Lövsprickning och jordgubbskräm

Även om det är aningen kallt och blåsigt för tillfället så är våren en underbar tid. Påskliljornas knoppar har brustit och nu vajar de gula blommorna i vinden. Över allt lyser de gula i vår trädgård medan skillan breder ut sig som blå vattenpölar. Även bellisen har hittat upp ur gräsmattorna och det dröjer inte innan magnolian är full av mörkröda blommor.
Jag vill hålla kvar den här årstiden i ett krampaktigt grepp. Veckorna rinner iväg och blir till månader. Det dröjer inte innan det är midsommar och efter det vissnar blomningen ner och hösten närmar sig med hotfulla steg.

Att jag aldrig lär mig att njuta av nuet. Alltid ska jag se framåt och bäva inför det som faktiskt är långt borta. Den annalkande vintern. Nej, i år ska jag göra det som jag säger varje vår. Njuta av härligheten och prakten så länge den varar.

I går stuvade maken och jag in stortvillingarna i deras bilbarnstolar i vår bil. Stolarna sitter alltid fastmonterade där för vilken dag som helst ska vi ut och köra på stortvillingar, småtvillingar och deras storasyster. Vi vet oftast inte vilken dag det blir, bara att det oftast blir...
Nåväl, vi spände fast stortvillingarna och begav oss till trädgårdsanläggningen beläget på andra sidan staden. Jordgubbsplantor,en  röd vinbärsbuske samt två björnbärsbuskar blev avprickat från den blomstrande inköpslistan. Maken lade till några påsar fröer med sommarblomster samt gurkfrön trots att det inte hörde till den ursprungliga planen.

Idag har vi planterat. Maken förberedde. Raka linjer där ett blått snöre markerade räta rader. Hade det varit jag som fördelat jordgubbsplantorna hade det blivit krokiga rader. På frihand på frilandet hade jag petat ner plantorna. Men i år får vi spikraka rader med jordgubbar. Han placerade ut och jag grävde. Teamworking på frilandet.

Det är en känsla av lyx att få gå ut i morgonrocken soliga sommarmornar och plocka egna jordgubbar. Skiva ner dem i filmjölken och njuta av en riktig somrig gofrukost. Eller koka jordgubbskräm och äta den tillsammans med kall gräddig mjölk.
Jordgubbar och filbunke går också bra. Filbunke med en tjock gräddhinna toppad med strösocker.

Välbefinnandet sprider sig och jag tänker att jag är väl en mycket enkel människa som känner lyckorus över 28 nyplanterade jordgubbsplantor. När det finns så mycket annat att glädjas över. Köpa ny bil eller gå på husvisning till exempel. Eller byta ut den gamla köksinredningen mot ett nytt i modernt snitt. Då skulle jag ha något att komma med. För vem sticker jag i ögonen på när jag berättar att jag är lyckligt lottad som har förmånen att köpa några jordgubbsplantor. Samt en röd vinbärsbuske och två björnbärsbuskar. Ej att förglömma.

I kväll har jag lyxat till det lite och tillrett en brylépudding. Jag lovade maken att om han åt sin fisk ordentligt skulle han få efterrätt. Trots att det bara är måndag. Fisken har landat och lagt sig tillrätta i våra magsäckar och jag känner att den gjort plats för lite pudding så jag avslutar härmed mitt bloggande och gör mig beredd att plocka fram efterrättsskålarna istället. Det får duga i väntan på jordgubbarna...

Att minnas och komma ihåg

Det finns händelser långt bakåt i tiden då jag vet precis vad jag sysslade med.

11 september 1978 satt jag i en traktor och harvade gärdet som maken skulle höstså. Då hörde jag på radion att formel-1 föraren Ronnie Pettersson kraschat på Monzabanan i Italien.
Åtta år senare, närmare bestämt den 28 februari sköts vår statsminister och jag stod i köket i färd med att laga mat när mamma ringde och med upprörd och darrande stämma berättade vad som hänt.
Två månader senare, Tjernobylkatastrofen kablades ut i etern och jag mottog händelsen även denna gång sittande i traktorn framför harven. Det var då jag fick lära mig vad millisievert egentligen var.

På dagen 23 år senare efter Ronnie Petterssons dödskrasch satt jag hemma i soffan och broderade på en tavla. Den förställde vita orkidéer och det skulle sys med små nätta korsstygn.
Året var sålunda 2001 och dagen den 11 september.
Det var det året som mitt och familjens liv vänts totalt upp och ner. Det var då på våren som droppen fick bägaren att flöda över. Rejält dessutom.
Då hette det att jag "gått in i väggen." Idag heter det utmattningssyndrom. Det var den sommaren som jag tillbringade sommarens dagar med uppehållsväder i min randiga hängmatta som maken varit till staden och införskaffat endast åt mig. Hängmattan blev mitt skydd från omvärlden och där sov jag mig igenom första fasen av sjukdomen.

Den 11 september hade sommaren övergått till en begynnande höst och jag kravlat mig ur min gungande boning för att fortsätta läkningsprocessen sittande i soffan med ett korsstygnsbroderi.
Telefonen hade kommit till heders men jag svarade endast på säkra samtal som inte var jobbrelaterade. Numret var obekant och eftersom jag ofta blev kontaktat av läkare och försäkringskassan som ville försäkra sig om att jag fortfarande levde fann jag det säkrast att svara.

-Det är krig i Amerika, skrek min kollega Tommy. De har bombat Pentagon och stora delar av Manhattan. Sätt på teven Carina. Och jag löd. Förstummad satt jag där och såg planet som flög rakt in i tvillingtornet medan rök bolmade ur det andra och människor skrek hysteriskt Oh my God!!

I går kväll blev jag påmind om den sjukdom som nog aldrig helt och hållet lämnar min hjärna. Den ligger där och lurar. Väntar på ett tillfälle att få ta kommando. Men jag är starkare och kan hålla den i strama tyglar, utmattningssyndromet. En kvinna som arbetar med demenssjukdomar ringde och ville ställa några frågor omkring min sjukdom. Hon behövde lite mer kött på benen i sitt arbete och jag delade gärna med mig av min erfarenhet inom området.
De där sjukdomarna har mycket gemensamt konstaterade vi allt efter samtalets gång.

När jag var som sjukast sviktade mitt minne, precis som hos den som drabbats av demens. Vanliga och välkända vägar blev för mig obekanta. Dagar och tider hade jag inget begrepp om och jag kunde svara precis hur som helst på tilltal. Idag har jag inga sådana problem men skriver alltid upp vad jag ska göra och när det ska ske. Som en säkerhetsåtgärd. Men fortfarande har jag svårt att passera platser där jag befunnit mig när sjukdomen blommade upp. Jag får svårt att andas och det sticker som tusen nålar i skinnet precis där halsen börjar.
Hjärnan minns och kroppen kommer ihåg. I mina dagliga övningar som jag numera sysslar med försöker jag att stuva om lite bland mina minnen. Lägga undan de dåliga och ta fram de goda. Det är en svår övning men ingen har ordinerat mig den. Jag har helt på egen hand kommit fram till att jag måste göra det för de glada minnena får mig att må bra, bli harmonisk och tro på en framtid.

Jag är tacksam över mina fina minnen över det som jag har sparat och över alla som står mig nära. Levande eller döda. Det har ingen större betydelse. De finns där inom mig, allihop.
Tavlan med orkidéer, vad blev den av den? Jag kommer ihåg att den aldrig blev klar. Däremot minns jag inte vart det ofärdiga handarbetet blev av...

von Platen och en flyende and

Min värmländska väninna ville fira min födelsedag lite så här i efterskott.
Vad passar väl bättre än en heldag i Motala, resonerade vi och så fick det bli.

Jag kom fram till staden vid Vätterns strand en liten stund innan henne och flanerade omkring medan jag väntade. En liten pittoresk stad där Baltzar von Platen övervakar det hela från sin plats på torget.
Baltzar som år 1810 fick tillstånd att gräva upp en kanal genom Götaland. Han blev därefter omnämnd och fick hela äran trots att det var biskop Hans Brask som först kläckte idén om kanalbygget. Snopet nog fick han aldrig tillfälle till en jungfruseglats när  hela Göta kanal stod färdigt att tas i bruk eftersom han då var död och begraven. Konung Karl XIV Johan fick hålla invigningstalet utan von Platens medverkan.

Vid strandpromenaden finns ett slags cykelkonstverk. En markering att de som dristar sig till att trampa runt Vättern på cykel startar och kommer i mål i Motala. Några gör kraftprovet endast en gång. Andra gnuggar sina ömmande bakar och bestämmer sig för att ingjuta respekt hos andra såsom släkt, vänner, arbetskamrater och grannar samt de som endast utfört loppet en gång och aldrig mer, genom att trampa runt sjön fler år i rad.
Några änder vaggade precis vid den uppbyggda kanten och flydde raskt när jag närmade mig. Landade på vattenytan med sina utsträckta fötter och guppade tryggt och obekymrade iväg på de små svallvågorna de åstadkommit.

Min väninna kom till av oss bestämd mötesplats och firandet kunde börja. Kafébesök med bakelser som åtföljdes av lunch i Hamnkrogens uteservering.
När vi träffas plöjer vi oss igenom livet. Gräver djupt fiskar upp det som är mest intressant. Både glädjeämnen men även mer allvarliga ting. Ämnet för dagen stannade vid ordet förlåt. Ett svårt ord som ibland kan vara helt obegripligt. Det svåra i ordet kan vara själva uttalandet men även att stå som mottagare.
Min väninna berättade en livshändelse där hon stod inför det faktum att hon var tvungen att säga förlåt om allt skulle bli frid och fröjd. Problemet var bara att hon inte visste varför hon skulle be om förlåtelse. Hon hade endast blivit tillsagd att göra det.
Ibland måste man helt enkelt göra det, be om förlåtelse sa hon. Varpå jag protesterade.
Man måste ju veta varför och verkligen vilja, trotsade jag henne. I det blev vi helt överens, men ändå, är det ett förlåt som krävs så varför inte säga det för fridens skull, fortsatte hon.
Vi slutade där och övergick till mer upplyftande samtal den tid som återstod innan det blev dags för hemfärd.

Jag grubblade lite om vårt samtal när jag for hemåt. Om jag säger förlåt och inte blir förlåten, hur gör jag då? Till vilken nytta har jag då gjort ett uttalande som kanske sårar mig. Där jag blir tillplattad och känner att jag är i underläge. Speciellt om jag själv inte är orsaken till den uppkomna situationen men ändå måste be om att bli tagen till nåder. Det är då som ordet förlåt förfaller mig helt obegripligt.

Present fick jag också. Den har jag nu hängt vid sidan av vår ytterdörr. När jag är borta och kommer hem är det presenten jag ser det första jag gör när jag kommer gående på grusgången. En daglig påminnelse om någon jag tycker väldigt mycket om och där vår mångåriga vänskap aldrig krävt att vi behövt säga varandra förlåt för något. Det är en mycket dyrbar vänskap!

Östgötsk mat och yoghurt med kärlek

Är precis hemkommen från en matmässa vilken var förlagd till Norrköping. Ett mateldorado för den som har mat som sin passion.
Allt var producerat i Östergötland, östgötsk mat helt sonika. Strutskorv, strutsfilé, korv som lagrats i mörker och fått en vit hinna av mögel. Bröd, fisk, ost och marmelader. Ostkaka, närproducerat vin och öl.

Det smakades och smuttades. Alla gick med tandpetare i nyporna och spetsade det som låg på faten.
En kock med hög vit mössa bjöd runt på små rullar av smördeg garnerade med pesto.

Själv tog jag för mig hej vilt. Bästa att passa på. De andra betalade för sig. Jag bar min presslegitimation runt halsen och åt sålunda gratis.

Hela tillställningen hade tagit månader att arrangera. Mathantverkare letats upp och bjudits in. Jag förvånades över östgötarnas kreativitet då det gäller mat och dryck. Visste faktiskt inte att de var så många som ser till att vi konsumenter kan bära hem närproducerat och stoppa i kylskåpen.

Jag närmade mig en charkuterist som försäkrade mig om att korv är den bästa födan som går att inmundiga. Ställde mig tveksam till detta eftersom just korv inte tillhör min favoritföda. För att bevisa sitt påstående skickade han med mig hem ett helt paket med tjocka korvar.  Han hade stônkat och rökt dem helt på egen hand, garanterade charkuteristen. Maken jublade dock inte eftersom han delar min åsikt om korvintag.

Det mest intressanta på hela min matresa i Flygen vid Louis De Geer var att jag höll på att bli bortgift. En kärlekskrank yoghurt- och köttförsäljare bad om min hand. Jag dristade mig att sitta på en stol bredvid honom och höra hur han talade sig varm om både den ekologiska yoghurten och eventuell äktenskaplig lycka. När jag tackade nej till erbjudandet gällande äktenskap lockade han mig med kosläpp en vacker dag i maj. Nu har dock kosläpp ingen amorös påverkan på mig eftersom jag många somrar släppt våra egna kor på sommarbete och vet vad det handlar om.

Mannen suckade tungt då jag berättade att jag är en stadig och ärbar kvinna som varit lyckligt gift i snart 40 år och inte har några planer på annat. Men jag log inombords och tänkte att fast jag passerat ungdomens fagraste vår finns det fortfarande kandidater. Även om de kanske inte har magrutor i behåll, är en aning skumögda, går med en lätt haltande gång och ber att få frågornas svar upprepade så finns de. Kan vara bra att veta för de ensamma i min ålder som går i funderingar om att söka sig ut på lyckostigen.

Han nickade stilla, yoghurt- och köttmannen, reste sig och plockade fram fyra stora vakuumpackade hamburgare av god och ekologisk kvalité och lade ner dem i min påse där de tjocka korvarna redan befann sig. Sedan gav han mig en puss på kinden och spanade ut över folkvimlet.
Kanske sökte hans ögon efter någon annan som ville dyka lite djupare ner i den ekologiska yoghurten.

En rosa beställning och kampen om bullarna

Eftermiddagen har gått i lättjans tecken. Känns skönt att någon gång kan unna mig det som min vision var. För ett och ett halvt år sedan. När företaget såldes. Då, när alla papper var påskrivna och jag tömt kontoret på personliga attiraljer, ja då skulle jag hänge mig åt att göra ingenting.
Så blev det nu inte. Dagarna går i ett rasande tempo men jag väljer när tempot ska börja och när det ska sluta. Det är skillnaden från när jag var yrkesverksam på heltid mot det frilansande liv jag numera tillhör.

Jag har fått en rosa beställning. Med inslag av vitt. Småtvillingarnas storasyster vill ha en sommartröja och nu är det tydligen rosa som gäller. Kan ge mig på en gissning: När tröjan är klar kommer även småtvillingarna att lägga en order. Därefter stortvillingarna. Och i höst kommer stortvillingarnas lilla syskon och då är det väl inte mer än rätt att även det pyret för något hemstickat att trä över huvudet.

I vårt kylskåp befinner sig två bakelser. De lär inte surna eftersom vi siktat in oss på att avnjuta dessa under kvällens lopp. När jag satt ute i solgasset och vevade med stickorna och lät tröjans bakstycke växa fram tänkte jag på dessa bakelser. Fast mest tänkte jag på Camilla som bakat och monterat ihop skapelserna. Vår egen lokala bagerska. I vårt lokala café och hembageri.
Hon är en glad bagare, precis som Evert Taube beskrev bagaren i San Remo. Hur en bagare kan vara glad har jag svårt att förstå. De som går upp mitt i natten alla nätter, utom natten mellan lördag och söndag, för att fikasugna människor ska få något gott till kaffet. Den trötte bagaren kanske är en bättre benämning, vad vet jag som sover gott nätterna igenom och vaknar när det behagar mig att vakna.
Men bakom Camillas glada leende döljer sig något oroligt. Hon ska få konkurrens den 1 maj. Då öppnar ett nytt café i vår by. Det kommer att bli bullarnas kamp.

Den nye caféägaren har gått hårt ut med att äntligen ska denna vår ort få ett mysigt ställe där läckergommarna kan hänga över det som erbjuds medan de orerar med varandra. Designade snygga assietter är hos keramikern och den fantastiska baristamaskinen har anlänt. Det ska serveras suveränt god glass och andra delikatesser på dessa snygga assietter.

Inget vet i förväg hur detta kommer att slå. Men som den egna företagare jag för ett och halvt år sedan var så är just konkurrens det stora hotet mot företagarens välbefinnande. Även om konkurrens behövs. Vilket är lätt att säga för den som inte behöver konkurrera.

Hur kommer då maken och jag göra? Kommer vi att sitta och fika i det nydesignade caféet på Skärblacka torg och äta tårta som är vackra likt ett konstverk?
Ja en gång ska vi göra det. Vi måste dit för att se hur det blev, det som enligt den nye caféägaren alla, precis alla väntat på.
Sedan kommer vi med största säkerhet att fortsättningsvis kliva in till Camilla i hennes mysiga café där det råder en äkta genuin cafékänsla. Säga åt Annika eller Pia att de ska sätta fart på baristamaskinen och sedan kommer vi som vanligt stå framför disken med alla bakverk och ha beslutsångest. Eller om vi helt enkelt ber om att få en glass från deras välfyllda glassdisk där glassen öses upp med en skopa.
Pia bakom disken har lovat mig att hon ska tala med vår bagare Camilla om att hon ska börja lansera potatisbakelser. Det kommer i så fall att bli min absoluta favorit!