En trasig elkabel och om att visa respekt

Mitt under mitt arbete slocknade ljuset. Datorn pep till och skärmen blev alldeles svart. Jag svor, högt och ljudligt. Mitt skrivjobb var inte sparat, en brist jag har, att inte med jämna mellanrum se till att det jag skriver sparas.
Grävmaskinen utanför på vägen var tyst och jag förstod omgående vad som var i görningen varpå jag klev i skorna för att gå ut och ge grävmaskinisten en skopa ovett.
Men vem kan gräla på en leende grävmaskinist som lägger armen runt mina axlar och garanterar att den avgrävda kabeln snart är lagad. Mitt hjärta smälte som en smörklick på en het potatis, det är något visst med grävmaskinister. De har en utstrålning som få.
Jag får medhåll av maken som i egenskap av grävmaskinsägare vet vad jag talar om.

Med eltejp fixas det mesta. Allt ifrån trasiga glasögon till ihopsättande av elkablar. Inte långt efter missödet satt maken och jag vid köksbordet och drack varm choklad medan mina nerver lugnade sig funderade jag över vad jag hade skrivit ihop.
Ordningen är återställd, likt eltejpens förmåga lyckades jag återskapa min artikel som nu ligger för sättning på redaktionen i Motala.

Att hetsa upp mig för ett elavbrott är en petitess i jämförelse med det som kan hända då olyckan är framme.
Det har nu gått två dygn sedan familjen i grannbyn stod och såg på när deras ladugård, maskinhall och bostadshus brann ner till grunden.
Idag fick de besök av Norrköpings Tidningar som ville veta hur det känns. De drabbade bad reportern att gå. Åka därifrån och lämna dem ensamma mitt i tragedin.

Då letade reportern istället upp en granne. Som berättade att det var hemskt, hemskt!

Det gör mig ont att människor i sorg inte får vara ifred från pressen. Visst är vi många som undrar hur familjen mår. Men vi behöver för den skull inte vara närgångna i vårt stora intresse av tragik.
Under gårdagen var detta med branden ortens stora snackis. Vilket är förståeligt. Det är inte var dag som en hel gård brinner upp i vår omedelbara närhet. Däremot anser jag att familjen nu bör få vara ifred med sina känslor och tankar om framtiden utan att någon reporter kommer och trycker upp sin kamera i ansiktet och vill ställa frågor av den som är förtvivlad.

En Facebookgrupp har startat ett insamlingskonto där den som vill kan vara med och bidra med hjälp och stöd till familjen. Det är behjärtansvärt och all respons visar att när det verkligen gäller ställer vi respektfullt upp för varandra.

Jag är tacksam över att min chefredaktör inte skickar iväg mig på sensationslystna uppdrag. Kanske någon gång i framtiden kan jag besöka den idag drabbade familjen och låta dem berätta om nystarten de får uppleva. För så kommer det att bli. När allt det praktiska tagit fart och de åter igen har förmågan att se ljust på livet. Men det kommer att dröja länge innan sorgen lagt sig och det gamla är återuppbyggt. Jag vet, jag minns, vi har också varit i den situationen att vi stått framför en nedbränd ladugård med förkolnade rester av våra djur.
Skillnaden för oss var att vårt hem var intakt, familjen i grannbyn har varken bostad eller arbete kvar.

Under söndagens gudstjänst i våra kyrkor hölls bön för familjen. Jag var inte där men jag ber ändå. Om att de ska få styrka och kraft att ta sig igenom allt det de har förlorat. Att de mitt i allt ska känna glädje över att de har varandra. Inget är viktigare än just det. Att de har varandra.

En ryggsäck med bullar och ett par borttappade medar

Om det inte blåser så förtvivlat skulle vi ha suttit ute och druckit vårt förmiddagskaffe. Termometern visar några grader över 10 plusgrader och det känns som om det vore vår i luften. Det är endast julpyntet som påvisar att så inte är fallet.

Idag är det Finlands självständighetsdag. År 1917 blev finnarna fria från ryssarna och i vårt grannland firas det högtidligt och festligt med fyrverkerier och direktsänd teve. Själv ser jag ingen anledning till att delta i festyran även om jag anser det bra att landet inte behöver ha något med Ryssland att göra. Så länge Putin klamrar sig fast vid makten har Ryssland inget gott att komma med. Galna ledare har det i och för sig alltid funnits där ända sedan Tsarrysslands tid och inget lär bli bättre vad det verkar. Varken i Ryssland eller någon annan stans såtillvida inte mänskligheten tar sig samman.

För exakt fem år sedan denna dag hade vi en vinter så som en vinter ska vara vid denna årstid. Med ryggsäcken fylld med bullar och varm choklad begav vi oss ut på Göta kanal för en tur med våra sparkar. Min har jag köpt på loppis för 50 kronor.  Maken har snickrat ihop sin på de sparkmedar han en gång hittade i skogen och släpade hem. Kan just undra vem som tappat sina sparkmedar i oländig terräng. Men maken gladde det storligen och så med ens fick vi plötsligt två sparkar i vår cykelbod. Nu står de där medan medarna blir allt mer rostiga.

Spark är ett ypperligt fortskaffningsmedel så till vida vägarna är körbara för detta muskeldrivna fordon. Minst lilla sandkorn begränsar framkomligheten och det slår både gnistor och stopp på medarna.
När jag var barn fick jag följa med min farfar på ett kalas i den Värmländska obygden. Farfar hade körkort, dock ingen bil. Därför fick det bli spark om vi skulle ta oss till och från kalaset. Från själva kalasandet har jag inga minnen av, däremot hemfärden. Det var en mycket kall vinterkväll med en stjärnklar himmel. Jag var nedbäddad under tjocka filtar och gungade fram och tillbaka för varje sparktag farfar gjorde. Lyssnade till hans andetag och såg den vita röken från våra andedräkter.
När vi kom hem var jag rödprickig över hela kroppen. Röda hund hade slagit till och jag förblev sängliggande till dess att mamma och pappa kom med sin svarta Volkswagen och hämtade hem mig.

Dagens barn får varken uppleva röda hund eller åka till kalas på en spark.

Något kalas eller julstämning blir det dock inte i år för våra bekanta i grannbyn. Igår brann hela deras gård ner till grunden. Nu står de där ledsna och chockade utan vare sig arbete eller bostad. Arma människor vad jag tycker synd om dem.
Vi vet så lite om vad våra dagar har att erbjuda oss. När kvällen kommer kanske förutsättningarna inte är de samma som då vi steg upp på morgonen. Det gäller att ta vara på varje stund för livet har ingen knapp att trycka på så vi kan få uppleva livets dagar igen i repris.

En dag kommer det att endast stå en spark i cykelboden. Eller ingen alls, de kan hamna på en loppis och säljas för 50 kronor styck.

Juleskum och fotmassage

Helga har tagit adjö men jag tror nästan att några småsyskon hänger efter av vinddraget att döma. Pinnar, grenar och en talltopp på vägen är vad vi såg som bevis av nattens härjningar. I grannkommunen blåste dock taket av Kulturhuset och landade med ett brak på huvudstråket. Inga personskador har rapporterats. Flaggstången vid polishuset i Norrköping knäcktes och engagerade funktionärer räddade vad som kunde räddas av stadens julbelysningar.
I Krokek körde X2000 in i ett kullblåst träd varpå samtliga passagerare blev inlåsta i kupén. Den som behövde tömma blåsan fick göra det i toaletternas handfat uppger säkra källor. Varför de inte gjorde på vanligt sätt framgår inte.

Min mamma hade beredskap i den händelse att hon blev tvingad att lämna sin boning och söka skydd på annat håll. Jag är viss och säker att den viktigaste persedeln fanns inom lämpligt räckhåll. Nämligen hennes MedMera-kort. Vid katastrofvarning är det av yttersta vikt att hon håller ordning på just detta kort.
Mamma och pappa brukade alltid förr om åren bege sig till Grövelsjön. Vid ett av besöken uppstod just en katastrofvarning med blåst och ett ofantligt stort vattenflöde. Mamma sov inte en blund den natten utan satt på en stol och höll krampaktigt i MedMera-kortet medan pappa sin vana trogen snarkade sig rakt genom dramatiken.
Det gäller att välja och välja rätt vad som ska medtagas om vi måste fly fältet i all hast.

Vi har varit hos dottern och hennes familj och glöggat oss under ett par av eftermiddagens timmar. Pepparkaka, lussekatt, mandel, russin och en förförande god pepparkakscheesecake stod på det adventliga buffébordet. Stortvillingarna var också med för att leka med sina kusiner småtvillingarna och deras storasyster. Det är en fröjd att se dem tillsammans.

En sväng in till vår lokala matvaruaffär hanns också med. Diskmedlet var slut och medan maken och barnen väntade i bilen sprang jag in för att greppa påsen med maskindiskmedel. Jag hann dock aldrig ner till hyllan med diskmedel ty jag blev stoppad av en framkörd pall med Juleskum. Årets smak på de rosa och vita tomtarna är clementin. Förra året var det pepparkaka och året dess för innan knäck som gällde.
Allt sedan år 1934 har Cloetta bakat skumjultomtar och gör så än i denna tidsålder. Redan i maj startas tillverkningen och innan året är slut har det fötts fram 194 miljoner tomtar vilket motsvarar 1200 ton. Av alla dessa söta tomtar står nu en låda i vårt skafferi. I diskbänksskåpet lyser dock maskindiskmedelspåsen med sin frånvaro.  Jag gjorde enligt mig dagens viktigaste inköp för av alla nödvändiga förnödenheter ansåg jag Cloettas Juleskum vara högst uppsatt på prioriteringslistan. Resten föll i total glömska. I morgon får maken åka till affären och köpa diskmedel och förhoppningsvis kommer han ihåg vad han ska handla så han inte kommer hemdragandes med något annat av ringa betydelse.

I kväll blir det soffhäng med maken som brukar massera mina fötter samtidigt som vi tittar på televisionsapparaten. Jag ska i vanlig ordning njuta av fotmassagen som kommer att bli lite extra festlig med en skål skumtomtar som tillbehör.

Tid och otid

Gorm har ersatts av Helga. Det viner runt husknuten och lamporna blinkar. Det kan bli en kväll i stearinljusens sken. Förhoppningsvis är taket ordentligt fastspikat så vi inte behöver ligga och blicka ut i den mörka himlen då det är dags att krypa till sängs.
Den ena stormen avlöser den andra, det tar aldrig slut. Vi vandrar vidare i denna jämmerdal, är det inte det ena så är det något annat.

På vårt apotek provsmakade en man årets senap. Antingen var den för stark eller också för klen. Det hela tog en faslig tid innan han till sist beslutade sig för den starka. Kön växte och irritationen stegrade sig. Själv behöll jag lugnet, har för dagen ingen tid som måste hållas.

Värre var det kanske för de andra som trampade runt och sneglade på armbandsuret. Någon eller något väntade. Den som väntade på mig var maken som hemmavid dukat fram färskt bröd och kaffe men även han höll sig lugn och höll kaffepannan kokande.

Det där med att passa tider kan vara nog så svårt. Jag tillhör den skaran som försöker komma iväg dit jag ska i god tid. Väntar hellre in tiden på plats och ställe än känner mig jagad av minutvisaren.
Min värmländska väninna Ingela är av den kalibern att har hon stämt möte med någon så finner hon sig inte i att behöva vänta. Hon ger tiden några minuter sedan åker hon helt sonika hem. Själv är jag mer åt det mesiga hållet och skulle aldrig våga lämna en plats där ett möte har förutbestämts. Däremot förstår jag henne, jag avskyr själv att vänta på någon som är en tidsoptimist.

Ibland måste jag se tiden an. Det är om möjligt värre än att passa tiden. Jag vill att saker och ting ska ske på direkten. Att behöva vänta och se är otroligt frustrerande. Oavsett vad saken gäller.
Maken är precis tvärt om. Han försöker lugna ner mig varpå jag blir stingslig och rastlös. Har inte den där förmågan att tänka efter och planlägga eventuella beslut som ska fattas. Ivern driver mig framåt och stundom blir slutresultatet tillfredsställande men kan lika gärna sluta miserabelt.

Just nu väntar jag på ett resultat. Får bärga mig än någon vecka innan det visar sig hur det kommer att bli. Ett annat resultat som jag väntat länge på har jag numera gett upp. Det hör till livet, ibland blir inget som tänkts från början. Tiden kan bli som en boja där nyckel slarvats bort. Då blir det till att tänka i andra banor. Pilla upp låset men finns en positiv anda med som en ingrediens brukar låset öppna sig själv efter en tid. Denna ständiga tid som kan omvandlas till otid.

Vi sov förresten till halv åtta i morse. Ute på fältet brummade grävmaskinerna som under ett par morgontimmar fört sin ständiga kamp mot sten och jordmassor. Men med tiden lär de väl försvinna även om det än dröjer ett tag.

I morgon ska vi till dottern på glöggfest. Kommer inte riktigt ihåg när festen börjar men vi åker väl dit i god tid så vi inte missar mandeln.

En syrligt doftande surdeg och en kreativ konstnär

Detta har varit en dag då jag flängt som en skottspole fram och åter. Vissa dagar är mer hektiska än andra men i morgon väntar en dag som är vikt för mig, endast för mig.
Mellan alla åtaganden har jag på präktigt manér bakat vörtbröd. Ingen riktig jul utan hembakat läste jag i en veckotidning när jag satt i ett väntrum på sjukhuset förra veckan.
Tidningen innehöll läckra recept på läckra bakverk och dignande julbord. Timman var sen och jag var helt ensam i väntrummet. Bakom den stängda dörren hörde jag röster, maken skulle röntgas och jag blev hänvisad att sitta och vänta på obekväma stolar.
Bläddrade i tidningen och frestelsen föll över mig att riva ur receptsidorna och stoppa hela härligheten i min ryggsäck. Modet svek mig. Att riva bort sidor ur ett väntrums veckotidningar är en förbjuden handling så jag avstod. Dessutom var det så tyst i röntgenavdelningens tomma korridorer att jag var rädd att det ritschande ljudet som uppstår när ett blad rivs ur en tidning skulle eka mellan väggarna. Kanske kalla på uppmärksamhet så någon ilsken person i vit rock skulle komma och huta åt mig.
Jag får helt enkelt klara mig med den receptsamling som jag införskaffat mig på legalt sätt.

Vörtbrödet är bakat på surdeg. Surdegen har jag under ett dygn matat och fått på bra humör. Jag har en genväg att tillgå då det gäller surdeg. Köper kultur som får ha sin hemvist i frysen. Då det är dags att starta upp en surdeg krävs endast ljummet vatten och fint rågmjöl som blandas med kulturen. Efter ett dygn är mognadsgraden helt perfekt och inga missöden med surdegar som kan vara känsliga degar uppstår. Sedan är det bara att baka det som behagas. Idag blev det således vörtlimpor.

När jag har det som mest omkring mig önskar jag att jag ägde begåvningen att måla. Tror att hobbymålning är en ganska fridfull sysselsättning. Blanda färg och föra penseln över ett vitt ark och se hur vackra motiv växer fram. Kanske är det endast en illusion, att skapa kanske krävs ett stort mått av skärpa som kan verka stressande för den redan stressade.
Jag är av födseln totalt obegåvad då det gäller skapande med mina händer. Det enda jag kan rita är grisar och den förmågan har aldrig imponerat på mina åskådare.

När min mamma packade ihop sitt bohag och flyttade från Värmland till oss östgötar fann jag i hennes gömmor två konstverk som jag egenhändigt knåpat ihop och förärat min farmor någon gång i slutet av 1950-talet. Min farmor dog när jag var sex år gammal så min korta kreativa konstnärsbana började och slutade där och då.
Jag blev rörd till sinnet när jag upptäckte att de båda alstren omsorgsfullt och varligt packats ner och sparats fram till nutid. Kan dock inte påstå att det är några vackra skapelser min mamma har återbördat till konstnärinnan. Men betydelsefulla har de ändå tyckts vara eftersom de finns kvar efter så många år.

Kanske jag ska fråga på biblioteket om jag kan få ha utställning med mina alster. Ska ändå dit och göra ett reportage om deras flytt från gamla lokaler till nya. De kanske behöver ha en utställare när det blir nyöppning. Får fundera ett litet tag på det här med utställningen. Jag återkommer med rapport när frågan avhandlats med Norrköpings kommun. Om det är för många surdegar i skaran av beslutsfattare kan det mycket väl hända att det inte blir något bidrag till festligheterna från mitt håll. Det går dock aldrig att vara helt säker på den saken. Spännande tider är att vänta.