Rå fisk och rostade gräshoppor

Länge hade jag sneglat på de vackra uppläggningarna när vi varit på japansk restaurang och ätit av de fyra små rätterna. Varje gång har jag tänkt, "i dag ska jag prova" men lika många gånger har modet svikit mig.
Den trevlige restaurangägaren, som vet vilket bord vi föredrar att sitta vid, övertalade mig till sist och det blev en kulinarisk smakupplevelse vilket bidragit till att jag stundom kan känna ett starkt sug efter sushi. Maken är inte lika trakterad och om jag någon gång beställer take away så får han sin sushi serverad på vegetariskt vis, vilket inte heller är direkt uppskattat men ändå helt klart godkänt från hans sida.

I går kväll var vi hos sonen och hans sambo som hade gjort ett bakverk av choklad serverat med hallonsås. De har lyckan att äga ett flertal rader med trädgårdshallon och när de mognat brukar jag stå vid odlingen och äta solvarma hallon direkt från hallonbusken. Noga tittar jag i varje bär om den är fri från inneboende innan jag stoppar det i munnen. Jag har alltid avskytt hallonmask och en gång för flera år sedan var jag bjuden på ett Tupperwareparty och för artighetens skull köpte jag den billigaste varan som erbjöds. En dyr burk med lock ämnat för just hallonmaskar. Med locket på klättrade maskarna upp för att hämta syre, avled och kunde sköljas bort under rinnande vatten. Den billiga dyra burken fick aldrig tas i bruk som maskavlivare men passar än idag utmärk som vispskål då det krävs vispad grädde som tillbehör.

Nu kommer FN med en uppmaning till oss alla, vi ska börja äta insekter i allt större skala än vad vi redan gör. Jag räknar mig inte in i den insektsätande skaran och får kväljningar redan vid tanken på att använda småkryp som hoppar och krälar för att tillreda mig en måltid.

Visserligen är larver, skalbaggar, gräshoppor och andra diverse kryp proteinrika, innehåller hälsosamma fetter ämnen som järn, zink och kalcium, men det hjälper inte mig. Inte heller hjälper det att ju mer insekter vi stoppar i våra hungriga magar desto bättre mår vår miljö. Insektsodlingar producerar ingen metangas eller avger ammoniak, de är lätta att föda upp utan dyrbara tekniska hjälpmedel vilket är till god nytta för fattiga länder. Människorna kan bli småkrypsfarmare och producera mat åt världen, som så småningom kommer att lida brist på nöt- fläsk- och fågelkött, samtidigt som de tjänar till sitt uppehälle.

Att ta steget från att lära mig äta sushi till att lära mig äta larver, skalbaggar och rostade gräshoppor är mycket stort för mig. Jag har gjort ett försök för många år sedan när det gick att köpa konserverade gräshoppor på burk som Tempo i Karlstad saluförde. Länge tittade jag på gräshoppan efter att jag fiskat upp den ur plåtburken, såg hur den stirrade på mig med livlös blick, vingarna tätt slutna intill kroppen och när jag bet i den krasade det.

Jag kan dock tillstå att ett köttdjur, en gris eller ett fjäderfä inte är smakliga att beskåda på nära håll. Inte luktar de speciellt gott heller, varken som levande eller vid själva slakten då allt invändigt innehåll ska tömmas. Trots det äter jag med tillfredsställelse kött, fläsk och fågel med god aptit för jag är uppfödd sedan barnsben med att sätta tänderna i lantbrukarens kreatur.

 Kanske ändå att jag någon gång kommer att övervinna mina kväljreflexer om en kunnig kock tillreder en larvig måltid garnerad med mjölmask, i dagsläget känner jag mig dock ytterst tveksam.

Vi färgas av varandra och Marcus Birros dörrmatta

Vi tycker olika men tycker lika inför varandra. Säger vi vår mening kan vi kallas för provocerande, bråkiga eller rent av okänsliga. Inte alltid, det beror på i vilket sammanhang vi säger vårt hjärtas mening. Men det är lätt hänt att vi färgas av varandra vare sig vi vill eller inte. Det är så svårt att stå emot, lättare att hänga med av bara farten.

Ord kan såra även om ordet inte var ämnat att skada. Konflikter uppstår, ibland lyckas reparationsarbetet, ibland inte. Släktfejder kan fortgå genom generationer och det sista ledet kanske inte ens vet vad upprinnelsen handlade om.

Första gången jag träffade Marcus Birro kände jag mig lika vilsen som han själv gjorde. Vi såg trevande på varandra men jag visste att det låg på mig att starta en inledande dialog. Det var svårt, mycket svårt. Andra gången vi träffades stod tiden stilla, det kändes som syret i rummet inte räckte för oss båda.

Vi träffades inget mer, bara vinkade till varandra när han var ute på promenad. Han lyfte ena handen till en glad hälsning medan han förde barnvagnen framför sig med den andra. Skrattet nådde ögonen och jag kände mig lycklig för hans skull. För Jonnas skull och för det nyfödda barnets skull.

Marcus är modig, han låter inta andras färger föras över och blandas med sina egna. Han påstår sig vara vek, så vek att han slutar twittra för att hålla hatet från honom borta. Men är det av vekhet han gör det? Jag känner mig tveksam. För mig känns det som om han tar ett ställningstagande mot dem som visar sitt avsky över hans ord om fotboll, våld och religion.

Varför räds vi ordet? Varför är vi så rädda att vapnen blir hat och avföring på en dörrmatta? Marcus Birro kommer aldrig att tystna omkring det som är viktigt för honom och som han vill dela med oss andra även om han får sin dörrmatta förstörd. Vilken tur, tänker jag. Vilken tur att han vågar stå upp för den han är och det han tror på. Även om jag inte alltid delar hans åsikter.

Lång väg har Marcus vandrat fram till där han är idag. Fulla hus drar han vart än han kommer. Många är vi som vill höra om Evangelium enligt Marcus, från missbruket, döden, livet och fram till hans kristna tro.
Ord som visar att det går att komma igenom det svåra, ord som kan ge oss styrka, kraft och mod.

Hot och hat får Marcus att fundera över om han och hans familj ska flytta från Sverige. Framför allt för sina barns skull,  övergreppen mot Marcus blir även övergrepp på hans barn. Men jag hoppas att Marcus Birro stannar kvar i Sverige, kanske stöter vi ihop någon gång och han lyfter sin hand till en hälsning och att skrattet når hans ögon.

Pojken och det överfulla sjukuset

Elvaårige Fredrik hade vattkoppor. Det kliade sved, varje förälder med ett vattenkoppssjukt barn vet hur barnet i de flesta fall lider av klådan. Det är lätt att riva där det är som värst, så var det säkert även för Fredrik.
Så tillstötte en komplikation, pojken fick ont i höften och föräldrarna åkte akut till sjukhuset. Som inte visste vart de skulle göra av honom. Barnkliniken hade inget ledigt isoleringsrum och han slussades fram och tillbaka mellan olika avdelningar efter att först ha väntat i många timmar på akutmottagningen.
Så hände det som inte får hända, Fredrik dog och det visade sig att han fått blodförgiftning.

Den elvaårige Fredrik med sin barnsjukdom blev en i dödsstatistiken över de patienter som dör på en plats där de ska få hjälp och bot. Inte på grund av okvalificerade läkare utan på grund av brist på vårdplatser. Hur många som egentligen dör vet ingen riktigt säkert, personalen har helt enkelt inte tid att skriva avvikelserapporter. Däremot finns det hyllmeter av statistik över väntetider innan vi blir uppropade med namn där vi sitter och läser en gammal tidning i ett opersonligt väntrum någonstans i Sveriges många sjukhus och vårdinrättningar.

Patientsäkerheten är låg eftersom det händer att medicinska felbedömningar görs många gånger på grund av bristen på vårdplatser, den med de medicinska kunskaperna måste chansa. Fel görs ideligen och ibland går det inte att rätta till misstagen eller agera snabbt utifrån den felbedömning som gjorts.

Akutmottagningarna blir överhopade av patienter som ingen vet var de ska göra av när vårdavdelningarnas rum är fulla av redan upptagna sängar. Enda möjligheten för vård på rätt plats är att placera patienter i korridorer, men det är flydda tider eftersom det införts korridorstopp på sjukhusen.

Sjukvårdspersonal flyr fältet med sönderbrända nerver och sömnsvårigheter, orken är slut och de som är kvar får jobba dubbelt så mycket tills de inte heller orkar längre. Bördor tunga som gråstenar både för de kvarvarande klädda i vita sjukhusmunderingar och för de som tyngs av dåliga samveten både för arbetskamrater, patienter och sina slutkörda sinnen.

Det här är inget nytt fenomen, det har pågått under många år och när jag för något år sedan promenerade förbi akutmottagningen vid Vrinnevisjukhuset blev jag riktigt ängslig när jag såg en sjukhusbår placerad utanför huvudentrén. Min oro för att det införts utomhusundersökningar stillades när jag fick reda på att akutmottagningen hade storstädning, där av anledningen till bårens utomhusvistelse.

Jag är tacksam och glad att jag än så länge är frisk och inte behöver uppsöka stressade läkare, ledsna sköterskor och känna att jag egentligen är ett besvär som inte har vett nog att hålla mig kry.

Vill inte bli en bland de andra där det eventuellt (om någon hinner och har ork att skriva)  står en rad i journalen:
" Den bidragande orsaken till fru Larssons dödsfall var fullt överbelagda vårdplatser."

Jamal bakom ratten och black and white

I en av Stockholms förorter sitter Jamal  bakom ratten i den bil som förhoppningsvis ska inbringa honom pengar vilket ska täcka de räkningar som dimper ner varje månadsslut. Helst ska pengarna räcka till annat också, mat, kläder och kanske något extra till barnen. Han läser ur en bok, tittar upp då och då, skylten på biltaket visar att hans taxi för tillfället är ledigt för resenärer.
Jamal är från Irak, har har studerat i många år innan han till slut tog sin juridikexamen. Nu kör han taxi i en förort till Stockholm.

Jasmin söker arbete, hon har sett en annons som utlovar jobb och hon är ivrig att få komma på anställningsintervju. En sista blick i hallspegeln och hon är redo. Stänger ytterdörren och känner en sista gång att den är ordentligt låst innan hon kliver in i hissen, trycker på den gröna knappen och hissen startar med ett litet ryck och susar sedan nedåt till höghusets entré.
Hemma igen och hon skrollar igenom Arbetsförmedlingens annonser på internet. Slöjan har hon tagit av sig, vikt prydligt ihop den och lagt den på hatthyllan.

Mahmoud är imam och i hans bokhylla finns en pärm. Brev med hotfull innebörd, nidbilder på profeter och nedklottrade tidningsartiklar fyller pärmen. Det händer att stenar och flaskor har kastats mot moskén och Mahmoud känner en stark rädsla.

Eliza från Gambia arbetade fyra dagar inom hemtjänsten när hon plötsligt blev uppsagd. Hon förstod inte varför, ingen hade klagat, inte heller hade hon misskötts sig. Diskrimineringsombudsmannen hjälpte Eliza till en ny anställning inom hemtjänsten.

En äldre kvinna som hade hemtjänst fick sitt underliv insmord med tandkräm eftersom hemtjänstarbetaren inte hittade någon mjukgörande kräm och händelsen blev ett polisärende.
Undersköterskan skulle hjälpa till med påklädning. Samtidigt passade hon på att plocka med sig brukarens plånbok och smycken. Det visade sig att andra brukare under lång tid blivit bestulna på sina värdesaker.
Om dessa händelser går att läsa i pressen och det visar sig att de båda anställda var födda i Sverige av svenska föräldrar. De har således inte utländsk bakgrund.

Snart är det åter dags för oss att bege oss till de anvisade lokalerna och ställa oss bakom den tygbeklädda skärmen. I största hemlighet lägga valsedlarna i de vita kuverten. Vill man öka spänningen går det bra att plocka på sig lite olika valsedlar så grannen kan undra vilket parti man egentligen tillhör.

Jimmie Åkesson viftar glatt med sin flagga som pryds med symbolen för vårens efterlängtade ankomst.
Sverige är inte rasistiskt, inte heller Sverigedemokraterna lovar Jimmie och sneglar bara lite på de tidigare förgrundsgestalterna som varit verksamma i nationalistiska och rasistiska partier och organisationer med viss aktivitet i nazistiska Nordiska Rikspartiet.
Partiets blåsippsmärkta fana förklarar att partiet har genomgått djupgående förändringar och är inte samma parti som för 10 - 15 år sedan.
Jimmie Åkesson och hans kamrater har en nationalistisk grundsyn och ser med kritiska ögon på ett mångkulturellt samhälle.

Kanske beställer Jimmie in en god filé mignon black and white när han är ute på sin valturné och tar en paus på någon restaurang. Fast without black, må hända.

Trädgårdstrivsel och smultron

Det har varit premiärtur i trädgården med vår gräsklippare. Den har hängt med ett tag men startar lydigt på första rycket om jag gör enligt de rätta anvisningarna. Jag hyser stor respekt för maskiner utrustade med vassa knivar och ibland drar jag mig till minnes, trots att det är mer trettio år sedan, mannen som körde över sin dotters fot under gräsklippningen och vilka förödande konsekvenser det medförde. Det pratades under lång tid om den händelsen och vi var många som därefter höll ett extra öga på barnen när gräsklipparna kom fram.

I vårt område där vi bor finns det tre trädgårdar som fascinerar mig mycket, alla tre totalt olika varandra.
Trädgården som ligger närmast oss är en naturtomt rakt igenom. Där får myrstackarna växa till sig i sin rätta miljö och någon gräsklippare har jag aldrig sett till. Vilket beror på att det inte finns något gräs att klippa utan blåbärsris och lingonris får breda ur sig efter eget behag och jag vet att det till och med växer kantareller vid stugknuten. En liten köksträdgård vid en stor sten och jag har sett över staketet att gräslöken växt sig frodig. Trädgården ger en möjlighet att upptäcka naturen utan att behöva ge sig iväg på långväga turer för att komma växter och småkryp nära.

Den andra trädgården ligger snett över vår gemensamma väg. Den är nästan som en sagoträdgård och vore jag barn skulle jag utforska den på ett barns vis. Salamandrar och små grodor lever sida vid sida, dock har trädgårdens ägarinna berättat att smågrodorna minskat drastiskt i antal.
Den vackra magnolian är nu översållade av hundratals blommor och det som jag vet växer i trädgården är på väg upp ur vinterdvalan.
En igelkottfamilj har sig hittat en trygg boplats och förra året kom även en grävlingfamilj på besök och höll efter nedfallande körsbär samtidigt som de gav trädgårdsägarinnan stor glädje med sina konster.
På baksidan huset finns en altan vars tak består av vinrankor, att sitta där ger en exotisk stämning och en känsla av utlandsvistelse.

Den tredje trädgården har allt en mer noggrann trädgårdsinnehavare kan önska sig. Vatten som porlar, ansade rabatter och oklanderligt vackra gräsmattor. Öppna ytor som inbjuder till solbad och vackra välväxta trädgårdsväxter som står i harmoni med varandra. Trädgården är en njutning för ögat men kräver en hel del arbete för att hålla den vacker från vår till höst då trädgårdsredskapen åter ställs undan för vinterförvaring.

Vår egen trädgård är en blandning av dessa tre grannträdgårdar. Det något ansade och planterade samsas med det som naturen själv åstadkommit. Blåbär växer runt huset och jag kan sitta bekvämt på vår altan och fylla blåbärskorgen till bredden. Runt ett stenparti växer det smultron till glädje för barnbarnen som gärna drar sig dit och sittande på huk plocka i sig av de söta bären. Vi har växter som vi tagit med oss till varje plats vi bott på och vissa av dessa växter har en gång tillhört min svärmor.
När hösten bjuder på sitt blommar ljungen med sina lila blomställningar bland granar och tallar medan björklöven ändrar kulören från grönt till gult.

Och som en bakgrundsfond ligger sjön, ibland stilla och blank, andra gånger bjuder den på ett vågskummande skådespel.

Jag förnimmer en härlig känsla, i år är första året under den tid vid bott här som jag verkligen kan njuta av vår fina men halvvilda trädgård. Precis varje dag dessutom!