnen

Trots att det blivit inne med odling i pallkrage har vi inte anammat den förnämliga odlingstekniken. Istället gör vi som vi alltid gjort, odlar på friland. Trädgårdslandet ligger nära vårt hus men ibland känns avståndet milslångt när jag ska gå dit för till exempel sallatsskörd. Speciellt vid regnväder. För en tid sedan kom jag på en  strålande idé som jag förankrade hos maken.
Vår gamla zinkbalja, den borde fungera som odlingsbädd för sallat? Jag hann knappt ställa frågan innan maken hämtat baljan, fyllt den med näringsrik mull och ställt den utanför vår yttertrappa. Dessutom sågat till små träklossar som bidrar till att den ska stå stadigt.
När sådden var klar lyfte maken upp baljan på vår köksaltan så nu har jag nära då jag ska tillreda en sallad.

Varifrån zinkbaljan kommer vet jag inte. Inte heller vem som ägt den tidigare och hur den till slut hamnade hos oss. Men den omger sig säkerligen med en egen historia. Användbar till mycket innan platsen gjorde sitt intåg och de gamla zinkbaljorna kasserades.
Hos oss som inte är ägare till någon pool har baljan plockats fram, fyllts med vatten och därefter har våra barnbarn roat sig med ett och annat sommarbad ute på vår gräsmatta.
Samtliga barnbarn vuxit ur baljan så på senare år har den fungerat som regnvattenuppsamlare under ett stuprör.
När rosorna blommat har jag mycket dekorativt lagt rosblad på vattenspegeln och känt mig som tagen direkt ur ett färgglatt reportage i Allt om trädgård. Zinkbaljor är kult och moderiktigt i trädgårdar har jag förstått. Den som vill införskaffa sig en balja får antingen rota runt i ett för länge sedan nedlagt magasin eller köpa nytt. För dyra pengar.

Min tidigare erfarenhet av zinkbaljor är begränsad. Dock har jag minnen från min barndom då zinkbaljan klassificerades som en hygienartikel. Mamma plockade fram baljan, satte eld i vedspisen och kokade upp badvatten som hon sedan hällde i baljan som stod mitt på köksgolvet. Därefter lyfte hon i mig och tvålade in mig med Barnängens milda barntvål.

Nu har jag stor tillförsikt om en riklig tillväxt av sallat. Även lite persilja samsas bland de späda bladen. Det som glädjer mig mest är tillgängligheten. Trots att det utlovats Afrikavärmen inom en snar framtid kan det bli en och annan regnskur i sommar. Då slipper jag bli genomblöt när det är dags för en god sallad.