Kalas och förhinder

För någon timma sedan åkte de kalasgäster som valde att övernatta hos oss hem till Värmland. Gårdagen blev en lyckad tillställning med många familjemedlemmar och bästisar som samlats för att fira den som är absolut äldst av oss alla.
Jubilaren kände sig nöjd med både uppslutning, föda, presenter och blommor.

Det fanns dock ett glädjesmolk i den av bubbel fyllda bägaren. Vår son passade på, samma dag som den stundande festligheten, att dra på sig en blindtarmsinflammation och ligger nu i skrivandets stund på operationsbordet. Hade han bara hållit sig en enda ynka dag hade även han fått vara med och fira sin pappa. Om det nu är helt nödvändigt att få blindtarmsinflammation så kunde han gott ha väntat en dag.
Men nu genomgick hans syster en bukoperation i måndags så han ville antagligen inte vara sämre än henne. De följdes ju åt gällande varsina tvillingfödslar med endast ett års mellanrum så varför skulle de då inte följas åt med att få magarna uppsprättade på en och samma vecka. Syskon är alltid syskon och vill många gånger efterlikna varandra, säger jag som är ett ensambarn och inte har något syskon att efterlikna.

Nu mera är vi tämligen luttrade gällande sjukhusbesök med diverse krämpor. Min blogg börjar mest likna en sjukjournal med ett spann som sträcker sig från blodförgiftning till infekterad appendix vermiformis.

Våra barns uppväxt har präglats av just blindtarmsinflammation. Det har varit min skräck och fasa att barnen skulle behöva få den bortskuren. Vid varje magåkomma har jag utfört blidtarmsinflammationtestet. Klämt på deras små magar och krävt sanningsenliga svar. Jag tror att jag planterat in en traumatisk känsla för blindtarmsinflammation hos våra barn som eventuellt hängt med dem upp i vuxen ålder.
Dock lät sonen lugn och sansad då han i morse ringde och berättade att efter ett dygns observation på kirurgavdelningen inkopplad i dropp och regelbundna blodprovstagningar beslutades det för operation.

Mina farhågor har därmed blivit bekräftade. Något av barnen skulle en dag råka ut för att få det maskformiga bihanget borttaget. Visserligen dröjde det nästan trettiotvå år innan det blev dags men sanna mina ord så rätt jag har haft hela tiden!

Nu är all kalasmat slut. Resterna uppätna tillika fördelade mellan min mamma, sonsambon och stortvillingarna. I morgon börjar en ny vecka med allt vad det innebär. Alltid lika spännande varje gång.

Ett planerat företag och ärvd avlagd hud

Jag lurar på att starta ett transportföretag. Sjuktransportföretag. Sedan 28 januari 2015 tycker jag inte att jag gjort annat än kört sjuklingar fram och åter för att de ska hamna i de läkarvetenskapliga händerna.
Lunginflammation, njurstensanfall, brännskadade lår, bukoperation och så mammas fucking cancer. Samtliga till mig närstående patienter kan känna sig tillfreds med att det i alla fall finns en i deras omedelbara närhet som kan se till att de kommer under vård samt hämta ut medikamenter på apoteket.

Nu ser vi dock framåt. Mamma har idag fått sin dom på den framtida behandlingen av en trevlig läkare som talade till henne som om hon inte var kapabel att förstå vad som yttrades. Mamma nickade och tyckte allt skulle bli så bra. Jag satt bredvid som en uppgiven hög och torkade mig i ögonen och snöt mig om näsan.
Mamma som är rädd för elektriska apparater av alla de slag, ledningar fyllda med ström, att få influensa samt bli kapad på grund av en felringning på henne telefon. Men när det gäller är hon stark som en uroxe och räds varken skalpeller eller människor i vita rockar. Beundransvärda lilla 48 kilos fågellätta kvinna.

Idag har jag förutom kört till och från sjukhuset i Linköping även hunnit med att göra ett "hemma-hos-reportage". Att bli insläppt hos vilt främmande människor och se hur de inrättat sin boning är ett privilegium. Jag gick från rum till rum och blev förevisad innehållet i deras garderober, köksskåp och fick fullt påklädd kliva in bakom glaset till den rökfärgade duschkabinen för att få känna av atmosfären och se hur kakelplattorna glittrade.
De hade även en jacuzzi med plats för två. Inget går upp mot ett sådant badkar, sa de och jag tyckte de såg medlidsamt på mig när jag berättade att vi icke har en sådan tingest i vår ägo hemmavid.

Jag förde upp handen mot munnen och log lite diskret. Ty minnet kom över mig då maken och jag, ivrigt påhejade av våra barn, i en släng av storhetsvansinne gick och köpte oss ett trevåningshus på nära 300 kvadratmeter. Med tillhörande jacuzzi.
Maken och jag låste in oss i badrummet när vi packat upp samtliga flyttkartonger. För att komma in till jacuzzin fick vi först passera vårt dressingroom med rosa mjuk och fluffig heltäckningsmatta. Tappade upp ett bad och tömde därmed varmvattenberedaren på dess innehåll. Levande ljus och bubbel i glaset. Så kröp vi ner och vred på de masserande vattenstrålarna. Jag hade köpt och lagt i några väldoftande badbollar innehållande torkade rosenblad som vackert och stämningsfullt vecklade ut sig i det varma vattnet. Det var härligt, lyxigt och helt enkelt underbart. Som i en film, ungefär.
Lyckan varade i cirka tio minuter. Vi hann därmed inte inleda några som helst amorösa övningar ty mitt i romantiken kom något flytande på vattenytan. Stora, nästan svarta, flera decimeter stora flagor av något oidentifierbart fastnade på vår hud och det luktade vidrigt. Skräckslagna flög vi upp ur badet och stirrade förfärade på det allt mer grumliga vattnet. Vi insåg snart att vi badat i föregående husägares avlagda hudrester, tvål och en gång i tiden väldoftande badoljor som när vi undertecknade husköpekontraktet hunnit härskna.
Därmed var det slutbadat för vår del. Karet måste göras rent och maken varnade mig för att vistas i samma rum som badkaret när jag försökte tömma det på vatten eftersom det kunde finnas risk att få en släng av legionärssjukan. Det gemensamma beslutet blev att vi aldrig mer skulle befattade oss med vår jacuzzi.
Tre år därefter sålde vi hus och jacuzzi och vad badkaret med inbyggd massageutrustning gick för öde till mötes har vi aldrig forskat något närmare i.

Det där tänkte jag på när jag idag gjorde "hemma-hos-reportage" och såg ur husägarnas ögon lös av stolthet då vi stod och betraktade deras jacuzzi.
Det finns annat i livet som är viktigare, tänkte jag också. Tog fram min kamera och tog de bilder jag behövde för min artikel. Tackade för vänligheten och åkte hem till maken som satt och väntade på mig i vårt compact living utan jacuzzi. Han hade köpt semlor och kokat mjölk.
Livet är allt bra gôrgôtt trots en del vedermödor!

Toblerone och vitsippor

320 miljoner kronor på lyxresor, krogbesök, nakenuppträdande och konferenser. Kommunals anhängare droppar av en efter en. Pamparna bockar och niger. Ber om förlåtelse och utrikesministern synas i bostadssömmarna. Klotet är i en rejäl rullning.
Tobleroneaffären står sig blekt mot det som nu nystats upp. Det har fifflats och lurats i alla tider. Mycket vill ha mer och de som inget har får försöka vara nöjda ändå.
Själv har jag under alla bakomvarande år och till döddagar fortsatta betalat min skatt utan att knorra. Eller nej, det var inte sant. Jag knorrar varje gång. Har bestämt mig för att då det är dags vill jag boka sviten på vårt äldreboende Vickelbygården. Om de vill ta emot mig vill säga. Det är inte det lättaste att få ett vårdboende för gamla och skröppliga i dessa tider.  Även om det betalats skatt i det oändliga.

Var och träffade en kvinna idag. Vi satt i hennes kök och åt äppelkaka med vaniljsås. Ett litet hus i skogens bryn. Långt borta från lyx och flärd. Så befriande!
Hon älskade livet och dess enkelhet, sa hon.
Jag ville sitta kvar i hennes kök. Hällde på mer vaniljsås över äppelkakan och lyssnade till hennes berättelse om hur det gick till när hon köpte sitt lilla hus. Det var som en saga med lyckligt slut.

Jag skulle fota hennes hästar. De var närgångna och ville hälsa. Bilderna blev inget bra. Jag är rädd för hästar om jag vistas på samma sida av det elektriska stängslet som dem. Ägarinnan lovade att om jag kommer tillbaka ska jag få rida. I vår.
Törs inte, svarade jag och kände hur svetten rann utefter benen under mina dubbla lager långkalsonger.
Vi beslutade gemensamt att jag istället ska få åka häst och vagn.
Försökte backa undan men hästarna följde efter. Nosade på min kamera, på mina händer och mot mitt ansikte. Jag ropade på hjälp och flydde med hästarna springande efter mig.
Vissa jobb är farligare än andra.

I morgon ska jag till sjukhuset med mamma. Det är också skrämmande. Framtiden är oviss. Till våren ska jag plocka en stor bukett vitsippor och ge henne.
När det blir sommar ska vi sitta på vår altan och dricka kaffe. Se ut över Glan och sjöfåglarna. Det vill jag så gärna göra tillsammans med min mamma. I all enkelhet.

Delad dag och stora skor

Alla dagar är bra dagar att inmundiga tårta. Men idag är en extra bra dag eftersom vår yngsta dotter har förmånen att fira sin 27:e födelsedag.
Tårtan var superb. Lagom sötma på sylten och vaniljkrämen så som en vaniljkräm ska vara. Grönt marsipantäcke med tillhörande ros.

Själv har jag slutat fira födelsedagar. Det var roligare förr. När åldern verkade ligga långt borta i fjärran. När det gått ytterligare 27 år blir det tårtkalas helt utan min medverkan. Om det är jag viss och säker. Lika bra är väl det för hur roligt är det att sitta på blöjan och bli matad med tårta medan vaniljkrämen hamnar i haklappens snuskficka.

Dagens datum är speciell i fler avseenden än vår dotters födelsedag.
Min farfar och min svärmor är födda just idag. Farfar år 1901 och svärmor år 1912.
Tyvärr hann min farfar och min svärmor aldrig träffa varandra. Han var för snabb att lämna jordelivet. Hade han bara hängt i något år till hade farfar och svärmor fått äta av en och samma tårta.
Det är också exakt denna dag som maken och jag träffades för första gången. Nu har vi levt tillsammans fler år än vad jag levt då vi träffades.

Maken inledde vårt förhållande med att  bjuda mig på mazarin och kaffe. Dagen innan hade jag opererat bort en visdomstand. Jag var liten, smal och hade stora skor med rejäl sula. Det var skorna maken lade märke till först av allt.  När vi sedan tittade varandra i ögonen visste vi, enligt makens utsago, att vi var ämnade för varandra. Det där sista har jag inget minne av men maken säger det ofta och jag tror på hans ord eftersom vi fortfarande hänger ihop.

För länge sedan firades inte födelsedagar utan endast namnsdagar. Folk visste vad de hette men inte när de var födda. Det har börjat komma tillbaka, namnsdagsfirandet. Har jag minsann sett på Facebook. Idag firar vi Fabian och Sebastian plus 967 andra till. Vilka de andra är har jag dock ingen upplysning att komma med.

Eva Brylla heter hon som sitter med i Namnlängdskommitén tillika namnforskare på Institutet för språk och folkminnen. När staten tog sin hand från att anteckna ner namnsdagsbarn i almanackan tog Namnlängdskommitén över eller om den rent utav bildades på 1970-talet låter jag vara svävande i luften.
För att så många som möjligt ska få vara namngivna och bli uppmärksammade med sina namn firar vi två åt gången. Själv har jag på så vis fått två namnsdagar. Maria och Carina. Fast inte på en och samma dag, det känns fint att dela på gracerna. Likt Ulla, Lovisa och Augusta, de tre gracerna vid Gustav III hov om det nu är nödvändigt med en jämförelse.

Grattis dottern på din födelsedag,  farfar och svärmor där ni befinner er och grattis alla ni 969 som har namnsdag. Sist men inte minst, grattis till maken och mig på vår egen träffdag.

Påsar under ögonen och en talande maskin

Jag har gått genom dagen som i ett töcken. Bristen på sömn har gjort sig gällande och mitt utseende är allt annat än smickrande.
Eftersom vi ska ha kalas på lördag begav jag mig till min ständiga frisörska Anna. Att sitta framför spegeln i frisörsalongen för något obehagligt med sig. Huvudet sticker upp över skyddsskynkets kant och synen av sin egen nuna är skrämmande. Dock brukar det rätta till sig när behandlingen är avklarad, men inte en dag som denna. Glåmig, och med blågrå påsar under ögonen stirrade jag modstulet på den uppenbarelse som speglade mitt jag.

Det finns äventyr av olika karaktärer och inslag. Igår var ett äventyr som jag hädanefter hoppas slipper reprisera.
Hela arrangemanget startade i munterhetens tecken då dottern och jag åkte till Örebro för att övernatta på hotell. Anledningen till att vi passerade gränsen mellan Östergötland och Närke kommer helt och hållet an på vårt eget landsting som inte klarade av vårdgarantin för dotterns räkning.
En bukoperation á la titthålsmetoden skulle utföras klockan 09.00 i går morse men blev av olika orsaker tidsmässigt uppskjuten vilket varken dottern eller jag som chaufför och ledsagare kunde vara med och påverka.
Trots ett förestående öppnande av buken kände sig dottern väl till mods, åtminstone de första morgontimmarna i sjukhussängen. En natts sömn utan småbarn gör gott även om det skall ske en efterföljande operation.

Vart efter tiden led började tålamodet tryta hos både patient och moder. Droppet droppade på men så mycket mer hände inte. Först efter åtta timmars tröstlös väntan rullades den snart narkosbedövade dottern in i operationssalen.
För att fördriva tiden innan hon i vaket tillstånd kom tillbaka upp på salen begav jag mig åstad för att införskaffa lite att äta. Tidigare hade jag blivit utfodrad av makens dotter Lena som bjöd på en ypperlig lunch men den födan hade både smälts och passerat där bearbetad mat brukar passera vilket föranledde en  påfyllning av föda i både fast och flytande form.

Sjukhusets matinrättning var stängd. Återstod bara att ge sig i kast med den talande maskinen som utlovade mackor och drycker. Jag följde instruktionerna, tryckte på knapparna för en sandwich med tonfiskröra och ut ramlade en liten påse grillchips varpå maskinen tackade för köpet. Jag muttrade och gjorde om manövern. Då upplyste den maskinella rösten mig om att varan var slut. Vilket var lögn och förbannad dikt eftersom jag såg de åtråvärda smörgåsarna genom glasrutan. Ett nytt försök och jag stod med ett paket Vasaknäcke med smetost och paprika i handen. Jag svor högt i den tomma foajén.

När en blek och vimmelkantig dotter återvände med tre hål på magen inväntades uppiggande resultat. För att hålla mig vaken inför hemresan hade jag bälgat i mig ofantliga mängder kaffe vilket hör till ovanligheterna eftersom jag ytterst sällan läppjar en kopp java. Därav mådde jag ungefär som dottern. Om än betydligt mycket piggare, ja rent utav överpigg.

Klockan 00.15 ansågs patienten vara så pass pigg att det var dags för hemfärd. 12 mils bilfärd låg framför oss. Jag fruktade både halkan och lösspringande djur varpå jag behandlade gaspedalen med stor försiktighet. 03.30 kröp jag ner bredvid maken och var då så speedad och koffeinstinn att hela kroppen darrade.

Två timmars sömn innan det var dags att kliva ur bingen och ge mig iväg på dagens frilansjobb.
Dottern mår efter omständigheterna ganska väl om än både operationen och bilresan hem tog på krafterna.

Tack båda landstingen för en oförglömlig dag och natt!