Den döda musen och Stalins vältränade ryssar

Vi har haft en mus som inneboende under en lång tid. Vi har tappert försökt avhysa hyresgästen men den har ideligen gäckat oss. Musen har avlagt spår så vi vet med säkerhet vart den hållit till. Bland annat har den släpat med sig en mandarinklyfta och lite omslutande skal till den samma, fram till golvlisten där den klämt sig emellan och rumsterat om i vårt hem medan vi njutit av den nattliga sömnen.

Musen har haft gott om föda, under vårt fågelbord finns nötter och frön som den kunnat livnära sig av. Trots ett näpet utseende är vi inte så begeistrade i att ha den inomhus således har en fälla gillrats.
Jag vet inte om osten varit av den rätta sorten men säkert är att musen krånglat sig förbi den enligt oss strategiskt placerade fällan som behållit halshuggarbygeln i spänt läge.
Fram till i natt. Då greps musen av lustar till osten och döden inträdde med en smäll.

Maken kastade ut musen och laddade om fällan. Kanske har liket efterlämnat några sörjande släktingar som tar vid där den nu döda musen slutade sin rövarstråt.

Efter frukost begav jag mig till Linköping för att eventuellt hämta hem min mamma från sjukhuset. Inte nog med att hon är opererad, hon har även drabbats av allergi. Mot sjukgymnasten. Han är en hurtig ung man med en pärla i tungan som glimmar och glittrar när han talar, har ett snyggt och välansat skägg och skrattar hela tiden, både med munnen och ögonen. Men vad hjälper det mamma. Varje gång han visar sig och vill få med henne till sitt rum där mamma och hennes medpatienter ska sitta på var sin stol och trampa symaskin med fötterna så kräks hon. Så ock denna morgon och sjukgymnasten fick vända i dörren med outrättat ärende.
Innan han gick berättade han att när Stalin levde, då var alla ryssar ett vältränat folk. Gamla som unga gjorde gymnastik framför sina radioapparater där en gymnastisk röst dirigerade. För så hade Stalin bestämt. Vad sjukgymnasten egentligen ville förmedla med sitt budskap fanns det ingen tydlighet i. Mamma fortsatte att spy i den för ändamålet anvisade spypåsen vilket medförde att jag fick föra hennes talan.
"Det gick utför med det ryska folket när Stalin för alltid lämnade sin post".
Sjukgymnasten skrattade och höll med mig.

På hemväg utan min mamma kom jag att tänka på mannen jag läste om i gårdagens tidning. Hans mamma var skröplig och blev inlagd på ett vårdhem. Sonen drabbades av en stark mammalängtan och stal därmed med sig från vårdhemmet en konstellation föreställande ett djurhuvud vilket var ämnat till att liva upp de boende på hemmet.  Därefter bet han i en melonskiva som låg uppdukad på ett fat och polisen kunde säkra förövarens DNA som kunde gripas och sättas i arrest.
Förklaringen han uppgav under förhör var att han saknade sin mamma och ville ersätta hennes plats med det stulna djurhuvudet till den dag hon blev utskriven.

Jag saknar också min mamma och vill att hon ska sluta kräkas, ha ont, vara färdigbehandlad och få komma hem. Kanske ska jag fråga maken vart han gjorde av den döda musen...

En gös från Glan och en betydelsefull muffins

Vaknade till snöfall. I rena förskräckelsen över att våren kommit av sig började jag blöda näsblod. Den vita näsduken färgades röd och jag svalde levrat blod. Återbruk av röda blodkroppar. Kan aldrig vara fel i dessa tider då återbruk är på modet.

Igår var motorvägen vit av intorkat salt. Bilisterna körde fort, rörde upp grus, salt och damm som bildade vita moln.
Jag gjorde ett tidningsjobb i en heminredningsaffär. Ljusa pastellfärger som hör våren till. Rött är för tillfället förlegat men tas åter i bruk efter påsk. Det var i alla fall vad butiksföreståndarinnan sa.
En man i grön täckjacka strosade runt bland porslin, tyger samt glasburkar med snören i grovt material som Ernst tillverkat.
Han ville bara titta, inte handla. Jag väntade en stund tills han försvunnit ur kamerans lins. Den gröna färgen stod i bjärt kontrast till det pastellfärgade.

I väntan på att maken och jag skulle sammanstråla för gemensam lunch på Fiskmagasinet tog jag efter avslutat jobb en promenad vid Motala ström. Tittade under Gamlebron om ljuskronan hängde kvar. Den såg passé ut i dagsljuset. För den oinvigde kan det bli en överraskning då det upptäcks att en ljuskrona svävar över vattnet. I mörker är det en hänförande upplevelse.

Mannen i den gröna täckjackan dök upp. Han hade tittat färdigt på porslin och övergått till att i tankarna lägga om sitt vardagsrumsgolv. Han frågade mig om råd. Beskrev hur golvplankorna ska se ut och vilken tjocklek dessa torde vara beskaffade med.
Jag skakade på huvudet. Tyvärr, jag kan inget om golvläggning. Han såg förvånad ut. Trodde mer om mig än vad jag själv tror.
Fråga Ernst, försökte jag. Han fnös. Ernst är någon vi alla älskar men mest i smyg.

Lunchen var god. Bestod av gös från Glan. Kanske en fisk som simmat förbi hos oss, osynlig men mycket ätbar. I sommar ska vi dra upp en gös, bedyrade maken. Ställer mig tveksam, vi har aldrig lyckats dra upp en fisk ur Glan. Fel, påstår maken, en gång fick vi en abborre.

Mamma åt strömming i går kväll. Med potatismos. När morfinet tagits bort och ersatts av annan smärtstillande medicin så hon slutade kräkas.

Idag är det slirigt på vägen skrev dottern i ett sms när hon och ledarhunden med färdtjänsten var på väg till jobbet. Gäller att ta det försiktigt på vägarna.
I frysen ligger några hembakade muffins. Ska ta med ett par och bjuda mamma när jag hälsar på henne idag.
Kör försiktigt. Det kan vara slirigt på vägen, sa mamma i telefonen när jag ringde henne. Hon vet inte att hon ska få en muffins till eftermiddagskaffet. Det blir en överraskning och jag vet att hon kommer att bli glad. Det är nu så lite betyder så mycket.

Färganalys och finslipade hälar

10 grader kallt och is på bilrutan. Det var vad som mötte mig i morse då jag skulle iväg på frilansuppdrag. Solen skiner dock och jag föll för frestelsen att köpa mig ett par nya sommarskor då jag promenerade förbi en skoaffär.

Det är inte bara jag som tror på en annalkande sommar. Även skoförsäljarna har hopp och varma tider där damerna trippar omkring i sandaletter med öppen tå och häl. Precis sådana skor har jag köpt mig.
Vinterns pjuck säljs på rea. Borde kanske ha skott mig inför nästkommande vinter men det bar mig emot. Känns förlegat att köpa vinterskor även om det fortfarande är den årstiden.

På vår del av jordklotet ska våren börja i mars månad. Det är då som det är dags för pånyttfödelse och förnyelse. Innan jag ens hinner blinka är februari till ända och jag vänder på väggalmanackans blad.
Den 20 mars klockan 04:30 är det vårdagjämning och då har jag hunnit med att fylla 61 år.

Jag har förhoppningar om att det blir en fin vår och sommar. Inget är inplanerat för vi tar en dag i sänder. Det känns lugnast så. Då hinner vi ta vara på dagen som är.

Kanske jag skulle gå och göra en färganalys. Ta reda på vad jag skulle passa bäst i för vårfärger. Få en ny look på gamla dar. Vi talade om att piffa till oss, kvinnan jag intervjuade idag. Inte för att det var varken hennes eller mitt område, inte heller hade det med artikeln att göra. Vi bara gled in på ämnet helt apropå.
Det förde tankarna till den gång då jag var anställd i ett företag och blev inkallad till chefen. Lite nervöst frågade min chef om jag aldrig funderat på att göra en styling. Färga håret, lägga på en make up som att måla läpparna och ögonlocken. Min chef trodde att jag skulle bli snygg och tilldragande om jag gjorde en åtgärd. Den skulle inte behöva vara en stor åtgärd, bara en antydan till förändring.

Först blev jag häpen. Sedan fly förbannad. Frågade om min chef ansåg mig okunnig och utförde mitt arbete undermåligt. Nej, det var inga problem. Tvärt om.
Kunde min chef istället för styling tänka sig en löneförhöjning? Nej, sådant var inte inplanerat.
Kunde min chef tänka sig att jag sa upp min anställning så min chef fick möjlighet till att anställa någon ny, som var stylad, tilldragande och snygg?
Nej, bevare mig väl, sådana planer fanns inte. Absolut inte!

Då så, håll till godo med en nitisk ostylad anställd. Plikttrogen, arbetsvillig och som alltid gjorde sitt allra bästa. Därmed var samtalet avslutat och jag stängde dörren efter mig hårt. Mycket hårt till och med.

På eftermiddagen blev det extra gott fikabröd till kaffet. Vi talade aldrig mer om saken, min chef och jag. Varje morgon kom jag till jobbet nyduschad och med tvättat hår som doftade gott, osminkad och på ett mycket gott humör. Min chef hade däremot ett skamset uttryck i ögonen under en lång tid framöver.

Mina nya sommarskor är jättefina. När jag utan strumpor ska sticka fötterna i dem för första gången i sommar ska mina hälar vara finslipade och kanske lägger jag ett lack på tånaglarna.
Sommarstylade fötter, det ska jag ha och jag väljer det själv. Ingen ska tala om för mig hur jag ska arrangera mig för att passa in.

Jag har alltid haft min egen stil och det tänker jag fortsätta med. men en färganalys kan aldrig vara till skada. Ska fundera över det där ett tag till innan jag bestämmer mig. Det måste bli vår först.

Dagens sista samtal och en korv med chili

En lång dag är näst intill slut. Ett par timmar till och jag ligger nerbäddad under bolster.

Vi for tidigt i morse, mamma och jag. Hon hade omsorgsfullt packat väskan. Necessär, lektyr, korsord, penna och läsglasögon. Samt plastpåsar. Mamma går aldrig utanför dörren utan plastpåsar i väskan. Hon kan hitta något efter vägen som kräver en plastpåse, så resonerar min mamma.

Inskrivning och en för henne iordningställd säng. Blodprov och röntgen. Samtal med sjukgymnast och sedan lunch. Dillstuvad potatis och isterband. Chokladpudding till efterrätt.
Ett nytt samtal. Denna gång med narkosläkaren. Han såg sträng ut och hade ljusrött skägg. Log inte en enda gång.
Eftermiddagsfika. Kaffe och två skorpor var. Två till mig, två till mamma. Ny väntan.
Middagsmat. Fisk och potatis. Äppelkräm till efterrätt. Landstinget kan det där med att servera goda måltider, sa mamma.

Så kom han till sist. Kirurgen. Dagens sista samtal. Han lade upp det ena benet över det andra. Byxbenet kanade upp och jag såg att han hade randiga strumpor i glada färger. Han tittade på mamma och log. Många gånger log han. Hans ögon var blå och mycket snälla.
Hans händer såg mjuka ut. Korta naglar och ren hud. Händer som inte hade en tillstymmelse till att darra. Jag sa det till honom. Dina händer darrar inte, sa jag.
Han skrattade. Lite sneda framtänder. Höll fram båda händerna och visade. Nej jag darrar aldrig, sa han och fortsatte att skratta. Vi skrattade tillsammans, kirurgen, mamma och jag.

Det är en högriskoperation det här, sa kirurgen när vi slutat skratta.
Vi nickade, mamma och jag. Vi vet det, sa mamma. Men jag lägger det i Guds händer och litar på att du vet vad du gör.
Kirurgen skrattade igen, sa att de är ett bra team, han och Herren. Resten får du klara av själv, fortsatte han. När jag har gjort mitt, då börjar ditt jobb.

Han lovade att sy snyggt. Han var en fena på att sy. Det var i alla fall vad han påstod. Vi tog varandra i hand och jag kände att hans händer var lika mjuka som de såg ut att vara. Jag tittade på fingrarna med de korta naglarna. Fingrar som ska göra allt bra.

Kirurgen lovade att ringa mig. I morgon, på seneftermiddagen. Medan mamma fortfarande sover.
Jag frågade om mamma riskerar att dö. Ja, svarade han. Den risken finns. Han var rak och ärlig. Tittade mig i ögonen och log på nytt. Men han log med stängd mun. Det var inte samma leende som tidigare. Det var ett allvarligt leende men det kändes ändå tryggt.

Jag tog på mig jackan och krängde min ryggsäck över axlarna. Vi kramades länge, mamma och jag.
Hon sa att hon älskar mig och jag sa att jag älskar henne. Jag hörde att hon snörvlade till.
Vi hörs inte i morgon, kanske på onsdag men vi ses väl på torsdag.
Det gör vi mamma. Vi hörs på onsdag och ses på torsdag.
Mamma vinkade när jag gick. Vi ses på torsdag, mamma, det gör vi!

I sjukhusets cafeteria köpte jag en korv med bröd. Det var chili i korven. Stark så näsan började rinna. Jag snöt mig i servetten som luktade senap.

Körde hem i mörkret. Fuck cancer, sa jag rakt ut mot vägen som lystes upp av strålkastarljuset.

När jag kom hem hade maken kokat te och dukat fram våra fina gammaldags tekoppar. De vi brukar dricka te ur vid speciella tillfällen. I kväll var ett sådant tillfälle.

Ett hjärta till alla och en undanhängd dammvippa

Min av veckans favoritdagar är söndagar. Vet egentligen inte varför, om det är det tredje budordet som ligger bakom eller ej låter jag vara osagt. Söndagar är hur som helst sköna dagar.
I dag torde dagen vara extra festlig eftersom det är en dag då vi skänker varandra hjärtan och bedyrar vår kärlek och vänskap med blommor och choklad.
Själva har vi ätit nybakade muffins, det fungerar utmärkt bra det också.

Alla hjärtans dag är floristernas dag. Övriga handelsmän får också till viss del vara med och dela på det konsumenterna pytsar ner i kassaapparaterna. Under en veckas tid har jag blivit översköljd med mejl och sms där jag uppmanats att handla till någon jag håller kär.

På tal om handelsmän, vi åkte förbi vår lokala matvaruaffär i fredags kväll. Klockan var nästan 22 och på parkeringen stod en och annan bli. De automatiska dörrarna åkte fram och tillbaka, folk traskade in och ut.
Jag funderar över varför mataffärer måste hålla öppet mellan kl. 08.00 till 22.0 varje dag året om och vad det är som har drivit fram dessa öppettider. Vi konsumenter förmodar jag. Stressen i vardagen har medfört att vi inte längre kan gå och köpa vår mat mellan klockan 09.00 och 18.00 vardagar, 09.00 och 13.00 lördagar. Söndagar stängt. Så som det var i forna tider.
När jag var barn var vi aldrig utan mat.  Trots att Konsum inte hade dessa långa varjedagsöppettider.

Kan det ha med att det inte längre finns några hemmafruar. Dessa hemmaarbetande kvinnor som släpade hem fyllda kassar med föda. Hemmafruarna har för länge sedan hängt av sig sina förkläden och kastat sig ut i det riktiga arbetslivet. Att vara hemmafru blev på 1960-talet ett skällsord. En hemmafru satt och drack kaffe och rökte cigarett med sina andra hemmafruväninnor. Om de inte låg på divanen och läste veckotidningar. Eller dristade sig till att låna tonårsdöttrarnas magazin Mitt livs novell som såg dagens ljus 1964 då det ännu fanns en och annan kvarvarande hemmafru.

Nu är ordet hemmafru språkmässigt nästan utmönstrat och har än idag en klang av skällsord över sig. Liknas med ekonomisk fångenskap, maken drog in pengarna medan hemmafrun fråntogs all stimulans och förmåga att utveckla sig själv. Fram till den dag då många med Alva Myrdal som förebild kastade dammvippan och började arbeta och få egna pengar.

I dessa feministiska tider kanske jag får på pälsen om jag säger att hemmafruarna hade en viktig roll i familjelivet. Dessutom var hon en allkonstnär att skapa trivsel, allt ifrån att lappa barnens, sina egna och makens kläder till att baka, laga husmanskost, hålla hemmet rent, tvätta, stryka och ta emot barnen när de kom hem från skolan. Att ligga på latsidan var inget för en hemmafru.
Jag är ute på hal is nu, men hävdar ändå att stressen var mindre då när inte allt behövde pressas in i ett schema där jobb och praktiska hemmasysslor skulle hinnas med. Utmattningssyndromet var ännu inte uppfunnet.

Jag har inga ambitioner att önska dagens kvinnor tillbaka till hemmafrustadiet. Det vore förfärligt om kvinnans plats skulle återinföras att vara vid spisen. Men jag känner en djup sorg över att samhället blivit så uppskruvat för både män och kvinnor att de blir stressade och sjuka av att inte hinna med allt som måste hinnas med. Både i yrkeslivet och hemma. Dessutom arbetar många kvinnor och män långa dagar i affärer med långa dagliga öppettider så alla ska hinna med att handla mat efter avslutad arbetsdag då barnen hämtats på förskolan, middagsmaten avklarats och småttingarna nattats.
Det är en av anledningarna till att jag självutnämnt mig till att bli städerska hemma hos vår dotter med familj en dag i veckan. För att avlasta och låta helgerna bli en dag då de kan tillbringa mer tid med varandra. De får i sin tur som tack då dagen är inne ta hand om mig när jag blir gammal och orkeslös.

Det eviga ekorrhjulet fortsätter oavbrutet att snurra, för både kvinnor och män. Alla veckans dagar måste gå ihop. Jag vet hur det är, har själv varit en del i det snurrande hjulet. Till den dag då utmattningssyndromet slog till och nära nog splittrade sönder våra liv. Det tog lång tid att läka skadan, i mitt arbete blev jag ersatt av någon annan. Något tack från min arbetsgivare hörde jag aldrig för väl utfört arbete. Däremot skrev han nöjd och belåten på min avskedsansökan. Jag blev endast ett problem mindre, glömdes bort men jag fick till sist möjligheten att starta ett eget företag.

Jag har lämnat ekorrhjulet, är numera något av en hemmafru mellan varven då jag inte är ute på mina frilansuppdrag. För även en hemmafru behöver ut och lufta på sig lite då och då. Det är bra för min personliga utveckling.