Nyvunnen kärlek och stekta gräshoppor

Fortfarande blommar vår kaprifol. En och annan jordgubbe mognar har jag hört talas om. Till och med sett bildbevis på. De rosa rosorna intill snickarbodsväggen klamrar sig envist kvar. Ett efter ett ramlar kronbladen och några knoppar lär väl ändå inte spricka så det gäller att njuta av ögonfröjden medan tid är.

En pust från stormen Freja letade sig upp även hit till oss på ostkusten. Det skakade till bland björkar och aspar. Därmed är nu trädens grenar helt kala. Omkring sex månader till så hälsar vi de skira nyutspruckna löven välkomna åter.

Småtvillingarnas storasyster och jag har varit inne till staden under förmiddagen. En taklampa skulle inhandlas samt en kjol. Flickan var med som smakråd. Hon är enligt egen utsago otroligt duktig på att ge de rätta klädråden, gällande sig själv men också åt andra.

Det visade sig att barn och mormor inte delar klädsmak. Jag är mer för det enkla, hon för glitter, strass och leopard. En kort kjol i svart översållad med guldpaljetter, en röd kjol med skir stel spets och så till sist den leopardmönstrade. Jag vågar vägra.
Vi sprang från affär till affär på köpcentrumet.  Det tarvades glass innan orken kom åter.
Sittande på en bänk åt vi glass. Tittade på folk som sprang fram och tillbaka. Vi fantiserade om vad de hade i sina ICA-kassar. Vem som skulle tillreda rätter av råvaror, vem som skulle ta för sig från uppläggningsfaten och om maten skulle smaka bra. Om det skulle ätas i enskildhet eller tillsammans med andra.

En kvinna kom gående hand i hand med en man. Våra ögon möttes och hon vände genast bort blicken. För några år sedan stod jag och höll henne i handen när hon begravde sin man. En begravningsentreprenör får oftast ta del av en annan människas innersta kamp. Sedan går livet vidare.
"Hej på dig. Vad roligt att du mött kärleken igen", tänkte jag och tittade på kvinnan och mannens ryggar när de passerat.
Nu är jag inte längre någon begravningsentreprenör. För nyvunna kärlekar behöver ingen känna genans inför mig ty om nyvunna kärlekar vet jag numera intet. Det enda jag vet är att jag alltid känt en stor glädje när någon är lycklig och glad igen. Hos mig finns inga aspekter om rätt eller fel, om nu någon mot förmodan kanske tror det. Jag har aldrig ansett att kärleken är fel.

Glassen tog slut. Pappret i papperskorgen och en helt vanlig kjol för 399 kronor åkte ner i den glättiga plastpåsen med butikens logga.

I varuhuset som säljer lampor fanns även där mycket att välja på. Vi enades om en och samma taklampa. Där delar vi på smak och stil. Ytterligare ett inköp skulle göras. En utbrunnen glödlampa mot en ny. I glödlampsdjungelns träskmark är det lätt att gå vilse. Hjälp söktes upp. Två kvinnor i röda västar med varuhusets namn i vit tryck, samspråkade och jag ställde dem min fråga. Utan att se på mig bad de mig vänta. Ett ögonblick. Jag blinkade med ögonlocken. Fällde ner och fällde upp. Tjugo gånger räknade jag till. Inget hände. De fortsatte sitt tysta småprat ej ämnat för andras öron än deras egna.

Jag tog barnet i handen och gick till kundtjänst. Bad om ett utrop. Att någon på lampavdelningen skulle se till att betjäna sina kunder. Glödlampan är nu i min ägo men jag funderar på att skriva en insändare i Norrköpings Tidningar.

I bilen hem talade vi om råttor, ormar och ödlor. Att det är äckligt att äta gräshoppor men att det är roligt med snö. Tids nog kommer snön och då är det så lagom roligt över tid och längd.

Sprängsten och en försmak av julen

Mörkret har sänkt sig över vår område. Dagen har för min del gått i en stilla lunk. Det jag egentligen skulle ha gjort idag gör jag i morgon. Eller en annan dag. På den punkten har jag ännu inte fattat beslut. Bara vet att det kommer att ske när det lider.

Maken har idag grävt ner vår avloppsbrunn. Eller pumpstation som är dagens benämning på behållaren som ska ta hand om gråvatten och diverse uttömningar. Övriga grävmaskiner har tagit helgvila. Ett par ensamma jobbarstövlar vid vårt staket vittnar om att ägaren kommer tillbaka på måndag. Då brummar allt igång igen med full styrka.

En bergsprängare har tillkallats. Det är ett yrke i sig. Borra rätt men framför allt ladda korrekt. Tända på och hoppas på det bästa. Att berget blir till sprängsten och husen stannar på sina grunder.
Maken tog det säkra före det osäkra och grävde avloppsledningen runt det berg vi står på, sprängas får det göras utanför vårt staket. Det känns spännande nog.

Det kan vara rent livsfarligt att utföra sprängning om det inte sker på rätt sätt. Eller utförs av okunniga personer. Jag hörde en gång för länge sedan talas om en sprängare som hade sin sprängutrustning i en låda bakpå sin cykel. På väg till ett jobb cyklade han ner i en grop som är vanligt förekommande på grusvägar. Lådan skakade till och både gubben och cykeln flög i luften.
Han hann inte ens ladda innan det small, känns lite snopet när jag tänker efter.

Jag har alltid haft en förkärlek till sådant som smäller. Fast på håll. Fyrverkeri till exempel. Under ordnade former vill säga.  Smällare på gator och torg är jag inte så begiven på. Inte hundägare och deras hundar heller. För dessa är fyrverkerier mest en enda stor plåga.
Däremot åker jag gärna in till Norrköpings när Augustifesten går av stapeln. Tittar hänfört upp mot himlen när Göteborg kommer till staden med sina pyrotekniker. Några minuters skådespel sedan åker vi hem genom krutdimmorna som ligger tät över Motala ström och den gamla stadsdelen av Norrköping.

När jag jobbade på akutmottagning kom det in en blek man som sprängt bort stora delar av sin högerhand. Han hade laborerat lite själv med ett blodigt slutresultat. Hur det gick för honom har jag glömt bort men jag gissar att han fick ett bestående minne av händelsen. Det gäller att vara försiktig när det handskas med dynamitgubbar.

På tal om sjukhus var jag med vår dotter till Vrinnevisjukhuset igår. Efter läkarbesöket skulle hon ta några blodprover. Fyra glada sköterskor kom på rad. Stirrade på mig och undrade hur många rör de skulle tappa från mina vener. Glädjestrålande kunde jag meddela att jag inte på något vis var inblandad utan hänvisade till dottern som satt med armen i beredskap.

Det var fredag. Sista dagen på jobbet innan helgen. Systrarna var på strålande humör, glada och fnissiga. Nästan att jag gissade på att de tutat lite ur flaskan med handsprit. De garanterade att så inte var fallet. Det röda blodet tappades på rör därefter skingrades vi,var och en åt sitt håll. De djupare in i labbet, vi hem till vårt mysiga hembageri. Där väntade Camilla, Annika och de andra rara cafédamerna.

Varje yrke har sitt kall. Vare sig det gäller att gräva hål i backen, spränga berg, tappa blod på rör eller baka ljuva bakverk.
Kom just på att när jag började min bana inom sjukhusets väggar var det som respiratorvakt. Nattetid. Patienten med sin respirator och jag sov gott och djupt. Patienten i en säng, jag uppkrupen på en obekväm stol. När jag vaknade levde fortfarande patienten, respiratorn tuffade på och översköterskan stod sträng och barsk framför mig. Jag fick mitt livs största utskällning. Det är inte nådigt att somna på sin post som respiratorvakt. Därmed blev jag förflyttad. Till akuten. Och glömde bort ett benbrott inne på gipsrummet. Jag passade nog aldrig in i sjukvården.

Baka har jag däremot alltid kunnat tillfredsställande. Som Camilla i vårt bageri, ungefär. Idag har jag gjort en cheesecake med pepparkaksbotten, färsk- och ädelost allt toppad med glasyr av fikonmarmelad. Lite försmak av julen låter det som.

Att låna en bok och boka en svensk

Drömmar sägs vara ett förändrat medvetandetillstånd som uppstår under den så kallade REM-sömnen. En psykisk upplevelse i berättande form. Det finns många olika tolkningar omkring drömmar och drömforskare tror att drömmar är en inre konflikt av tidigare händelser. Sigmund Freud hade sin egen omfattande drömteori som jag inte är benägen att fördjupa mig i av någon större omfattning. Tycker för övrig att den där Freud verkade vara skum på fler sätt än ett.

Drömmen jag hade i natt var på intet sätt märklig eller störande. Endast trevlig där jag omgav mig med människor som står mig nära. När jag vaknade dröjde sig känslan kvar och funderade en stund om jag fortfarande befann mig i miljön hos dessa personer. Vissheten att så inte var fallet blev en stunds besvikelse och nu återstår endast pyttesmå fragment omkring nattens dröm som jag tänkt en del över under dagen som gått.

Drömmar kan även bestå av önskningar om något bättre. En annan framtid med trygghet, jobb, bostad och utbildning. Där individen själv kan möjliggöra att drömmen går i uppfyllelse. Men då krävs det att finns någon mottagare som kan vara behjälplig. Oftast är det så. För ensam är inte alltid stark om drömmen ska gå i lås.

Talade häromdagen med Olle på ett bibliotek i Värmland. På orten fanns många nyanlända från olika länder.  Människor som lämnat katastrofer och har en dröm  om ett nytt liv i ett fredligt land. Deras drömmar  kan tänkas vara att en dag få återvända hem. För vem vill egentligen lämna sitt land, släkt, vänner och invanda trygga mönster för något som kan kännas instabilt och främmande?

Olle på biblioteket lånar ut böcker. Men han lånar även ut en svensk till nyanlända. Succén är ett faktum. Både kommunalråd och kommunsekreterare har anmält sitt intresse om att bli utlånad tillsammans med andra vanliga värmlänningar.  Nya kontakter skapas, nya vänskapsband knyts och nyanlända slussas in i det svenska samhället tack vare kommuninvånarnas öppna hjärtan och sinnen.

Det fikas, promeneras, handarbetas, mekas med motorer, barn med olika nationaliteter leker med svenska barn och ingen ifrågasätter hud, ögon eller hårfärg. De ser varandra för det de är. Människor.

När jag hämtade posten idag hade jag fått ett brev som jag anmodades skriva under och posta i retur till avsändaren. Frimärke får jag dessvärre kosta på själv.
I brevet gick att läsa att Sverige är försatt i ett katastroftillstånd. Till viss del kan jag hålla med eftersom jag ser det katastrofala i att hela mänskligheten håller på att kollapsa på grund av den allt ökade främlingsfientligheten som råder.

"Tillsammans kan vi göra skillnad" stod det sist i brevet. Så sant som det är skrivet för ingen människa är i stånd till att klara sig på egen hand när stormarna viner runt vår ombonade trygghet.

Avsändaren i Kristianstad ska därmed inte förväntas få någon svarspost från mig, ty jag vill inte medverka i att vara de mot dem.

Några större drömmar går jag inte för tillfället omkring och bär på. Önskningar däremot finns det några stycken. Vissa av önskningarna kan jag uppnå av egen kraft medan andra är mer oåtkomliga. Dock gräver jag inte ner några av dessa utan låter dem få leva sitt eget liv. Då blir önskningarna till glada överraskningar om de uppfylls.

Vi har varit på konditori på förmiddagen, vår dotter och jag. Vi beställde inte in några söta drömmar, däremot chokladfyllda hjärtan översållade med pudersocker. Dottern bjöd ur egen plånbok och att få sitta med henne och njuta av de goda kakorna och varmt te var som en dröm i sig. Det händer allt för sällan att vi har egen tid för varandra.

En glittrande sten och en blommande tumnagel

Vad gör jag när den förhatliga november nu inträtt? Räknar dagarna till december. Kan konstatera att fem dagar gått, i morgon kliver vi in på den sjätte och då återstår tjugofyra dagar innan det är dags för årets sista månad.
Det går framåt med andra ord.

Förutom att räkna dagar så räknar jag hur många meter avloppsdike maken gräver. Har tappat räkningen men hela trädgården är ett enda dike. Nästan i alla fall. Jag har alltid en tendens att överdriva allt det jag säger. Påstår i alla fall våra barn. Själv låter jag det påståendet vara osagt.

När jag tröttnat på att hostig och snorig hänga i fönstret och kolla in makens arbete med avloppsforcerandet tittar jag på den trevliga lilla hög av böcker som jag inhandlat och som förgyller mina förkylningsdagar.
En kanna te, lite levande ljus och känslan av att öppna en ny och obläddrad bok överskuggar novembers sjukmånad. Ger förtröstan och hopp. Det behövs så lite för att liva upp en ruggig själ.

En glädjande nyhet är att idag blev vår son av med sin andra njursten. Den kom ut av sig själv. Visserligen under ett mått av plågor men när det var avklarat landande den på toalettskålens översta kant av vitt porslin. Låg där som en glittrande pärla och jag tror att sonen log av beundran över sin bedrift och lycka att slippa den molande dagliga smärtan varvad med plågsamma njurstensanfall.

Jag föreslog att han skulle polera upp stenen och låta en guldsmed tillverka en fin ring med stenen som smycke att ge som gåva till sin älskade. Eller rättare sagt, hans älskade kom med idén och jag utvecklade den lite grann.
Sonen kastade dock bort den skrovliga stenen med motivering att han inte visste var han skulle förvara den. Han skulle ha frågan mamma och sin sambo om råd innan han tog det drastiska beslutet att avveckla det han så länge burit inom sig. Visserligen ingen ögonsten, men ändå en sten värd att beundra.

En annan nyhet som skett idag är att jag tack vare min svada och övertygande övertalningsförmåga har jag lyckats med konsttycket att omboka tågbiljetter som är icke ombokningsbara. Tur och retur till och med. Det gick åt tre telefonsamtal med tre olika personer anställda på kundtjänst innan ombokningen var klar. Det gäller att aldrig ge upp det som satts i sinnet. Ger jag mig den på att boka om icke ombokningsbara biljetter så blir det så. Känner en stolthet över min bedrift.  SJ går att knäcka med idogt telefonerande.  Tidtabellernas löften om avgångar och ankomster kan jag dock inte göra  något åt så det tänker jag inte ge mig in på. Bara gilla läget om vi blir stående utefter stambanan. Möjligtvis klämma dit SJ på ett rejält skadestånd. Det borde inte vara helt omöjligt.

Känner att detta varit en mycket lyckad dag i fler avseenden. Trots min besvärande hosta.  Dessutom har jag små prästkragar på nymanikyrerade naglar. Att det skulle gå dithän kunde ingen ha trott. Allra minst jag själv som aldrig tidigare skött om mina naglar så värst omsorgsfullt.

Kartotek och jobbiga kvinnfolk

Gårdagens blogginlägg har ifrågasatts. Det är sådant en bloggare får räkna med. Frågeställningen gällde huruvida jag vet att vi producerar och sväljer 1,7 liter snor om dagen. Det vet jag inte, det är endast uppgifter jag fått mig tilldelat genom internets fantastiska upplysningstråd.
Kanske är det ett falskt påstående. Rent utav lögnaktigt. Men rimligtvis måste någon stackars krake suttit i ett laboratorium med litermåttet i högsta hugg. Beredd att fånga in färdigproducerat snor. Antecknat och katalogiserat för -och efternamn på donatorerna.

Jag finner ingen annat förklaring till påståendet. Är i alla fall glad att jag aldrig valt att bli snormätare. Bättre jobb finns att tillgå även om det är arbetsbrist i landet. Nu har jag arbete så det räcker till och blir över så jag behöver inte ha bekymmer för den sakens skull.

Mitt eget snor är nu på upphällning. Överskottet vill säga. Det normala flödet fungerar till synes snart normalt och tillfredsställande. Om nu någon till äventyrs är intresserad.

Kanske borde gemene man ta den sociala nätverksinformationen med en nypa salt. Tänker på de inlägg som florerar och som vi blir uppmanade om att dela med oss av till andra. Så det blir en rejäl spridning.
Bild och personupplysningar på personer som beter sig illa. Som stjäl hundar, katter, barn och bilar. Trädgårdsslangar, sekatörer och vattenkannor. Blomsterplanteringar och gravdekorationer. Det finns en uppsjö av illasinnade personer vars illdåd hängs ut. Kommentarerna är lika vidriga som de påstådda handlingarna. Och vi sprider vidare. Från kommun till kommun. Inom landet och utanför gränserna.

Men hur vet vi vad som är falskt eller vad som är sant? Rätt vad det är kanske det är jag själv som på en leende bild blir anklagad för kattstöld. Eller att jag bedriver olaglig droghandel samtidigt som jag steker pannkakor till barnbarnen. Bilden av mig och mitt onda uppsåt sprids vidare och jag kan inget göra för att dementera det oriktiga i länken. Jag är dömd för all framtid. Bland alla de som vill döma. De som inte känner mig och vet att jag aldrig skulle stjäla katter eller sälja droger.

Det har alltid varit lätt att sätta sig till doms över andra. Nu är det enklare än någonsin. Plus att vi får väldigt många med oss i en och samma dom. Det kan vi tacka internets sociala medier för.

Nu ska jag hänge återstående tid av dagen åt rehabilitering. Återhämta mig från dagar av sjukdomstillstånd. Lämpligast liggande i soffan med en god bok. Lotus blues till exempel. Där deckarhjälten Martin Brenner tampas med jobbiga kvinnfolk. En hårdkokt thriller som passar en snorproducent som jag. Som dessutom själv kan vara ganska så jobbig om det vill sig illa. Det är ingen lögn som behöver försvaras på sociala medier. Det är dagens största sanning.