Nyfallen snö och permafrost

Så kom den igen, snön. Stora och täta flingor landade och täckte marken och allt blev vitt. Precis när vi stod i beredskap att hänga undan vinterjackor och stoppa mössor längst in i byrålådan. Än är tydligen vintern inte över trots att det utlovats sol och skaplig värme av tv-meteriologerna.

Inte vet jag om innevånarna i Jakutsk som är beläget i östra Sibirien tycker om kyla och vinter, det får bli ett antagande om deras klimattyckande eftersom det bor 270 000 innevånare i Sibiriens största stad som dessutom världens kallaste. Dygnstemperaturen under vintermånaderna ligger på minus 40 grader och köldrekordet har uppmätts till minus 64,4 grader. Människorna, i alla fall de som har möjligheten borde förflytta sig till varmare breddgrader om de inte tycker om det kyliga klimatet, så antingen är de nöjda med den vintriga situationen och väldigt härdade. Kanske även en skvätt vodka då och då hjälper till att hålla blodet fritt från nedisning och sönderfrusna artärer.

Men å andra sidan, under de tre månader per år som ska vara deras sommarperiod kan temperaturmätaren visa plus 30 grader, en temperaturskillnad mellan januari och juni på 70 grader, så då får Jakutsborna passa på att njuta av värmen innan det blir vinter igen.

Hela staden är uppbyggd på permafrost och det betyder att tjälen aldrig går ur backen. Kan hända att de sibiriska vägarna är förskonade mot tjälskador så ur den synvinkeln kan det vara positivt att leva och bo på permafrost. Men det är då det enda positiva för en iskall dimma lägrar över hela staden och ger en sikt på tio meter Det gäller att veta vart man ska och sedan hitta hem igen om det är nödvändigt att bege sig ut på gator och torg.

Ofta är jag glad över att vara bosatt i ett klimat som varierar. Att få njuta av vårens intåg och soliga sommardagar som sedan ersätts av hösten med sprakande färger. När så vintern är över oss finns det tid för att göra det som jag inte gör när sommaren är som vackrast.

Men mest glad är jag över att jag inte bor på permafrost för jag tycker verkligen inte om att frysa! Att sen behöva frysa nio månader av årets tolv är en fasansfull tanke.........

Båtmässa och Ericssons grav

Sjön Glan håller på att förlora sitt istäcke, jag kan se från vår trädgård att mellan vassruggen och fasta land har det släppt och en stilla vattenspegel avtecknar sig tydligt. Snart är sjöfåglarna här och håller konsert.

Båtmässan i Älvsjö är i full gång och lockar människor som i strid ström passerar dessa flytetyg i varierande storlekar och prisklasser. För några stannar det vid en dröm och kanske en kasse med tillbehör ämnade åt den farkost de redan har medan andra gör en kraftfull investering för att segla eller åka fram över vattnet med motorkraft.

Vi sålde vår båt för flera år sedan på grund av tidsbrist men loggboken är bevarad och där går att läsa om de resor vi gjort som var både spännande, fridfulla och utmanande. Nu mera har vi en allmogebåt i ett material långt från sitt ursprung, ökstocken som var en urholkad trädstam. Denna eka tar oss ut på Glan i den hastighet roddaren orkar hålla eller med hjälp av en motor som inhandlades under förra sommaren. En nödvändig investering eftersom någon långfingrad person tyckte sig behöva drivmedelstanken bättre än oss och plötsligt blev motorn obrukbar eftersom det inte fanns någon tank passande till motorn ute i handeln.

I min Värmländska födelsestad ligger sedan 1890 en av männen bakom propellerns intåg i båtlivet, ingenjören och uppfinnare John Ericsson begravd. Under pompa och ståt forslades hans kropp från Amerika till staden i Bergslagen. Han avled dock den 8 mars 1889 men med dåtidens fortskaffningsmedel både till sjöss och på järnväg tog resan sin grundliga tid.

Många gånger har jag som barn stått med nästan inklämt mellan gallergrinden på det ståtliga gravkapellet och beskådat Ericssons kista när vi skulle plantera vårblommor på min farmors grav som ligger nära intill kapellet.
Propellergubben väckte stor fascination hos mig, inte för hans uppfinningar och konstruktioner utan fokus låg på att hans kropp verkligen fanns där. Pappas krassa kommentar var alltid att det endast var benknotor kvar så jag behövde inte stå där och hänga någon längre tid och att gubben inte skulle vakna till liv även om jag vägrade gå därifrån. Min pappa var alltid så rakt på sak utan några onödiga krusiduller.

Tiden för båtfärder nalkas, lökarna har sedan ett bra tillbaka växt sig upp ur myllan i rabatterna och vi behöver se till småfågelholkarna vilken dag som helst.

Våren är faktiskt här!

Födelsedag och tacksamhet

Det knackade på dörren i kväll och en fråga fyllde vår lilla hall. Frågan gällde om jag ville köra buss till Nyköping med kort varsel. Vilket jag inte ville så jag tackade för frågan men avböjde artigt.
En befriande känsla att kunna förvalta sitt liv precis efter behag infann sig och jag kände en viss stolthet över mig själv som på ett vänligt sätt sa nej, helt utan undanflykter. För några år sedan hade det varit omöjligt men nu har jag jobbat med mig själv, att sätta en gräns och låta min egen vilja styra mina val.

Kanske beror det även på att jag blivit äldre, vågar ta det obehag som ett nej kan orsaka, i detta fall blev det endast ett konstaterande att jag inte ville köra buss med kort varsel en fredagskväll och den som undrade nöjde sig med svaret och önskade en trevlig kväll.

Om några dagar fyller jag år, ett år kvar innan mitt årtal kan delas med två och få en slutsumma på trettio.
Personen som ställde bussfrågan undrade om jag skulle ha kalas, innan jag hann svara lades svaret i min mun, klart att den som fyller år ska ha kalas. Det är en viktig del av livet att fylla år, för på så sätt visar jubilaren tacksamhet över att ett år lagts bakom.

Jag har nog aldrig tänkt i de banorna men efter en stund förstod jag meningen av det som förmedlades.
Tacksamhet över att jag själv men även min familj är friska, att året som gått inte kantats av sjukdom och begravningar.

När min pappa dog flyttade min mamma till vårt samhälle där vi bor. Eftersom vi bott många mil från varandra har jag inte haft kollen över mina föräldrars liv, de har skött sig själva och vi har besökt varandra under trevliga former. Utom det sista året när pappa var sjuk och jag behövdes med en hjälpande hand, inte minst behövdes jag vid mammas sida som fick dra ett tungt lass, både fysiskt men även mentalt.
Nu är mamma en åldrande kvinna och jag märker mer och mer att åldern börjar tynga henne. Den snabba och intelligenta hjärnverksamheten som jag alltid varit van vid är inte lika skarp och jag ser att hennes kropp är trött. Hon saknar pappa som hon levt med i så många år, och jag känner en sorgsenhet i mitt hjärtat när hon tänder ljuset vid hans fotografi varje morgon och släcker det med ett godnatt varje kväll. Hennes saknad är gränslös och jag vet att hon längtar till den dag då de återförenas.

Jag är både glad och tacksam att mamma beslutade sig för att lämna det som för henne var tryggheten men som blev till ensamhet när hon inte längre hade kvar sin livskamrat sedan ungdomen vid sin sida. Vi har en närhet till varandra, försöker ta vara på vardagen även om vi inte träffas varje dag. Men vi finns för varandra och så ofta det är möjligt gör vi vardagen trevlig med små utflykter, fikastunder och hon tar promenader till barnbarnsbarnen som skänker henne en stor glädje.

Det är så mycket jag känner tacksamhet inför, inte minst att jag blivit ett år äldre och att vi som står varandra nära får uppleva en ny vår tillsammans.

Sopor och instrument

Återvinningsstationen är en mycket spännande plats där folk samlas i prydliga rader, vissa med fullastade släpkärror medan andra stuvat in gamla möbler, trädgårdsavfall, sönderslitet emballage från IKEA och allt annat som är uttjänt, i sina bilar.
Jag brukar kika ner i de enorma containrar som står uppställda och bara väntar på att fyllas. Förundrar mig över dess innehåll, varje sopa har en bakgrundshistoria och ibland blir jag frestad att böja mig djupt ner över kanten och fiska upp något som tilltalar mig. Men det törs jag inte, stationens härskare har vaksamma ögon och de ser stränga ut.

Men vad skulle vi göra om vi inte hade denna uppsamlingsplats för sopor? Tänker på den tiden då jag som barn cyklade tillsammans med mina kamrater till soptippen, kröp in genom ett hål i stängslet och struntade i skyltarnas förmaning om att det var en förbjuden plats, speciellt för barn utan målsmans sällskap.
Vi rotade runt med pinnar i det enorma sopberget och skrek av fasa när någon stor råtta med lång naken svans i maklig takt surmulet flyttade sig undan våra härjningar.
Undrar hur marken under den gamla soptippen har för kvalité idag om någon hälsovårdsinspektör skulle få för sig att åka dit och göra ett miljöprov.

Sydamerikas fattigast slumområde ligger utanför strax utanför Asunción som är Paraguays huvudstad. Där lever och bor omkring 2 500 personer och deras levebröd är att rota runt bland soporna för att hitta något som går att sälja för pengar till återvinningsindustrin. Många är barn som inte kan gå färdig sin skolutbildning eftersom de måste hjälpa sina föräldrar att överleva.

Men så kom miljöingenjören Fabio Chávez till platsen och han blev bestört över barnens livssituation. Eftersom Fabio är både musikalisk och full av idéer beslutade han sig för att lära barnen spela instrument. Föräldrarna ställde sig först misstänksamma till hela projektet medan ett femtiotal barn trängdes för att få lira på de ynka fem violinerna Fabio hade till förfogande.

En ingenjör är alltid en ingenjör och just denna insåg att soptippen hade potential till att utveckla musikinstrument. En gammal färgburk och en gaffel duger bra till att bli en fiol, vattenledningsrör, byxknappar, mynt, bestick och kapsyler sammanfogas och slutar som saxofoner medan en träslev och en förbrukad hårborste duger bra till stämskruvar.
Sakletarna jobbar för fullt efter att rota fram material till nya instrument som miljöingenjören plockar ihop och ger möjligheten till över tvåhundra barn och ungdomar att få musiklektioner.

Nu är skrotorkestern Orguesta de Instrumentos Reciclados ute och håller konserter och under detta år ska de bege sig ut på en världsturné bland annat till Europa och på repertoaren finns allt från Beatles till Mozart.

Det vore kanske något att tänka på och bjuda hit dem till Louis De Geer konsert och kongress i Norrköping.

Om det sker ska jag vara bland de första att köpa en biljett!

Semester och Garra Rufa

Är det verkligen sant att vintern nu lämnat oss eller kommer det ett bakslag och lägger sitt frostiga täcke över de vårblommor som har samma förhoppning som vi att vårsolen kommit för att stanna. Mina egna vårkänslor har i alla fall tagit överhand och jag har gett torktumlaren en välbehövlig semester vilket resulterat i att dagens tvätt fått torka ute på vindan. Doften är ljuvlig när kläderna kommer inomhus och blir behandlade av strykjärnets sula.

Sommargarderoben ses över och frestelsen att inskaffa något nytt växer sig stark, vilket klädbutikernas innehavare räknat ut under förra sommaren då de åkte runt på klädmässor och lagt beställningar på detta års vår- och sommarkollektion.

Många av oss ser även över våra kroppar, speciellt fötterna får en noggrannare undersökning och vi förfasar oss över spruckna och nariga hälar som behöver putsas till innan de kan visas upp i färgglada foppatofflor eller sommarskor med öppen häl. Vintervilan blir dagens krassa verklighet och något måste åtgärdas.

Då kom idén för mig att boka en SPA-behandling hos Villa Fridhem där de införskaffat 200 st Garra Rufa som bara längtar efter dessa trötta vinterfötter med förhårdnader och valkar.
Med skräckblandad förtjusning bar det av och i receptionen stod Pernilla som glatt hälsade oss välkomna.
Som en säkerhetsåtgärd hade jag tagit med mig min mamma som inte visste vad som väntade hennes fötter, den informationen hade jag medvetet undanhållit henne eftersom det då fanns en överhängande risk att jag skulle få åka ensam.

I varje fotbad stirrade etthundra hungriga och förväntansfulla fiskar upp genom vattenytan och jag såg att mamma tvekade för ett ögonblick innan hon sakta sänkte ner båda fötterna och fiskarna spärrade upp sina tandlösa munnar och arbetet kunde börja.

Själv tvekade jag längre än ett ögonblick och lät fötterna dingla över vattnet, kände att jag ångrade bokningen, sneglade ner på mammas fötter för att se om fiskarna skulle äta mer än förhårdnader och blottlägga delar av hennes skelett.

Mamma manade på, det var i alla fall inga pirayor och sakta lät jag mina fötter sjunka ner i det 27- gradigt varma vattnet. På en millisekund skred etthundra fiskar till verket, båda fötterna täcktes av dessa gourmander för döda hudceller och känslan av att bada fotbad i bubblande champagne infann sig omgående.
Jag spretade vällustigt med tårna för att ge bättre svängrum och åtkomst till Garra Rufa som snabbt förflyttade sig över varje millimeter av mina fötter medan de med snabba rörelser nabbade och åt sig igenom förhårdnad efter förhårdnad med oförtröttlig energi och snabba munrörelser. Det kittlades skönt, masserades och huden pirrade behagligt.

Tiden stannade och jag kände mig euforisk, välbehaget spred sig i hela kroppen allt medan mina fötter långsamt blev mjuka och lena som fötterna på ett nyfött barn.

Pimpsten och fotfil adjö och vi återses aldrig mer, Garra Rufa har erövrat mina fötter!