Valsafari och blå spypåsar

Har sorterat bilder. 731 stycken närmare bestämt. Reseminnen, värdefulla för oss som var där. För andra endast bilder bland andra semesterbilder tagna av hänförda resenärer.

Det är svårt att skildra i bild och ord den faktiska upplevelsen för en icke medresenär men det är svårt att låta bli. Vi är ju så uppfyllda av vår egen personliga upplevelse.

En av dagarnas upplevelser vill jag ändå dela med mig av.

Vi klev ombord på båten som skulle föra oss ut på Atlanten. Det stundade valsafari. Spända och förväntansfulla klämde vi ihop oss för att få säkerhetsinformation i den händelse vi skulle råka i sjönöd. Vi visste att det skulle bli en händelserik strapats eftersom det blåste hårt och vågorna var höga. Det hade bleka turister som klev av båten före oss berättat.
Jag satt bredvid en läkare från Holland och jag förvarnade honom om vad som väntade. En kvinna hade till och med ramlat och slagit sig illa. Jag vet inte om min engelska var otydlig för läkaren blev mycket intresserad eftersom han tolkade det hela som om hon avlidit i fallet. Jag försäkrade att så illa var det inte men han misstrodde mig. När jag upplyste honom om att en som arbetat under många år som begravningsentrepenör kan avgöra huruvida en person är död eller inte blev han något lugnad.

Färden på öppet hav blev precis som vi befarade. Mycket lustfylld för den som älskar höga vågor. För andra blev det ett äventyr tillsammans med spypåsar i blå plast. Över allt kräktes och ulkades det, bortkastade pengar kan man tycka....

När så en stor våg slog in och fällde många av passagerarna till däcket blev det nästan olidligt spännande. Själv stod jag och maken så högt upp på båten vi kunde komma och klamrade oss fast i relingen så hårt vi förmådde. Vinden rev i våra kläder och det salta vattnet piskade oss i ansiktet. Kaptenen ombord såg lugn och behärskad ut. Vi var varken rädda eller illamående. Bara spända på om vi skulle få se några valar under den tre timmar långa färden.

Båten kastades omkring som ett tomt äggskal, Det kräktes ännu värre och en del av resenärerna såg över sina blessyrer de fått i fallet när stora vågen slog in över oss.

Men så efter nästan en och en halv timmas väntan kom de. Valarna. Som ubåtar steg de mot vattenytan och blåste upp en pelare av utandningsluften. Det var magiskt. Tyckte vi alla som inte hade huvudena i blåa påsar av plast.

Att fotografera de mäktiga djuren som även hade bebisar i släptåg var en bedrift. Med ena handen klamrade jag mig fast medan maken stod bakom mig som en skyddsbarriär. Med andra handen siktade jag med zoomobjektivet och lät kameran jobba i snabb takt. Utan att se vad jag egentligen fotade.

Det var nästan overkligt att få se dessa djur i total frihet. Ingen människa som lärt dem uppträda inför publik. De kom upp till ytan för en kort stund, försvann sedan iväg bort i det oändliga havet.

Hänförda och en aning knäsvaga klev vi av båten i hemmahamnen och för besättningen återstod endast att samla ihop ett stort antal spypåsar och spola däcket rent från maginnehåll som hamnat bredvid påsarnas öppning.

För vår egen del stannade lunchen dit vi svalt den och vår resa hade berikats med ett minne för livet.

(För säkerhets skull hade jag valt en inte allt för kostsam men även en lättspydd lunch, i den händelse den skulle bli returnerad.)

Söta bakverk och en skorpa till supen

"Köp hem något gott när du ändå åker förbi hembageriet. Helst bakelser" sa maken under gårdagseftermiddagen.

Som vanligt är jag aldrig sen att lyda den uppmaningen, Vi låter ofta dörrklockan pingla i vårt lilla hembageri. Kaffe och var sitt sött bakverk fick således bli vårt kvällsfika.

Innan sängdags kokade vi oss var sin stor kopp choklad och burken med skorpor plockades fram. Dessa torra alternativ till bakelser är grovt underskattade enligt min mening. Rikligt med smör och en skiva getost toppad med marmelad. Ett knastrigt bett och sedan hålla igen munnen så inte smulorna flyger över bordsskivan. Kan nästan mätas med en bakelse.

Det är även komplicerat att baka skorpor. Eller rättare sagt tidskrävande. Därför bakar jag sällan skorpor, eller jag menar aldrig, denna sort av kakor som härstammar från 1500-talet.
Då, på den tiden var det inte ovanligt att en skorpa inmundigades tillsammans med en klar sup och någon kom även på att det med utmärkt resultat gick att koka brännvinssoppa på skorpor och brännvin.

Jag har alltid tyckt om skorpor. Men som liten flicka åt jag en annan form av skorpor, nämligen sårskorpor som jag själv hade rikligt av. Ständigt trillade jag och skrapade mina knän. Det berodde på att jag inte kunde gå utan endast springa. Fötterna var snabbare än kroppen och sårskorpornas tillväxt var ett vanligt förekommande faktum.

Men fingrarna petade jag upp kanterna, drog loss den hårda skorpan och knaprade njutningsfullt i mig den. De riktigt torra och knastriga gillade jag bäst. De vuxna i min omgivning förfasade sig över mitt sårskorpeintag. Mina närstående grälade högljutt medan de som stod längre från mig i relationen äcklat tittade bort.
Mormor förklarade att sårskorpan har till sin uppgift att vara människans eget plåster och därför borde få sitta kvar tills den gjort sitt. Fula ärrbildningar kunde dessutom få mina knän och smalben att bli missprydande i den händelsen jag skulle vara fin i klänning. Vilket jag då inte hade några som helt planer på att klä upp mig i.

När övergången från sårskorpor till vanliga ätbara skorpor inträffade minns jag inte men om jag idag skulle se en unge äta av sitt mänskliga plåster har jag full förståelse över detta.
Det är ett övergående fenomen.

En ensam ros och Kristi kropp

Vi har en rosbuske som ger oss glädje och ögonfröjd när den sommartid är översållad med ljuvligt doftande rosor. Lika mycket glädje som den ger mig lika mycket vemod skänker den då kronbladen släpper och dalar ner till marken för att bilda en ljusrosa matta.

Jag blir påmind om livets förgänglighet. Vi står i fullaste blom under en tid för att sedan vissna ner och försvinna.

Så en dag upptäckte jag att busken har flera små knoppar. Mödosamt spräcktes ytterhöljet och rosorna vecklade ut sig. Som ett sista försök att trotsa naturens lagar om att det börjar bli dags för vintervila.

Nu har jag dock inga större problem med att ta mot höstens mörker. Kan till och med tycka att det är ganska skönt att få boa in mig och unna mig den kravlösa vilan. Sommaren är till för så mycket. Framför allt ska mycket hinnas med. Utomhusaktiviteter för att inte få dåligt samvete över att sitta inne då solen står högt på himlen och inte ett enda regnmoln sys till.

Det som ger mig tankeställare är att tiden går så fort. Jag känner ibland att jag har tidsnöd. Inte för att jag slösar bort tiden på onödigheter, jag försöker göra det jag själv berikar mig, men det faktum att jag levt mer än halva mitt liv stör mig. Jag kan i rimlighetens namn inte leva 60 år till och tur är väl det när jag tänker efter. Så mycket besvär jag skulle vålla både mig själv och andra om så vore.
Men ändå....

Vi var i kyrkan i går. Vår dotter stod vid ambon och plockade med sina papper innan kyrkklockorna ringde. Hennes dotter, vår barnbarn, smet ur kyrkbänken och gick fram till henne. Tryckte sig mot mässhaken som omslöt henne och jag hörde hur hon sa upp till sin mamma: "Jag älskar dig mamma."
En mammahand på den ljushåriga hjässan: "Jag älskar dig också Molly."

Barnet mellan mormor och morfar i kyrkbänken. Rotande i den nya handväskan där Pippi Långstrump med sina röda flätor skrattade mot oss.

Den lilla handen som sträcktes fram och där mamma lade brödet. Pappas grova hand som tog mot brödet från sin dotter. Hennes fingertoppar mötte mina när hon gav mig mitt bröd.
En mycket speciell känsla av samhörighet där Kristus är mitt ibland oss.

Fika hemma hos dottern efter kyrkan. Småtvillingarna och deras storasyster. Vill sitta nära vid bordet. Kommer med böcker. Läs för oss!
Påtår och blåbärsmuffins hos sonen där stortvillingarna kryper upp i våra knän. Varma och fulla av liv. Blåbärsmunnar och klibbiga fingrar.

Det är vid sådana stunder jag tänker att jag måste verkligen ta vara på tiden.

Tre damer och nya jeans

Bland det värsta jag vet är att ställa mig i en provhytt för att prova ut kläder jag eventuellt tänker köpa. Bara det där med att klä av sig för att sedan klä på sig, klä av sig igen och slutligen dra på plaggen jag tagit på mig hemma på morgonen gör mig svettig redan vid första tanken. Har jag sedan otur måste proceduren upprepas tills dess att jag hittat rätt storlek och passform.

För det mesta tar jag plagget och håller upp det framför  mig för att på så sätt kolla om det passar i längd och omfång. Det sista kan vara ganska vanskligt för vid hemkomsten kan det visa sig att det fattas lite tyg i den nya blusen. Jag muttrar att det skulle ha varit lite mer i bakstycket...

I går stod jag utanför provhytten. På rätt sida denna gång. Som smakråd åt maken, han skulle köpa sig nya jeans. Tre provhytter på rad och vid glipan mellan golvet och de tre skynkena gick att urskilja håriga ben med ankelsockor prydligt uppdragna.
Jag flankerades av ytterligare två damer som tillhörde var sitt benpar med ankelsockor.

I specialbutiken för jeans hängde även damkläder på ställningar och vi sneglade åt det hållet. I tyst samförstånd drog vi oss bakåt, fingrade på blusarna och lyfte av dem från stängerna.

"Hallåååå, är du där?" Det ropades med manliga stämmor. Blusarna hängdes snabbt tillbaka och vi rusade mot skynkena för att assistera. Var och en noga med att hålla ordning på vilken provhytt vi kunde sticka in våra huvuden i.

Utprovade byxor stacks ut av manliga händer och vi överlämnade dem till försäljerskan som stod beredd med andra par i andra färger och storlekar. Hon var suverän på att hålla ordning på vilken herre som skulle ha vilka byxor. Och vi fruar assisterade och var noga med att ingen kunde se in till männen i kalsonger.
Ankelsockorna hade kanat ner en smula.

Vi log och nickade mot varandra, sneglade mot damblusarna och fortsatte assistera.

Affärens röda fåtölj i plysch som oftast tar emot manliga bakdelar stod tom.

"Köp de du vill ha och tycker om."

"Köp inte de dyraste."

"Jag tycker inte att du ska köpa byxor i den där färgen."

Tre repliker från tre damer.
Det var herrarnas dag.

Maken köpte sig två par jeans. De han tyckte bäst om. Jag höll hårt i den vita blusen jag inte provat. Glada och nöjda åkte vi hem och konstaterade att vi är väldigt bra på att köpa oss nya kläder.

Diskvatten i Glan och Åsas båt

Det är stora saker i görningen där vi bor. Visserligen mal myndigheternas kvarnar otroligt långsamt men nu ser vi och våra grannar ett ljus borta i fjärran. Det fladdrar än så länge svagt, men vi ser det.

Fram till den dag då vi äntligen fått vårt kommunala avlopp och vatten får Norrköpingsborna nöja sig med att sörpla i sig av vattnet från Glan, den sjö som sedan en tid tillbaka är vattenskyddat, och där vårt disk- och duschvatten än så länge hamnar.

Men tänker jag, vad gör väl det när det finns värre saker att bekymra sig för. Vår miljöminister till exempel. Helt ovetande om vad hennes sambo köpt för bottenfärg i färgaffären är hon med och gladeligen målar deras gemensamma båt. Höll ena handen runt burkens innehållsförteckning medan andra handen jobbade med penseln.
Båten som är ett slags kulturarv där den ligger och ger möjlighet till miljöministerns släkt och vänner att med det giftiga underredet bege sig ut på en seglats i den vackra skärgården.
När de ändå är ute på seglatsen passar det bra att göra sig av med gråvattnet direkt i Östersjön. Men det är väl en piss i havet, så att säga. Östersjön är ändå så förstörd så lite spill från en miljöminister gör varken till eller i från.

Brottet att måla båten med den giftiga bottenfärgen är inte så stort. Det tog åklagaren endast en förmiddag att konstatera detta faktum och lägga ner åtalet där Åsa polisanmälts för miljöbrott.
Dessutom hade hon bett om förlåtelse att hon målat båten med giftig färg.
Fast egentligen hade hon själv inte hållit i penseln. Det var hennes sambo och hans polare som varit penselförare. Hon hade endast bara hjälpt till lite. Så där som man gör i gemensamma projekt där den ena parten har större huvudansvar än den andre.

Man kommer långt genom att skylla på andra men även att be om ursäkt. Ska lägga det på minnet.