Kalle, kaviar och soppa på purjo

  Inviterade sonen och sonsambon på soppa, kokt på purjolök, potatis och kryddor. Mixad till lagom konsistens och så en skvätt grädde eller två för att förhöja den rätta kulinariska touchen
Dock avböjdes inbjudan med förevändning att de skulle fira en 30-åring. Så klart ett födelsedagsfirande av ett sådant slag går före en sopplunch hos mor och far.
  Erbjudandet står kvar. Därmed ligger purjolöken tillsammans med potatisen i kylskåpets låda avsedd för just grönsaker och rotfrukter och ska inmundigas i morgon är det bestämt.

  Minns själv när jag fyllde trettio år. Våra vänner kom utspökade till oigenkännlighet så som det var brukligt på den tiden. I alla fall var det brukligt i vår umgängeskrets. Kanske ett eget hittepå men roligt var det hur som helst.
  Med maken i spetsen hade släkten skramlat ihop till en flaggstång som jag hett och innerligt önskat mig. Flaggstången kom att bli en förbrukningsvara och det flaggades friskt när tillfälle gavs.
  Regler är till för att följas även flaggans tider för halning vilket vi ofta glömde så det hände att fanan vajade för vinden under några extra dagar innan den togs ner. Skedde dock inge repressalier i form av bötesfällningar så antagligen tog ingen någon större notis om att fanan hängde kvar under dygnets mörka timmar.

  Vi sålde gården med flaggstång och allt och plötsligt var det dags att fylla fyrtio. Högst på min önskelistas noteringar stod en flaggstång och proceduren upprepade sig. Denna gång var flaggstången lite högre och därmed aningen dyrare eftersom huset på den nya gården var större än huset på den gamla.

  Återigen sålde vi,  flyttade och jag fick ännu en flaggstång trots att det inte var någon bemärkelsedag. Stången är lika hög som den första jag fick och  när vi flaggar fladdrar den flaggan som tillhörde min allra första flaggstång. Jag hade sparat den som ett nostalgiskt minne och när vi för första gången ånyo hissade den stod jag bredvid och grät en skvätt.
  Sedan den dag jag fyllde trettio år har jag fått vara med om att uppleva inte mindre än tre flaggstångsresningar. Få förunnat.

  Nu står jag framför endast några skälvande veckor inför inträdet in i mitt sextionde år. Någon flaggstång lär jag väl inte få eftersom vi redan har en.
  Känslan är att jag nu nog börjar bli gammal. Lika gammal som Kalles kaviar. Fast ett år yngre. Kalles kaviar lanserades 1954. Många är vi som klämt åt om Carl Ameln.
Samma år som jag föddes hade en miljon kaviartuber tömts och innehållet dekorerats som smörgåspålägg. Åtskilliga klämningar har skett sedan dess.

  Känns rätt gött att bli lite äldre. Gör mig inte så stora bekymmer om mitt leverne längre. Tar dagen som den kommer. Skiter dessutom fullständigt i vad folk tänker, säger och tycker om mig. Tar inga onödiga konflikter så som jag gjorde förr. Då när jag till varje pris skulle ha rätt i och om allt. När jag obarmhärtigt stred för min sak.
  Jag låter heller ingen längre få trampa på mig. Törs säga ifrån till vem det än må vara. Låter andra strida och tycka. Slösa bort sin energi bäst de vill. Jag går min egen väg och tycker det är lugnt och behagligt.
  Det kan unna mig utan att ha dåligt samvete. Vet inte heller hur länge jag får vandra omkring här på jorden.  Bäst att njuta medan tid är.

Bondetåget och en söt prinsessa

 Det droppar från taken idag. Att påstå att det är dagsmeja är aningen överdrivet men faktum är att det börjar närma sig vår i vilket fall som helst. 

 Ännu är vårt lilla hus med tillhörande skrivarstuga inbäddade i vitt och isen ligger under snötäcket på sjön. Några fiskare har jag inte sett till, kanske isen är för svag att beträda även för den modigaste pimplare. Jag tänker i alla fall inte riskera livhanken genom att testa hållbarheten.

 Två feta duvor kom flaxande från skogen och landade tungt på marken under fågelbordet. Småfåglarna flög skräckslagna omkring, satte sig tillrätta på grenarna i den närbelägna tallen och hade överläggning. Beslutet togs att inkräktarna skulle få hålla på bäst de ville, de blev väl mätta vad tiden led och sedan var det fritt fram igen för de ordinarie matgästerna.

  De små fåglarna var upproriska men vågade sig inte på annat än vaga protester. Att protestera mot  orättvisor är annars ett bra sätt att uttrycka sitt missnöje i hopp om förbättring.

  Den 6 februari 1914 gick det stora bondetåget av stapeln under ledning av grosshandlare Frykberg.

Initiativet var taget av hemmansägare Uno Nyberg från gården Långtora och han uppmanade Upplandsbönderna att haka på.

 Över trettiotusen människor tågade mot den kungliga huvudstaden där konungen Gustaf V stod med sin kungastab på en för dagen upphöjd estrad och väntade in skaran.

 Missnöjet låg i att i den historiskt farliga tiden var det säkrast att herr kung lättade på plånboken och halade fram lite kosing så det gagnade både här och flotta.

 Därefter fick kungen ett baner av Sveriges kvinnor och i största samförstånd stämda alla in i "Du gamla, du fria" och avslutade det hela med "Vår Gud är oss en väldig borg".

 Liberaler och socialdemokrater svarade genast med en motreaktion och gick i samlad trupp för att stödja regeringen Staaf som sedermera avgick på grund av konungens ingripande och den efterföljande krisen.

 Så gick det till på den tiden mellan kung och fosterland. 

Idag får lillsessan på nöten för att hon inte ägnar media tillräckligt mycket uppmärksamhet när hon gästar sitt tilldelade landskap. Det blir inga ställda frågor med svar om hennes graviditet fortlöper som den ska och hur maken trivs i den svenska vinterkylan. Hon nöjer sig enkom med att vinka och se glad ut. Vilket tydligen är bevis på bristande kunglig uppfostran. Säger media, inte jag!

 Söt är hon i alla fall, prinsessan. Maken hennes ser däremot  mest sur ut. Han kanske har glömt att trä på sig långkalsongerna under de välpressade byxorna. Kyla om benen kan få vem som helst att se tillbakadragen ut. Men han vänjer sig väl vid klimatet när han bott här ett tag. Om han får uppehållstillstånd vill säga. Det är inte helt säkert...

Städdag och den otrogna pastorn

Varje torsdag morgon, om inte något oförutsett händer, åker maken och jag hem till dottern och städar deras hus. När familjen kommer hem har de skinande rent och tacksamheten över vår insats haglar.
-Va?! säger några. Eller kanske inte säger något rent ut men det märks att tankarna fladdrar hos somliga.
"Städa åt sina barn, skulle jag aldrig göra" ser jag att blickarna talar.
Men varför inte? Vi är friherre och friherrinna nu och förvaltar tiden åt både roliga och nyttiga saker. Som att underlätta för hårt arbetande föräldrar så att de kan ägna sig åt sina småtvillingar och deras storasyster då de är befriade från arbete. Istället för att städa bort fritiden kan de till exempel åka till Glansgruvan och grilla korv med barnen. Det kommer tider då vi behöver barnens hjälp och de får återgälda det vi gör åt dem idag när de behöver det som bäst. Som att bli vi får bli matade med läckra bakverk på äldreboendet, inköp av stödstrumpor och få tånaglarna putsade. Bra exempel tycker jag själv.

Folk bekymrar sig så mycket över andras liv och leverne. Slösar energi på att älta oförrätter som vi inte har något med att göra. Offentligt dessutom. Det finns inga moraliska gränser.
Nu är det pastorn i Livets ord som står i skottgluggen. Han som varit otrogen och flyttat från Sverige för att tumla runt med älskarinnan i främmande land.
Uthängd i media med bild och allt. Journalistens välformulerade text om hela den snaskiga affären. Församlingens 3000 medlemmar är i svår chock. Tror jag det. Vilken snuskgubbe som kärat ner sig i någon annan och lämnar fru och barn i sticket. Går inte att bli annat än chockad! Det är ju inte ens mänskligt.
En manlig församlingsmedlem garanterar att han aldrig någonsin vistas i ett rum med en kvinna utan att ha någon annan med sig som förkläde. Då undrar jag stilla, vad har den manliga församlingsmedlemmen för dolda tankar om det motsatta könet?

Pastorns fru och de gemensamma barnen, vad tycker de om att se make och far avbildad i tidningen under rubriken Pastor i Livets ord var otrogen. Känner de en glädje i att Uppsala och övriga delar av landet nu får veta vilken ynkrygg han är den kristna förkunnaren. För kristna förkunnare ska naturligtvis inte ha rätten att göra fel. De ska föregå med gott exempel. Därför ska de hängas ut till allmän beskådan. Det är inte mer än rätt åt den förtappade pastorn.
Nu kan alla se att här kommer den bedragna frun och de stackars barnen. Många blickar kommer att falla på de trasiga resterna av det som återstår av familjen. Som om det inte räcker med att de blivit grundlurade av den de litat på.

Nej det finns inga moraliska gränser. Inte åt ett enda håll. Och vi fortsätter att slaska i oss av andras olycka. Skaka på våra huvuden. För själva står vi utan skuld. Så länge vi inte blir upptäckta vill säga.

Dotterns kaftan och en smutsig matta

Har kommit till mitten av veckan. Onsdag, lillördag. Kom på att jag faktiskt inte kört på några barnbarn åt något håll på flera dagar nu. Känns lite ovant måste jag tillstå eftersom det nu mer hör till en av mina huvudsakliga sysslor.

Däremot har jag fått förtroendet att köra runt på dotterns kaftan. Visserligen bara in till Norrköping för en uppfriskande tvätt i stadens tvättinrättning för kläder. Eller outfit som klädesplagg kallas så modernt nu för tiden.

Idag var det dags att hämta den prästerliga utstyrseln enligt den rosa lappen jag fick när den lämnades in. Tänkte att det är bäst att göra som det står på lappen eftersom jag hyser stor respekt för damen som tar hand om andras smutsiga byk.
Anledningen till denna respekt uppkom då jag skickade maken till henne med en smutsig matta som legat ute i vårt förråd under en längre tid. Snyggt hoprullad stuvade han in den i sin bil och for mot staden.
Jag gladde mig åt att få en ren och fin matta eftersom det skulle bli en storhelg av något slag och jag ville göra lite extra fint här hemma.
Det dröjde inte länga innan både maken och mattan kom hem i retur. Damen vägrade att ta mot mattan eftersom den var smutsig.
Både maken och jag kände att vi var naiva som trodde att en tvättinrättning var ämnat för just persedlar som är i behov av tvätt.
Maken berättade lite skamset för mig att precis vid mattöverlämningen ramlade det ut råttbajs och hamnade på disken mellan honom och tvätterskan. Varpå hon gav upp ett ramaskri och motade ut maken och den av råttor besudlade mattan.

Nu stod jag alltså framför den omuntra tvättdamen för att hämta dotterns kaftan.
Hon knäppte på strömbrytaren och klädställningen rasslade igång med nytvättade kläder prydligt inplastade och upphängde på ståltrådsgalgar.
Varv efter varv gick ställningen runt utan att kaftanen blev synlig. Tvätterskan studerade då och då siffrorna på den rosa lappen medan en bekymmersrynka började visa sig i pannan, strax ovanför ögonbrynen.

Även jag kände en oro i magtrakten. Kaftaner kastar man inte omkring med hur som helst. Dessa plagg ska behandlas med respekt blev min spontana tanke.
Diskret knäppte jag händerna och stirrade upp mot det vitmålade taket där ångan från strykjärnen låg som en slöja. Bad en bön om att kaftanen skulle dyka upp och om det i den, Gud förbjude, händelse att någon annan fått en kaftan istället för en svart helt vanlig och ordinär kappa så måtte det åtminstone vara en kristen som nu stövlar omkring i den och känner sig fin.

Tvätterskan spände ögonen i mig och jag kände hur jag krympte en smula.
-Hur ser den där koftan egentligen ut och vad har den för färg? frågade hon med den barskhet i rösten som en människa i trängt läge besitter.
-Det är ingen kofta, det är en svart kaftan. Som en lång kappa ungefär, svarade jag. En sån som präster klär sig i vid begravningar, la jag till för säkerhets skull.

Plötsligt som genom ett under trädde dotterns kaftan fram på den snurrande ställningen. Tvätterskan krökte överläppen i ett försök att le och ur hennes ögon kunde jag utläsa:

Det ser du, på det här tvätteriet håller vi ordning på kundernas kläder!

Rattmuff och en varm säng

Kallt när jag i morse klev ut genom ytterdörren och sopade trappan ren från nyfallen snö. Nästan som i Sibirien. Bilen helt översnöad och inte hittade jag den kombinerade isskrapan/bilborsten heller. Antagligen är sonen den skyldige för jag såg att han hade den sist när han var här. Till sin egen bil.

När jag körde in mot staden frös jag om händerna när jag höll i ratten. Funderar om jag skulle ta och köpa mig en rattmuff. Eller kanske får jag en töntstämpel i pannan om jag utrustar bilratten med en mjuk päls? Det kanske finns leopardmönstrade muffar. Kvinnor i min ålder gillar ju leopard har jag sett på stan. Jag får fundera ett tag till innan jag bestämmer mig för en muff.

Hade stämt möte med en man utanför Matteusgården. Klockan 13.00 skulle vi träffas. Jag var där tio minuter före utsatt klockslag. Frös som en hund som gör sina naturliga behov i en kall snödriva. Är glad att jag inte är en hund och måste bajsa i snön.

Jag trampade med fötterna för att hålla värmen. Minuterna segade sig fram. Vantarna låg blöta i min bil eftersom jag inte hittade den förbaskade borsten utan fick frigöra bilen från snö med händerna.
Gick nedför trapporna som ledde till lokalen vi skulle vara under intervjun. Ryckte i dörren bara för att konstatera att den var låst. Ett fläktuttag bredvid dörren blåste ut en illaluktande värmestråle och jag ställde mig under den för att få upp lite kroppslig värme.

Så kom äntligen mannen. Rejäl toppluva och fodrade skinnhandskar. Han låste upp dörren och vi steg in i värmen. Dit där tiggarna går om kvällarna. De som sitter ute på gatorna hela dagarna. Med sina solkiga pappersmuggar och ber: Please, give me some money.

Härbärget i Matteusgården. Där det finns varm soppa och bröd. Kaffe och te. Varma sängar med tjocka täcken och randiga påslakan. EU-medborgarnas hemvist i den kalla vinternatten.

Jag frös inte lika mycket när jag åkte hem. Köpte med två bakelser från Sockerbagaren. Inga semlor utan bakelser. För att fira maken och mig. Varken födelsedag eller bröllopsdag. Bara för att fira oss två. En helt vanlig tisdag.