Kamratanda och dammiga fettmolekyler

 

Vi är inbäddade i vinterns vita täcke. När snön väl lade sig tillrätta och vi skottat fram sonens trädgårdskunder, vår soptunna och våra bilar är tillvaron ganska så fridfull. 

Utanför vårt fönster springer två pilska rävar i jakten på fortplantning och talgoxarna hejar på med sina egna vårläten. För det börjar närma sig våren, januari månad hör till det förgångna, dagsljuset dröjer sig kvar lite längre och jag har återfått min goda nattsömn.

Våra barnbarn, stortvillingarna, har äntligen fått byta skola. En dröm de närt under mycket lång tid har förverkligats. Och i måndags blev de mottagna med värme, nyfikenhet och stor kamratanda när de för första gången klev in på skolgården. Efter ett par dagar är de en del i gänget och snart nog har den nya skolan blivit en del av deras vardag.

Det är många års skolgång som ligger framför våra barnbarn. Numera räcker det inte med nio år i skolbänken. För att en ung vuxen ska få jobb krävs det gymnasiebetyg. Och högskolebetyg. Och yrkeserfarenhet. 

När jag var klar med mina nio års skolgång började jag jobba. För mig var skolan ett gissel, ett nödvändigt ont som jag släpade mig igenom. Blev därmed inmotad i de obildades skara. Nehej, du har ingen utbildning. Nej men jag har yrkeserfarenhet. Inget att skryta med men nu kan det kvitta för nu är jag närmare sjutti än sextio och tiden för förkovring är förbi sedan länge.

Ibland kan jag fundera över vissa personers yrkesval. Vad det är som driver dem att satsa på sådant som ingen annan någonsin skulle komma på att ägna sig åt.

Till exempel en kemist från Österrike som ägnat all sin tid åt att forska på uppkomsten av navelludd. I den forskningen vekar det vara svårt med insamlandet av material vilket är fullt förståeligt. Om någon forskare knackade på min dörr och bad om mitt navelludd skulle jag med bestämdhet säga nej. Navelludd är något högst personligt, en åsikt jag nog delar med många. 

Kemisten hade sålunda inget annat val än att starta en egen odling av ludd i sin egna navel och innan han avlagt sin slutrapport för eventuella intressenter hade han odlat fram 503 olika navelludd från sitt djupa födelsemärke.

Det är också väldigt förvånande att det kan finnas så många olika sorters navelludd. Enligt kemisten innehåller navelludd död hud, dammpartiklar och fettmolekyler. Allt transporteras ner i naveln genom en viss sorts kroppsbehåring som bara växer på magen. Men är det verkligen möjligt att det finns 503 olika sorters navelludd skapat i naveln hos en och samma person? Jodå, det är fullt möjligt enligt den österrikiske kemisten. 

Jag har inget annat val än att tro på de som vet bättre ty jag är enkom en enkel outbildad person med lång yrkeserfarenhet. 

En kärleksdag och en lyxig massa

 

Ute är det grått och regnigt. Men vad gör väl det en dag som denna! Maken och jag firar idag våra  43 år tillsammans. Festligheterna började redan under förmiddagen. De 350 kalorierna som försvann under morgonens promenad återställdes efter ett intag av vår lokala bagerskas nybakade semla. Det finns semlor av olika modeller på Skärblackas hembageri. Dagen till ära köpte jag två av den stora modellen. Ja rent utav den största. Lyxsemlan. Så stora att de knappt ryms i de djupa tallrikarna där de omsluts av varm mjölk. Bakade på riktigt smör, rejält fylld med mandelmassa och fluffig grädde. 

Festen fortsätter om några timmar. Goda rätter på faten, bubbel i glasen och medan vi äter ska vi låta oss underhållas av installationen av USAs nye president. Jag tänker sitta framför teveapparaten hela natten om   så krävs. Vill inte missa en enda minut av händelsen. Det enda jag ängslas över är att någon hittar på att skjuta skallen av Mr Biden innan han hinner svära eden. 

Sju presidenter har maken och jag fått uppleva. Den åttonde är på gång. Aldrig tidigare har jag engagerat mig i så hög grad som i detta presidentval. Inte heller har jag känt mig så nöjd med utgången som denna gång. I ärlighetens namn har jag aldrig brytt mig om något tidigare presidentval. Inte ens mellan Clinton och Trump eftersom jag trodde mig veta utgången. 

Det går aldrig att ta något för givet eller ta ut en seger i förskott. Men att det amerikanska folket för fyra år sedan skulle välja en storskrävlande pajas som gärna fabulerar till president kändes otänkbart. 

 Nu flyger klanen Trump till Florida. Utan att avgående presidentfrun bjudit den tillträdande på den traditionsenliga tekoppen i det privata residenset. Och Donald Trump vägrar medverka i överlämnandet  av makten. Han vinkar istället åt folket som han älskar och lovar kämpa för Amerika i all framtid. Allt medan frugan ler, håller den hand som inte vinkar men snaskiga nyheter påstår att hon tänker lämna sin man och söka sin egen lycka tillsammans med ett fett ekonomiskt underhåll.  

Detta är sannerligen en dag värd att firas. 43 gemensamma år, många dagar har förflutit sedan vi möttes för första gången. Mycket har vi fått uppleva tillsammans. Soluppgång och nattsvart himmel. Glädje och sorg. Medgång och motgång. Ibland har vi åkt berg-och dalbana i en rasande fart men har alltid tagit mark tätt bredvid varandra utan att släppa greppet om varandras händer. 

Ett svårt beslut och ett stilla hjärta

När de där svåra besluten måste tas. När egot och smärtan måste läggas åt sidan. Vi visste att den här dagen skulle komma. Men inte att det skulle ske just nu. Maken och jag skulle ju bli med hund. En sjukpensionär visserligen men ändå. 

Efter en jobbig natt ringde Sigges matte tidigt i morse. Frågade om vi kunde ta hennes hund över dagen medan hon jobbade. För att hålla koll på honom under tiden hon avvaktade veterinärens beslut. Som hundförare får inga egna beslut fattas.

Sigge hade leukemi. Det konstaterades i höstas. Han skulle få jobba så länge han själv ville sedan skulle han skrivas över på maken och mig. Få tillbringa sin sista tid hos mormor och morfar. Bli omhuldad och mycket bortskämd. Tigga vid bordet, få godbitar och sockerkaka. Göra allt sådant där som uppfostrade ledarhundar inte ens kan drömma om.

Maken hämtade en mycket medtagen hund. Vår dotter sökte veterinären och fick omgående en tid på djursjukhuset. Vi förstod att återresan från veterinären skulle ske med ett tomt halsband och ett tomt koppel.

Overklighetskänslan över beslutet om att släcka ett liv. Ett nödvändigt beslut för ingen hund ska behöva lida bara för att man själv vill behålla djuret så länge det är möjligt. 

Vi sa hej då. Det skar i mitt hjärta när jag såg vår dotter smeka sin hund över huvudet. Hennes kompis och arbetskamrat. Tårar och snor. 

Handen vilade över hjärtat som slog så taktfast. Det fladdrade till när preparatet sprutades in. Hjärtslagen glesnade, blev knappt kännbara och så blev allt så stilla. 

Skålar och hundbädd ner i källaren. Koppel och sele undanställda. Hundhår i dammsugarpåsen. När flickorna kommer hem från skolan möts de inte av någon Sigge så slamrar fram i glada skutt över hallgolvet för att hälsa. 

Så småningom kommer en ny ledarhund som vi då och då kommer att få hundvakta. Den blir lika välkomnad som Sigge blev för många år sedan. En bra hjälp och en god kamrat åt vår dotter, en självklar kompis åt våra barnbarn och ett roligt tidsfördriv åt maken och mig när vi blir tillfrågade om hundvakt. 

Men just nu vill vi bara gråta för allt känns så tomt ...

 

En succéartad stepp och en omdiskuterad bastkjol

 När vi lämnade förra året kände jag någonstans djupt inom mig att detta år skulle medföra

 något bra. Min känsla besannades. Den där hårda knuten som funnits så länge löstes plötsligt upp innan det nya året knappt tagit sin början.

En känsla av glädje tog sin början någonstans i magtrakten och känslan har byggts upp och det spritter i hela kroppen. Varmt och behagligt. 

Som en förstärkning på det nya har jag införskaffat mig den omtalade appen Runkeeper. Den ska ge mig motivation till dagliga promenader. Idag invigde jag appen med en promenad till vår lokala matvarubutik för att köpa äpplen åt vår dotter samt hämta ut ett paket till mig själv.

Jag fullkomligt älskar vår matvarubutik. Där finns precis allt och när någon ur personalen går förbi mig och säger ”Tjenare Larsson” då känner jag mig som en mycket betydelsefull kund. Då gör det inte så mycket att en medkund ger sig på mig för att gnälla över de bollar vi ska nappa åt oss innan vi kliver in i butiken efter det att vi tagit en skvätt handsprit som butiken bjuder på. Bollarna har som uppgift att hålla ordning på kundantalet men det passar inte alla. Speciellt inte för den som är 75 år och enligt egen utsago snart ska dö och menar att  Corona skyndar på processen. En häftig ordväxling utbröt därmed mellan den som längtade efter att dö och mig som vill leva ett tag till helst så frisk som möjligt fram till dödsdatumet.

I Post & Spel där paket hämtas ut stod personalen Karin och Annelie. Karin undrade om mina broddar på de ärvda vinterkängorna var utfällda så jag säkert tar mig fram på isiga vägar. Bara en sån sak. Att personalen på vårt Ica vet att jag som kund har kängor med inbyggda broddar! 

Jag blev känslosam. Och bjöd dem båda på en steppdans. Broddarna klickade taktfast och när danser var slut rungade applåderna. Som den ovane broddflanör jag är har jag i efterhand fått lära mig att broddar ska inte användas på butiksgolvet ty det kan vara förenat med fara. Så någon mer broddstepp på Ica blir det inte. Trots att jag blev uppmanad att bli ICAs entertainer varje måndag hädanefter. 

Dottern som fått dansen återberättad och vilken succé det blev tycker jag istället ska satsa på dans med bastkjol. Hon har för många år sedan sett mig uppträda i en egentillverkad bastkjol och bikiniöverdel i ett kyrkligt sammanhang. Som kontrast till övriga uppträdanden vilket omfattade vackert pianospel och poesiläsning. Det uppträdandet kanske inte blev den succé jag hoppats på men det väckte i alla fall en omdiskuterad uppmärksamhet. 

Om det blir någon bastkjolsdans på vårt Ica varje måndag kan jag så här på förhand inte lova. Måste vidtala handlare Holm först. För det är till syvende och sist han som bestämmer i sin butik. 

Svindyrt läder och intakta lårben

 Kylan nyper i kinderna när jag går till soptunnan för att kasta förbrukningsmaterial. Prydnadsbuskarnas grenar nästan vibrerar av glittrande snökristaller. 

På sociala medier är folk ute och går, åker skidor eller tumlar runt i pulkabackarna. Äntligen kom snön och kylan, säger de i versaler och många inledande ÄÄÄÄÄÄ.

Jag skäms i mitt soffhörn med påslagen televisionsapparat. Den stora tröttheten har slagit till likt ett  monster. Jag försöker jaga iväg monstret men det klamrar sig envist fast med slipade klor och dreglande käftar.

När något som varit så jobbigt att det tömt kroppen på alla krafter är det nog naturligt att tröttheten gör sig gällande. Då är det kanske legitimt att häcka i soffan i väntan på energipåfyllning. 

Min mamma var en generös kvinna. Mot alla förutom mot sig själv. Hon tyckte att hon hade allt och behövde inget mer. Bättre att skänka till de behövande, resonerade hon. I skaran behövande hade mamma utsett olika sorters hjälporganisationer och till henne närstående så som jag, barnbarn och barnbarnsbarn. 

Så kom ändå den dag då mamma ansåg sig behöva ett par nya vinterskor. Hon hade läst en annons i dagspressen som verkade intressant. 

Det är Norrköpings absolut dyraste skoaffär, upplyste jag henne. Men hon hade bestämt sig, dit skulle hon åka och prova ut ett par nya vinterskor.

Som sig bör blev vi hjärtinnerligt mottagna av skoförsäljerskan i Norrköpings dyraste skoaffär. Mamma förklarade sitt behov och ett par vinterfodrade kängor med inbyggda broddar plockades ner från skohyllan. Mamma föll som en fura. Vilka snygga, praktiska, rejäla och till synes varma kängor. Och inbyggda broddar, vilken finess!

"Kolla priset", väste jag. "2 000 spänn för ett par skor"! 

"Jamen inbyggda broddar", sa mamma och halade upp betalkortet. 

Till kängorna tillhörde en liten metallgrej. Med den kunde mamma fälla ut de inbyggda broddarna. Skoförsäljerskan visade och förklarade, överräckte metallgrejen och mamma la den i sin väska. När vi skulle åka hem var mamma så nöjd med sitt inköp att hon ville bli körd till Systembolaget. Nu skulle här firas med en flaska Ouzo. Ja naturligtvis inte för egen del, flaskan var ämnad till min make. Mamma ansåg nämligen att han ingick i den behövande skaran som gärna tog emot en flaska Ouzo då och då. 

Igår klev jag upp ur soffan. Kände att nu får det vara nog. Måste ut och röra på mig, det här går inte längre. Den press vi alla levt med under så ofattbart lång tid är ju över. Allt har ordnat sig till det allra bästa, nu måste framtiden få regera. 

Mammas vinterkängor med inbyggda broddar ingick i mitt arv. För jag kunde helt enkelt inte med att skänka bort eller kasta ett par kängor som kostat en hel förmögenhet. Kängorna är som nya, mamma hann aldrig ta de där riktigt långa och härliga promenaderna i ett par kängor som förhindrar lårbensbrott. 

Andäktigt klev jag i kängorna. Fällde ut broddarna med vår husnyckel för var den där lilla metallbiten finns vet jag inte. Promenaden gick ner till macken och hem igen. En sträcka på 4 kilometer tur och retur. En påse lösgodis och en tidning. Hela vägen hem lockade godiset men jag höll emot frestelsen. I tider med ettrig pandemi går det inte att gräva runt hur som helst i en godispåse med otvättade fingrar.

Måste tillstå att jag kände mig betydligt piggare efter promenaden. Kan tänkas att det blir en tur även idag. Nu när jag har så bra vinterkängor vore det synd om de skulle stå oanvända på skohyllan hela denna vinter nu när det äääääntligen kommit kyla och snö.