Eld i kakelugnen och assistancekåren

"Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt.....
....Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt...

Så är vi då hemma igen i Östergötland. Värmland och Värmlandsvisan har vi lämnat kvar "där hemma" och jag känner mig lika tragisk till sinnet varje gång. Vänjer mig aldrig riktigt fullt ut att vara en värmländsk östgöte.

Cenny och Ewa på Kullen. Smörgåstårta på bordet och eld i kakelugnen under gårdagskvällen medan mörkret sänkte sig över nejden. Vi blev ompysslade. Som alltid. Dialekt som behöver tolkas för en småtvilling som antagligen kommer att tala östgötska inom en snar framtid. Dottern och jag förstår det värmländska tungomålet. Vi har båda en bit av våra hjärtan kvar där borta i vår barndoms mylla.

Ändå trivs vi bra här, påstår jag annat så far jag med osanning. Det händer dock att jag drömmer om att jag bor "hemma," vaknar och håller mig kvar i känslan en liten stund. Sen vandrar jag vidare ut i den tid där jag levt i 26 år och är nöjd med det.

Men. Kynnet skiljer en värmlänning mot en östgöte. Frimodigheten. Kanske därför det är en aning svårt att släppa taget helt och hållet. Det är jag som behövt ändra på mig. Inte mycket men lite. Hålla mig en aning avvaktande. Lyssna in innan det är läge att komma riktigt nära. Distansen är viktig.

Idag var det dags att bege sig från Kullen till Forshaga. Vi i vår bil och Ewa i sin lilla röda. Då hände det. Min bil som blott har ett år under motorhuven lade av. På hårt trafikerad väg dessutom. Paniken var nära.
Vi stuvade om en skrikande småtvilling, hennes mamma och ledarhunden. In i den lilla röda med Ewa bakom ratten. De fortsatte till Forshaga. Jag stannade i min bil. Telefonsamtal till Cenny som lugnade och till maken hemma i Östergötland som ordnade. Far och son som är stadiga som berg och lika som bär.

Assistancekåren kom. Bärgaren klappade mig på axeln med händer stora som dasslock, drog upp byxorna i midjan över en mage som liknade en silltunna. Stora mustascher och snaggat huvud.  Han talade bred och vänlig värmländska. Jag kände mig trygg. Han lastade min bil på flaket och puttade upp mig i passagerarsätet. Färden gick mot Karlstad. Nu vet jag allt om jobbet som bilbärgare. Verkar vara ett spännande yrke.

Delar av min familj befann sig i Forshaga och jag i en bilverkstad i Karlstad. Tre grabbar med oljiga overaller bad mig återkomma på måndag. Verkstaden var stängd och de utförde endast lite fix med sina egna bilar. Det är lång hem till Bäckstugevägen. Mycket långt. Det berättade jag. De tittade på mig och rullade in min bil i verkstaden. Frågade om jag tankar diesel på OK. Jag nickade.
-Gör aldrig det! svarade de unisont och bytte det igenkorkade bränslefiltret.

Ewa kom i sin lilla röda till bilverkstaden i Karlstad. Vi stuvade åter om passagerare och ledarhund och körde hemåt. Utanför Örebro fick vi sms från Kullen. Går allt bra? Allt går bra!
Sonen i Skärblacka ringde i närheten av Finspång. Går allt bra? Allt går bra!

Hemma fanns maken. Lika förkyld idag som igår. Han hade köpt rosor till mig. Och ordnat en mugg med kaffelatte.

Värmlandsresan blev ett riktigt äventyr. Nu pustar vi ut hemma i Östergötland och borta i Värmland sprakar elden i kakelugnen i huset på Kullen. För en stund sedan såg jag att hägern flyttat hit och kliver omkring på sina långa och smala ben nere i vassen vid sjön. Det händer saker mest hela tiden.
Och jag har från och med nu slutat tanka diesel på OK.

Rocka sockorna och dansa bastkjol

Så klart att jag rockar sockorna idag! Alla är vi annorlunda och alla har vi rätten till det. Oavsett vad det är som skiljer oss åt.

"Du är inte den andre lik, du är unik!"

När vi väntade vår son sa en i familjen ingift kvinna att hon inte förstod hur vi kunde skaffa fler barn. När vi redan hade ett barn som inte hade ett människovärde. Tänk om det väntade barnet skulle bli likadant!
Ja tänk, svarade jag.
Det värkte i bröstet och klumpade sig i halsen. Inte för att vi  hade ett barn med funktionshinder utan för att människor kan vara så inskränkta. Det gjorde mig illa till mods.

Idag ska jag köra vår dotter till Värmland. En av småtvillingarna och ledarhunden följer också med. Maken får stanna hemma och ta hand om sin förkylning.
Hon ska hålla en föreläsning i morgon. Som handlar om hur det går att leva med ett synhandikapp, vara trebarnsmamma och jobba som präst.
Det är många som bokat in sig på hennes föreläsning. Som tycker det ska bli spännande. Hoppas hon får många frågor. För hon är duktig på att ge svar.

Det går även att vara annorlunda i sitt tänkande och handlande. Falla utanför gängse ramar för att man bara har lust till det helt enkelt. Ibland blir det riktigt bra, i bland mindre bra.

Minnet faller på den gången för över tjugo år sedan då jag gick en kurs i Kristen tro och personlig utveckling som kursen hette. Fullmatad och intressant med nya infallsvinklar både i tron och den personliga utvecklingen som människa med en människas unika egenskaper.

När kursen var slut skulle vi ha en festlig avslutningskväll. Var och en fick fria händer att utföra den vi kunde på scenen. Många var väldigt musikaliskt begåvade med sångröst och fallenhet för att traktera ett instrument. Den som ville kunde även få läsa en vacker dikt eller annat inte nödvändigtvis religiöst stycke ur någon bok. Alternativen var många.
En kvinna och jag kunde varken det ena eller det andra. Hittade heller ingen bra lyrik att smörja åhörarnas öron med utan kom på ett helt eget och något udda koncept.
Vi skulle framföra en form av dans! I bastkjol till och med. Nu hade vi dock inga bastkjolar att tillgå men en kreativ ådra fattades inte så vi tillverkade dessa kjoltyg av vass som vi plockade vid strandkanten. Resårband, nål och tråd och två prassliga kjolar med perfekt passform växte fram.

Iförda bikini och våra kjolar som var fulla med löss klev vi in på scenen. Musiken dånade ur bandspelaren och vi vickade frenetiskt på höfterna och viftade med armarna. Det susade i säven och publiken bestående av kursdeltagare, präster, pedagoger och föreläsare satt hänförda och begapade skådespelet.
Min danspartner var även koreograf och vi hade övat in rörelserna i duschens omklädningsrum. Vi var mycket duktiga enligt egen utsago!

Idag skäms jag en smula när jag tänker tillbaka på mitt enda dansnummer som jag framför till allmän beskådan. Det kanske inte var helt i sin ordning i just det sammanhanget men ett mycket annorlunda inslag vill jag ändå tillstå. Vi vågade vara annorlunda helt enkelt!

I går var jag på sjukhuset med min mamma som opererade sitt öga. Jag gick till cafeterian för att fika medan jag väntade. Då kom en av de präster som var med på den där kursen. Han satte sig vid mitt bord och det blev en trevlig pratstund. Vi har inte setts sedan maken och jag sålde begravningsbyrån och vi inte längre har några förrättningar tillsammans. Men varje gång jag träffat honom undrar jag i mitt inre om han minns när jag dansade bastkjol för honom då vi ägnade oss åt kristen tro och personlig utveckling.

Våga vara annorlunda! Det rockar både fett och sockor!

Ett rop på hjälp och taggiga myndigheter

Jag liksom så många andra tittade på Uppdrag granskning i går kväll. Vi fick följa med in på offentliga toaletter och bevittna hur en sprutnarkoman får sin nödvändiga dos. Först ska sprutan göras ren, med en snabb rörelse stoppas sprutan ner i toalettstolens rostfria skål. Spolar man först så är vattnet till 99 % rent fick vi lära oss.

Vi fick höra hur den magra kvinnan förnedrade sig genom att stjäla. Det var hennes uppehälle. Att sno från andra för att själv överleva. Överlevde gjorde hon ändå inte.
Hennes mamma fick kvittera ut de få ägodelar hon lämnade efter sig. Allt rymdes i en liten plastpåse.

Den cancersjuka kvinnan på det kalla och lortiga toalettgolvet. Hennes pojkvän som gjorde vad han kunde för att trösta och lindra.
"Det kan vara ditt barn era jävlar," skrek kvinnan rakt ut.

Vi fick se den psykiskt sjuka kvinnan som kastades ut från polisstationen. Gråtande låg hon där på magen på den blöta och sörjiga trottoaren. Ingen ville veta av henne. Inte ens psykvården.
Poliser släpade tillbaka henne in i värmen, satte henne i en bil och körde tillbaka henne till psykavdelningen, men vad blev det av henne sedan?

Socialtjänsten dricker sitt kaffe. Bläddrar bland akter och väljer hur de som inte kan leva ska leva.
Varför blir jag inte förvånad? Varför känner jag att socialtjänsten inte är någon myndighet som går att luta sig mot då det blåser starka och kalla vindar?
Jag har sett på nära håll hur socialtjänsten jobbar. Handlar inte om missbruk och hemlöshet utan handhavandet omkring barn. Det är inget bättre jobb de gör i de fallen vill jag starkt betona!
Undrar om de har missbrukare, uteliggare och utsatta barn, barnbarn eller syskonbarn i sina liv?

Jag har som begravningsentreprenör begravt åtskilliga som av olika anledningar hamnat utanför samhällets ramar. Där inga anhöriga finns eller där anhöriga finns men inte vill bli inblandade. Där jag, präst och kantor varit de enda som stått runt kistan. Jag har frågat de som jobbar med ekonomiskt bistånd gällande begravningar och som stått som beställare för begravningen om inte någon därifrån kan komma med på begravningen. Så det i alla fall kan komma någon mer än tjänstgörande personal till begravningen.
Tidspress, alltid denna tidspress. Finns inga resurser som kan täcka upp om någon av kommunens anställda följer en avliden till graven. Det är svaren jag fått. Alltid samma svar.
Jag har alltid tiggt om en dödsannons. Det har räknats och vänt på pengarna.
"Men, har jag vädjat, tänk om det ändå finns någon där ute som känner den här personen. Någon som behöver veta om dödsfallet. Någon vän som vill komma till ett sista avsked.  Bara en liten liten annons, snälla, ingen vers, inga anhöriga som står med. Bara en upplysning att personen inte längre finns kvar."
Jag har alltid fått min vilja igenom med dödsannons från ekonomiskt bistånd gällande begravningar. Jag har aldrig överskridit begravningskostnaderna som kommunen har satt. Rosen har jag alltid betalat själv. Den  kostar 25 kronor om jag vill ha med en grön kvist.
För vid varje sådan begravning har jag lagt en röd ros på kistlocket.
Tänkt att "du har också varit ett litet barn. Har du varit älskad? Har din uppväxt varit så som man vill att ett barns uppväxt ska vara men hamnat på utsidan ändå?"

Det är svårt att ropa på hjälp till taggiga myndigheter. De vill inte se dem. Vi vill inte heller se dem. Uteliggarna och missbrukarna. De stör vår bekväma tillvaro och vår fina stadsbild. Gator och torg ska vara rena från skräp...

Norrsken och Pajala sun beach

Snackisen igår kväll var det fenomenala norrskenet som stora delar av Sverige kunde se. I det sociala flödet strömmade det in rapporter och bilder på himlafenomenet. Inte så konstigt eftersom det inte hör till vanligheterna att vi får se polarsken i dessa breddgrader.

Jag har alltid velat se norrsken. Ända sedan jag var barn och mamma läste högt för mig ur Läsebok för folkskolan. Sagan om Sampo Lappelill. Pojken som bodde i Aimio vid älven Tana.
På sin skinnfäll i pulkan satt gossen Sampo, vars namn betyder lycka, och blev dragen av sin snälla ren allt medan norrskenet böljade på himlavalvet.
Mamma fick stanna upp varje gång vid bilden av pojken, renen och norrskenet. Noggrant studerade jag bilden och tyckte det var rent magiskt.
När jag blir stor ska jag åka till Pajala och titta upp mot himlen, precis som Sampo, tänkte jag.
För i Pajala syns norrskenet som bäst, det hade min mamma förklarat.

Igår väntade jag hela eftermiddagen på att mörkret skulle sänka sig så jag, utan att behöva resa långt upp till norr, äntligen skulle få se det magnefika ljuset.
Vi bylsade på oss tjocka jackor, maken och jag, och gick ner till staketet mot sjön. Stod där i det frusna och skimrande gräset och spanade upp mot himlen.
Där! Vi såg det! Norrskenet!

Jag måste tillstå att jag blev en aning besviken. Det var svagt och inte alls som jag tänkt mig. Men höll god min och sa "Åh vad vackert." Maken höll med. Det var vackert.
"Tänk att äntligen få se norrsken," fortsatte jag. Maken nickade och påstod att han frös. Vi gick in och lade oss för att sova. Jag var fortfarande en smula besviken.

I morse var de sociala flödena ännu mer nedlusat av norrskenet. Folk hade sett det i Norrköping, Kolmården och ute på Vikbolandet.
Det var då jag förstod. Vi hade stått där i nattens kalla mörker och blivit hänförda av ljuset bortifrån Svärtinge som ligger på andra sidan sjön. Det ljus vi kan se varje kväll vid klart väder.

Jag har således fortfarande inte sett något norrsken. Kanske borde jag boka biljett och åka till Pajala trots allt. Vi känner ett par som bor där. Mannen i det hushållet kan blanda en drink som heter Pajala sun beach. Det är en kall öl med en bit falukorv uppspetad på en tandpetare som dekoration.
Han kan få iordningställa en sådan drink åt mig som jag kan smutta på medan jag kollar på det riktiga norrskenet.

Vårpyroman och facebook efter döden

Vi har ett stenparti i vår trädgård. Varje vår beslutar jag mig för att den ska hållas fri från sommarens ogräs. Varje vår tuttar jag på allt torrt ogräs som blivit eftersatt. Tycker det är lika spännande varje gång att repa eld på tändstickan och sätta den mot det torra. Det knastrar till och tar fart. Med räfsan i högsta beredskap står jag färdig att kväva elden om den hittar på att sprida sig åt ett annat håll än jag tänkt mig. Jag blir nervös men kan inte låta bli att tända på. En vårpyroman på den egna tomten är vad jag är.

Och idag har jag eldat. Extra spännande var det eftersom maken åkt till staden för att köpa svart takplåt till uthustaken. Han brukar annars hålla ett öga på mig och elden men idag utförde jag handlingen helt på egen hand. Med lyckat resultat även i år.
Tänkte vidga mina vyer och elda det torra gräset mot grannen men något i mig satte stopp. Kanske lika bra var väl det.

Vatten och eld har jag stor respekt för. Därför simmar jag aldrig på djupt vatten. Inte på grunt heller för den delen eftersom jag inte tycker om att bada i någon sjö. Det är alltid för kallt. Oavsett temperatur.
Både eld och vatten kan döda om det vill sig riktigt illa. Ibland kan jag tycka att det luktar bränt och måste gå och se efter vad det kan vara. Förklaringen brukar vara vår förbränningstoalett Cinderella. Det är en spännande pjäs som vid för flitigt användande kan morra och slå upp lågor mot besökaren. Har vi gäster så kan de vackla ut bleka och skärrade från toalettrummet, obekväma inför den nya bekantskapen. Men nu har alla papper från myndigheterna kommit så Cinderella ska få semester och bli ersatt av en vattenklosett.Inte lika exotiskt men mycket mer praktiskt.

På tal om döden. Ett känsligt ämne som vi inte så gärna vill orda om. Inte sin egen död i alla fall.
Idag har jag läst en krönika skriven av min vän Kerstin. Vi är vänner rent fysiskt men även på Facebook. Hon har en tanke om att vilja vara kvar på Facebook även efter sin död. Att människor kan gå in på sidan och läsa tankar och se på bilder. Skriva några ord och lägga ut en egen bild.

Det finns sådana sidor. Jag tänker på John. Pojken som ofta var hemma hos oss när han var liten. Lekte med våra barn. Livet som hastigt tog slut precis när han var mitt uppe i det. Ibland går jag in på Johns sida. Ser hur hans mamma, pappa och syskon skriver om sin längtan efter honom. Berättar saker eller bara sätter dit ett hjärta. Kamrater som gratulerar på födelsedagen, bilder på John som liten och som stor.
Det är vackert och mycket sorgligt. Väcker tankar och känslor. Minnen blandat med glädje över att han funnits.

Jag har aldrig själv tänk på att låta mina sociala nätverk vara kvar efter min död. Måste nog fundera ett varv till innan jag bestämmer mig. Eller så låter jag andra bestämma den dag det blir aktuellt.
Tror det blir bäst så.