Trosbekännelse och kyrklunch

"Kristus är uppstånden!"
Ja, han är sannerligen uppstånden!"

En glädje och festmässa i Ringarums kyrka där kyrkokören sjöng glada sånger som förhöjde allt det festliga.
Småtvillingarna och deras storasyster var också med. Då kan det bli lätt oro i lägret.  När de var mindre ville de helst av allt springa fram och rycka sin mor i mässhaken. Nu är de äldre så idag gick det hela lugnt till väga. En av tvillingarna boade ner sig på golvet under kyrkbänken och talade stilla med sin docka medan den andra satt i sin pappas knä och höll honom runt halsen.
Storasystern placerade sig mellan morfar och mig och pysslade i sin pysselbok hon fått av sin farmor i påskgåva.
Min mamma däremot avskärmade sig helt från omvärlden och lyssnade till fullo på sitt barnbarns predikan och sång.

När jag var barn tyckte jag hela påskens evangelium var otäckt. Döden skrämde mig men uppståndelsen skrämde mig mest av allt. Såg inget glädjefyllt med hela proceduren utan upplevde allt enkom som fasansfullt. Den plågsamma döden och sedan den döde som travade runt i ett tillstånd av lik som levde. Det skrämde mig så till den milda grad att jag inte vågade gå ner i källaren för att låsa in min cykel i cykelutrymmet. Jag var fullt och fast övertygad om att jag skulle möta en död men levande Jesus där nere i skumrasket under bostadsrättens befolkade lägenheter. Då skulle jag själv dö av fasa!
Pappa muttrade över både det ena och det andra, han höll sig mer till socialismen än kristendomen, ty det blev han som i påskens tider fick leda ner min cykel och förhindra att den blev stulen. Vart efter tiden gick bleknade gestalten av Jesus, som jag inte visste var död eller levande, och ersattes av skelett som skramlade med benknotorna inne i matkällaren vars hyllor var fulla av konserverade kantareller, inlagda gurkor och jordiga potatisar. Vid det laget hade pappa tröttnat och jag fick själv se om min cykels väl och ve. Mina smala ben trummade som trumstockar genom den långa källargången medan cykeldäcken studsade upp och ner. Det gällde att hinna sträckan innan ljuset slocknade.

I takt med ålderns mognande blev synen på påskens högtid förändrad och jag tror knappt knappt att det idag finns söndagsskolelärare som känner sig uppfriskade av att skrämma söndagsskolebarn med fasansfulla tolkningar från Bibeln. Så som skedde på den tid då jag var ett söndagsskolebarn. I alla fall av min kyrkliga lärarinna som ville pränta in det kristna budskapet i sina små elever med full intensitet och med dramatiska inslag.
Skall även tillägga som ett försvar mot söndagsskolelärarinnan att jag var ett barn med mycket livlig fantasi så med all säkerhet tolkade jag det som sades på mitt eget vis. Och det kunde stundom gå en aning över styr.

Idag sjöng vi Trosbekännelsen. Den berör mig starkt och när vi kommer in på den andra versen börjar jag gråta tyst och stilla. Alltid är det samma sak. Jag klarar av vers ett med nöd och näppe sedan tar känslorna över och tårkanalen fylls till bredden.
För den vetgirige är det psalm 766 i Svenska psalmboken...

Det var kyrklunch efter mässan. Hemlagad påskmat och hembakat bröd. Var och en hade med sig skålar och fat, det var bara att hugga in och äta oss mätta. Nu är vi hemma igen och har avslutat festmässan med en bit av den överblivna citronpajen från igår.

Jesus är uppstånden och vi kan styrkta av det glada budskapet och all påskmat bege oss ut i en ny vecka som tar sin början i morgon. Även den en röd dag så den arbetsföre får en extra dag ledigt. Om arbetet inte är serviceinriktat där röda och svarta dagar saknar betydelse vill säga.

Kronan devalveras och ett öppet hav

Året var 1977 och kronan devalverades två gånger. Först med 6 procent sedan med 10. Bra för den svenska exporten men kanske sämre för landet på sikt. Vet inte så noga, det är endast ett antagande eftersom jag inte på något sätt är en ekonom i ordets rätta bemärkelse.
Dollarn var den valuta som dominerade, så klart. I Amerika är de rika som troll. En del i alla fall.

Om detta brydde jag mig föga. Jag kämpade med mitt eget och försökte hålla mig flytande på det som verkade vara ett öppet hav och där ingen ropade "land i sikte."
Innan året var slut hade jag dock tagit ett mycket viktigt beslut och sakta men säkert kunde jag skönja något som liknade land långt där borta.
Vingklippt och tilltufsad kunde jag till slut kravla mig upp på landbacken och jag gick in i det nya året med en erfarenhet rikare. En helt ny värld hade dessutom öppnats för mig och jag tog med glädje mot den och hela mitt liv förändrades.

Sviterna sitter ändå kvar trots att det gått 38 år sedan dess. Skadan heter brist på tillit och jag har ganska svårt att lita på människor innan jag kommit riktigt nära in i deras liv.
Det är inte på något sätt ett stort problem men en aning jobbigt att behöva vara på sin vakt.

Jag talade med en ung flicka igår. Det gav mig en sömnlös natt. Oron som gnager över någon som mår dåligt. Inte kan jag heller hjälpa henne utan endast lyssna. Kanske en bra hjälp i sig. Jag får lita på att de som ska hjälpa hjälper och försöka vara trygg i det.

Tiden ligger framför den här flickan som nästan är vuxen. Men tiden går så fort. Jag önskar att det fanns mer tid där vi kan få tumla runt i ett bekymmersfritt vakuum. Att vi kunde låsa ute krig och katastrofer. Ett egoistiskt tänkande med allt som händer runt omkring oss. Massakern i Kenya är ett exempel av alla exempel, där minst 148 unga människor blev hänsynslöst avrättade. Människor som borde ha kvar mycket mer av tiden.

Vi står handfallna. Vad kan vi göra? Vi som är så långt borta. Det går inte att påverka det som är mycket starkare än oss själva. Även om vi så gärna vill.

Idag mår den unga flickan mycket bättre, berättade hon för mig via sms i förmiddags.
Så skönt, svarade jag men vet att det ändå finns kvar där inom henne. Det som skaver och som hon inte riktigt kan beskriva och ge en förklaring till.

Det finns en förklaring till mitt egen obefintliga välmående, då när året var 1977 och kronan devalverades. Då fanns det något att jobba med och jobba för. Det är underlättar när det går att sätta fingret på den punkt som ömmar istället för mer diffusa smärtor.

En fin påskafton har det varit och snart är den slut. Men festen fortsätter i morgon med oförändrad styrka. Jag är så glad och tacksam över tiden, även om den går fort, väldigt fort dessutom. Jag har mer projekt framför mig som jag vill göra innan det är dags att för alltid knoppa in. Ett av projekten är mycket stort och jag hoppas att jag även hinner med det.
Vore verkligen gôtt mos dä!

Svanar som kelar och hönor som värper utan fjädrar

Det är full fart ute på sjön. Sothönsen skränar, måsarna seglar och svanarna kelar med varandra. Några doppingar har jag inte sett ännu däremot en sädesärla som satt och speglade sig i vår trädgårdsdamm. Koltrasten sjunger och jag väntar på att även bofinken ska öppna näbben. Det kanske den redan gjort men att mina öron inte uppfattat sången.

Det är trevligt med levande varelser i vår fria natur. Vi har både räv och rådjur som stryker runt vårt hus. Granna att se på men rådjuren medför en viss irritation då de gärna äter upp vår ögonfröjd. Med salladsodlingen blev det intet förra året eftersom allt gick åt till rådjursföda. Måste tänka ut något avskräckande i år. Har hört att trasor med vargpiss ska hålla rådjuren borta men då uppstår genast nästa bekymmer. Hur ska jag hinna sticka trasan under buken på en pissande varg i den händelse det kommer någon pinketrängd ulv till våra trakter.
Får väl googla för att se om det går att köpa färdigindränkta trasor via nätet.

Tittade på Aktuellt igår. Om de eländiga hönsen som räddats till ett bättre liv utanför de stora hönshusens äggläggningsproduktion. Rent förfärliga såg hönorna ut och jag känner igen det där. Köpte själv för nästan 30 år sedan just sådana höns. De fick sedan ett fritt och härligt liv där fjädrarna växte ut, kammarna blev blodröda och äggulorna skarpt saffransgula.

Vi köper ägg från grannen vars hönor strövar fritt med risk för sina liv eftersom vi kör förbi på deras väg med vår bil. Räven har också hittat dit och det händer att det legat vita fjädrar utan sin höna på dikesrenen. Det är en riktig Sörgårdsidyll att se hönsen spatsera omkring helt obekymrade om livets fasor.

MEN! Det finns faktiskt hönserier där hönorna mår alldeles utmärkt och är i prima vigör. Vi har ett lysande exempel några kilometer bort. Där lever hönsen fritt, om jag bortser att de aldrig får gå ut vilket inte går av praktiska och ekonomiska skäl, på stora golvytor med mycket strö. De är inte instängda i några burar och är praktfullt skrudade i vita fjädrar samt runda och fina.
Så min tanke är, varför kan inte media visa upp sådana hönsgårdar parallellt med de gårdar som har anskrämliga hönor? Visa att det inte bara är elände med allt.
Djurskyddslagen i vårt land är hårt och strängt vilket det också ska vara. De som inte på ett etiskt, moraliskt och humant sätt tar hand om sina djur ska inte heller ha några utan beläggas med djurhållningsförbud. Det är vi alla överens om.

Min önskan är reportage där vi får se och ta del av det fina lantbruk med djurproduktion som vi faktiskt har. Grisar med knorr, höns som mår bra samt kött-och mjölkgårdar där djuren sköts exemplariskt och där regelverken följs.
Allt fler övergår till ekologiskt och KRAV-odlat som gynnar både djur och människor. Tyvärr lyfts ytterst sällan det fram till allmän beskådan. Det är synd eftersom lantbruket och djurhållningen får en dålig klang där okunnigheten ligger inbäddad i åskådarnas ögon efter dylika reportage som gårdagens.

Tror jag ska skriva till nyhetsredaktionerna och efterlysa inslag som visar att det faktiskt övervägande finns bra och fina gårdar med välskötta djur. Vilket alla gårdar borde vara, vill jag bara tillägga.

En sista fundering. Varför i hela fridens namn köps det så mycket importerat kött? Vi vet hur danska grisar har det men när det kommer till kritan tittar vi djupt i våra plånböcker och struntar fullkomligt i de danska grisarnas liv och leverne....

Flygande damer och färgglada ägg

Skärtorsdag. Den dag, enligt evangelisterna, som Jesus tvagade lärjungarnas fötter. Tyckte de nog var skönt om de tyckte lika som jag tycker. Att gå till fotvården är en lisa för skälen. Nu var Jesus ingen fotvårdsspecialist av det slaget vi tänker på utan han gjorde det av ren och skär(torsdags) kärlek till sina lärjungar då han visste att det som komma skall var nära förestående.

Tyvärr händer det alldeles för sällan att jag gör det, går till fotvården. Vet inte heller vart jag ska gå för den jag gick till för 15 år sedan har slutat. Kanske av ålderdomsskäl, vad vet jag. Borta är hon i alla fall så nu får jag fila hälarna med pimpsten själv om det ska bli något av det hela.

Några flygande damer har jag heller inte sett till. Varken stora eller små som tigger av mitt påskgodis. Kommer de har de inget för det, jag har själv glufsat i mig det jag köpte i vår lokala matvaruaffär för ett par timmar sedan. Så det blir till att införskaffa nytt om vi ska snaska i påsk.
Såg förresten att vårt hembageri ställt i ordning en parkering för kvastar när vi var där och fikade igår. Kan tänka mig att hembageriet är en viloplats för kärringarna på kvastar och där kan de stanna för vår bagerska är en fena på att röra ihop läckra bakverk.

Så var det det där med påskägg till barnbarnen. Nu är som sagt allt godis slut så jag får hitta på något annat. Och som den finurliga mormor/farmor som jag är så har jag köpt fröpåsar som jag ska lägga i de färgglada äggen av hård papp.
Krasse och solrosfrön. Det tror jag blir uppskattat. De är mycket trädgårdsintresserade våra barnbarn.
Speciellt uppvisade småtvillingarna talang i att skörda under förra årets odlingsperiod. Det de dock inte visste var att grönsaker, tomater och bär måste mogna först innan det är dags för skörd. Jag kunde höra små frustrerande jämmerläten från föräldrarna när det minskade i trädgårdsland och på bärbuskar. Småtvillingarnas storasyster är mer av den förnuftiga sorten så hon gick mest omkring och blev hänförd över allt som växte upp från till synes ingenting.
Stortvillingarna är även de hängivna trädgårdsmästare för de kan köra både motorsåg och gräsklippare samt utföra vattning med liten vattenkanna.
Så det här med blomsterfrön i påskäggen tror jag blir en succé och påskens höjdpunkt.

Lite allvar samt påskens egentliga mening blir det också för vår del. Lite kyrkbesök för det andliga och styrelsemöte om områdets blivande avloppsfråga som verkar vara löst från myndigheternas håll ska vi hinna med mellan varven av gravad lax, ägg, Janssons och sillbitar.

Förmiddagen har gått i ett rasande tempo som mitt liv gör mest hela tiden nu för tiden. Eftermiddagen har jag unnat mig rast och vila i soffan, det kändes ovant för det händer allt för sällan. I en pensionärs kalender räcker dagarna inte till. Är det inte det ena så är det något annat.

Sisådäringa sa kärringa, nu är det i alla fall påsk och den innehåller allt från det gudomliga till det mer mänskliga. En riktigt trevlig helg enligt mitt tyckande. Påskliljor har jag också inhandlat och de lyser så gult och fint på köksbordet.
Allt kan börja, jag är redo!

Amanda och kärleken

Idag har jag träffat Amanda och hennes tre hästar. Amanda är ryttarinnan som blev med häst redan då hon föddes. Hennes intresse för dessa högbenta djur har aldrig svalnat och det syntes att hon älskade sina hästar och att kärleken var besvarad.

Amanda rider sina hästar för att klättra uppåt på karriärstegen inom ridsporten. Hårt arbete ligger bakom och det är hon som måste göra jobbet. Det finns inga genvägar. Varje dag oavsett väder och sinnelag måste hon till stallet, bara det beundransvärt och ett tydligt tecken på det brinnande intresset.

Med i stallet fanns även Amandas morfar. Lite tyst och tillbakadragen stod han och smuttade på sitt kaffe. Lyssnade på oss när jag ställde frågor och Amanda svarade. Så såg jag blickarna de gav varandra, Amanda och hennes morfar. Såg deras samhörighet och hur han växte en aning över stoltheten till sitt barnbarn.
-Morfar finns alltid med, berättade Amanda. Det är han som kör hästtransporten när jag ska till tävlingar. Oavsett om det är till Åby, Göteborg eller Italien. Han finns alltid med, min morfar.

Jag blev varm i hela kroppen. Vilken förmån och trygghet att ha en sådan morfar!
När jag åkte hem satt jag i bilen och tänkte på Amanda, hästarna och morfar. Deras vänskap och delade intresse för det Amanda sysslar med. Vilken glädje det ger dem i livet. Att de verkligen tar vara på varandra och den tid de har tillsammans. Amanda kommer alltid att kunna se tillbaka på sin morfar och minnas honom som en ständigt närvarande morfar.

Jag tror att mor/farföräldrar är viktiga i ett barns liv. Oavsett ålder. Men många gånger är det ingen självklarhet. För hur många kärnfamiljer finns det idag? Skilsmässor delar inte bara på föräldrarna och deras barn. De delar många gånger även på barnbarn och mor/farföräldrar. Födelsedagskalas, skolavslutningar och storhelger blir konstlade tillställningar med partibildningar. Och mitt i allt står de som är barn till separerade föräldrar och deras föräldrar. Förvirrade över de vuxnas beteende. Växer upp där en mor/farförälder kanske inte finns med som en naturlig del av livet.
Ett barn ska ha rätten till sina mor - och farföräldrar. Men det är ingen lagstadgad rättighet. Det är endast vårdnadshavarna som bestämmer och har makten.

Ibland blir det bara så fel. För jag vet att det finns barn där ute i samhället som vet att de har en morfar och mormor eller farmor och farfar. Det vet bara inte vilka de är. Och jag vet att det kan vara svårt att ta det där första steget till kontakt även om en innerlig önskan finns. Rädslan över att bli avvisad är lika stark hos både den gamla och den unga generationen.