Min beetle och en ovarsam läkare

Nostalgi skänker betraktaren glädje och ett visst mått av vemod. Längtan och saknad efter det förflutna, oftast idealiserat. Att vara allt för nostalgisk kan vara direkt hälsovådligt och leda till döden. I alla fall ansågs det vara en slags sjukdom med dödlig utgång på 1600-talet.

Dyrt kan det hur som helst bli när nostalgin sveper fram. I skrivandets stund ser jag hur mitt bankkonto krymper, ty jag har beslutat mig för att köpa en gamma Volkswagen. Maken har lovat att ge mig ett bidrag i form av en presenning med hänvisning till bilens vinterförvaring.

Bilen ska vara blå. Blå metallic. VW 1303-S beetle med eberspächer. Årgång 1973. En sådan som jag fick av min pappa. Han köpte en till mig och en till sig själv. Nytillverkade. Tillsammans åkte vi till bilhandlaren i Kristinehamn och tillsammans åkte vi hem. Han först och jag efter. Alla, precis alla, stannade upp. Trafiken lamslogs, gående blev stående mitt i steget, hundar slutade kissa  och bara glodde efter den metallic blå kortegen.
Kanske överdriver jag lite, men grannen kom i alla fall ut och frågade vad bilen kostade och hur jag egentligen hade råd med en sådan dyrgrip, flicksnärta som jag var.

Ensambarn är bortskämda barn, sa grannen och vände på klacken i protest över kapitalistungar som hade körkort men inte ännu var helt torra bakom öronen. Att pappa även betalade mitt körkort är en helt annan historia som grannen, om han lever, än i dag ställer sig ovetande till.

Min älskade blå metallic 1303-S. Vi var varandra trogna fram till 1978 då en annan ägare tog över. Som inte vårdade den lika ömt som jag. Det är min fasta övertygelse.

Ett enda missöde råkade vi ut för, beetlen och jag. Min arbetsplats var på den tiden Kristinehamns sjukhus och efter avslutat värv satte jag mig i bilen som stod parkerad på sjukhusets personalparkering. Innan jag hann vrida om startmotorn skramlade det i plåten. En medtrafikant hade i full fart backat rakt in i min blå metallicbak och luckan till motorutrymmet blev rejält tillskrynklat.

En stressad man rusade fram med plånboken i högsta beredskap. Han bläddrade med sedlarna och ville göra rätt för sig. Själv ville jag tillkalla samhällets ordningsmakt men min medtrafikant avböjde kraftigt det förslaget.

Han upplyste mig om han var en av sjukhusets läkare. I och med detta ägde han en viss pondus. Som i sin tur genererade till bestämmanderätt i fallet. Jag besitter ett ganska stort mått av envishet och ordväxlingen som följde är onödigt att upprepa här i dagens blogg.
Läkaren stoppade ner sin plånbok i kavajens innerficka. Han ändrade attityd och blev mjukare i sätt och sinne. Varpå han fick en annan lysande idé till försoning och uppgörelse gällande den metallic blå plåten.

Gratis läkarundersökning under ett helt år. Utförd av honom själv i hög person och klädd i vit rock.
Läkaren var gynekolog...

Jag tackade för erbjudandet men höll fast vid min ursprungsplan. Och tillsammans skred vi till verket med att fylla i nödvändiga handlingar och gynekologen fick betala mina plåtskador efter gängse rutiner.

Tankar omkring min VW 1303-S, sprungna ur dagens nostalgiska upplevelser jag haft på VW-utställningen i Norrköping. Huruvida det blir någon bilaffär eller ej är ännu inte klubbat. Men känner jag mig själv och maken rätt börjar vi inom en snar framtid att kolla lite på Blocket.

Naglar i akryl och en fräsande katt

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Skärblacka äger! Byn med pappersbruket i centrum. Byn som utsocknes rynkar på näsan åt. Ty här luktar det skit, här kan ingen slå ner sina bopålar.
Även jag delade den åsikten, innan jag hade bättre vetande och vi själva blev Blackabor. Här lever vi och här ska vi dö för att bli begravda på Skogskyrkogården. Plats har vi redan sett ut. I närheten av fotbollsplanen och i riktningen av vårt hem. Då kan jag fortsätta att hålla kollen vad som händer åt vårt håll.

Idag har jag blivit introducerad i ett Skärblackaföretag som omger sig av flärd och lite lyxkänsla. Här i byn där allt finns. Hot Nail Punkt, jag har sedan tidigare sett skylten men nu drev frilansjornalistnyfikenheten  mig dit och ut därifrån kom jag med rosaglittrande naglar. Tumnageln blänker så den kan jag använda som spegel.

Nu har jag lärt mig allt om naglar. Uppbyggnad och funktion men även hur det går till att pynta och smycka fingrarnas hårda utväxter i fantastiska mönster, färger och former. Vill någon har en storlek längre så byggs nageln upp i gel eller akryl och stelnar under en lampa med blått sken.
I mitt tycke ganska vågat och jag skulle aldrig dekorera mina naglar med blommor och starka färger. Förvisso snyggt på andra men inte riktigt min stil.

För den som har förmågan och utbildning går det att läsa av vårt hälsotillstånd genom naglarna. Sjukdomar och dolda krämpor speglas i naglarnas kondition. Själv är jag helt sund och frisk, garanterade nagelspecialisten under tiden hon filade och lackade. Inte heller lider jag av kronisk onykofagi, hade dock en släng av det som barn och i nedre delen av min tonårstid.

Våra naglar är djurens motsvarighet till klor. Båda arter behöver klippa de vassa utväxterna lite då och då. Det tog jag fasta på när vi hade katt. En väninna till mig klippte alltid klorna på sin katt. För att visa att jag också var en hedervärd djurägare köpte jag en klotång på djuraffären. Det blev en kamp mellan mig och kissen. Maken ruskade på huvudet och fann hela behandlingen som mycket onaturlig. En katt ska ha klor för att klara av sitt naturliga kattliv, var hans bestämda åsikt. En åsikt vilket han delade med katten. Som rev, bet och fräste varje gång jag tog fram tången. Jag visade katt och make vem som bestämde vilket resulterade i att katten blev bästis och bundis med den som inte plågade henne med klovård. Själv fick jag vårda mina sönderrivna armar som läkte lagom till nästa sammandrabbning ägde rum.

Det hela slutade med att katten vann kampen och fick till slut ha sina vassa klor i fred och den förhatliga tången hamnade i soptunnan. I och med detta kände jag mig faktisk som en mycket humanare kattägare och återfick det randiga lilla djurets förtroende.

I kväll ska vi till grannarna på kräftkalas. Med nymålade och vackra naglar ska jag äta allt som går att äta på de röda kräftorna. Utom tarmen och görblåsan. Gick det att äta skalen skulle jag äta upp de också. De enda delarna på de dillsalta läckerheterna som jag inte tycker är värt besväret är klorna...

Perseiderna och att diska andras tallrikar

I natt har det varit ett skådespel på himlavalvet. Det stora meteoregnet perseiderna gjorde sin entré.
När gårdagens kvällsfika och min kvällstoalett var avklarad bäddade jag och min morgonrock ner oss i solstolen under en varm filt. Maken stod en stund på yttertrappan och stirrade rakt upp i mörkret. Han tröttnade dock ganska snart och gick in och lade sig under täcket istället.

Det var en magisk känsla att ligga ute i den kolsvarta trädgården och blicka upp mot stjärnorna. Det prasslade i asplöven och jag tror att ett par katter slogs om en och samma råtta. Grannarna rumsterade om med något på sin tomt, kanske var de ute i samma ärende som jag.

Någon revolutionerande meteorskur fick jag tyvärr inte uppleva. Några snabba streck som jag knappt hann med att se. Besvikelsen tog överhand. Hade förväntat mig ett präktigt fyrverkeri från stjärnbilden Perseus håll. Swift-Tuttle snuvade mig på konfekten eller också glanade jag åt helt fel väderstreck. Är inte så påläst vart egentligen Perseus håller till.

Däremot följde jag flygplanens väg mot främmande mål. Det blinkande ljuset som snabbt förflyttade sig och försvann. Precis över oss brukar planen som ska ta mark på Arlanda bromsa in. Eller Skavsta. Då är planen lågt gående och jag vinkar stundom åt piloten. Brukar aldrig se någon återkoppling, däremot vinkade en helikopterförare åt mig när han färdades lågt över Glan. Eller om det var min vän Therese som skötte spakarna och rotorbladen. Troligtvis var det hon för vem skulle annars sträcka ut armen genom rutan och vinka så glatt.

Det är overkligt att det sitter en massa människor där uppe i de flygande maskinerna. Förväntansfulla över att besöka nya länder. Resenärer som återvänder hem med souvenirer och klirrande taxfree-kassar. Solbrända och mättade av intryck.
Medan flygvärdinnorna jobbar hårt för att se till att alla har det bra. Om det inte står Ryanair på flygplanskroppen vill säga. Där får var och en sköta sig bäst det går. Dyrt kaffe serveras dock. Tänker att snart får vi som reser billigt spaka planen själva. Då blir det ännu mer lågbudget över det hela.

När jag var flicka ville många flickor bli flygvärdinnor. Jag tillhörde inte den skaran, ville helst av allt bli lastbilschaufför. Eller jobba på bensinmack. Gillade oljigt trassel och dieselångor mer än välpolerade naglar, dräkt och vackra håruppsättningar. Nu är det inte längre någon högre status på att jobba som flygvärdinna. De ligger ett pinnhål högre än barnmorskan som har plats nummer 41 på listan. Nu är det inne att vara ambassadör. Men hur många blir det tänker jag?! I botten ligger diskaren. Föga förvånande för att diska hör inte till de trevligaste göromålen.
Journalist ligger ganska högt upp, inte precis tio i topp men ändå. Kanske  gäller det inte en frilansare som inte gått journalisthögskolan men jag känner mig nöjd i vilket fall som helst.

Pensionär finns inte representerade på någon statuslista. Det tycker jag är mycket märkligt. Det är ju pensionärerna som en gång  varit med och  skrapat ihop en lista över ambassadörer, diskare och alla där emellan. Gammal är inte längre äldst. Gammal är glömd. Oavsett den forna titeln.

Kliande bett och ilsken besättning

Farmordag delat med två vilket betyder en stortvilling och inte som brukligt två. Morgonen började i de stickade tröjornas tecken. Grå himmel vilken så småningom delade sig och de mörka molnen upplöstes i solen.

Två kilometers vandring med ett gossebarn tar två timmar. Stjärnorpsravinen har besegrats. Både i dalgång och med mer avancerad klättring uppåt. Stjärnorpsbäcken slingrar sig fram genom ravinen som är kantad av enorma bestånd av strutbräken. Gamla ihåliga träd som av väder och vind gett upp och lagt sig till ro med allehanda insekter som bofasta hyresgäster.
Uråldriga träd som delats av motorsåg visar årsringarna. Vi började räkna men gav upp. Enades om att de var väldigt gamla och en åldersuträkning överflödig.
Den mäktiga och märkliga ravinen är som en lummig djungel där den ligger avskild från den trafikerade vägen. Att vandra där är en upplevelse för både kropp och själ.

Ryggsäcken var fylld med förning och vi intog vårt niste intill den porlande bäcken. Myggor hittade till mina vrister. Stack med sina sugsnablar hål på skinnet och de genomskinliga kropparna fylldes med mitt röda blod. Gossen satt på marken vid mina fötter och tittade storögt på myggornas inmundigande. Det var med skräckblandad förtjusning där en inblandning av ett mått med beundran över mitt mod som pojken följde myggornas väg till och från de uppdukade smalbenen. Myggbetten har så smått börjat klia men jag anser att biologilektionen  var så pass viktig att jag tar den begynnande klådan med belåtenhet.

Vi lämnade den kraftiga vegetationen och begav oss till mer civiliserade trakter. Närmare bestämt Bergs slussar. Styrkta av pannkaka med en kula chokladglass gav vi oss i kast med slussarna. Där en segelbåt utrusta med kapten och vice kapten som var kaptens äkta hälft, rök ihop med en större motorbåts besättning. Häftiga ordväxlingar uppstod i det trånga slussutrymmet där båda ansåg sig äga företräde. Fendrarna gnisslade mot varandra, tamparna sträcktes och fradgan skvätte. Att slussa i Berg är ett eldprov som slår alla andra slussar.
Det är inte utan att jag saknade vår båt där vi stod och följde dramat på lagom avstånd. Skulle med glädje ha kastat mig in i dispyten om jag ägde ett flytetyg av klass.
Den sommarjobbande slussvakten tog det hela med ro. De har garvade skinn de där slussvakterna.

Efter fem timmars äventyr kände barnet och jag att dagens blandade upplevelser var avverkad. Pojken är återbördad till sitt hem och jag inleder slutet av dagen med att krafsa på mina vrister.

Förvaringshyllan Berså och ungarna i Nybäck

Idag lyser solen bakom molnen. Luften är fuktig för det har regnat i natt och det har regnat på förmiddagen. Nattens regn hade satt sina spå på vår yttertrappa såg jag när jag klev ut genom ytterdörren. Som vanligt när solen gassar och värmen dallrar tror vi att så kommer det att förbli. Därmed tar vi inte in utemöblernas sittdynor när det kvällas.

För den, som av någon outgrundlig anledning inte uppmärksammat nyhetsflödet och ämnar bege sig till IKEA i Västerås för att shoppa i brist på solsken, kommer de att mötas av ett anslag.
"Varuhuset är stängt på grund av tekniskt fel".
Två knivdödade människor har blivit ett tekniskt fel från IKEAS håll. Vem vill varuhusets ledning skydda? Allmänheten eller sig själva? Finns det en rädsla att köptrogna kunder ska schappa och låta förvaringshyllan Berså, soffgruppen Norsborg och fotpallen Kivik bli lämnade åt sitt öde tillsammans med sina möbelkamrater med finurliga benämningar.

Bättre vore att IKEA milt och varligt meddelade den rätta sanningen. Att en sorglig händelse inne på varuhuset skett och på grund av detta måste dörrarna hållas stängda till dess att den tekniska utredningen är klar.

Oron gnager inombords. Oron över ondskan som gror och härskar. I vårt land men även i andra länder. Våld föder våld och någon oskyldig krake kommer emellan. Sverigedemokraterna gnuggar händerna, paritet kommer att växa av illdåden. Ty nu har medierna berättat att de troliga gärningsmännen hade sin hemvist på ett asylboende.

Det händer att jag saknar den tid då vi endast blev serverade allt som hände genom teve, radio och dagspressen. När inga smarta mobiltelefoner, datorer och plattor såg till att vi ständigt blev matade. Vi fick som ett andrum mellan varven.

Längtar tillbaka till då när vi hade tid för varandra. Som när vår telefon gick sönder och vi ringde efter telereparatören. I en brandgul bil med svart text som meddelade att Televerket var ute på vägarna svängde bilen upp på vår gård och ut kom Nisse och Holger. De kom att bli våra vänner under de år som det gick att träffa en telereparatör i verkliga livet. När andras telefoner gick sönder stannade de alltid till hos oss. Fikade efter kaffe och hembakade bullar. Det var även Nisse och Holger som såg till att vi blev utrustade med en utomhusringklocka. En stor svart tingest som satt på ytterväggen och skramlade våldsamt när telefonen inne i köket ringde.
Larsson blev rustade med moderniteter som aldrig tidigare skådats i bygden. Sedan slog våra bekanta oss genom att införskaffa en biltelefon. En enorm låda som placerades i bilen bagageutrymme varpå det gick att föra ett telefonsamtal i luren medan bilen var i rullning.
En gång hade de en liten kattunge med sig. De trodde att våra barn ville ha en kattungen och de trodde alldeles rätt. Tankarna fanns på ungarna i Nybäck. Det skedde på den tiden då människor tänkte på varandra. Med glädje och tacksamhet.

Med utvecklingen försvann både Nisse och Holger. Vart de tog vägen vet ingen än idag. Kanske är de två fortfarande vänner. Sitter och talar med varandra genom smarta telefoner. Eller skickar sms med emoji efter varje mening.
Nu vill det mycket till om vi ska bli bästis och bundis med en telereparatör.

Hos oss vilar landskapet stilla. Hos någon annan är katastrofen ett faktum och livet blir aldrig som det varit.