Frukt och stolthet

Egentligen borde jag vara samhällsmedveten och skriva om vad som händer runt omkring oss nu. Om människor på flykt som blir stoppade mot vad de hoppas på ett liv utan krig. Eller om terrorn och Putin. Eller om tiggande människor, mord, bränder och olyckor.
Energin har tagit slut, jag stoppar huvudet i sanden och låtsas som om inget händer. Bara det är katastrofalt, att som medmänniska blunda för allt det fruktansvärda. Om vi alla som har allt blundar för det faktum att så ofantligt många inget har av det vi har, trygghet, ekonomi, mat, rent vatten, kläder på kroppen och varandra så kan inte något bli bättre för de som inget har.
Politikerna måste ta sitt ansvar. Politikerna springer fram och tillbaka. Bestämmer och bestämmer om. Inget blir bra hur det än blir.

Det är svårt att fatta ett beslut och sedan stå fast vid det. Gäller även vissa som sitter i chefsposition. Så var jag som chef. Fattade beslut om vad jag ansåg vara ett bra och väl fungerande koncept. Lade fram beslutet till min personal som jobbade efter det. Så kom jag på något nytt som omkullkastade den ursprungliga planen. Personalen suckade och tittade uppgivet på mig. Ansåg mig många gånger vara en virrpanna.
"Hur ska du egentligen ha det"?
Jag var ingen bra chef. Jag insåg det då men inser det bättre idag. Mina barn sa ofta att jag borde gå en chefskurs. Tror inte att det hade hjälpt, jag hade fortsatt att virra runt bland personalen. Precis som en politiker.

Ibland är det svårt att veta hur vi vill ha det. Det vi dock vet är att vi inte vill ha det sämre. Inte tulla på vår egen bekvämlighet för att det ska gagna någon annan.

Pratade nyss med en politiker. Han ansåg att samverkan är viktigast av allt. Under tiden han talade med mig via telefonen gick han genom Stockholms centralstation. Där satt mängder med människor. Trötta och förvirrade utan att veta något om sin framtid. Människor på flykt. De fick frukt och vantar, berättade politikern och gick vidare mot sina politiska förehavanden gällande samverkan.

Vi som har allt vill oftast ha mer än vad andra har. Taxeringskalendern är ett bra sätt att se om grannen tjänar mer än vad jag gör. Då har jag möjligheten att ställa krav på min arbetsgivare, begära löneförhöjning för att ekonomiskt stiga upp ett snäpp, helst två eller flera, på penningastegen. Kanske köpa en finare bil. Eller leasa den för att på så sätt lura min omgivning att bilen är min egen. Uppcashad ur egen plånbok.
Byta bostad går också bra. Till något större och finare. Leka inredningsarkitekt. Eller ännu bättre, hyra en. Som pimpar upp och ställer i ordning.
För egen del har jag inget behov av någon taxeringskalender, jag är min egen och kan endast ställa ekonomiska krav på mig själv. Det kommer an på mig och ingen annan om jag ska dra in några extra slantar jämte det jag pensionssparat.

Jag känner mig bitsk idag. Det bubblar upp negativa tankar och känslor. Blir förbannad över att vi som har allt inte är mer måna om varandra. Hur svårt kan det vara att slå en signal, fråga varandra hur läget är, skicka ett kort, sms eller mejla. Stolthet går före förnuft.
Eller som min pappa alltid sa; Vi har det för bra, helt enkelt.

Idag räknar jag inte med så värst många likes för idag är jag obekväm. Det måste få finnas sådana dagar också och idag är en sådan dag.

En slocknad stake och trendiga prylar

Så har jag då tagit fram och ställt upp en adventsljusstake. I min skrivarbod. Resten åker fram i slutet av veckan.
Som seden bjuder år efter år i adventstid så lyser inte staken. Något är fel. En trasig lampa må hända? Eller något elektriskt fel av mer allvarlig karaktär?
Maken har en finurlig mätare där felet omgående kan utrönas och åtgärdas. Nu är dock han inte hemmavid utan sitter på sjukhussängen och ivrigt inväntar provsvar. Återstår då endast för mig att rota fram några nya små lampor med den rätta spänningen och testa eftersom jag inte behärskar mätartekkniken med hjälp av en finurlig mätare. En efter en skruvas lamporna ur och testas med en ny. Har jag tur lyckas jag på det första försöket. Har jag otur så är nya lampor ihopblandade med gamla och då finns det endast en sak att göra. Köpa nya lampor och skruva i. Eller helt sonika en ny stake. Jag har varit med om det förr.

I år kommer julhandeln att slå alla rekord. Precis som det gjorde förra året. Och året före det och alla andra år.
Det ska vara en robotdammsugare i år. Vi blir härligt befriade från dammråttor helt utan fysiska ansträngningar och får extra tid över för varandra. Lyckan ligger i en robotdammsugare.

En annan het och trendig innepryl är Philips soppmaskin. Fixar soppan lätt och enkelt. Bara blanda och starta så sköter maskinen allt på egen hand. Den måste dock diskas varsamt och inget vatten får rinna in i maskineriet. Ty då har den gjort sin sista soppa, det är ett som är säkert och tusenlappen ligger skvalpande blöt och obrukbar mitt bland de varma grönsakerna med buljong.

En gång i tiden var jag begiven på maskinella grunkor som lovade stressade husmödrar lindring i köket. Äggkokare och bakmaskin för att nämna några av dessa fantastiska elektriska hushållsassistenter. Äggkokaren blev snabbt avskedad medan bakmaskinen var den mest långlivade som knådade och gräddade bröd medan vi sov. Men till sist fick även denna pension från vårt kök och blev sedermera fransk medborgare då min svägerska fick ögonen på den och tog med maskinen hem till Frankrike.

Jag knådar degen för hand och maken kokar ägg på vanligt manér. Även dammsugaren sköts av handkraft så några maskiner av vitt skilda slag står inte på min önskelista av julklappar.

Den enda önskan jag har är en fridfull jul bland de som står mig nära. En skinkmacka med Skånsk senap och en klick sillsallad är ett måste.

Nu ringde maken. Han får svida om från den blå sjukhussärken till privata kläder och med medicinlistan i handen återvända hem till mig.
Nu skickar jag en hälsning i adventstid till den som har befälet. Ge oss inga mer sjukdomar och olyckor. AMEN!

Stekt ägg och fortsatta omständigheter

Jag vek undan överkastet. Lade tygets långsida över den andra delen av sängen. Kröp ner under täcket och släckte sänglampan. Sovrummet kändes ovanligt kallt.

I morse var jag ock klippte håret. Kort, kort vill jag ha det, sa jag till frissan. Egentligen onödigt för det vet hon.
Kort, kort blev det. Jag betalade och åkte hem. Klev ur bilen. Suckade. Klev tillbaka in i bilen. Satte mig tillrätta vid ratten, startade motorn och vände tillbaka mot vår by.
Jag hade glömt att hämta hunden. Ledarhuden ska bo hos oss till i morgon medan hans matte är till Uppsala. Återträff på pastoralinstitutet. Unga präster som ska träffas och återuppliva studenttiden. Tiden fylld med plugg innan de blev prästvigda och stadgade i olika församlingar.

Hunden mötte mig i dörren. Hoppade och viftade på svansen, slickade mig på handen och såg förväntansfull ut.
Jag bad om ursäkt att jag glömt bort honom, även om det var för en kort stund.

Med hunden vid min sida avbokade jag samtliga möten jag skulle ha haft idag. Bokade om till en annan dag. Tågbiljetterna till Skåne åkte i papperskorgen. Skåne finns kvar, landskapet lär inte flytta på sig i första taget.

"Kommer du snart? Tar du med en bok, rakapparaten och en t-shirt är du snäll".
Jag lovade. Jag kommer snart. Jag lovade även att ta med några lussekatter till kaffet.

Stekte ett ägg. La ägget med hel gula på ett vitt bröd där det redan låg en bit skinka och ett par ostskivor. Kokade en kopp kaffe och satte mig tillrätta vid köksbordet. Hunden följde med blicken varje tugga jag åt.
"Tigg inte, det vill inte din matte"! Han vände bort blicken med en uppgiven suck.

Så här kan det bli en dag, tänkte jag medan jag åt min lunch. Att jag viker undan överkastet och äter min måltid vid ett ensamt köksbord. Eller kanske blir det du som får göra momenten utan mig.

Jag ringde upp. Frågade hur han mådde. Vad läkaren sa vid ronden.
"Kanske får jag åka hem i morgon. Jag tror det" svarade han.
Jag svarade att jag trodde som han. Men innerst inne känner jag mig osäker. Han kanske får stanna kvar till på onsdag. Det beror på vad de säger på ronden i morgon bitti.

Jag talade med grävmaskinisterna på vår gata. De lovade att ta undan all sprängsten på vår tomt. Koppla slangen till servisen och börja återfylla det som går att återfylla så vägen blir körbar igen.

Jag berättade det under vårt samtal. Sa att det ordnar sig ska du se. Han höll med men jag tror att han tänkte att det beror nog på de fortsatta omständigheterna.

Ett framrusande tåg och skrupelfri

Det vankas kalas i eftermiddag hemma hos sonen och hans familj. Tårtan är tydligen redan bakad. Alla kommer så deras stuga blir fylld av barnaröster då kusinerna sammanstrålar.
Ja alla kommer förutom maken som ämnar ligga hemma i soffan och tuta ur hostmedicinflaskorna. Läkaren har skrivit ut en hel liter av två olika sorter i vardera. En halv liter Mollipect och en halv liter Cocillana Etyfin för en summa av 700 riksdaler. Så det kan förväntas att han får en trevlig eftermiddag tillsammans med den morfininblandade vätskan. Ska fråga om jag kan ta med en tårtbit hem till honom så han får lite tilltugg till supen.

Igår gjorde jag något som jag känner mig mycket stolt över.
Jag är av naturen född att ha svårt att tacka nej när någon kommer och frågar mig om åtaganden. Det ena bygger på det andra och till sist når det mig högt över huvudet.
Just nu är jag inne i en sådan period. Folk har ringt och undrat om jag kan vara att räkna med nu när jag inte längre jobbar.
Alltid har jag svarar ja eftersom jag i stundens ingivelse har känt att det skulle vara roligt att vara än här och än där.
När vi sålde begravningsbyrån var min ambition att gå runt och skrota. Inga åtaganden eller måsten. Det höll ungefär ett år. Sedan sa jag JA till det som erbjöds.

Det uppstår hela tiden situationer i vårt liv och jag står där som en spindel mitt i det allt mer åtstramande nätet. Vid min sida finns maken som den extraspindeln han är.
Jag tog mig igår en rejäl funderare över vad som är viktigast i mitt liv.
Listan blev lång eftersom jag tycker precis allt är viktigt. Men så finns det vissa punkter som jag känner att jag kan vara förutan. Det är just de där punkterna som jag igår strök ur agendan.
Kvar blev familjen, make barn och framför allt barnbarnen samt arbetet åt tidningen. Detta är det absolut viktigaste. Sedan kommer mina intressen som övriga skriverier jag gör för mitt stora nöjes skull samt fotografering. Det sistnämnda har till viss del legat på is med den enkla anledningen att jag helt enkelt inte hunnit med. Jag har hela tiden rusat fram som ett tåg. Endast gjort korta uppehåll på perrongen för att kliva av en liten stund och sedan hoppa på tåget igen.

Att mejla är ett bra men fegt sätt att dra sig ur den situationen jag inte längre vill befinna mig i. Därför beslutade jag mig för mejlkontakt. Det jag inte hade räknat med var att telefonen skulle börja ringa. Övertalningsförmågan gick på högvarv. Jag svalde trots att jag var kruttorr i munnen. Blundade och tog sats.
"Tyvärr, jag vill inte längre. Det enda jag vill är att tänka på mig själv".
Det är ett argument som igen kan ifrågasätta eftersom ingen har rätten att fråntaga någons vilja att sätta sig själv i främsta rummet. Samtalen avslutades med ett vagt löfte om "på återhörande".

Därmed fick min filofax fler tomma rader på veckodagarna. Fler åtagande finns på strykningslistan men dessa kan jag i nuläget inte frånsäga mig. Men inom en snar framtid kommer även dessa åtaganden att vara borta ur mitt liv.

Dottern sa till mig häromdagen att hon tycker att jag ändrat karaktärsdragen mot det positiva hållet. Att jag lättare kan ruska av mig obehagligheter och människor som ger mig dålig energi utan att dess för innan bli arg, upprörd och förtvivlad. Själv tror jag att de svårigheter som då och då kantar livsvägen och som går att ta sig igenom någorlunda smärtfritt har hjälpt mig till sans och besinning.
Min värld går inte under för att något känns sorgligt eller motigt. Det går att kravla sig upp och se framåt ty det finns så mycket att vara glad och nöjd över. Till exempel att jag i morse vaknade upp och kände mig mycket lätt om hjärtat eftersom min filofax inte är fullklottrad med måsten. Jag hade mod och styrka att säga ifrån, befria mig själv och vinnaren är jag. Utan att jag för den skull känner mig samvetslös.

Snart får jag pussa små barnbarn, sex stycken till antalet. Makan får en puss när jag går och en puss när jag kommer hem. Lite tårta uppe på det och min dag är fulländad!

Mald pomerans och en rödskäggig läkare

Gårdagens tema handlade till största delen om kroppsliga plågor. Jag snirklar mig vidare på temat och måste tillstå att min avbitna tand är som en svag punkt borta i horisonten mot den traumatiska upplevelsen som skedde i går vid lunch.

Dottern ringde och bad mig köpa en påse med mald pomerans eftersom jag skulle iväg på ett tidningsjobb så kanske jag kunde ha vänligheten att vara henne behjälplig. Det skulle bakas vörtlimpor. I god tid före julafton. En ledig dag passar bra för julbak, resonerade vår dotter.

Efter någon timma ringde hon åter upp. På hennes röst hörde jag att något hänt. Hon grät och pratade osammanhängande men så mycket förstod jag att ingen tid skulle spillas utan det var bara att ge sig iväg för att reda ut begreppen.

Tre små förtvivlade flickor stod och tittade på sin mamma som i sin tur stod i badkaret och med duschmunstycket spolade sina lår med iskallt vatten.
Fyra liter kokande vatten hade skållat hennes lår som antagit en mörkröd färg där blåsor börjat uppstå.

Chocken jag fick är det svårt att redogöra för. En snabb blick och jag begrep genast att ett besök på Norrköpings akutmottagning måste ske. 1177 är numret för rådgivning och kvinnan i andra änden lovade att meddela akuten att vi var på ingående.
Det är i sådana situationer en mamma önskar att plågor och smärta kunde förflyttas över till den egna kroppen.  Jag som mamma vill inte se mina barn ha ont, då tar jag hellre smärtan själv.
Vidare ringdes min make och min mamma in för att turas om att passa barnen samt dotterns make som genast lovade att lämna jobbet i Linköping och kasta sig på första bästa buss.

Väl framme på sjukhuset togs dotter omedelbart omhand och en trevlig läkare studerade de röda och vattenblåsiga låren. En hel timmas spolande med iskallt vatten var räddningen så någon hudtransplantation behövdes inte konstaterade läkaren men ville ändå konsultera en kollega.
Han var inte bara trevlig, läkaren med rött skägg och ring i örat. Han var dessutom artig och knackade på dörren innan han öppnade den för att kliva in till sin patient och hennes mamma. Kanske en aning artig i överkant för när han skulle gå ut ur undersökningsrummet och lämna oss nackade han åter igen på dörren innan han öppnade den och försvann ut i korridoren. Viket gav upphov till fniss från den skållade patienten och hennes mamma. Det går faktiskt att ha roligt i ett undersökningsrum på en akutmottagning. Trots allt. I dessa lägen behövs varje muntration som uppstår tas tillvara på.

Med salveplåster och bandage runt högra låret, som var värst ansatt, kunde vi så småningom åka hem. Även om det sved, brände och vi fortfarande befann oss i ett chocktillstånd kände vi oss ändå ganska tillfreds. Något vörtbröd blev det dessvärre av naturliga skäl inte så det baket är något vår dotter har att se fram emot. Hoppas hon inte glömmer att tillsätta malen pomerans.

Själv har jag bakat lussekatter. Trivselbak som förstärkts med en något julig känsla då jag ivrigt knådande den gula degen tittade ut på frostiga gräsmattor och hustak. Maken grymtar dock ty hans jordhögar har frusit ihop vilket förhindrar honom att återfylla de djupa grävschakt som omger vårt hus. Jag ger honom en gul lussebulle och konstaterar krasst att jordhögarna kommer att tina upp vad det lider. Tills dess kan det vara lämpligt att ta en eller ett par vilodagar från avloppsdiket.