Småkryp och litterärt skapande

En citronfjäril fladdrade förbi när jag gick på grusgången. Den sökte sig till rabatten med de gula och blå krokusarna. I flera av blommorna var det redan upptaget, nyvakna bin som kravlat sig ut ur sina kupor och startat sitt långa arbetspass som sträcker sig från vår till höst, surrade trivsamt bland kronbladen.

Naturen har vaknat till liv. Jag undrar om vi även i år får hyresgäster i vår insektsholk som maken fick i present av mig för ett par år sedan. Just nu gapar de små hålen tomma men det brukar komma dit olika sorters insekter som använder holken till äggkläckningsstation. Mycket trevligt och underhållande.
Värre är det med fladdermusholken. Den förblir obebodd, de små läderlapparna föredrar uthusen så det var en helt onödig investering i den där holken. Även om den är sanslöst snygg med sina tinnar och torn.

Dessvärre har nu fästingarna hittat fram ur sina gömslen. Otrevliga småkryp som inte på något vis är vackra att titta på eller angenäma att umgås med. Till skillnad mot skalbaggar som kan skifta i glänsande färger.

Idag har jag varit till Finspång och förhört en vaccinationssköterska om de ohyggliga sviterna en fästing kan orsaka.
Det enda raka är att vaccinera sig mot den fruktade TBE:n, ansåg sköterskan och viftade med den stora sprutan. Jag drog ner tröjärmarna och höll dem i ett fast grepp med händerna. I den händelse att hon skulle slita och hugga in den vassa spetsen i min överarmsmuskel.
Min väninna Ariann, som är sjuksköterska, skulle ha sett på mig med milda ögon om hon hade varit närvarande och försäkra att det inte alls gör ont med en fästingspruta, men jag tror inte på henne. Alla sprutor gör ont! Och alla sjuksköterskor vill sticka med vaccin fulltankade nålar i människors kroppar. Det är det de är utbildade till och de vill gärna praktisera sin utbildning fullt ut så jag håller mig på betryggande avstånd.

Alla barn som vaccinerar sig får en fästingtatuering, fortsatte sköterskan lite lockande.
Nu är jag inget barn dock en mormor/farmor informerade jag och plötsligt fick jag fem stycken tatueringar. Hon såg att jag plutade med underläppen och plockade raskt fram ytterligare en tatuering. Nu har jag en egen så nu kan barnbarnen och jag starta en tatueringsstudio.

På tal om att starta eget. Jag har plötsligt blivit egenföretagare igen. I litterärt skapande. Det är makens påhitt och jag är aldrig sen att haka på något nytt.
Förutom mina frilansjobb åt tidningen ska jag komma på något mer där jag kan fläta ihop ord till meningar. En tanke är att skriva bröllopstal. Fick mitt första uppdrag i somras trots att jag då inte startat firman eller ens hade en tanke på att göra det. Grannen behövde hjälp med sitt tal då hans dotter skulle till att gifta sig. Jag skrev och han läste. Bruden grät och gästerna grät och brudens far kände sig nöjd trots att rösten stundom stockade sig när han läste talet som jag skrivit.
Det är ungefär som att skriva ett minnestal till en begravning. Vilket jag gjort åtskilliga gången då jag varit officiant vid borgerliga begravningar. Kommer näsdukarna fram då kan jag vara säker på att det är ett bra tal jag plitat ihop.
Men nu byter jag ut sorgetårar mot glädjetårar och det känns lite mer upplyftande måste jag faktiskt tillstå.

Gäller bara jag marknadsför min idé. Och att kärleken blommar så det blir några giftemål. Annars får jag väl hitta på något annat att skriva om. Mina memoarer kanske, det är populärt har jag hört.

Aj lav jo och tranor vid vägen

Småtvillingarnas storasyster var med mig och körde stortvillingarna, hennes kusiner, till dagis i morse. Tre bilbarnstolar i baksätet. Två bakåtvända och en framåtvänd.

Jag satt vid ratten och lyssnade på deras konversation. Fyraåringen lärde sina ett år yngre kusiner allt om livets stora gåta. Det där som handlar om kärlek. För att göra det hela ytterligare komplicerat tog flickungen det hela på engelska.

"Aj lav jo" betyder "jag älskar dig." Stortvillingarna härmade sin språklärare. Övade tills de fick med beröm godkänt.
Nivå två:
"Aj lav jo bäjby" betyder "jag älskar dig mycket mer." Även den meningen klarade småkusinerna efter det att vi passerat halva Kungsgatan.

Det största barnet i sällskapet hann också med att lära ut den käcka sången om snippan och snoppen. Den sång som med viss tvekan inte blev barnförbjuden för de som är under 18-årsstrecket. Vilket var bra med tanke på att de som fyllt 18 år inte så ofta tittar på barnprogram typ Bolibompa där just den sången förekommer på bästa barnkanalsändningstid.
Gossebarnet memorerade sången och när vi klev in i dagisets trapphus ekade det av den ljusa barnarösten om snoppen som dinglade i full galopp, snipperisnopp.
En ny slagdänga hädanefter på dagiset kanhända.

Småtvillingarnas storasyster har övernattat hos oss men nu jag har lämnat samtliga barn, förutom småtvillingarna vars far själv hämtade dem på dagis, där de hör hemma. Näst sista dagen för mig som dagistransportör. Nu återstår endast morgondagens lämning och hämtning. En vecka har snart gått i rasande tempo.
Har även hunnit med kvällsbestyren under gårdagen av småtvillingarna när deras storasyster blev körd till ridskolan av sin pappa.
Jag vill påstå att jag känner mig en aningen mör, både i kropp och sinne. Det blir liksom ingen ro att så intensivt umgås med barn.
Det är tydligen endast dagisfröknarna som står pall. De måste vara av en särskild härkomst som klarar av detta ansvarsfulla arbete. Dag ut och dag in. Timme efter timme med början redan vid 06.00.  Jag är full av beundran!

Vi såg tranor när vi for hemåt. Jag fick köra sakta så barnen fick möjlighet att se dessa ståtliga fjäderfän. Storkusinen var med även på hämtningen av småkusinernas avslutande dag på dagiset och det var hon som först fick syn på tranorna. Ledarhunden som också varit vår nattgäst satte sig upp och spanade in de långbenta fåglarna. Gäspade stort och lade sig sedan tillrätta utan att bry sig om varken det ena eller det andra. Han längtade nog endast efter sin matte, som varit på någon prästerlig tvådagarskurs, och sin matskål.

Småtvillingarnas storasyster och jag har tillverkat lerfigurer som härdats i ugn. Läst sagor och målat i målarbok. Hela långa dagen. I morgon kväll kommer hon tillbaka. Vi ska ha myskväll vilket vi alltid har när hon är vår nattliga gäst. Men det blir en kväll där vi går till sängs tidigt bara för att kliva upp innan morgonen gryr och beger oss ut på äventyr. Bara hon och jag. Maken hostar fortfarande vilt och brutalt men har idag lyckats med konststycket att fånga upp en läkare som var villig att lyssna och knacka på hans lungor. Penicillin och sedan ska väl det här hostandet förhoppningsvis vara ett avslutat kapitel. Han får dock stanna hemma från äventyret och istället ägna sig åt sitt penicillin.

Nu har lugnet lägrat sig över vår lilla stuga. Kvällste står på menyn och kanske lite televisionstittande om det finns något som faller oss i smaken. I morgon är en ny dag och dagistransporten gör sin sista utryckning för den här gången.

Jag tror att det inte är någon överdrift att påstå att vi är behövda men även mycket älskade, morfar/farfar och jag. Det känns i alla fall som så...

Vaniljglass och ett ofött barn

Var med stortvillingflickan till rehab på Vrinnevisjukhuset igår. Det var dags att kliva ner i den varma bassängen för veckans benträning och jag hade hedersuppdraget att vara den mänskliga simdynan.

Som vanligt var vi tidigt ute. Så pass tidigt att det fanns möjlighet för ett kafébesök. Vaniljglass och jordgubbssaft. På en helt vanlig tisdag. Det är en farmors privilegium att gå på kafé med sitt barnbarn.

Stortvillingarna ska få ett syskon. Småtvillingarna och deras storasyster får en ny liten kusin och vi ytterligare ett barnbarn när sommaren övergår till höst. Två dagar efter stortvillingarnas födelsedag är det beräknat att bebisen anländer men det kan lika gärna ske på deras födelsedag. Då blir det trippeltårta.

Vi fick se ultraljudsbilderna under gårdagseftermiddagen. En liten varelse med mycket mänskliga drag. Vilande på rygg med händerna på magen. Barnet såg nöjd och belåten ut och det säger jag inget om. Skyddad  från världen i sin vattenfyllda kokong med mammans hjärtslags rytmiska dunkande som en förstärkning av tryggheten.
Vi gläds med föräldrarna. En ny liten familjemedlem. Ett nytt barnbarn som vi ska lära känna och älska. En människa vi ännu inte vet något om. Det är magiskt och märkligt.

Oron gnager lite inom mig även om jag försöker skjuta tankarna åt annat håll. Oron över den värld vi lever i. En värld där allt fler unga mår dåligt. En värld där vi dagligen får läsa, se och lyssna om våld och brutalitet. Både här och långt borta.
De gamlas situation, skolbarn som pressas inför sin framtid, fattigdom och arbetslöshet. Unga som inte har möjlighet att flytta hemifrån. Bostadsbrist och pengabrist.

Stortvillingflickan med glass på hakan tittade på mig. Skrattade och slickade av handen som höll i skeden. Drack av sin saft och smakade på min. Jordgubbssaft och apelsinsaft. Vaniljglass till henne och kaka med grön glasyr till mig.
Mitt hjärta blev varmt. Mitt hjärta som håller på att öppna upp en ny kammare där en till liten individ som ska kalla mig farmor ska få sitt bo.
Flickans bekymmer för dagen var att jag hade hennes farfars ryggsäck på ryggen. Hon undrade hur han skulle klara sin vardag utan sin ryggsäck. Undrade om jag fått lov att ta den från honom för att bära omkring på våra badkläder.

Jag avundades barnet. Avundades att bekymret endast låg i farfars ryggsäck. Den var dock lätt att bära. Två handdukar, en badblöja och min svarta baddräkt. Ryggsäckar kan vara tyngre än så att bära.

Ultraljudsbilden på vårt nya barnbarn ger en förhoppning om förändring. Att de som föds och växer upp kommer att vara rädda om vår värld och alla som bor på den. Att det är de som ska vara reparatörer och rädda det som räddas kan. Laga det som deras föregående generation trasat sönder. Om det ens är möjligt...

Hårdbevakning och ett gult hus

Det finns alltid de som har till sin livsuppgift att lägga sig i. Är egentligen inte så noga vad saken gäller, bara det får läggas ett veto, det latinska ordet för "Jag förbjuder."

Myndigheter är pigga på att slita på detta veto. Speciellt de kommunala myndigheterna. Bor man inom stadsplanerat område får husägare inte göra som det behagar. Med viss förståelse, det kan sluta precis hur som helst om befolkningen i kommunen får härja fritt med hammare och såg.
Detta gäller även om ett fönster eller ytterdörr ska flyttas ett par decimeter samt om några frusna krakar beslutar sig för att installera en kamin. Då behövs byggnadslov.

Så är ock reglerna om huset ska målas om. Det har en villaägare i Skänninge fått erfara. Han har pimpat upp sitt hus som lyser likt en soluppgång där det ligger strax intill Sankta Ingrids kloster.
Det hela kunde ha vilat i frid och fröjd om inte en anställd från Östergötlands museum haft vägarna förbi. Med klara ögon och granskande blick väcktes dennes intresse för kulören och den nitiske museeanställde  gick hem till sin kammare och författade ett brev till till kommunen.

Får man verkligen måla ett hus som en soluppgång och finns det bygglov? Kanske den viktigaste frågan av alla frågor. Bygglovsfrågan.

Verkligen inte! Inget bygglov och ett högst opassande färgval. Dessutom ligger huset i ett område från 1200-talet med ett högt riksintresse för det gamla.
Under hot om vite uppmanades den estetiskt sinnade husägaren att omedelbart återställa sitt hus i
ursprungligt färgmässigt skick. Men innan dess måste kommunpolitikerna komma och beskåda det gula huset med skiftningar som för tankarna till den av mig tidigare nämnda soluppgången.

Politikerna kom och hade tjänstemän från byggnadskontoret och en från länsmuseet utsänd byggnadsantikvarie i släptåg. Samt SVT:s Östnytt. Nu skulle alla få se på tv vad mannen i det gula huset ställt till med för oreda.

När samtliga återgått till sitt efter dagens inspektionsrunda gnuggades geniknölarna röda och ömma.
Klubban slog hårt i den gula träfasaden. Huset ska målas om annars blir det böter. 22 000 kronor blir straffet om huset inte målas i den kulör det alltid haft.

Vilken färg hade huset som ursprungsfärg? undrar kanske någon. GULT blir svaret. Ljusgult för att vara mer exakt.

Hoppas att den nitiske personen från Östergötlands museum känner sig nöjd och belåten med det han uträttat genom att skriva ett litet brev till kommunen.
Bra jobbat! får vi utbrista i en kolorerad kör.

Boogie Nights och prickig klänning

Malmöflickan och Kolmårdsbonden. Paret som blev kära i varandra och ställde till med bröllop.
Att våga ta steget och lämna allt det gamla, invanda och storstadslivet för att med pick och pack bosätta sig i Kolmårdsskogen är beundransvärt på många sätt.  Kärleken övervinner dock alla hinder och kärleken blomstrar. Lille Alfred i sin barnvagn är beviset därom.

Men vad gör då storstadsflickan när hon bosätter sig på bonnvischan? Jo släpar hem en manskapsbod, fattar penseln och målar om den till rosa. Innanför allt det där rosa döljer sig ett eldorado för den som gillar rockabillykläder, skor och prylar.

Ägarinnan står med nyckeln i beredskap och släpper in mig i härligheten. Klänningar på rad och jag ville ha dem alla. Plus en mintgrön amerikanare. Det fanns dock inte till salu så den fick jag endast fantisera om.

Jag rev och slet i plaggen. Glömde bort kameraväskan och mitt egentliga ärende.
Den svarta med vita prickar och röda rosor. Den skulle bli min!
Så kom jag till sans och besinning. Jag har inte de rätta formerna för en dylik kreation.
-Jo former har du, sa maken tröstande när jag var hemkommen. Men kanske inte riktigt de formerna till just den klänningen, fortsatte han och jag kan bara hålla med.

Hon hade även solglasögon till försäljning. Försiktigt petade jag loss några från stället och satte ett par med röda bågar på näsan.
Fantastiskt! Utan att tveka halade jag fram pengarna.
I min bil finns ett specialfack för solglasögon och där ligger de nu, solglasögonen á la 1950-talet.
Alltid något när jag nu inte kunde ha den där klänningen.

De högklackade ägnade jag inte något intresse. Jag går uteslutande i skor med platt sula utan minsta antydan till klack. Har fått för mig att jag skulle få en slags skatliknande gång om jag skulle stoppa fötterna i sådana skodon. Inbillar mig att det krävs en viss gångträning för att på ett snyggt sätt klara av att manövrera fötterna i höga klackar och dessutom hålla ryggen rak utan att tappa balans och fotfäste.

Affärerna blomstrar för flickan som fann sin bonde i Kolmårdsskogen. Nu är Kolmårdsdamerna inte den största kundkretsen men damer från andra delar av landet med sinne för rockabilly  hittar dit. Medan de står bakom provhyttens draperiet och kollar passformen både bak och fram ägnar sig deras män åt det mekaniska som finns på gården. Pratar med bonden om traktorer och raggarbilar.

Nu skiner solen. Kanske skulle jag ta mig en biltur. Inte i en mintgrön amerikanare utan i min egen. Ta på mig de nya solglasögonen så jag inte blir bländad.
Outfit för dagen: Stickad tröja, jeans och Converse på fötterna.
Den svarta känningen med vita prickar och röda rosor hänger troligtvis kvar på den huvudlösa skyltdockan. Undrar just vem som kommer att köpa den?