Soppa på grankottar och skoskav i Paris

Tog en snabbtitt på Vädret Live. Egentligen skulle det ha räckt med att tittat ut genom fönstret för att se att det regnar.
Det är 12 grader varmt men känns som 14, låter Vädret Live meddela. Tycker närmare bestämt att det känns som raggsockstemperatur men jag viker mig för överheten och låtsas att det är varmare än vad det är.

I morgon ska det dock bli strålande solsken. Gläder mig eftersom vi ska ha småtvillingarna och deras storasyster hos oss hela dagen. Möjligt att vi sätter oss på altanen och äter var sin glass.
Deras pappa är ute i vildmarken för att försöka överleva. Det är kottar, barr och rötter som gäller för hans del. I dagarna tre. Ska vi tänka på när vi sitter i solen och äter glass som i hettan rinner ner mellan små barnafingrar.

I går mötte jag en ytlig bekanting i Linköping när jag promenerade till parkeringsplatsen för att hämta min bil.
Hon hade bråttom, skulle iväg och växla svensk valuta till euro. Men några ord hann vi byta med varandra.
Italien, vi ska åka till Italien. I två veckor, berättade hon.
Medan hon pratade fick hon en konstig min runt munnen. Hon nickade och skakade på huvudet på en och samma gång. Det såg lustigt ut. Jag log och nickade jag också.
Trevligt att resa bort ett tag.
Hon suckade. Himlade med ögonen och sa att de ska fortsätta att resa bort när de kommer hem från Italien. Till Maldiverna. I fyra veckor. En ständigt återkommande vinterresa sedan många år tillbaka. Minen runt munnen förstärktes. Läpparna kröktes och hon sköt ut hakan.
Hon talade frenetiskt om resorna som låg framför henne. Plötsligt kändes det som om hela företaget tedde sig jobbigt och bökigt. Som om det var något hon måste genomföra, något som hon gör så ofta att det blivit vardagsmat. Jag blev rådvill. Ville hon eller ville hon inte resa bort? Vad var det egentligen för budskap hon försökte förmedla?

Min bekant undrade vart vi tänkte resa.
Ingenstans, vad jag vet.
Hon såg beklagande på mig.
Jag funderade. Jo på fredag nästa vecka bär det av till Sörmland. Till Julita för att titta på pioner. Sen blir det nog Vimmerby med barnbarnen. Astrid Lindgrens värld, du vet...
Nu såg bekantingen ännu mer beklagande ut, näst intill vemodig.
Ja så tar vi nog en tur med båten.
Aha, ni har båt. Vart bär det hän? Över till Gotland? Hon såg plötsligt intresserad ut.
Nej, jag menar, vi ror ut med vår eka på Glan.
Intresset svalnade snabbt.

Plötsligt förstod jag. Jag försökte känna efter om jag kände mig underlägsen. Vi som inte åker till Italien eller Maldiverna. Som inte reser utanför landets gränser med flygmaskin så ofta att det går på ren rutin.
Inget konstigt kändes inombords. Vill vi resa bort reser vi dit vi vill resa. Till när eller fjärran utefter som det behagar. Eller så stannar vi hemma och är lika nöjda med det.

Jag berättade för vår dotter om det besynnerliga samtalet. Hon hävdade att det finns de som på sociala medier beklagar sig över att de är i Paris och har skoskav.

Människan är en märklig varelse.

När vi ändå talades vid passade hon på att fråga om hon ska boka en resa till London för två. Hon menade en resa till henne och mig.
Gör det, svarade jag samtidigt som jag kände efter med pekfingret om min mun verkade konstig. Den kändes helt normal och inte avvikande på något sätt.

Mjuka fötter och ett insmort ansikte

Som den ambassadör jag är för vårt Skärblacka vill jag slå ett slag för Ängshults fotterapi som nyss slagit upp sina portar. Ett uthus som tidigare fyllts med sådant som behövts stoppas undan har omvandlats till mottagning för fötter i olika sorters skepnader.
Nu sköter jag mina fötter exemplariskt och har därmed inga som helst problem, men att ändå bli ompysslad gör ingen skada och är en lisa för själen.

Kristina har tänkt till. Rejält. Hennes ambition att vårda oss Skärblackabor och våra fötter har förverkligats. När jag satt bekvämt tillbakalutad och blickade ut genom fönstret där den stora gröna eken grönskade allt medan får med sina nyfödda lammungar lugnt betade totalt bekymmerslösa över mänskliga fötter med nagelsvamp, liktornar och spruckna hälar, kändes det som om jag befann mig i himmelriket.
Mina fötter smordes in med välgörande fotsalva, masserades och pysslades om på bästa tänkbara sätt. När jag gick därifrån kändes det som att gå på moln.

Härligheten tog inte slut med detta. Jag fortsatte vidare till Linköping. Där väntade nästa behagfulla behandling. Omstoppad i mjuka filtar tog sig hudterapeuten hand om mitt ansikte. Födelsedagspresenten som jag fått av sonen och hans sambo skulle äntligen tas i bruk.

Nu doftar jag förföriskt gott, både om fötter och ansikte. Det är frågan om att jag inte tänker göra någon vidare kroppsrengöring denna dag utan gå till sängs precis som jag är. Insmord med dyra krämer, oljor och mjukgörande preparat.

En grillad korv på Stångbrogrillen satte kronan på verket och jag har haft en dag fylld med egentid bestående av både kroppslig och själslig balsam.

Sommaren har plötsligt tagit slut. regn och kyla har ersatt sol och värme. Men vad gör väl det en dag som denna. En dag då jag tagit hand om mig själv utan några som helst förpliktelser eller åtaganden.

Det enda jag kan sakna är en tårta till kvällskaffet. Men det går inte att få allt på en och samma dag. Det kommer en morgondag och det är bäst att spara lite på förnöjsamheterna så det inte blir för mycket av det goda. Inte allt på en gång är min filosofi. Det måste finnas grå dagar för att de ljusa ska uppskattas och avnjutas på bästa sätt.

Luftbyggda hästar och gigantiska flygplan

Jeppe super. Varför super Jeppe?
Har hans ruelse för alkoholhaltiga drycker försatt honom i ett permanent tillstånd som alkoholist eller kommer det an på att han gifte sig med den ondskefulla Nille som ständigt ger honom prygel? Kanske känns piskrappen mindre om han är full.

Idag har jag bevittnat Jeppe som slocknat redlöst berusad på gödselstacken. Sorgligt smärtsamt att se. Vardag för många, alla blir drabbade. Inte bara den som är sjuk utan även den sjukes närstående.

Jeppe på berget är en komedi, skriven av Ludvig Holberg år 1722. Skrattet fastnar i halsen vid åsynen av den stinkande Jeppe. Så må det vara hur roligt som helst.
Jag lämnar Jeppe åt sitt öde. Han ligger där han ligger allt medan Nille låter piskan vina över hans bakdel. Det krampar i magen och svider i hjärtat...

Däremot skrattade jag gott och hjärtligt då baronen kom ridande på sin lufthäst. Luftgitarr har jag tidigare kommit i kontrakt med men icke med några lufthästar.

Jenny Antoni, som spelar baronen i pjäsen, tyglade sin pålle med stor skicklighet. Höga hopp och vådliga krumbukter.
Mera, skrek jag och knep ihop benen under skrattsalvorna.
Jag sätter av i galopp, skrek baronen tillbaka och smackade på kusen.

Hon var vild och galen, precis som hennes lufthäst. Det smattrade i scengolvet och den blå sidenrocken flaxade av luftdraget.
När ryttarinnan och hästen lugnat sig dracks det kaffe och hästen käkade hö. Lufthö.

Första gången det hölls SM i luftgitarr var 1982. Stolt vinnare av priset blev den gången Kalle Moraeus. Han kan spela på precis allt den mannen. Inte konstigt att han vann.
Nu går jag i funderingarna på att eventuellt dra igång en tävling i luftridning. Eller varför inte trav. Det borde gå lika bra. Kanske vilsammare att sitta i sulkyn än på hästryggen.
Om jag nu bestämmer mig ska ja ha baronen med häst i mitt stall. Tror jag kan dra in grova pengar på det ekipaget.

För övrig landade det sent i går kväll riktiga hästar på Kungsängens flygplats i Norrköping. Hitflugna direkt från Amerika. Mellanlandning och besiktning innan nästa anhalt vilket är Solvalla. Det finns pengar i travet.
Under stort medialt och allmänt intresse tog flygkaptenen ner ett av världens största flygplan på den inte allt för stora landningsbanan. Respekt på det.
Men först tog han en lov över vårt hus som fick torpargrunden att skaka av det mäktiga ljudet. Vi hade precis lagt oss tillrätta under täcket då jag omgående fick kliva upp för att kontrollera vad som egentligen skedde över vårt hustak. Jag trodde för ett ögonblick att planet skulle till att landa på vår nysådda gräsmatta. Vilket skulle ha medfört katastrofala följder med omsådd av gräsfrö.

Det verkade svårt att ratta en sådan gigantisk kärra. Såg ut som om planet drastiskt tappade höjd och grantopparna på andra sidan av vår väg vajade i vinddraget. Men allt gick till synes väl enligt sociala medier och dagens Norrköpings Tidningar.

Fängelsehålor och nyskördad sparris

Det händer ytterst sällan att vi åker till Norrköping utan att ha något egentligt ärende. Att vi skulle åka dit en lördag eller söndag sker ännu mer sällan. Undantaget är om jag skulle råka ha något jobb inplanerat som infaller en helg.
Idag var en sådan dag och till min stora glädje valde maken att följa med mig på resan.
Vi for i god tid före mina tidsbestämda jobb, parkerade bilen vid Färgargården och promenerade ut efter Motala ström den korta sträckan till rhododendrondalen.
Blomsterprakten var obeskrivligt vacker. Den måste upplevas live för att kunna förstå. Människor hade samlats i klungor, lågmält diskuterades färg och form. Känslan att befinna sig mellan två väggar av blommande buskar är smått magisk.

Nästa anhalt var Norrköpings nedlagda fängelse. Fem celler har öppnats upp för allmänheten och där pågår just nu en lite annorlunda utställning.
För Norrköpingsborna är Lasse Lindfors ett välkänt namn som förknippas med hans gamla polare Johnny Cash. Av honom har Lasse under åren fått otaliga gåvor som han nu valt att visa upp genom sin utställning. Bland annat en bibel och ett par häftiga boots som används då Mr. Cash stått på scenen.
Cash och frun June Carter har till och med varit hemma hos Lasse i Åby, bara en sådan sak! Går det annat än förundras?

För Lasse är Johnny Cash hela hans liv. Allt kretsar kring legenden och det är ingen överdrift att kalla det för en form av besatthet. Han till och med liknar honom till utseendet, något som Lasse känner en stolthet över men försäkrar att han inte gjort något för att efterlikna sin vän.
Annat än att gå klädd i svart. (Anm. min egen reflektion.)

Som frilansreporter blir det tvära kast. Från fängelseceller och Johnny Cash till sparrisodling. Ingen gemensam nämnare i det vad jag kan finna.
Min förhoppning var att vi skulle ta med oss hem några sparrisplantor för att själva starta upp en liten odling.
Det är enkelt att lyckas med sparris, försäkrade den jag talade med.
Bara marken är väldränerad och jordmånen sandrik. Sparrisen trivs inte i skugga utan vill ha mycket ljus.
Vi tvekade, kände att vi måste utföra en grundlig markanalys innan vi tar något beslut om att bli sparrisodlare.
För övrigt har vi helt ovetande en gång i tiden odlat sparris. De gröna vipporna som växer upp från rotsystemet klippte jag helt sonika av och hade som utfyllnad i blomsterbuketter. Någon hade varit före oss och haft en liten odling där det senare växte gamla plommonträd.
En granne upplyste oss om att på platsen växte det sparris och jag har ett svagt minne av att vi skördade några men det blev ingen given succé.

En trevlig dag med många olika intryck och med kaffe och kakor i Färgargårdens trädgård har avslutats med grillkväll hos stortvillingarna och deras gladlynte och trinde lillebror.

I morgon är första dagen på en ny vecka. Alltid lika intressant. För vem vet hur veckan kommer att bli.
Nu tänker vi runda av denna dag med något drickbart. Tacka varandra för helgen som varit och glädjas åt dagar som kommer.

En blommande skärgårdsö och sommarminnen

De flesta dagar är bra dagar, men så finns det dagar som är aningen bättre än andra. De guldkantade dagarna, där jag bara flyter med i det som händer utan att behöva anstränga mig.
Idag har det varit just en sådan dag då jag fick förmånen att följa med dottern när hon förrättade ett utomhusdop på en ö ute i skärgården.

Sol, värme och blommande äppelträd. En liten jänta i centrum, omsluten av sina föräldrar, mor-och farföräldrar, övrig släkt och Gud.
Vackert och stämningsfullt.

Bilresa till och från Fyrudden tar sin tid. Då finns det rejält med utrymme till goda samtal, mor och dotter emellan. Smörgås, äpple och smörgiffel. Varmkorv med stark senap och räksallad.
Däremellan båtresa för att komma dit och hem. Vattnet spegelblankt. En och annan segelbåt där seglen knappt fylldes av vinden. En ensam svan med krökt hals. Måsar och tärnor. Små och stora öar. Bebodda och obebodda.
Min längtan efter en egen båt blev stark. Minnen strök förbi, landade på vattenytan och flöt vidare.

Minnen då vi packade vår egen båt med förnödenheter. Kylskåpet fylldes med sommarmat. Extrakläder och flytvästar. Böcker, tidningar och sällskapsspel. Barnen ivriga inför avfärden.
Skummet mot fören, svallvågorna som slog upp efter aktern. Öronmaneter och sjögräs.
Solen som gick ner i horisonten. Tända oljelampor och gasspisen som susade när vi i skymningen tillredde vår kvällsmat. Myggor och kvällsbad.

Vi somnade till vågornas ljud.  Kluckandet mot skrovet. Morgonsol och huden som knottrades av den tidiga kylan. Morgonbad, smörgås och varm choklad.

Vår båt är såld sedan många år tillbaka. Arbete och tidsbrist. Åtaganden och plikter. Tid som fattas och otid som fördärvar långlediga dagar. Nu finns tiden men barnen är vuxna och vi har ingen båt. Det kan aldrig bli som förr, de åren går inte att återskapas. Men loggboken finns kvar. Jag bläddrar och skummar igenom texten:
"Strålande sol och vind svag till måttlig. Klockan 14.40 kastade vi loss från bryggan i Stegeborg. Klockan 21.00 ankrade vi vid Marö kupa."

Somrar med båtliv. Höstar med stormar och regn. Jag läser vidare vad jag skrivit i vår loggbok:
Söndagen den 29 september. Dags för vinterförvaring. Tack för härliga båtturer och underbar familjegemenskap."
Jag ställer in loggboken i bokhyllan. En dag ska jag sätta mig i lugn och ro och läsa igenom den. Från pärm till pärm.

Nu äger vi endast en liten eka. Ror ut på Glan och har med oss var sitt kastspö. Kaffe i termos, bredda smörgåsar. Maken och jag. Vi känner oss tillfreds med det. Ibland är något barnbarn med som vi klätt i orange flytväst.

Idag har ett flickebarn döpts på en skärgårdsö. Livet ligger framför henne. Ett liv som kommer att fyllas med minnen. Goda minne måste vårdas, en dag kommer dessa minnen att bli till tröst.