Brutna revben och bortskurna hälar

Idag klädde sig maken efter almanackan. Långkalsonger under jobbarbyxorna, fodrad vinterjacka och mössa. Lagom till förmiddagsfikat kom han in för att svida om till något mer lätt och luftigt. Han var svettig om benen, påstod han. Tror jag det. Vem skulle inte bli svettig om benen av att stå och gräva med en spade i avloppsdiket iförd vinterskrud när det är vårvärme i luften.

Småfåglarna är smått förvirrade och börjar låta som de låter då det är dags att bygga bo. Jag räds att de ska hitta på att lägga ägg i holkarna. Gör de det går vi väl miste om vårfåglarna när det så är dags.
Eller de kan må hända lägga två omgångar med ägg, vad vet jag om naturens gåtfulla inrättning.

Så mycket vet jag dock att snart är det julafton. Påpassligt nog står det ett fat med tjocka revbensspjäll, juligt kryddade, och bereder sig i ugnen. Om det är vår ute så är det jul inne.
Varje gång jag tillagar revbensspjäll förs jag bakåt i tiden i tanken. På den tid då min mamma stekte grisens tjocka revben.
Jag föddes med  en fantasifull ådra vilket visade sig när jag kommit upp några år i ålder. Av en anledningen blev jag viss och säker om att det var telefoninstallatörens revben som mamma på något obegripligt sätt fått tag på och nu ämnade bjuda sin familj att hugga in av. På själva julafton till råga på allt.
Telefoninstallatören hade brutit ett par revben, beklagade han sig högt och ljudligt då han satt på knä i vår hall och skruvade fast den svarta nyinskaffade bakelittelefonen i väggen.
Jag tog fasta på hans ord och vägrade under vilda protester att glufsa i mig några revben som någon krake brutit och upplåtit till matlagningens ädla konst.

Barn kan omvandla vuxnas ord till egna teorier. Som den gången vi var på Madeira med våra barn. Det var helt omöjligt att få på dottern skorna när vi skulle gå ut och utforska den obekanta och blomstrande vackra ö. Varpå jag ropade på maken att komma med en kökskniv. Att jag ämnade använda kniven som skohorn och att kniven var ett sammanhörande bestick till gaffeln och inte en köttkniv, glömde jag i förbifarten att upplysa dottern om.
Hon tog för givet att jag som i sagans Askungen tänkte karva av henne hälarna för att på så sätt få en passande skostorlek. Hon förde en kamp om att få behålla sina fötter i ofördärvat skick och att försöka tala flickan till rätta blev lönlöst. Huruvida hon blev skobeklädd eller ej har jag numera glömt bort.

I morgon ska jag få äran att ta hand om stortvillingarna under tiden familjens vuxna slår in julklappar och inhandlar diverse julmatsvaror. Kan tänkas att vi då tar och bakar en mjuk pepparkaka. Barnen är bra hantlangare i köket. Speciellt när det gäller att slicka ur slatten av kaksmet som blir kvar i bunken.

Bruksmentalitet och Ön fylld av ljus

Innan vi flyttade till Skärblacka var för mig Bergslagsvägen endast en genomfartsled som tog mig till och ifrån begravningsförrättningar.
Det ödsliga torget på höger sida och pappersbruket på den vänstra om jag kom från Norrköping.
Ingen plats jag någonsin vill bo på, var då mina tankar.
När maken föreslog att vi skulle åka och titta på ett hus cirka en kilometer från bruksorten protesterade jag vilt. Skulle det flyttas dit så fick han flytta mol allena utan någon som helst inblandning av mig.

Meningen var att vi endast skulle införskaffa oss en sommarstuga. En plats där vi kunde dra oss undan på och vara lite mer i enskildhet. Inte bo permanent, lovade maken och jag följde således med på husvisningen.
Till sommaren är det tio år sedan. Nio år som bofasta Skärblackabor.
En bekant till oss sa att jag aldrig skulle säga att vi bor i Skärblacka utan istället säga Kullerstad. Om jag inte ville ha spydiga kommentarer och näsrynkningar till svar, vill säga.
Det är ingen status att bo i Blacka. Lukten från bruket och antagandet att det är som det alltid varit och är i vilken annan bruksort som helst.  Rådande bruksmentalitet där var och en bli infösta i sina fack. Som det var förr i tiden. Jag vet för jag är själv uppvuxen i ett liten bruksort där det rådde hård hierarki.  Där tjänstemännen inte beblandade sig med arbetarna vilket präglade ungarna. Min pappa var inte ens anställd på järnverket utan var en skogsarbetare så jag och mina föräldrar dinglade någonstans mitt emellan. Numera är nog bruksmentaliteten i stort sett borta. Människor flyttar in och flyttar ut och alla jobbar inte på bruket.
De små orterna är dessvärre oftast på den överblivna lågstatuskartan. Inte minst hos kommunerna som håller i styret och som borde ha sina småorter under sina vingars beskydd.

Men oftast finns det starka krafter som lägger ner sin själ i orternas väl och ve. Även i vårt Skärblacka. Företagarföreningen gör ett enormt arbete. Vårt torg eller Centrumplan som det kallas har länge varit ett sorgligt kapitel som Norrköpings kommun varken ödslat tid eller pengar på. Nådastöten för torget blev då Coop spikade igen den självöppnade dörren och tog alla kundvagnar med sig ner i graven.
Från att ha varit ett ödsligt torg dit en och annan endast sökte sig för att inhandla en blomma i blomsteraffären, medikamenter på apoteket, ta ut pengar i bankomaten eller jobba sig svettiga i gymmet har nu torget plötsligt blivit levande igen.
En restaurang finns att tillgå med trevlig utomhusservering där gästerna sommartid kan sitta och se ut över blomlådor som vår blomsterhandlare sköter om. Nu har även en ny mataffär öppnat och i mars flyttar vårt bibliotek in i nyrenoverade lokaler. Det kommer att bli vårt eget kulturhus.

I går kväll var maken och jag ut till Ön. Där det också förekommer kulturaktiviteter med Ö-rådet, Företagarföreningen och ideella arbetare som kraftkällor.
600 marschaller var tända över hela Öns promenadstråk och konstnärinnan Petra Rahm presenterade sitt verk En guide till Skärblacka.
Det var magiskt att vandra i totalt mörker ledd av marschallernas fladdrande sken.
Pappersbruket tornade upp sig medan fabrikens belysning speglade sig i Motala ströms blanka vatten. Bruket som bygger på att Skärblacka finns till.

Jag kan med stolthet säga att jag bor i Skärblacka. Bruksorten där allt finns att tillgå. Jag är även glad att våra barnbarn har förmånen att få växa upp här. Lite utanför Norrköping där klimatet är mycket hårdare.

Den glada suggan och ett dammigt pepparkakshus

Granen är inställd och pyntad. Doften sprider sig till varje vrå precis som det sig bör. För den som har en konstgjord gran finns det ett spray att köpa har jag läst. En liten puff på grenarna och genast förs tankarna till en äkta julgran. Annars kanske det går lika bra att köpa Wunder Baum doftgranar på bensinmacken och låta dessa samsas med kulorna av tunt glas.

Vår gamla halmgris har även den fått flyttat in i vår julstuga. Med åren har den blivit lite sned och vind men är dock fortfarande still going strong. Klämmer jag den över ryggen känns spänstigheten tydligt och klart.

Huruvida det är med suggan som är på rymmen i Sölvesborg har jag inget att förtälja. Må hända har hon hittat en flock med vildsvin och blivit adopterad. Det kan bli riktigt spännande kultingar om det vill sig väl.
Eljest har någon förbarmat sig över suggan och omvandlat henne till skinka, sylta, korv och lagt in klövarna i gelé tillsammans med kryddpeppar och lagerblad.
Det finns inga garantier att bara för att suggan rymt slipper hon bli uppäten i dessa tider då julmaten hägrar.
Kommissarie Olsson på Blekingepolisen lovar dock allmänheten att de inte behöver vidtaga några som helst försiktighetsåtgärder om suggan skulle dyka upp. Enligt honom är hon harmlös sina 110 kilo till trots.

Det som fattas oss en aning är skaran av barn och då tänker jag i första hand inte på några barnbarn. Ty dessa fattas oss inte på något vis. Jag tänker närmast på våra egna barn och när de var små.
Nu har de egna familjer och donar inför julen i sina hem tillsammans med sina barn. Det är så livet ser ut och inget att göra något åt. Men både maken och jag saknar tiden då vi tog in två julgranar. Den ena ställde vi i vardagsrummet och den andra uppe på hallen där barnen hade sina rum. Det pyntades och donades. Bakades pepparkakshus. Roligt ett tag sedan tröttnade barnen på barns vis och vi fick färdigställa byggnaden på egen hand.
Det var så innerligt roligt när barnen var små. Alltid roligt oavsett om det var vardag eller helg med juliga inslag. Den stora nostalgin sköljer över mig.

När julens yra var över och allt skulle plockas bort skickade jag med pepparkakshuset till skolan. Kristyr, pudersocker, damm och små rester av bomull åts upp och det blev fröken som fick ta fram sopkvasten och ta hand om smulorna.

Nu klär vi vår gran utan att behöva förmana någon att handskas varsamt med julgranskulorna. Julafton delar vi tillsammans med våra barn  och barnbarn. Vi gläds åt den nya generationen som en dag har egna barn och egna hem dit de bjuder sina föräldrar för att fira julafton. Troligtvis utan att vi får vara med och uppleva deras jular. Troligtvis är det så. Det muntrar precis inte upp sinnet att fundera över. Därför lever jag här och nu och längtar till årets julafton.
Det är då en evig tur att det finns stortvillingar och deras lillebror samt småtvillingar och deras storasyster. Vad vore julen utan dem?!

Ett nytt liv och grannens fula julgran

Efter en natt i vaket tillstånd känner jag mig nu på seneftermiddagen som en urvriden disktrasa. Ibland händer det att jag vaknar mitt i natten och känner mig precis klarvaken. Ligger i mörkret och stirrar rakt ut utan att för den skulle se något annat än projektorklockans röda siffror lysa på den vita garderobsdörren
Nu för tiden har det egentligen ingen större betydelse om jag sover en hel natt eller inte eftersom jag inte känner mig nödd och tvungen att hålla mig alert på arbetstid. Det är bara så irriterande att inte kunna somna om.

Under nattens timmar flög tankarna fram och tillbaka. Jag bearbetade små händelser med det som är mer viktigt och stort. En av de tankar som kändes stora var frågan om hur barn med psykiskt sjuka föräldrar lever och mår. Efter frukost blev jag tvungen att konsultera min bloggkollega som genom sitt arbete har god insyn i detta viktiga ämne. Går bara att konstatera att många barn och unga lever en skakig tillvaro. Det blir så påtagligt starkt i dessa tider då julen står för dörren. Då barnen ska vara glada och förväntansfulla tillsammans med sina föräldrar. Ingen unge ska behöva må dåligt och absolut inte när det är jul. Verkligheten är tyvärr en helt annan för många.

Jag har dock haft ett trevligt telefonsamtal med en kvinna som haft sviktande hälsa men tack vare en givmild donator har hon fått sitt liv tillbaka. Det var en spännande berättelse jag fick mig tilldelad. Telefonen som ringde mitt i natten. Utan betänkligheter begav sig kvinnan till sjukhuset och efter nästan en månad på sjukhuset är hon hemma igen med nya starka lungor. Det är nästan att jag inte kan tro att det är sant. Att det är genomförbart möjligt.

Jag lyssnade i somras på en radiointervju där en kvinna berättade om sina upplevelser gällande organdonation. Hennes man var hjärndöd och läkarna ställde frågan om de fick ta organ från hennes man. Utan att tveka sa hon ja men hade ändå ett enda förbehåll. De fick inte ta hans hjärta. När de båda träffades som mycket unga och kärleken spirade som starkast sa ynglingen till sin käraste att han gav henne sitt hjärta. Av den anledningen hade hon ytterst svårt att släppa iväg det hjärta som de delat på under så många år till någon annans kropp. Och så fick det bli. Deras gemensamma hjärta fick följa samma kropp där det alltid suttit och bankat av kärlek men som inte längre var annat än en avlagd kroppskostym.

Nu ska jag ta min egen trötta kropp och grusiga ögon och vi ska masa oss ut ur skrivarstugan och in till boningsstugan där min egen hjärtevän rumsterar om. Kanske tänker han bjuda mig på en kopp kaffe. Eller så blir de till att bereda lite föda åt oss.
Vi skulle klä vår julgran idag men har ändrat på de planerna. Grannen klädde sin gran igår men idag har de visst klätt av granen och kastat ut den. Det är ingen riktig ordning på folk. Anledningen till den snabba för granens del inomhusvistelsen i vardagsrummet var att frun i huset ansåg granen som alltför mager. Och jag är benägen att hålla med henne. Den var rent ut sagt anskrämligt ful och tanig.
Till skillnad mot vår gran. Den är tät, fin och full av ohyra. Precis så som en äkta julgran ska vara.
I morgon ska vi tillsammans klä vår fina gran med röda, vita och blå glaskulor.
Det blir festligt värre.

Naturligt neutral och hästar med kostym

När jag sist var tvungen att skaffa mig ett nytt pass skulle jag lämna ifrån mig mina fingeravtryck. Båda pekfingrarna trycktes mot en glasskiva och med ens blev jag inlagd i något sorts register. Jag finns med i rullarna och får därmed hålla mig inom lagens gränser för nu kan jag bli igenkänd bara genom att sätta pekfingret på ett obehörigt ställe.

Men jag är i alla fall utrustad med ett eget pass. Hade jag levt på den tid då det begav sig så hade jag fått samsas i min makes pass och kunde således inte bege mig ut på egna äventyr utanför Svea Rikes gränser. Maken däremot hade sin fulla rätt och frihet att åka vart han ville när helst det behagade honom.

Eftersom jag skulle införskaffa ett nytt pass var jag därmed nödd och tvungen att bli fotograferad.
Vilket inte tillhör det lättaste momentet. Fingeravtrycken var en enkel sak i det stora sammanhanget.
Damen med polisens emblem fastsydd på tröjan beordrade mig att se neutral ut. Vilket är oerhört svårt.
Jag stirrade rakt in i kameran och såg omåttligt sur ut. Bilden blev anskrämlig varpå jag samlade ihop anletet i ett tappert försök till en neutral pose och upprepade proceduren. Resultatet gav ingen nämnvärt resultat i positiv anda så jag gav helt enkelt upp. Det fick bli som det blev och det blev inte bra. Men jag har blivit utsläppt och insläppt över gränser ändå. Det finns ju fingeravtryck att tillgå i värsta fall.

I min ägo har jag min farfars Carde D´ Identité. Utfärdat år 1938 med giltighetstid fram till år 1941.
Kungliga Postverkets frimärke är påklistrat.  Två stycken á 25 öre stycket. Postanstalten i Finnmossen har klämt dit sina svarta stämplar, därmed hade farfar giltigt bevis på att han var han.

Inte heller behövde farfar anstränga sig att se neutral ut. Han letade helt sonika fram ett fotografi ur familjealbumet. Det han fastade för var då han uppsträckt och fin i kostym, vit skjorta och slips stod i hästhagen och klappade om sina arbetshästar. Det stora frågan jag ställer mig är varför han i hela fridens namn inte var klädd som den jordbruksarbetare han var då han klev in i hästhagen.
Men både Kungliga Postverket och postanstalten i Finnmossen ansåg tydligen att fotografiet var väl lämpat för Carde D´Identité och så fick det bli.

Allt var mycket enklare förr. Då fick var och en se helt naturlig och inte enbart neutral ut på viktiga id-handlingar.