Rött hår och havregrynsgröt

Det har donats i hemma hos stortvillingarna och deras lillebror under helgen. Barnrummen har fått lite nya möbler i form av byråer. När något nytt köps hem drar det med sig en viss omstrukturering av det befintliga.
Hos småtvillingarna och deras storasyster ändras det också om. Storasystern ska få eget rum som så snart det nya fönstret kommit och monterats där det ska sitta är allt klart för inflyttning.
Någon dag ska jag bege mig till respektive familjer och beskåda allt nytt som skett. Som det är nu har jag bara fått en bild tillskickad till mig av sonsambon för att hon ville visa mig resultatet av stortvillingflickans rum.

Speciellt viktigt, anser en småtvillingflicka, är att jag ser det nya draperiet som omgärdar hennes säng.
Det är snyggt grönt med rosa blommor, berättade hon igår kväll när hon gästade oss över natten.

Innan det var läggdags skulle den lilla kroppen tvagas och sedan iklädas pyjamas. Det var svårt att välja schampo. Flaskorna är många och varje doft skulle utrönas för att passa bäst till den lockiga blonda håret. Lotten föll på schampot som doftade svagt av rosenolja.
Barnet undrade varför jag har så många olika flaskor med schampo. Det vet jag inte själv riktigt säkert. Maken har i alla år undrat detsamma. Ibland blir han förvirrad över vad han ska välja. Som den gången i midsommartid. Då jag ville fördjupa mitt mörka hår. Få mer kastanjerött. Fegheten att färga håret har för mig alltid varit en bromskloss. Det som oroat mig mest har varit slutresultatet. För att kringgå faran över ett misslyckande köpte jag en flaska äkta röd henna schampo. Det gav håret glans och lyster med inslag av rött.
Jag blev glatt överraskad när maken kom ut ur badrummet med äkta rött hennafärgat hår. Han förstod dock inte vad som var så roligt. Skrattade ändå med mig eftersom skratt är smittsamt. Hela midsommarhelgen och en vecka därefter var maken vackert rödhårig innan det äkta och med åren naturligt silvergrå kom åter.

Flickan som sov över hos oss är nästan alltid glad. Hon har ett härligt skratt som hon nyttjar ofta. Men - hon är känslig om någon skrattar åt henne. Då blir hon ledsen ända in till benmärgen.Vi pratade om det där, barnet och jag. Om att skratta tillsammans, med varandra och att skratta åt varandra. Om skillnaden. Vad som känns okej. Liggande på magen i vår säng killade vi varandra i knävecken och tävlade om vem som kunde hålla benen stilla längst tid. Vi skrattade när det killade som mest. Skrattade med varandra. Det känns mest okej, sa det treåriga barnet. Tillsammans bestämde vi att vi alltid ska skratta med varandra, inte åt varandra.
I morse frågade jag vad som önskades till frukost. Efter en del funderingar över menyförslaget lade hon till en extra punkt. Vispad grädde. Det ville hon ha till frukost. Utan några extra tillbehör. Jag skrattade inombords och undrade om det gick lika bra med havregrynsgröt. Bara gröten blev toppad med en klick lingonsylt kunde hon tänka sig det.

Det är skönt att skratta. Ibland gör jag det när jag är ensam. Dock oftast tillsammans med någon. Vi skrattar med varandra. Men det händer också att jag skrattar åt någon annan. Tycker att det är helt okej för det beror helt på vad jag skrattar åt.
Småtvillingflickan menar att det aldrig är okej att skratta åt någon, oavsett orsak. Allra minst åt henne själv. Hoppas hon aldrig kommer på att bli stand up komiker där publiken skrattar åt och inte med.
Utom jag då som inte gillar den sortens humor. Jag förstår sällan innebörden. Antagligen är jag helt enkelt humorbefriad.

Irriterande flugor och en illamående fiskgjuse

I morse kändes det som i gamla tider då maken gick upp i ottan för att kasta sig ut i snösvängen och hjälpa sonen att forsla bort den snö som föll i natt.

Vi ligger inbäddade i det vita täcket som idag har konsistens lämpad för att bygga snögubbar. Kylan har tillfälligt släppt sitt grepp men är åter i antågande sägs det.

I min skrivarbod är det varmt och skönt. Snötäcket på taket vittnar om att stugan är väl isolerad. Inga extra tröjor behövs.

Delar av familjen kommer på eftermiddagsfika. Jag ska förära dem med en nybakad kaka. Ett komplicerat bakverk som krävde både kavel och springform med löstagbara kanter. Doftar förförande gott och jag hoppas att den ska smaka likaledes.

Smeten innehåller mandelmassa kan jag avslöja.

Medan maken skottade snö läste jag dagspressen på nätet. Skavsta flygplats är avspärrat och utrymt på människor. En resväska med något explosivt pulver har påträffats och personalen är skärrad uppgav ett tillförlitligt ögonvittne. Väskans ägarinna ställer sig oförstående eftersom hon inte vistas i någon miljö där explosivt pulver förekommer.

Tänker att det är väl lika bra att det inte blev någon Spanienresa för vår del. Det är bara elände över allt. Till och med på flygplatsen i Nyköping.

Jag skrollade vidare i nyhetsflödet.  Ingvar Kamprad har överlämnat ordförandeklubban till sin efterträdare. Av åldersskäl. Kanske ett förnuftigt beslut. Att vara ordförande är ingen barnlek. Vet väl jag som är ordförande i Odensåkers vattenförening och Odensåkers vägsamfällighetsförening.Två pärmar med papper att hålla ordning på. Originalpapper dessutom. Ett stort ansvar.

Dock har jag inga 50 miljoner att donera till föreningarna som herr Kamprad gjorde vid uppstarten av Familjen Kamprads stiftelse. Det är illa för det skulle behövas lite extra tillskott i kassorna. Mycket har hänt i det gemensamma avloppsbygget som kostar pengar samt den framtida vägförbättringen efter grävmaskinernas framfart.

Hade jag pengar skulle jag muta Naturskyddsföreningen att ge sig iväg från vårt område. De har lagt sig i våra angelägenheter och gjort ett samrådsyttrande och skickat till Norrköpings kommun. Bland annat är Naturskyddsföreningen oroliga över att vi som bor här ska klaga på att bondens kossor ska dra flugor när kossorna går på sommarbete en bit bort. Då finns en överhängande risk att vi boende ska komma med krav att flugorna genast bör elimineras. Naturskyddsföreningen anser även att de av oss boende som har strandtomt ska avgränsa tomterna så allmänheten kan ströva fritt över den privata delen av strandtomten. Fiskgjusen som bor på andra sidan viken ska visst också må illa av vår ständiga närvaro. 

En cykelbana- och gångbana bör också fortast möjligt anläggas ut till vårt område, anser Naturskyddsföreningen, eftersom det är skadligt för miljön att köra bil. Sant och riktigt men de kräver samtidigt att det måste till en besöksparkering så besökande bilar får plats. 

Tack Naturskyddsföreningen att ni så påpassligt medverkat till att den nya detaljplanen nu plötsligt ligger långt fram i tiden!

Snart kommer delar av familjen för att äta kaka. Vi får visst en nattgäst också. En av småtvillingflickorna känner sig manad att kinesa hos mormor och morfar. Dock behöver övernattandet inte vara så spartanskt att hon måste sova på golvet. Hon får plats mellan oss i sängen. 

Det kommer att bli varmt, trångt och mycket gemytligt.

Mios blues och hjärnaktivitet

Idag är en sådan dag då jag kommer att idka inomhusaktiviteter. Som att ligga under filten och läsa min nyinköpta bok. Mios blues skriven av Kristina Ohlsson. Den ingår i vår bokcirkel som vi damer här utefter vår väg startade en kulen höst. Vi pratar lite bok men mycket annat. Och äter gott. Dock är huvudtemat Bokcirkel.
Vi damer tänker i dessa termer och har ofantligt roligt då vi träffas.

Tänka i andra termer fick jag göra efter avklarad morgontoalett. Eftersom det är lördag ämnade jag snofsa till mig lite med en fin blus som jag köpte för två år sedan när maken och jag åkte till Azorerna.
Mina tankar föll då på en avlägsen väninna som jag inte sett på över trettio år. Vi återknöt kontakten för några år sedan. Eftersom vi bor på långt avstånd från varandra skickades porträttbilder för att visa hur vi utvecklats under åren som gått.
Hon tyckte att jag lagt på mig en hel massa kilo sedan sist. Men att det enbart var klädsamt eftersom jag då det begav sig var anskrämligt mager. Vilket jag inte är benägen att på något vis dementera.
När maken och jag träffades kunde han med sina båda händer nå runt min midja vilket är helt omöjligt idag. Fet grädde och mycket kärlek kan få den smalaste att svälla på alla håll och kanter.

Tillbaka till finblusen. Framför spegeln stod jag och klädde på mig. Knäppte blusens alla knappar och studerade resultatet. Fascinerat såg jag hur knapparna liksom av sig själv knäpptes upp. Som på en given signal lirkade knapparna, en efter en, ut sig ur knapphålen tills alla knappar var uppknäppta och blusen vidöppen. Något konstruktionsfel kan inte komma på tal eftersom jag haft blusen vid några olika tillfällen och då har den inte levt sitt eget liv utan lydigt följt ägarinnans befallningar.

Nu får jag alltså tänka om och har kommit fram till den slutsatsen att blusen får hädanefter bli en uppknäppt utanpåblus till en ärmlös klänning. Återbruk kallas det för.
Det är uppmuntrande att uppkomna situationer kan föra tankarna till avlägsna gamla väninnor.

En annan sak jag kom att tänka på men som inte har något med för små blusar att göra är att det faktiskt är en myt att våra sängar är fullspäckade med kvalster. Studier har visat att kvalster bor där dammet väger mest och att dammet som finns i våra sängkläder väger mindre än dammet som lagras i våra bokhyllor. Är vi rädda för att få kvalsterallergi bör våra bokhyllor dammas av lite då och då.
Det är något jag tänker ta upp med mina bokcirkeldeltagare då vi träffas över Mios blues.

Då kan jag även passa på under den kulturella sammankomsten att berätta om den gången när jag hittade en livs levande bokskorpion som kilade fram över en boksida då jag plockade fram ett litterärt verk ur vår bokhylla. Jag visste inte vad det var för något kryp utan kontaktade en pensionerad biologilärare jag hade haft under högstadiet. Det var långt innan googles tid, eljest hade jag inte behövt besvära den gamla lärarinnan. Som dock blev glad över att höra av sin gamla elev även om vi en gång i tiden inte stod på så värst god fot med varandra. Men vi hade båda med åren vuxit till oss och fick ett trevligt samtal när vi avhandlat bokskorpionens leverne.
Vet inte om den är besläktad med bokmalen men jag finner det inte allt för otroligt. Vad den har för uppgift i livet mer än att livnära sig på kvalster och boklöss vet jag inte heller. Kanske berättade biologiläraren men det har jag glömt.
Har vi fortfarande en och annan bokskorpion i vår boksamling får de gärna bo kvar där de bor. Inte mig emot, tvärt om.

Många funderingar i stort och smått har det hunnit bli trots att klockan bara närmat sig mitt på dagen. Inte undra på att jag känner mig trött när det börjar kvällas. Hjärnan jobbar för högtryck. Mest hela tiden.

En trasig bysthållare och god omvårdnad

Det året jag hade fyllt 16 år beslutade jag mig för att ta steget ut i det riktiga vuxenlivet. Mamma grät och pappa tryckte postsparbanksboken i min hand med efterföljande ekonomiska förmaningar.
Mitt första inköp till det egna hemmet blev en gul mugg med påmålade motiv föreställande små sommarblommor. Ur den drack jag vatten medan högen av pannkakor växte. Pannkakor och vatten kom att bli mitt dagliga bröd under den första skälvande tiden som vuxen.

Som vuxen får den vuxne ta ansvar över sin egen tvätt. Varpå jag släpade kassar med smutsig byk till stadens tvättbar.  Tvättmaskinerna snurrade, tanterna satt med stickarbeten och skvallrade till dess att maskinerna gjort sitt.
De skakade på sina huvuden och lärde mig slå ihop lakan på rätt sätt. Flickan var inte skolad i textilvård.

När jag så småningom flyttade till annat boende blev jag förärad med moderniteter i form av tvättstuga. Där sprang tanterna fram och tillbaka, kollade tvättlistans trovärdighet och att föregående tvätterska städat ur maskiner och lämnat lokaliteterna i det skick som var och en ville möta det på den egna tvättiden.

Åter en flytt där det förutom äktenskap även ingick en helt egen personlig tvättmaskin. Sedan den dagen har det passerat åtskilliga tvättmaskiner i vårt gemensamma liv.
Jag har skött våra tvättmaskiner med omsorg och noggrannhet. Har någon havererat har maken opererat eller köpt en ny.

Det jag ansett som viktigast i skötseln av maskinerna har varit förutom att då och då tömma pumpen och silen, är rengöring av tvättmedelsfacket. En bekant sa en gång för många år sedan att det märks hur ett hushålls sköts genom att dra ut tvättmaskinens tvättmedelsfack och studera dess renlighet. Det bet sig fast i mig och för att inte bli ansedd som en lortlarpa om någon besökare händelsevis råkar dra ut tvättmedelsfacket och finna detta i orent skick har jag alltid varit noggrann med att hålla det området extra rent.

Igår gjorde jag det fasansfulla upptäckten att en bygel lossnat från min bygelbysthållare då jag utan att först ha stoppat den i tvättpåsen när den skulle tvättas. Jag tackade min lyckliga stjärna att bygeln inte åsamkat maskinen skada samt att maken inte upptäckte fadäsen före mig. Då hade han tagit fram den stränga blicken vilket händer så sällan att det tar rejält när det någon gång sker.

Bygeln låg inkilad i den där grå tjocka gummipackningen med skåra, placerad mellan luckan och tvättrumman. Jag fiskade upp den och med följde något grått och oidentifierbart smörj. Med pekfingret undersökte jag vad som fanns i skåran. Där fanns det mycket att voja sig över.

Sedan jag som 16-åring stiftade bekantskap med dessa underbara hjälpredor av smutsig tvätt har jag inte förstått att i omsorgen av maskinerna ingår rengöring av gummipackningen mellan luckan och tvättrumman.

Jag ringde genast dottern för att på moderligt vis upplysa henne om vad som ingår i tvättmaskinsrengöring. Jag slog henne med häpnad eftersom detta sedan tidigare redan var för henne känt. Hon brukade själv då och då rengöra just denna packning.
Att jag missat denna viktiga detalj blev för henne obegripligt.

Systrar och bröder som läser detta. Glöm inte att rengöra gummipackningen mellan luckan och tvättrumman på edra tvättmaskiner. Om ni inte redan visste detta vill säga.

Luft under vingarna och en alkoholstinn paraplydrink

Gårdagen blev som förväntat. Korvgrillning, en tur med sparkstöttingarna och varm choklad framför brasan.
Det är en välsignelse med barnbarn, de håller igång oss.

Jag är ingen stor vän av korv, men en korv som grillats över öppen eld i kylslagen och snöig omgivning smakar helt enkelt bäst.
Att kunna öppna eld och grilla min korv ett stenkast från vårt hus är praktiskt. Bara att gå in i köket om senapen glömts att komma med ner i korgen. Jag tycker om det enkla och okomplicerade.

Kylan håller i sig. Dubbel uppsättning med långa pantalonger under kjolen när jag skulle köra flickebarnet till dagis. Där väntade hennes systrar småtvillingarna. Det stod gymnastik på morgonschemat. En gäng glada hästar hopade omkring med fröken i spetsen medan musiken strömmade ut ur spelarens högtalare. Jag blev inbjuden att medverka men tackade nej.

Nu är det inte endast kyla som gäller utan nu är det även rekordkyla. Köldrekordet är slaget, 42,8 minusgrader i norrländska Naimakka. Bussar och tåg är inställda och kallare förväntas det bli.
Vår termometer visade endast minus 10 grader i morse men det är kallt nog.

Som barn minns jag att det var bortemot -30 grader om vintrarna. Mamma tog fram den platta blå plåtburken med Niveasalva. Kommer än idag ihåg hur den doftade. Milt och behagligt. Trettio minuter innan utgång skulle kinderna omsorgsfullt smörjas för att förhindra frostskador. För ute var vi barn trots att andedräkten frös till is och stod ut som en vit hård pelare ur våra munnar.
En enda gång förfrös jag mig. Pappa gnuggade den vita kinden med en raggsocka tills den blev blossande röd. Mamma jämrade sig och målade upp en bild av en upprutten kind bortom all räddning.
Antagligen uppskrämd efter att ha läst Mobergs Raskens.
Men pappa visste hur en förfrusen kind skulle behandlas. Och rätt hade han för det blev aldrig några bestående komplikationer och fortsatta men.

Östliga vindar från Ryssland pumpar in kylan och håller oss inomhus om inte nöden kräver något annat. Niveas tid är förbi, idag smörjer nog inga mammor sina barns kinder för att undvika nare och förfrysningar. Nu mera används Nivea till att förhindra att damer i mogen ålder får naturligt rynkig hy.

Andra väljer att resa till varma länder och ligger vid poolkanten och lapar i sig paraplydrinkar. Idag skulle även vi ha satt oss på planet i Skavsta och med luft under vingarna ta oss till Spanien.
Nu blev det inte så. Min mamma behöver mig. Igår hade flygbolaget fört tillbaka respengarna till kontot. Vi intalar oss att det är bäst så här. För mammas skull men även för att vi behöver vara hemma och hålla igång värmeelementen samt se till att inget fryser sönder.

Ty kylan är sträng och obarmhärtig.