Flygande damer och färgglada ägg

Skärtorsdag. Den dag, enligt evangelisterna, som Jesus tvagade lärjungarnas fötter. Tyckte de nog var skönt om de tyckte lika som jag tycker. Att gå till fotvården är en lisa för skälen. Nu var Jesus ingen fotvårdsspecialist av det slaget vi tänker på utan han gjorde det av ren och skär(torsdags) kärlek till sina lärjungar då han visste att det som komma skall var nära förestående.

Tyvärr händer det alldeles för sällan att jag gör det, går till fotvården. Vet inte heller vart jag ska gå för den jag gick till för 15 år sedan har slutat. Kanske av ålderdomsskäl, vad vet jag. Borta är hon i alla fall så nu får jag fila hälarna med pimpsten själv om det ska bli något av det hela.

Några flygande damer har jag heller inte sett till. Varken stora eller små som tigger av mitt påskgodis. Kommer de har de inget för det, jag har själv glufsat i mig det jag köpte i vår lokala matvaruaffär för ett par timmar sedan. Så det blir till att införskaffa nytt om vi ska snaska i påsk.
Såg förresten att vårt hembageri ställt i ordning en parkering för kvastar när vi var där och fikade igår. Kan tänka mig att hembageriet är en viloplats för kärringarna på kvastar och där kan de stanna för vår bagerska är en fena på att röra ihop läckra bakverk.

Så var det det där med påskägg till barnbarnen. Nu är som sagt allt godis slut så jag får hitta på något annat. Och som den finurliga mormor/farmor som jag är så har jag köpt fröpåsar som jag ska lägga i de färgglada äggen av hård papp.
Krasse och solrosfrön. Det tror jag blir uppskattat. De är mycket trädgårdsintresserade våra barnbarn.
Speciellt uppvisade småtvillingarna talang i att skörda under förra årets odlingsperiod. Det de dock inte visste var att grönsaker, tomater och bär måste mogna först innan det är dags för skörd. Jag kunde höra små frustrerande jämmerläten från föräldrarna när det minskade i trädgårdsland och på bärbuskar. Småtvillingarnas storasyster är mer av den förnuftiga sorten så hon gick mest omkring och blev hänförd över allt som växte upp från till synes ingenting.
Stortvillingarna är även de hängivna trädgårdsmästare för de kan köra både motorsåg och gräsklippare samt utföra vattning med liten vattenkanna.
Så det här med blomsterfrön i påskäggen tror jag blir en succé och påskens höjdpunkt.

Lite allvar samt påskens egentliga mening blir det också för vår del. Lite kyrkbesök för det andliga och styrelsemöte om områdets blivande avloppsfråga som verkar vara löst från myndigheternas håll ska vi hinna med mellan varven av gravad lax, ägg, Janssons och sillbitar.

Förmiddagen har gått i ett rasande tempo som mitt liv gör mest hela tiden nu för tiden. Eftermiddagen har jag unnat mig rast och vila i soffan, det kändes ovant för det händer allt för sällan. I en pensionärs kalender räcker dagarna inte till. Är det inte det ena så är det något annat.

Sisådäringa sa kärringa, nu är det i alla fall påsk och den innehåller allt från det gudomliga till det mer mänskliga. En riktigt trevlig helg enligt mitt tyckande. Påskliljor har jag också inhandlat och de lyser så gult och fint på köksbordet.
Allt kan börja, jag är redo!

Amanda och kärleken

Idag har jag träffat Amanda och hennes tre hästar. Amanda är ryttarinnan som blev med häst redan då hon föddes. Hennes intresse för dessa högbenta djur har aldrig svalnat och det syntes att hon älskade sina hästar och att kärleken var besvarad.

Amanda rider sina hästar för att klättra uppåt på karriärstegen inom ridsporten. Hårt arbete ligger bakom och det är hon som måste göra jobbet. Det finns inga genvägar. Varje dag oavsett väder och sinnelag måste hon till stallet, bara det beundransvärt och ett tydligt tecken på det brinnande intresset.

Med i stallet fanns även Amandas morfar. Lite tyst och tillbakadragen stod han och smuttade på sitt kaffe. Lyssnade på oss när jag ställde frågor och Amanda svarade. Så såg jag blickarna de gav varandra, Amanda och hennes morfar. Såg deras samhörighet och hur han växte en aning över stoltheten till sitt barnbarn.
-Morfar finns alltid med, berättade Amanda. Det är han som kör hästtransporten när jag ska till tävlingar. Oavsett om det är till Åby, Göteborg eller Italien. Han finns alltid med, min morfar.

Jag blev varm i hela kroppen. Vilken förmån och trygghet att ha en sådan morfar!
När jag åkte hem satt jag i bilen och tänkte på Amanda, hästarna och morfar. Deras vänskap och delade intresse för det Amanda sysslar med. Vilken glädje det ger dem i livet. Att de verkligen tar vara på varandra och den tid de har tillsammans. Amanda kommer alltid att kunna se tillbaka på sin morfar och minnas honom som en ständigt närvarande morfar.

Jag tror att mor/farföräldrar är viktiga i ett barns liv. Oavsett ålder. Men många gånger är det ingen självklarhet. För hur många kärnfamiljer finns det idag? Skilsmässor delar inte bara på föräldrarna och deras barn. De delar många gånger även på barnbarn och mor/farföräldrar. Födelsedagskalas, skolavslutningar och storhelger blir konstlade tillställningar med partibildningar. Och mitt i allt står de som är barn till separerade föräldrar och deras föräldrar. Förvirrade över de vuxnas beteende. Växer upp där en mor/farförälder kanske inte finns med som en naturlig del av livet.
Ett barn ska ha rätten till sina mor - och farföräldrar. Men det är ingen lagstadgad rättighet. Det är endast vårdnadshavarna som bestämmer och har makten.

Ibland blir det bara så fel. För jag vet att det finns barn där ute i samhället som vet att de har en morfar och mormor eller farmor och farfar. Det vet bara inte vilka de är. Och jag vet att det kan vara svårt att ta det där första steget till kontakt även om en innerlig önskan finns. Rädslan över att bli avvisad är lika stark hos både den gamla och den unga generationen.

Skumägg och otvättade fönster

Stilla veckan. Eller passionsveckan, dymmelveckan och tysta veckan. Det går att välja efter behag. Sista veckan i fastetid är det hur som helst och jag har varken fastat eller tänker vara tyst resterande dagar av veckan.

Tror det skulle vara svårt för mig att fasta. Kvittar lika vad fastan innehåller. All slags avhållsamhet av det jag tycker om är inte min melodi. Jag glupar i mig av vad det må vara. Skumägg till exempel. En hel påse förärade maken mig när han kom hem från vår lokala matvaruaffär. Han vet att jag gillar dessa söta små färgade ägg. Jag äter och struntar i innehållsförteckningen som med stor sannolikhet har en hel radda med E benämningar. Det är bara att tugga, svälja och njuta av sötman. Det går så länge det går. Trevligt har jag i alla fall haft medan jag åt.

Större bekymmer är våra fönster efter vinterns härjningar. Trots att det tar ungefär lika lång tid för mig att tvätta fönstren som det tar för maken att iordningställa frukosten så drar jag mig för detta moment. Tycker det är urtrist att tvätta fönsterglas.

Igår var jag och besökte en herrgård i tjänstens vägnar. Jag försökte räkna de spröjsade fönstren men gav upp efter tre raddor av tittgluggar.
15000 kronor tar fönsterputsaren efter avslutat värv! 15000 kronor, jodå det kostar det om vi inte vill putsa själva, upplyste mig herrgårdsinnehavaren.
Milde himmel, tänkte jag tyst för mig själv och förstod att jag inte borde knorra över våra fönster som samtliga putsas på sisådär tjugo minuter.  På båda sidor dessutom.

För två år sedan köpte jag en fönsterputsaraparat. Reklamen höjde den till skyarna och de som köpt den för 500 kronor lovade att pengarna inte var kastade i sjön. Varpå jag genast for in till staden och köpte en fönsterputsare av märket Kärcher.
Fylld av förväntningar gav jag mig i kast och såg framför mig redan i starten ett strålande resultat.
Rena rama skräpet enligt min åsikt när jag och apparaten arbetet klart. Lika dålig som den där äggkokaren jag en gång i tiden skaffade till vårt hushåll.
Svärsonen har gått ett steg längre och köpt en fönsterputsarrobot. Antagligen med inbyggd sugmotor. Har själv aldrig sett den i aktion men enligt utsago är det en fantastisk manick. Förstår att det faller svärsonen helt i smaken för han funderar ofta i termer gällande tekniska prylar. Helst datoriserade sådana.

I morgon är det 1 april. Då ska vi skämta med varandra. Det hör till och ingen går säker för dessa verbala practical jokes.
Granndamerna och jag ska ha vår avslutning på bokcirkeln där vi pratar lite böcker men mycket annat samt äter gott. Dessa sammankomster har förgyllt de mörka kvällarna.
Men nu är våren här.
Blåsipporna blommar men än är det vinter kvar säger mor,
så än får vi gå med både strumpor och skor.
Fast det är bara skitsnack. Våren är här trots att det fortfarande är lite kallt. Vintern är slut, säger jag bestämt! Dessutom har vi övergått till sommartid. När Anna Maria Roos skrev om blåsippan som ute i backarna står behövde ingen vrida fram klockan så det är inte att begära att hon ansåg att vintern inte ännu var slut och sommartiden tagit över fast det bara var vår.
Nu är det andra tider och vi tvingas anpassa oss efter en framdragen timma tills dessa att vi drar timman tillbaka till normaltid igen.

Fly eller stanna

Tänkte lite på min svärfar. Död och begraven sedan flera år tillbaka. Han var nog den mest okomplicerade människa jag någon sin träffat. Rätt filosofiskt lagd och duktig på att skriva. Det var för övrigt han som puttade på mig så jag hamnade vid hans sida som frilansande skribent. Är honom mycket tacksam över det.

Svärfar Nils föddes 1909. Som ung var hans högsta önskan att läsa till präst. Rent vansinne, ansåg hans far så med studierna blev det inget av. Nils blev bonde istället. Efter bondelivet sadlade han om helt och hållet och ägnade sina dagar åt att vara mentalskötare på Salberga mentalsjukhus. En fruktansvärd benämning på en svår sjukdom men det var så det hette en gång i tiden. Mentalsjuka hamnade på mentalsjukhus och togs hand om en mentalskötare.

Nils var inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Ibland på ett klokt och bra sätt men det kunde även hända att han trampande snett och hamnade i klaveret med sina ordval. Vi som kände honom visste att han aldrig menade att såra eller göra någon illa. Det bara blev så och då blev han missmodig över sitt övertramp.

Vi jobbade ofta ihop när han hjälpte till i vårt lantbruk. Satt vid dikesrenen och drack kaffe. Räknade tofsviporna som flockades efter harven och plockade i sig mask. Följde tranornas vingslag och talade om livet i största allmänhet.
Nils och jag slogs om vem som skulle köra harven. Förloraren fick sitta och med sur min dra välten medan maken min skakade bistert på huvudet åt våra sammandrabbningar.

Jag var mycket fäst vid min svärfar. Vi gillade varandra från första stund. Var på samma vågplan i tyckande och tänkande. Det var även jag som satt bredvid hans säng och vinkade hej då när han klev över gränsen dit han var tvungen att bege sig alldeles ensam. Jag tror han kände sig trygg i den stunden.

Det där med att säga min åsikt och speciellt säga ifrån har aldrig riktigt varit min grej. Jag har gjort det ofta och precis som ibland för min svärfar har det aldrig hamnat i god jord. Att argumentera har inte varit min starkaste sida. Räknats som en konfliktstartare och bråkstake. Mitt heta temperament har inte hjälp mig på traven utan snarare tvärt om. Oresonlig och självisk har varit min stämpel i pannan. Vilket jag när elden lagt sig varit mycket väl medveten om.
Fram till nu. Det mesta rinner av mig och jag finner ingen anledning till att mästra och kasta ord. Vår dotter påpekade faktiskt detta för inte så länge sedan. Att jag blivit så lugn och behärskad.
Fast ibland blir jag trött i kropp och själ och då händer det att jag far iväg med känslor och tankar och kastar ur mig något jag sedan får ångra. Kan hända ett mänskligt beteende.

Nu har jag dock konfronterat någon och visste redan innan vad konsekvenserna skulle bli av detta. Svaret lät inte vänta på sig men jag tog det hela med ro och besinning. Vi växer alla upp och förstår att livet är dyrbart. Att allt inte behöver handla om fina hus, dyra bilar, oxfilé och rött vin. Att även de som är snygga, sexiga och smarta en dag får hänga av sig sin skrynkliga kroppskostymering.
Men innan dess bör vi hinna med att fråga:
"Hej, hur mår du?"
Inte bara en gång, det räcker inte, utan ofta...
Tyvärr glömmer vi det när vi är mitt uppe i det liv som vi tror aldrig kommer att ta slut.

En låst dörr och föräldraansvar

"Öppna dörren för Guds skull!"
"Öppna den jävla dörren!"

Svarta lådans inspelningar är analyserade och den flygrädde är nu mer flygrädd. Jag relaterar till min bloggkompis som igår släppte sina funderingar kring sin egen flygrädsla. Jag hade väntat på inlägget och det lät sig inte dröja.
Han vill åka till sommarstugan i sommar och ligga i hängmattan istället för att bege sig luftvägen till främmande land.
Det är farligt att ta sig till sommarstugan, dessutom kan du ramla ur hängmattan och bryta nacken, försökte jag.
Det visste han med huvudet men magen talade högre än skallen.

Så klart vill vi och omvärlden med oss veta vad som egentligen hände inne och utanför cockpit.
Men måste vi som är utomstående få reda på allt? På vilket sätt gagnar det oss mer än att vi som inte är rädda för att flyga ändå får en olustkänsla. Det går inte att hoppa av i farten eller be piloten stanna om något verkar galet. Vi måste helt enkelt lita på den som ska ta oss i snabb fart och högt över marken från en punkt till en annan.

Så funderar jag över föräldrar, eventuella syskon, släkt och vänner till"mördarpiloten" som han nu kallas. Hur ska de ta sig vidare genom detta?!
Media skriver varje dag något nytt om piloten. Uppgifter som grävts fram, lösmynta personer som välvilligt delar med sig av hans privatliv, sjukdomsbild, galsögonbehov och kärleksliv. Och vi slafsar girigt i oss.
Borgmästaren i Prads-Haute-Bléone har talat med pilotens pappa. En far som fått sitt liv slaget sönder och samman. Precis som anhöriga till de som ligger utspridda i alperna tillsammans med piloten och hans kollegor.
Pappans liv kommer säkerligen att dissekeras. Var han en god far eller en förälder som förstört sin sons psyke genom fel och orättvis uppfostran? Eller var han en far som gjort så gott han kunnat i föräldraskapet, precis som alla andra föräldrar gör...

Som förälder kan man aldrig ta ansvar för sina vuxna barns handlande. De vuxna barnen gör sina egna livsval och får själva stå för konsekvenserna. Däremot kan vi som föräldrar och medmänniskor ge råd om råd efterfrågas. Ibland är det dock lätt att glömma bort att föräldraansvaret upphört och ersatts av barnens eget ansvar när de är vuxna, ska stå på egna ben och fatta egna beslut.

Det finns heller inga garantier att öppen dörr mellan barn och föräldrar, syskon och släktingar sakta stängs för att till sist smälla igen och låsas från båda håll.  En dörr som kan vara oerhört svår att låsa upp. Till sådana dörrar finns det ytterst sällan några reservnycklar. Vid sådana tillfällen skulle det vara bra om det fanns en "svarta låda" där allt inspelat kunde spelas upp för båda parter.

Piloten som tog sina kollegor och passagerare med sig in i döden drog även ner de som älskade honom i ett mörkt helvete och det är tveksamt om de någonsin kommer att ta sig därifrån.
Men kommer de att att sluta älska honom på grund av utomståendes hat över den oförlåtliga handling han utfört?
Jag tror faktiskt inte att pilotens föräldrar kommer att sluta älska sin pojke även om den övriga världen för alltid kommer att hata och avsky honom. Varje normalt funtad föräldrar älskar sina barn oavsett vad de gjort av och med sina och andra människors liv.  Vi andra ser personen i fråga som onormalt funtad och inte någons barn. För det glömmer vi bort. Att det finns närstående på båda sidor om det som är en avskyvärd handling.
Jag vet för jag har vid ett flertal tillfällen varit i kontakt med föräldrar vars barn tagit en annan människas liv. Sorgen och vreden har funnits över handlingen men kärleken till sitt eget kött och blod hållit sig stark. Mycket stark.