Svanar som kelar och hönor som värper utan fjädrar

Det är full fart ute på sjön. Sothönsen skränar, måsarna seglar och svanarna kelar med varandra. Några doppingar har jag inte sett ännu däremot en sädesärla som satt och speglade sig i vår trädgårdsdamm. Koltrasten sjunger och jag väntar på att även bofinken ska öppna näbben. Det kanske den redan gjort men att mina öron inte uppfattat sången.

Det är trevligt med levande varelser i vår fria natur. Vi har både räv och rådjur som stryker runt vårt hus. Granna att se på men rådjuren medför en viss irritation då de gärna äter upp vår ögonfröjd. Med salladsodlingen blev det intet förra året eftersom allt gick åt till rådjursföda. Måste tänka ut något avskräckande i år. Har hört att trasor med vargpiss ska hålla rådjuren borta men då uppstår genast nästa bekymmer. Hur ska jag hinna sticka trasan under buken på en pissande varg i den händelse det kommer någon pinketrängd ulv till våra trakter.
Får väl googla för att se om det går att köpa färdigindränkta trasor via nätet.

Tittade på Aktuellt igår. Om de eländiga hönsen som räddats till ett bättre liv utanför de stora hönshusens äggläggningsproduktion. Rent förfärliga såg hönorna ut och jag känner igen det där. Köpte själv för nästan 30 år sedan just sådana höns. De fick sedan ett fritt och härligt liv där fjädrarna växte ut, kammarna blev blodröda och äggulorna skarpt saffransgula.

Vi köper ägg från grannen vars hönor strövar fritt med risk för sina liv eftersom vi kör förbi på deras väg med vår bil. Räven har också hittat dit och det händer att det legat vita fjädrar utan sin höna på dikesrenen. Det är en riktig Sörgårdsidyll att se hönsen spatsera omkring helt obekymrade om livets fasor.

MEN! Det finns faktiskt hönserier där hönorna mår alldeles utmärkt och är i prima vigör. Vi har ett lysande exempel några kilometer bort. Där lever hönsen fritt, om jag bortser att de aldrig får gå ut vilket inte går av praktiska och ekonomiska skäl, på stora golvytor med mycket strö. De är inte instängda i några burar och är praktfullt skrudade i vita fjädrar samt runda och fina.
Så min tanke är, varför kan inte media visa upp sådana hönsgårdar parallellt med de gårdar som har anskrämliga hönor? Visa att det inte bara är elände med allt.
Djurskyddslagen i vårt land är hårt och strängt vilket det också ska vara. De som inte på ett etiskt, moraliskt och humant sätt tar hand om sina djur ska inte heller ha några utan beläggas med djurhållningsförbud. Det är vi alla överens om.

Min önskan är reportage där vi får se och ta del av det fina lantbruk med djurproduktion som vi faktiskt har. Grisar med knorr, höns som mår bra samt kött-och mjölkgårdar där djuren sköts exemplariskt och där regelverken följs.
Allt fler övergår till ekologiskt och KRAV-odlat som gynnar både djur och människor. Tyvärr lyfts ytterst sällan det fram till allmän beskådan. Det är synd eftersom lantbruket och djurhållningen får en dålig klang där okunnigheten ligger inbäddad i åskådarnas ögon efter dylika reportage som gårdagens.

Tror jag ska skriva till nyhetsredaktionerna och efterlysa inslag som visar att det faktiskt övervägande finns bra och fina gårdar med välskötta djur. Vilket alla gårdar borde vara, vill jag bara tillägga.

En sista fundering. Varför i hela fridens namn köps det så mycket importerat kött? Vi vet hur danska grisar har det men när det kommer till kritan tittar vi djupt i våra plånböcker och struntar fullkomligt i de danska grisarnas liv och leverne....

Flygande damer och färgglada ägg

Skärtorsdag. Den dag, enligt evangelisterna, som Jesus tvagade lärjungarnas fötter. Tyckte de nog var skönt om de tyckte lika som jag tycker. Att gå till fotvården är en lisa för skälen. Nu var Jesus ingen fotvårdsspecialist av det slaget vi tänker på utan han gjorde det av ren och skär(torsdags) kärlek till sina lärjungar då han visste att det som komma skall var nära förestående.

Tyvärr händer det alldeles för sällan att jag gör det, går till fotvården. Vet inte heller vart jag ska gå för den jag gick till för 15 år sedan har slutat. Kanske av ålderdomsskäl, vad vet jag. Borta är hon i alla fall så nu får jag fila hälarna med pimpsten själv om det ska bli något av det hela.

Några flygande damer har jag heller inte sett till. Varken stora eller små som tigger av mitt påskgodis. Kommer de har de inget för det, jag har själv glufsat i mig det jag köpte i vår lokala matvaruaffär för ett par timmar sedan. Så det blir till att införskaffa nytt om vi ska snaska i påsk.
Såg förresten att vårt hembageri ställt i ordning en parkering för kvastar när vi var där och fikade igår. Kan tänka mig att hembageriet är en viloplats för kärringarna på kvastar och där kan de stanna för vår bagerska är en fena på att röra ihop läckra bakverk.

Så var det det där med påskägg till barnbarnen. Nu är som sagt allt godis slut så jag får hitta på något annat. Och som den finurliga mormor/farmor som jag är så har jag köpt fröpåsar som jag ska lägga i de färgglada äggen av hård papp.
Krasse och solrosfrön. Det tror jag blir uppskattat. De är mycket trädgårdsintresserade våra barnbarn.
Speciellt uppvisade småtvillingarna talang i att skörda under förra årets odlingsperiod. Det de dock inte visste var att grönsaker, tomater och bär måste mogna först innan det är dags för skörd. Jag kunde höra små frustrerande jämmerläten från föräldrarna när det minskade i trädgårdsland och på bärbuskar. Småtvillingarnas storasyster är mer av den förnuftiga sorten så hon gick mest omkring och blev hänförd över allt som växte upp från till synes ingenting.
Stortvillingarna är även de hängivna trädgårdsmästare för de kan köra både motorsåg och gräsklippare samt utföra vattning med liten vattenkanna.
Så det här med blomsterfrön i påskäggen tror jag blir en succé och påskens höjdpunkt.

Lite allvar samt påskens egentliga mening blir det också för vår del. Lite kyrkbesök för det andliga och styrelsemöte om områdets blivande avloppsfråga som verkar vara löst från myndigheternas håll ska vi hinna med mellan varven av gravad lax, ägg, Janssons och sillbitar.

Förmiddagen har gått i ett rasande tempo som mitt liv gör mest hela tiden nu för tiden. Eftermiddagen har jag unnat mig rast och vila i soffan, det kändes ovant för det händer allt för sällan. I en pensionärs kalender räcker dagarna inte till. Är det inte det ena så är det något annat.

Sisådäringa sa kärringa, nu är det i alla fall påsk och den innehåller allt från det gudomliga till det mer mänskliga. En riktigt trevlig helg enligt mitt tyckande. Påskliljor har jag också inhandlat och de lyser så gult och fint på köksbordet.
Allt kan börja, jag är redo!

Amanda och kärleken

Idag har jag träffat Amanda och hennes tre hästar. Amanda är ryttarinnan som blev med häst redan då hon föddes. Hennes intresse för dessa högbenta djur har aldrig svalnat och det syntes att hon älskade sina hästar och att kärleken var besvarad.

Amanda rider sina hästar för att klättra uppåt på karriärstegen inom ridsporten. Hårt arbete ligger bakom och det är hon som måste göra jobbet. Det finns inga genvägar. Varje dag oavsett väder och sinnelag måste hon till stallet, bara det beundransvärt och ett tydligt tecken på det brinnande intresset.

Med i stallet fanns även Amandas morfar. Lite tyst och tillbakadragen stod han och smuttade på sitt kaffe. Lyssnade på oss när jag ställde frågor och Amanda svarade. Så såg jag blickarna de gav varandra, Amanda och hennes morfar. Såg deras samhörighet och hur han växte en aning över stoltheten till sitt barnbarn.
-Morfar finns alltid med, berättade Amanda. Det är han som kör hästtransporten när jag ska till tävlingar. Oavsett om det är till Åby, Göteborg eller Italien. Han finns alltid med, min morfar.

Jag blev varm i hela kroppen. Vilken förmån och trygghet att ha en sådan morfar!
När jag åkte hem satt jag i bilen och tänkte på Amanda, hästarna och morfar. Deras vänskap och delade intresse för det Amanda sysslar med. Vilken glädje det ger dem i livet. Att de verkligen tar vara på varandra och den tid de har tillsammans. Amanda kommer alltid att kunna se tillbaka på sin morfar och minnas honom som en ständigt närvarande morfar.

Jag tror att mor/farföräldrar är viktiga i ett barns liv. Oavsett ålder. Men många gånger är det ingen självklarhet. För hur många kärnfamiljer finns det idag? Skilsmässor delar inte bara på föräldrarna och deras barn. De delar många gånger även på barnbarn och mor/farföräldrar. Födelsedagskalas, skolavslutningar och storhelger blir konstlade tillställningar med partibildningar. Och mitt i allt står de som är barn till separerade föräldrar och deras föräldrar. Förvirrade över de vuxnas beteende. Växer upp där en mor/farförälder kanske inte finns med som en naturlig del av livet.
Ett barn ska ha rätten till sina mor - och farföräldrar. Men det är ingen lagstadgad rättighet. Det är endast vårdnadshavarna som bestämmer och har makten.

Ibland blir det bara så fel. För jag vet att det finns barn där ute i samhället som vet att de har en morfar och mormor eller farmor och farfar. Det vet bara inte vilka de är. Och jag vet att det kan vara svårt att ta det där första steget till kontakt även om en innerlig önskan finns. Rädslan över att bli avvisad är lika stark hos både den gamla och den unga generationen.

Skumägg och otvättade fönster

Stilla veckan. Eller passionsveckan, dymmelveckan och tysta veckan. Det går att välja efter behag. Sista veckan i fastetid är det hur som helst och jag har varken fastat eller tänker vara tyst resterande dagar av veckan.

Tror det skulle vara svårt för mig att fasta. Kvittar lika vad fastan innehåller. All slags avhållsamhet av det jag tycker om är inte min melodi. Jag glupar i mig av vad det må vara. Skumägg till exempel. En hel påse förärade maken mig när han kom hem från vår lokala matvaruaffär. Han vet att jag gillar dessa söta små färgade ägg. Jag äter och struntar i innehållsförteckningen som med stor sannolikhet har en hel radda med E benämningar. Det är bara att tugga, svälja och njuta av sötman. Det går så länge det går. Trevligt har jag i alla fall haft medan jag åt.

Större bekymmer är våra fönster efter vinterns härjningar. Trots att det tar ungefär lika lång tid för mig att tvätta fönstren som det tar för maken att iordningställa frukosten så drar jag mig för detta moment. Tycker det är urtrist att tvätta fönsterglas.

Igår var jag och besökte en herrgård i tjänstens vägnar. Jag försökte räkna de spröjsade fönstren men gav upp efter tre raddor av tittgluggar.
15000 kronor tar fönsterputsaren efter avslutat värv! 15000 kronor, jodå det kostar det om vi inte vill putsa själva, upplyste mig herrgårdsinnehavaren.
Milde himmel, tänkte jag tyst för mig själv och förstod att jag inte borde knorra över våra fönster som samtliga putsas på sisådär tjugo minuter.  På båda sidor dessutom.

För två år sedan köpte jag en fönsterputsaraparat. Reklamen höjde den till skyarna och de som köpt den för 500 kronor lovade att pengarna inte var kastade i sjön. Varpå jag genast for in till staden och köpte en fönsterputsare av märket Kärcher.
Fylld av förväntningar gav jag mig i kast och såg framför mig redan i starten ett strålande resultat.
Rena rama skräpet enligt min åsikt när jag och apparaten arbetet klart. Lika dålig som den där äggkokaren jag en gång i tiden skaffade till vårt hushåll.
Svärsonen har gått ett steg längre och köpt en fönsterputsarrobot. Antagligen med inbyggd sugmotor. Har själv aldrig sett den i aktion men enligt utsago är det en fantastisk manick. Förstår att det faller svärsonen helt i smaken för han funderar ofta i termer gällande tekniska prylar. Helst datoriserade sådana.

I morgon är det 1 april. Då ska vi skämta med varandra. Det hör till och ingen går säker för dessa verbala practical jokes.
Granndamerna och jag ska ha vår avslutning på bokcirkeln där vi pratar lite böcker men mycket annat samt äter gott. Dessa sammankomster har förgyllt de mörka kvällarna.
Men nu är våren här.
Blåsipporna blommar men än är det vinter kvar säger mor,
så än får vi gå med både strumpor och skor.
Fast det är bara skitsnack. Våren är här trots att det fortfarande är lite kallt. Vintern är slut, säger jag bestämt! Dessutom har vi övergått till sommartid. När Anna Maria Roos skrev om blåsippan som ute i backarna står behövde ingen vrida fram klockan så det är inte att begära att hon ansåg att vintern inte ännu var slut och sommartiden tagit över fast det bara var vår.
Nu är det andra tider och vi tvingas anpassa oss efter en framdragen timma tills dessa att vi drar timman tillbaka till normaltid igen.

Fly eller stanna

Tänkte lite på min svärfar. Död och begraven sedan flera år tillbaka. Han var nog den mest okomplicerade människa jag någon sin träffat. Rätt filosofiskt lagd och duktig på att skriva. Det var för övrigt han som puttade på mig så jag hamnade vid hans sida som frilansande skribent. Är honom mycket tacksam över det.

Svärfar Nils föddes 1909. Som ung var hans högsta önskan att läsa till präst. Rent vansinne, ansåg hans far så med studierna blev det inget av. Nils blev bonde istället. Efter bondelivet sadlade han om helt och hållet och ägnade sina dagar åt att vara mentalskötare på Salberga mentalsjukhus. En fruktansvärd benämning på en svår sjukdom men det var så det hette en gång i tiden. Mentalsjuka hamnade på mentalsjukhus och togs hand om en mentalskötare.

Nils var inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Ibland på ett klokt och bra sätt men det kunde även hända att han trampande snett och hamnade i klaveret med sina ordval. Vi som kände honom visste att han aldrig menade att såra eller göra någon illa. Det bara blev så och då blev han missmodig över sitt övertramp.

Vi jobbade ofta ihop när han hjälpte till i vårt lantbruk. Satt vid dikesrenen och drack kaffe. Räknade tofsviporna som flockades efter harven och plockade i sig mask. Följde tranornas vingslag och talade om livet i största allmänhet.
Nils och jag slogs om vem som skulle köra harven. Förloraren fick sitta och med sur min dra välten medan maken min skakade bistert på huvudet åt våra sammandrabbningar.

Jag var mycket fäst vid min svärfar. Vi gillade varandra från första stund. Var på samma vågplan i tyckande och tänkande. Det var även jag som satt bredvid hans säng och vinkade hej då när han klev över gränsen dit han var tvungen att bege sig alldeles ensam. Jag tror han kände sig trygg i den stunden.

Det där med att säga min åsikt och speciellt säga ifrån har aldrig riktigt varit min grej. Jag har gjort det ofta och precis som ibland för min svärfar har det aldrig hamnat i god jord. Att argumentera har inte varit min starkaste sida. Räknats som en konfliktstartare och bråkstake. Mitt heta temperament har inte hjälp mig på traven utan snarare tvärt om. Oresonlig och självisk har varit min stämpel i pannan. Vilket jag när elden lagt sig varit mycket väl medveten om.
Fram till nu. Det mesta rinner av mig och jag finner ingen anledning till att mästra och kasta ord. Vår dotter påpekade faktiskt detta för inte så länge sedan. Att jag blivit så lugn och behärskad.
Fast ibland blir jag trött i kropp och själ och då händer det att jag far iväg med känslor och tankar och kastar ur mig något jag sedan får ångra. Kan hända ett mänskligt beteende.

Nu har jag dock konfronterat någon och visste redan innan vad konsekvenserna skulle bli av detta. Svaret lät inte vänta på sig men jag tog det hela med ro och besinning. Vi växer alla upp och förstår att livet är dyrbart. Att allt inte behöver handla om fina hus, dyra bilar, oxfilé och rött vin. Att även de som är snygga, sexiga och smarta en dag får hänga av sig sin skrynkliga kroppskostymering.
Men innan dess bör vi hinna med att fråga:
"Hej, hur mår du?"
Inte bara en gång, det räcker inte, utan ofta...
Tyvärr glömmer vi det när vi är mitt uppe i det liv som vi tror aldrig kommer att ta slut.