En ko i Bangladesh och en burk te från Indien

På ett par dagar har snön sjunkit undan och något som liknar vår börjar infinna sig. I alla fall tycker småfåglarna det som börjar förbereda sig med allehanda små kvitterläten. De begriper inte bättre, än är det vinter, eller också är de felprogrammerade. Svårt att säga vilket.

Isen ligger tjock och stadig på Glan. Vår sjö som plötsligt blivit internationellt känd. När varken Österrike, Polen, Ungern eller Litauen kunde bidra med säker is fick Glan bli det bästa alternativet då EM och VM i isjakt ska avgöras. Tydligen ska tävlingarna pågå under några dagar om jag är rätt informerad och tävlanden från hela världen är representerade.
Eftersom jag inte varit hemma under dagen har jag gått miste om att beskåda äventyrligheterna men det kommer en morgondag som förhoppningsvis ger mig nya möjligheter.

Dagen inleddes med ett besök hos en gårdsmäklare. Inte för att vi ska sälja eller köpa någon gård utan hela besöket var jobbrelaterat.
Det är hårda tider för både de som vill köpa och de som ska sälja. Mäklaren befinner sig mitt emellan och ska göra allt som står i dennes makt att affären blir av.  Bankerna håller stenhårt i valutan och kräver kontantinsatser som inte liknar något.
Värst är det för de mjölkbönder som önskar sig ett annat liv än att slita ut sig för nära nog ingen lönsamhet. Vem vågar satsa på mjölkproduktion i dessa dagar?

På tal om kossor så fick maken en egen ko i födelsedagspresent av sin dotter med familj. Några bekymmer med att sköta kon har han inte blivit pålagd, däremot ska kon göra nytta i Bangladesh. Sonen med familj förärade honom en bikupa i ett annat fattigt land och det är presenter som gör skillnad. En bra idé som vi kommer att ta efter då det hädanefter ska inhandlas presenter.

Jag satt i min tragiska ensamhet under en kvart och funderade över dessa båda gåvor i ett öde köpcentrum mitt i Norrköping efter det att jag var klar med gårdsmäklaren. Jalusierna var neddragna vid samtliga butiksdörrar och där innanför rustade sig köpmännen för dagens första kunder. Rea över allt. Röda plakat som manade till inköp för en billig penning. Även jag skulle in i en av butikerna, dock ej för att handla på rea. En burk med chai latte stod ensamt nedtecknad på inköpslistan.

Vi är ett konsumerande släkte. Känns livet trist blir allt mycket gladare om vi fyller kassar till bredden med onödiga nödvändigheter. Jag funderade där jag satt om den som jag gärna skulle vilja ge en ko, gris eller en get kommer att bli glad över gåvan. Är inte helt övertygad om det. Jag tror att det är enbart vissa personer som uppskattar att få en gåva som någon annan har nytta av.

Maken blev i alla fall glad över sin ko och sin bikupa. Han har allt han behöver och mer därtill. Det här var gåvor helt i hans anda, gammal bonde som han är och i sitt inre alltid kommer att vara. Nu kan hans gåvor bidra till att någon fattig familj får det bättre tack vare det som han själv sysslat med i hela sitt vuxna liv. Kanske inte biodlare precis även om han i sin ungdom hade bikupor på hobbynivå.

Den gången jag fyllde 50 år avsade jag mig presenter. Jag ville istället ha en gåva som gick till forskning i spädbarnsdöd. Några anammade min önskan medan andra tyckte det var en märklig 50-årspresent. Det var till och med så svårt för vissa att jag fick pengar i ett kuvert så jag kunde ordna saken på egen hand. Vilket jag också gjorde. Det kändes bra att få vara med och bidra till en otroligt viktig forskning i en mycket tung fråga.

Nu är vi inte präktigare än att vi tar på oss spenderbyxorna och shoppar loss lite då och då. På IKEA till exempel. Vi har i eftermiddag släpat hem ett skåp ämnat att pryda sin plats i vår tambur. Plus lite annat som jag ansåg att vi helt enkelt var tvungna att ha. Under vår IKEA-vandring ägnade jag varken kon eller bikupan som ska göra nytta i fattiga länder en enda tanke.
För övrigt smakade min nyinköpta chai latte förträffligt gott.

Kalas och förhinder

För någon timma sedan åkte de kalasgäster som valde att övernatta hos oss hem till Värmland. Gårdagen blev en lyckad tillställning med många familjemedlemmar och bästisar som samlats för att fira den som är absolut äldst av oss alla.
Jubilaren kände sig nöjd med både uppslutning, föda, presenter och blommor.

Det fanns dock ett glädjesmolk i den av bubbel fyllda bägaren. Vår son passade på, samma dag som den stundande festligheten, att dra på sig en blindtarmsinflammation och ligger nu i skrivandets stund på operationsbordet. Hade han bara hållit sig en enda ynka dag hade även han fått vara med och fira sin pappa. Om det nu är helt nödvändigt att få blindtarmsinflammation så kunde han gott ha väntat en dag.
Men nu genomgick hans syster en bukoperation i måndags så han ville antagligen inte vara sämre än henne. De följdes ju åt gällande varsina tvillingfödslar med endast ett års mellanrum så varför skulle de då inte följas åt med att få magarna uppsprättade på en och samma vecka. Syskon är alltid syskon och vill många gånger efterlikna varandra, säger jag som är ett ensambarn och inte har något syskon att efterlikna.

Nu mera är vi tämligen luttrade gällande sjukhusbesök med diverse krämpor. Min blogg börjar mest likna en sjukjournal med ett spann som sträcker sig från blodförgiftning till infekterad appendix vermiformis.

Våra barns uppväxt har präglats av just blindtarmsinflammation. Det har varit min skräck och fasa att barnen skulle behöva få den bortskuren. Vid varje magåkomma har jag utfört blidtarmsinflammationtestet. Klämt på deras små magar och krävt sanningsenliga svar. Jag tror att jag planterat in en traumatisk känsla för blindtarmsinflammation hos våra barn som eventuellt hängt med dem upp i vuxen ålder.
Dock lät sonen lugn och sansad då han i morse ringde och berättade att efter ett dygns observation på kirurgavdelningen inkopplad i dropp och regelbundna blodprovstagningar beslutades det för operation.

Mina farhågor har därmed blivit bekräftade. Något av barnen skulle en dag råka ut för att få det maskformiga bihanget borttaget. Visserligen dröjde det nästan trettiotvå år innan det blev dags men sanna mina ord så rätt jag har haft hela tiden!

Nu är all kalasmat slut. Resterna uppätna tillika fördelade mellan min mamma, sonsambon och stortvillingarna. I morgon börjar en ny vecka med allt vad det innebär. Alltid lika spännande varje gång.

Ett planerat företag och ärvd avlagd hud

Jag lurar på att starta ett transportföretag. Sjuktransportföretag. Sedan 28 januari 2015 tycker jag inte att jag gjort annat än kört sjuklingar fram och åter för att de ska hamna i de läkarvetenskapliga händerna.
Lunginflammation, njurstensanfall, brännskadade lår, bukoperation och så mammas fucking cancer. Samtliga till mig närstående patienter kan känna sig tillfreds med att det i alla fall finns en i deras omedelbara närhet som kan se till att de kommer under vård samt hämta ut medikamenter på apoteket.

Nu ser vi dock framåt. Mamma har idag fått sin dom på den framtida behandlingen av en trevlig läkare som talade till henne som om hon inte var kapabel att förstå vad som yttrades. Mamma nickade och tyckte allt skulle bli så bra. Jag satt bredvid som en uppgiven hög och torkade mig i ögonen och snöt mig om näsan.
Mamma som är rädd för elektriska apparater av alla de slag, ledningar fyllda med ström, att få influensa samt bli kapad på grund av en felringning på henne telefon. Men när det gäller är hon stark som en uroxe och räds varken skalpeller eller människor i vita rockar. Beundransvärda lilla 48 kilos fågellätta kvinna.

Idag har jag förutom kört till och från sjukhuset i Linköping även hunnit med att göra ett "hemma-hos-reportage". Att bli insläppt hos vilt främmande människor och se hur de inrättat sin boning är ett privilegium. Jag gick från rum till rum och blev förevisad innehållet i deras garderober, köksskåp och fick fullt påklädd kliva in bakom glaset till den rökfärgade duschkabinen för att få känna av atmosfären och se hur kakelplattorna glittrade.
De hade även en jacuzzi med plats för två. Inget går upp mot ett sådant badkar, sa de och jag tyckte de såg medlidsamt på mig när jag berättade att vi icke har en sådan tingest i vår ägo hemmavid.

Jag förde upp handen mot munnen och log lite diskret. Ty minnet kom över mig då maken och jag, ivrigt påhejade av våra barn, i en släng av storhetsvansinne gick och köpte oss ett trevåningshus på nära 300 kvadratmeter. Med tillhörande jacuzzi.
Maken och jag låste in oss i badrummet när vi packat upp samtliga flyttkartonger. För att komma in till jacuzzin fick vi först passera vårt dressingroom med rosa mjuk och fluffig heltäckningsmatta. Tappade upp ett bad och tömde därmed varmvattenberedaren på dess innehåll. Levande ljus och bubbel i glaset. Så kröp vi ner och vred på de masserande vattenstrålarna. Jag hade köpt och lagt i några väldoftande badbollar innehållande torkade rosenblad som vackert och stämningsfullt vecklade ut sig i det varma vattnet. Det var härligt, lyxigt och helt enkelt underbart. Som i en film, ungefär.
Lyckan varade i cirka tio minuter. Vi hann därmed inte inleda några som helst amorösa övningar ty mitt i romantiken kom något flytande på vattenytan. Stora, nästan svarta, flera decimeter stora flagor av något oidentifierbart fastnade på vår hud och det luktade vidrigt. Skräckslagna flög vi upp ur badet och stirrade förfärade på det allt mer grumliga vattnet. Vi insåg snart att vi badat i föregående husägares avlagda hudrester, tvål och en gång i tiden väldoftande badoljor som när vi undertecknade husköpekontraktet hunnit härskna.
Därmed var det slutbadat för vår del. Karet måste göras rent och maken varnade mig för att vistas i samma rum som badkaret när jag försökte tömma det på vatten eftersom det kunde finnas risk att få en släng av legionärssjukan. Det gemensamma beslutet blev att vi aldrig mer skulle befattade oss med vår jacuzzi.
Tre år därefter sålde vi hus och jacuzzi och vad badkaret med inbyggd massageutrustning gick för öde till mötes har vi aldrig forskat något närmare i.

Det där tänkte jag på när jag idag gjorde "hemma-hos-reportage" och såg ur husägarnas ögon lös av stolthet då vi stod och betraktade deras jacuzzi.
Det finns annat i livet som är viktigare, tänkte jag också. Tog fram min kamera och tog de bilder jag behövde för min artikel. Tackade för vänligheten och åkte hem till maken som satt och väntade på mig i vårt compact living utan jacuzzi. Han hade köpt semlor och kokat mjölk.
Livet är allt bra gôrgôtt trots en del vedermödor!

Toblerone och vitsippor

320 miljoner kronor på lyxresor, krogbesök, nakenuppträdande och konferenser. Kommunals anhängare droppar av en efter en. Pamparna bockar och niger. Ber om förlåtelse och utrikesministern synas i bostadssömmarna. Klotet är i en rejäl rullning.
Tobleroneaffären står sig blekt mot det som nu nystats upp. Det har fifflats och lurats i alla tider. Mycket vill ha mer och de som inget har får försöka vara nöjda ändå.
Själv har jag under alla bakomvarande år och till döddagar fortsatta betalat min skatt utan att knorra. Eller nej, det var inte sant. Jag knorrar varje gång. Har bestämt mig för att då det är dags vill jag boka sviten på vårt äldreboende Vickelbygården. Om de vill ta emot mig vill säga. Det är inte det lättaste att få ett vårdboende för gamla och skröppliga i dessa tider.  Även om det betalats skatt i det oändliga.

Var och träffade en kvinna idag. Vi satt i hennes kök och åt äppelkaka med vaniljsås. Ett litet hus i skogens bryn. Långt borta från lyx och flärd. Så befriande!
Hon älskade livet och dess enkelhet, sa hon.
Jag ville sitta kvar i hennes kök. Hällde på mer vaniljsås över äppelkakan och lyssnade till hennes berättelse om hur det gick till när hon köpte sitt lilla hus. Det var som en saga med lyckligt slut.

Jag skulle fota hennes hästar. De var närgångna och ville hälsa. Bilderna blev inget bra. Jag är rädd för hästar om jag vistas på samma sida av det elektriska stängslet som dem. Ägarinnan lovade att om jag kommer tillbaka ska jag få rida. I vår.
Törs inte, svarade jag och kände hur svetten rann utefter benen under mina dubbla lager långkalsonger.
Vi beslutade gemensamt att jag istället ska få åka häst och vagn.
Försökte backa undan men hästarna följde efter. Nosade på min kamera, på mina händer och mot mitt ansikte. Jag ropade på hjälp och flydde med hästarna springande efter mig.
Vissa jobb är farligare än andra.

I morgon ska jag till sjukhuset med mamma. Det är också skrämmande. Framtiden är oviss. Till våren ska jag plocka en stor bukett vitsippor och ge henne.
När det blir sommar ska vi sitta på vår altan och dricka kaffe. Se ut över Glan och sjöfåglarna. Det vill jag så gärna göra tillsammans med min mamma. I all enkelhet.

Delad dag och stora skor

Alla dagar är bra dagar att inmundiga tårta. Men idag är en extra bra dag eftersom vår yngsta dotter har förmånen att fira sin 27:e födelsedag.
Tårtan var superb. Lagom sötma på sylten och vaniljkrämen så som en vaniljkräm ska vara. Grönt marsipantäcke med tillhörande ros.

Själv har jag slutat fira födelsedagar. Det var roligare förr. När åldern verkade ligga långt borta i fjärran. När det gått ytterligare 27 år blir det tårtkalas helt utan min medverkan. Om det är jag viss och säker. Lika bra är väl det för hur roligt är det att sitta på blöjan och bli matad med tårta medan vaniljkrämen hamnar i haklappens snuskficka.

Dagens datum är speciell i fler avseenden än vår dotters födelsedag.
Min farfar och min svärmor är födda just idag. Farfar år 1901 och svärmor år 1912.
Tyvärr hann min farfar och min svärmor aldrig träffa varandra. Han var för snabb att lämna jordelivet. Hade han bara hängt i något år till hade farfar och svärmor fått äta av en och samma tårta.
Det är också exakt denna dag som maken och jag träffades för första gången. Nu har vi levt tillsammans fler år än vad jag levt då vi träffades.

Maken inledde vårt förhållande med att  bjuda mig på mazarin och kaffe. Dagen innan hade jag opererat bort en visdomstand. Jag var liten, smal och hade stora skor med rejäl sula. Det var skorna maken lade märke till först av allt.  När vi sedan tittade varandra i ögonen visste vi, enligt makens utsago, att vi var ämnade för varandra. Det där sista har jag inget minne av men maken säger det ofta och jag tror på hans ord eftersom vi fortfarande hänger ihop.

För länge sedan firades inte födelsedagar utan endast namnsdagar. Folk visste vad de hette men inte när de var födda. Det har börjat komma tillbaka, namnsdagsfirandet. Har jag minsann sett på Facebook. Idag firar vi Fabian och Sebastian plus 967 andra till. Vilka de andra är har jag dock ingen upplysning att komma med.

Eva Brylla heter hon som sitter med i Namnlängdskommitén tillika namnforskare på Institutet för språk och folkminnen. När staten tog sin hand från att anteckna ner namnsdagsbarn i almanackan tog Namnlängdskommitén över eller om den rent utav bildades på 1970-talet låter jag vara svävande i luften.
För att så många som möjligt ska få vara namngivna och bli uppmärksammade med sina namn firar vi två åt gången. Själv har jag på så vis fått två namnsdagar. Maria och Carina. Fast inte på en och samma dag, det känns fint att dela på gracerna. Likt Ulla, Lovisa och Augusta, de tre gracerna vid Gustav III hov om det nu är nödvändigt med en jämförelse.

Grattis dottern på din födelsedag,  farfar och svärmor där ni befinner er och grattis alla ni 969 som har namnsdag. Sist men inte minst, grattis till maken och mig på vår egen träffdag.