Årsringar och ett glas rabarbersaft

När jag vaknade i morse låg jag kvar i sängen och funderade över sommaren. Maken donade i köksregionerna för att se till att vi skulle få i oss lite morgonföda. Det är dagens första uppgift för hans del. Jag bäddar sängen så rättvisan är fördelad passande för oss båda.

Sommaren har regnat bort. Det blev inte så mycket av det där som vi planerade att göra. Då, när sommaren var i sin linda och förväntningarna höga. Inget speciellt var planen. Vara hemma och strosa omkring i trädgården, sitta i skuggan och vara litterära, dricka svala drycker för att förhindra uttorkning eller kanske bege oss ut på en cykeltur. Platt fall med de planerna.

Men, enligt mitt tycke har det varit en väldigt bra sommar på många solfattiga vis. Vi har gjort allt det där som vi annars inte skulle ha gjort om solen gassat från klarblå himmel. Dessutom har vi i år inte lagt i båten. Hade vi det skulle vi behövt offra tiden för annat med att ständigt och jämt sett till att båten befriats från regnvatten. Det har vi sluppit!
Vi har frotterat oss med barn och barnbarn. Speciellt barnbarnen har fått mycket uppmärksamhet från vårt håll. Ock kommer att få även fortsättningsvis trots att höststormarna är på inmarsch.

Även om sommaren varit regnig och kall har jag nu fått en smula separationsångest från  den avverkande sommaren. Det hjälper föga att tänka att den kommer åter för det vet jag i dagsläget inget om. Livet kan förändras på en timma. Nästa sommar kanske en av oss står själva i köket och kokar ett enda ynka ägg, dukar fram en filmjölksskål och en tekopp.

Mina händer har fått rynkor och skrynklor på ovansidan. Lederna är lite stela och jag får tänka på min hållning.
"Ät östrogen, tänk på benskörheten", säger min läkare och viftar med pekfingret framför min näsa.
Jag har aldrig ätit östrogen och tänker inte börja med det nu på gamla dagar. Jag är en besvärlig patient. Inte går jag till läkaren heller om jag inte blir kallad till besiktning.
Jag börjar bli gammal, det känner jag även om jag ännu inte är så gammal som de gamla.

När sommaren övergått till höst har en bekant till mig mist sin mamma som även var bästavännen. Plötsligt finns inte en person som funnits med under hela livet längre kvar. Det oundvikliga har skett.
Det är i alla fall åt rätt håll, tänker jag. Det är inte mamman som behöver begrava sitt barn. Föga tröst i stundens allvar, men vi kommer alla att få begrava våra föräldrar om vi själva får leva.

Familjer splittras. Genom död, krig, katastrofer och osämja. Osämja är välfärdens lön. Inta alltid men ofta. Vi har allt vi behöver, ändå går det inte att hålla sams. Ord hamnar fel, känslor svallar åt olika håll och banden slits sönder. Det händer till och med att banden aldrig kan återknytas och fejderna fortsätter generation efter generation. Tills namn hamnar i ett dokument som långsamt gulnar och glöms bort.

Nu är jag allt en riktig pessimist och låter tankarna skena iväg. En kopp kaffe tillsammans med maken innan det är dags att bege mig iväg på dagens första uppdrag är balsam för dystra tankar. Ska till ett behandlingshem för missbrukare. Där människor får hjälp att komma ut någorlunda fungerande i ett samhälle som i vissa kretsar är helt perfekt.

Ett glas rabarbersaft skulle passa bra en dag som denna. När jag tänker efter. Skål och TACK för livet som är och livet som varit...

Bockjakt och en räv som visar tänderna

I mörkret ringde väckarklockan. De röda siffrorna visade på 03.15. Maken sov lugnt och stilla medan jag klev upp ur sängvärmen. Grusiga ögon och en önskan om att få fortsätta sova. Kokade en kanna te, hällde upp i termosen, bredde några mackor och klädde mig varmt.

Bockjakten startade idag. En timma före soluppgången ska jägarna sitta på pass. Även om jag inte är någon jägare satt jag i mycket arla morgonstund uppflugen i jakttornet bredvid den kamouflageklädde mannen med bössan.
Mörkret vek till sist undan och några solstrålar träffade tallarnas stammar mitt emot oss. Dimman steg över det daggvåta gräset och bockarna höll sig undan. Några harar skuttade över vallen som bonden slagit under gårdagen. Men inga bockar. Tiden i snigelfart. Jag började frysa och värmde händerna runt min heta tekopp.

Sneglade på jägaren. Lugn och avslappnad satt han där. Tog några ögonkast genom kikaren och såg det jag inte såg. En räv, en älgko med kalv skymtade i skogsgläntan och ett gäng med änder klöv himlen. Han pekade och jag tittade. Men inga bockar. Bössan en handlängd bort. Vi viskade. Om hur det är att föda barn. Han tålde inte se blod, sa han. Jägaren...som suttit bredvid sin kvinna och sett henne föda fram deras barn. Han hade stirrat in i väggen, undvikit att titta på blodet.

Några dovhjortar vågade sig fram. De får jag inte skjuta, sa jägaren. Bara råbockar.
Jag kände en tillfredsställelse i att inte vara en jägare. Jag är för frusen för sådant naturliv. Tålamodsprövande. Inte kan jag skjuta heller. Har dessutom inget skjutvapen så jag behöver inte fundera något mer i de termerna.

Trots att jag frös och trots att jag satt i ett vingligt jakttorn var stämningen magisk. Dimman, kronhjortarna och morgonsolen som kastade sina strålar på tallarna.

Så kom den då. Bocken. Långa snabba rörelser. Ett skott och kroppen försvann ner i gräset. Strax därpå gick en ensam räv samma dystra öde till mötes. Sida vid sida låg djuren och stirrade på mig med oseende ögon.
Jag lade handen på råbockens hals. Den var varm, mjuk men också lite sträv. Några droppar blod letade sig ut genom näsborrarna och färgade de gröna grässtråna.
Räven såg mest arg ut. Visade de vassa tänderna och jag vågade inte röra vid den.

Fyra timmar senare var jag hemma igen. Dyngsur om strumpor, skor och byxbenen klibbade av väta högt upp på låren. Maken hade vaknat. Dukat frukostbordet med hembakat bröd, ost, skinka, sill, filmjölk och müsli. Bryggt te och hällt upp i min fina turkosa tekanna. Kaffe till sig själv.

Jag har varit med om mitt livs första råbocksjakt. Pyrscha har jag visst gjort. Det var mörkt, kallt, långsamt men väldigt spännande. Precis så spännande som sig bör när en frilansade journalist är ute på uppdrag.

Nu tarvar jag nog en timmas sömn om jag ska orka med denna soliga dag.

Min beetle och en ovarsam läkare

Nostalgi skänker betraktaren glädje och ett visst mått av vemod. Längtan och saknad efter det förflutna, oftast idealiserat. Att vara allt för nostalgisk kan vara direkt hälsovådligt och leda till döden. I alla fall ansågs det vara en slags sjukdom med dödlig utgång på 1600-talet.

Dyrt kan det hur som helst bli när nostalgin sveper fram. I skrivandets stund ser jag hur mitt bankkonto krymper, ty jag har beslutat mig för att köpa en gamma Volkswagen. Maken har lovat att ge mig ett bidrag i form av en presenning med hänvisning till bilens vinterförvaring.

Bilen ska vara blå. Blå metallic. VW 1303-S beetle med eberspächer. Årgång 1973. En sådan som jag fick av min pappa. Han köpte en till mig och en till sig själv. Nytillverkade. Tillsammans åkte vi till bilhandlaren i Kristinehamn och tillsammans åkte vi hem. Han först och jag efter. Alla, precis alla, stannade upp. Trafiken lamslogs, gående blev stående mitt i steget, hundar slutade kissa  och bara glodde efter den metallic blå kortegen.
Kanske överdriver jag lite, men grannen kom i alla fall ut och frågade vad bilen kostade och hur jag egentligen hade råd med en sådan dyrgrip, flicksnärta som jag var.

Ensambarn är bortskämda barn, sa grannen och vände på klacken i protest över kapitalistungar som hade körkort men inte ännu var helt torra bakom öronen. Att pappa även betalade mitt körkort är en helt annan historia som grannen, om han lever, än i dag ställer sig ovetande till.

Min älskade blå metallic 1303-S. Vi var varandra trogna fram till 1978 då en annan ägare tog över. Som inte vårdade den lika ömt som jag. Det är min fasta övertygelse.

Ett enda missöde råkade vi ut för, beetlen och jag. Min arbetsplats var på den tiden Kristinehamns sjukhus och efter avslutat värv satte jag mig i bilen som stod parkerad på sjukhusets personalparkering. Innan jag hann vrida om startmotorn skramlade det i plåten. En medtrafikant hade i full fart backat rakt in i min blå metallicbak och luckan till motorutrymmet blev rejält tillskrynklat.

En stressad man rusade fram med plånboken i högsta beredskap. Han bläddrade med sedlarna och ville göra rätt för sig. Själv ville jag tillkalla samhällets ordningsmakt men min medtrafikant avböjde kraftigt det förslaget.

Han upplyste mig om han var en av sjukhusets läkare. I och med detta ägde han en viss pondus. Som i sin tur genererade till bestämmanderätt i fallet. Jag besitter ett ganska stort mått av envishet och ordväxlingen som följde är onödigt att upprepa här i dagens blogg.
Läkaren stoppade ner sin plånbok i kavajens innerficka. Han ändrade attityd och blev mjukare i sätt och sinne. Varpå han fick en annan lysande idé till försoning och uppgörelse gällande den metallic blå plåten.

Gratis läkarundersökning under ett helt år. Utförd av honom själv i hög person och klädd i vit rock.
Läkaren var gynekolog...

Jag tackade för erbjudandet men höll fast vid min ursprungsplan. Och tillsammans skred vi till verket med att fylla i nödvändiga handlingar och gynekologen fick betala mina plåtskador efter gängse rutiner.

Tankar omkring min VW 1303-S, sprungna ur dagens nostalgiska upplevelser jag haft på VW-utställningen i Norrköping. Huruvida det blir någon bilaffär eller ej är ännu inte klubbat. Men känner jag mig själv och maken rätt börjar vi inom en snar framtid att kolla lite på Blocket.

Naglar i akryl och en fräsande katt

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Skärblacka äger! Byn med pappersbruket i centrum. Byn som utsocknes rynkar på näsan åt. Ty här luktar det skit, här kan ingen slå ner sina bopålar.
Även jag delade den åsikten, innan jag hade bättre vetande och vi själva blev Blackabor. Här lever vi och här ska vi dö för att bli begravda på Skogskyrkogården. Plats har vi redan sett ut. I närheten av fotbollsplanen och i riktningen av vårt hem. Då kan jag fortsätta att hålla kollen vad som händer åt vårt håll.

Idag har jag blivit introducerad i ett Skärblackaföretag som omger sig av flärd och lite lyxkänsla. Här i byn där allt finns. Hot Nail Punkt, jag har sedan tidigare sett skylten men nu drev frilansjornalistnyfikenheten  mig dit och ut därifrån kom jag med rosaglittrande naglar. Tumnageln blänker så den kan jag använda som spegel.

Nu har jag lärt mig allt om naglar. Uppbyggnad och funktion men även hur det går till att pynta och smycka fingrarnas hårda utväxter i fantastiska mönster, färger och former. Vill någon har en storlek längre så byggs nageln upp i gel eller akryl och stelnar under en lampa med blått sken.
I mitt tycke ganska vågat och jag skulle aldrig dekorera mina naglar med blommor och starka färger. Förvisso snyggt på andra men inte riktigt min stil.

För den som har förmågan och utbildning går det att läsa av vårt hälsotillstånd genom naglarna. Sjukdomar och dolda krämpor speglas i naglarnas kondition. Själv är jag helt sund och frisk, garanterade nagelspecialisten under tiden hon filade och lackade. Inte heller lider jag av kronisk onykofagi, hade dock en släng av det som barn och i nedre delen av min tonårstid.

Våra naglar är djurens motsvarighet till klor. Båda arter behöver klippa de vassa utväxterna lite då och då. Det tog jag fasta på när vi hade katt. En väninna till mig klippte alltid klorna på sin katt. För att visa att jag också var en hedervärd djurägare köpte jag en klotång på djuraffären. Det blev en kamp mellan mig och kissen. Maken ruskade på huvudet och fann hela behandlingen som mycket onaturlig. En katt ska ha klor för att klara av sitt naturliga kattliv, var hans bestämda åsikt. En åsikt vilket han delade med katten. Som rev, bet och fräste varje gång jag tog fram tången. Jag visade katt och make vem som bestämde vilket resulterade i att katten blev bästis och bundis med den som inte plågade henne med klovård. Själv fick jag vårda mina sönderrivna armar som läkte lagom till nästa sammandrabbning ägde rum.

Det hela slutade med att katten vann kampen och fick till slut ha sina vassa klor i fred och den förhatliga tången hamnade i soptunnan. I och med detta kände jag mig faktisk som en mycket humanare kattägare och återfick det randiga lilla djurets förtroende.

I kväll ska vi till grannarna på kräftkalas. Med nymålade och vackra naglar ska jag äta allt som går att äta på de röda kräftorna. Utom tarmen och görblåsan. Gick det att äta skalen skulle jag äta upp de också. De enda delarna på de dillsalta läckerheterna som jag inte tycker är värt besväret är klorna...

Perseiderna och att diska andras tallrikar

I natt har det varit ett skådespel på himlavalvet. Det stora meteoregnet perseiderna gjorde sin entré.
När gårdagens kvällsfika och min kvällstoalett var avklarad bäddade jag och min morgonrock ner oss i solstolen under en varm filt. Maken stod en stund på yttertrappan och stirrade rakt upp i mörkret. Han tröttnade dock ganska snart och gick in och lade sig under täcket istället.

Det var en magisk känsla att ligga ute i den kolsvarta trädgården och blicka upp mot stjärnorna. Det prasslade i asplöven och jag tror att ett par katter slogs om en och samma råtta. Grannarna rumsterade om med något på sin tomt, kanske var de ute i samma ärende som jag.

Någon revolutionerande meteorskur fick jag tyvärr inte uppleva. Några snabba streck som jag knappt hann med att se. Besvikelsen tog överhand. Hade förväntat mig ett präktigt fyrverkeri från stjärnbilden Perseus håll. Swift-Tuttle snuvade mig på konfekten eller också glanade jag åt helt fel väderstreck. Är inte så påläst vart egentligen Perseus håller till.

Däremot följde jag flygplanens väg mot främmande mål. Det blinkande ljuset som snabbt förflyttade sig och försvann. Precis över oss brukar planen som ska ta mark på Arlanda bromsa in. Eller Skavsta. Då är planen lågt gående och jag vinkar stundom åt piloten. Brukar aldrig se någon återkoppling, däremot vinkade en helikopterförare åt mig när han färdades lågt över Glan. Eller om det var min vän Therese som skötte spakarna och rotorbladen. Troligtvis var det hon för vem skulle annars sträcka ut armen genom rutan och vinka så glatt.

Det är overkligt att det sitter en massa människor där uppe i de flygande maskinerna. Förväntansfulla över att besöka nya länder. Resenärer som återvänder hem med souvenirer och klirrande taxfree-kassar. Solbrända och mättade av intryck.
Medan flygvärdinnorna jobbar hårt för att se till att alla har det bra. Om det inte står Ryanair på flygplanskroppen vill säga. Där får var och en sköta sig bäst det går. Dyrt kaffe serveras dock. Tänker att snart får vi som reser billigt spaka planen själva. Då blir det ännu mer lågbudget över det hela.

När jag var flicka ville många flickor bli flygvärdinnor. Jag tillhörde inte den skaran, ville helst av allt bli lastbilschaufför. Eller jobba på bensinmack. Gillade oljigt trassel och dieselångor mer än välpolerade naglar, dräkt och vackra håruppsättningar. Nu är det inte längre någon högre status på att jobba som flygvärdinna. De ligger ett pinnhål högre än barnmorskan som har plats nummer 41 på listan. Nu är det inne att vara ambassadör. Men hur många blir det tänker jag?! I botten ligger diskaren. Föga förvånande för att diska hör inte till de trevligaste göromålen.
Journalist ligger ganska högt upp, inte precis tio i topp men ändå. Kanske  gäller det inte en frilansare som inte gått journalisthögskolan men jag känner mig nöjd i vilket fall som helst.

Pensionär finns inte representerade på någon statuslista. Det tycker jag är mycket märkligt. Det är ju pensionärerna som en gång  varit med och  skrapat ihop en lista över ambassadörer, diskare och alla där emellan. Gammal är inte längre äldst. Gammal är glömd. Oavsett den forna titeln.