Snabba pistonger och senkommen kunskap

Det känns som om sommaren är på väg tillbaka. Helt säker går det naturligtvis inte att vara men det har i alla fall utlovats högtryck.
Ännu har värmen inte hittat rätt utan cirkulerar någonstans i de nedre delarna av Europakartan. Trots det har maken och jag suttit ute mesta delen av dagen, nedsjunkna i var sin solstol och underhållit oss med än så länge olösta kriminalfall. Ömsom frös vi, ömsom svettades så det blev ett evigt av och på med kofta och tröja.

Svärsonen bjöd på jordgubbstårta till eftermiddagskaffet.  Småtvillingarna och deras storasysters mamma har varit skrudad i de prästerliga kläderna hela långa dagen så henne fick vi inte träffa över tårtfatet.
Alltid när vi kommer ska flickorna uppvisa något speciellt. De vet att mormor och morfar är en hängiven publik och passar då på. Dagens övningar startade i klätterställningen. Upp och ner, hänga knäveck och nudda marken med fingertopparna. Även jag försökte mig på olika sorters konster men fick underkänt. Endast morfar applåderade och lät sig imponeras över sin för åldern viga hustru. Å andra sidan applåderar han det mesta jag tar mig för så detta var inget undantag.

Nästa event var klättra i dörrpost. Storasyster vig som en apa, klättrade raskt uppåt och hängde sig kvar. Knep med tårna kring dörrfodret och såg helt och hållet obesvärad ut. Att klättra i dörrposten är för henne helt normalt även om hon såg en aning villrådig ut då jag lät meddela att jag ville testa.
Nu gavs det inget tillfälle ty deras pappa påannonserade att tårtan var framdukad.

När faten var renslickade från grädde, jordgubbar och maräng var det cykeluppvisning. Benen runt som snabbgående pistonger och efter asfaltsåkning bör cyklar tvättas med slang.
Jag övergick till att plocka körsbär. Genast flög flickorna högst upp i körsbärsträdet. Uppflugna som kråkor på de svajiga grenarna. Grannfrun har med årens lopp lärt sig att de tre flickorna klättrar högst upp i körsbärsträdet och har därmed slutat knacka på dörren för att försiktigt fråga om föräldrarna vet att barnen sitter på trädens grenar.

I kväll har jag kokat körsbärssylt. Kanelstång, socker och bär i kastrullen avger ljuvliga dofter.
Körsbärssylt lämpar sig till maizenapudding vilket det kommer att serveras vid vårt köksbord inom en mycket snar framtid.

I morgon är det måndag. Vissa börjar sin semester medan andra har avverkat sina veckor och får vänta ett helt år på nästa långledighet. Jag är glad att jag inte längre behöver ta ut någon semester. Nu kan jag om vädret tillåter sprätta omkring i gräset med tårna när jag vill och om det börjar regna  jag håller jag mig inomhus och bygger pärlplattor eller bakar med modellera. Det är inte så noga vad jag gör bara jag gör det som behagar mig. Kanske börjar jag rent utav att träna på att klättra i dörrposten. Det är aldrig för sent att lära sig något nytt.

Två tjocka kinder och köttbullekriget

Med kylväskan full av amerikanska pannkakor styrde vi mot Småland. I baksätet, ordentligt fastspända, satt stortvillingarna. Deras lillebror och föräldrar färdades i egen bil. Heldag i Astrid Lindgrens värld. Glada, gråtande, smutsiga, lyckliga, trötta, exalterade barn. I en sagovärld är alla känslor tillåtna.

Lillebror tog uppståndelsen med ro. Vi andra besegrade Katlagrottan, såg när Ronjas far blev av med ett öra, hur Pippi kastade de korkade poliserna åt olika håll, Emils häst och Ramus liv som luffare. Andades in Bullerbyns småputtriga landsortsatmosfär. Stortvillingflickan tog modigt fajt med en grupp av Tengils soldater då hon i sin iver fingrade på låset till dörren i ett försök att ta sig in i deras näste. Inte mycket skrämmer den flickan. Hennes bror blev däremot soldaternas bundsförvant i syfte att förråda Lejonhjärta. Dramatik när den är som bäst.

I restaurangen var det förbjudet att medföra barnvagn. Vilket många föräldrar fick erfara då de i all hast, för att undfly en störtskur av regn, drog in vagnar med sovande bebisar, vakna bebisar och hungriga bebisar i salongen där doften från stekpannor med fräsande köttbullar från Lönneberga låg tät.
Strama servitriser med stela leenden motade upp ätande föräldrar från stolarna med uppmaning att omgående ställa ut barnvagnarna i regnet. Några av det mer väluppfostrade släktet som tar en åthutning på allvar sköt med inre motstridiga känslor ut barnvagnarna och lät tunga droppar studsa mot suffletterna. Andra, ivrig påhejad av mig som den ömmande farmor jag är, satt kvar och slevade potatismos och köttbullar medan knogarna vitnade på den hand som krampaktigt höll fast om barnvagnshandtaget.
Mitt barnbarn kastas inte ut i regnet, om jag får bestämma. Tre tillsägelser hjälpte inte, barnet var och skulle så förbli inomhus till dess ovädret bedarrat.
Stölleprov, här betaler en dyre pengar för köttbullera då ska en väl åtminstone få sitte inne å äte, skulle nog Emils pappa ha sagt i den uppkomna situationen.

Hela dagen roade vi oss. Glömde för en stund hur det nu ser ut utanför sagornas värld. Den värld som är så full av ondska att det är svårt att förstå. Ohyggliga scener som utspelats på platser vi varit vid flertal tillfällen. Där vi gått och hållit varandra i hand, flanerat vid strandpromenaden, sett ut över havet och lyxbåtarna som ankrat vid de små hamnarna. Det rika lyxiga livet har beskådats på turistavstånd. Leende tittar vi fram från fotoalbumen, minns hur det var när ingen behövde vara rädd.

Jag pussade stortvillingarnas lillebror på de mjuka, ganska så tjocka kinderna, såg hur hans syskon lekte på Bråkmakargatan. Barn, ovetande om andra barn vars liv hänger på den tunna tråd som läkare och sköterskor försöker stärka till hållbarhet och överlevnad. Vansinnesdåd utfört av galningar. Blodet flyter i strida strömmar utanför sagornas Katlagrotta.

I den småländska sagomiljön roade vi oss. Än så länge lever vi, våra barn och barnbarn i en skyddad miljö Än så länge...kan jag vara en del av den länk som är med och håller min hand över de små.

Ett kort i storformat och brev till lilla i

Jag fick ett vykort i storformat. Mitt i sommarvärmen hade avsändaren skickat mig ett vinterkort. Först idag studerade jag det lite närmare, det som fångat min uppmärksamhet var inte motivet utan själva texten på baksidan. Det som stod i den stora rutan bredvid mitt namn och adress.
När jag nu satt med vykortet i storformat och granskade motivet tycktes det vara en bekant vy. Som om jag av någon anledning tidigare befunnit mig i vykortets mitt.
Jo visst måste det vara så. Jag var helt säker men vände ändå på kortet för att se om det eventuellt skulle stå någon vybeskrivning. Vilket det också gjorde.
På denna snöklädda åker lärde jag mig en gång för mycket länge sedan att harva, välta, tröska och plöja. Det var i denna vy jag blev invigd i lantbrukssysslorna. Genom att jag gift mig med en bonde.
Och nu har jag fått ett kort i storformat över den plats där jag bytte inriktning i livet.

Den handskrivna baksidestexten andades kärlek men också en stänk av sorg.
"Jag åkte förbi ert gamla hem, där ni lagt ner hela er själ. Nu är det i ett sådant skick att jag vill gråta. Bostaden ser ut som om det inte ens skulle duga åt ett djur."
Så stod det skrivet och även om jag redan visste att det hem vi en gång byggde upp åt oss och våra barn nu är satt i förfall gjorde det ont i hjärtat.

I augusti ska vi köra förbi vårt gamla hem. Den lilla röda stugan med vita knutar. Det måste vi om vi ska ta oss till makens bror med fru. Vi är ditbjudna en sväng innan de far hem till Frankrike.
Blunda när ni kör förbi Nybäck, sa svägerskan och såg svårmodig ut.

Det är ändå där, mitt i förfallet, som jag känner att det finns trådar kvar av mina Värmländska rötter. Djupt nedborrade, svåra att rycka upp. Det var där som vi blev ett på riktigt, maken och jag. Det blev bara vårt och ingen annans. Sorg, rädsla och fasor fanns det ingen plats för innanför de timrade väggarna. Det var där mitt riktiga liv tog sin början.

Nu planerar jag att svara den som skickat mig kortet. Besvara baksidestexten frågor och kommentera det skrivna. Inte med mejl. Inte heller via sms utan  med ett riktigt brev.

Det hör till god kutym att besvara meddelanden, brev eller skickade vykort. Ibland är vi nödgade att svara av praktiska och artiga skäl trots att vi helst av allt önskar slippa. Ibland svarar vi med glädje och iver. Men hur det än förhåller sig bör vi ända visa det goda omdömet att inte låta någon, vem det än må vara, sväva i ovisshet om att budskapet nått fram till mottagaren.

Till helgen, då ska jag skriva ett långt brev. Fylla det med mitt liv så som det ser ut just nu. Jag ser glädjefullt fram mot stunden då jag sitter beredd att dela med mig av mina tankar. Lilla i, håll ut några dagar till så kommer det ett brev på posten.

(Söstra di)

Gömda historier och osynliga steg

Hemma efter en mycket lång dag i tjänstens vägnar. Jag fick åka ensam denna dag, maken hade åtaganden hemma som han prioriterade före en dagsresa med sin fru. Så kan det bli ibland men under min resa var De förklädda flickorna i Kabul mitt sällskap så jag behövde aldrig känna mig ensam på slingriga vägar som bitvis var belagda med asfalt medan andra delar av resan gick på grus.

I och med detta har jag under några veckors tid plöjt mig igenom grannkommunens samtliga församlingshus som alla bär på sin egen historia i de timrade eller rappade väggarna. Det är med byggnader som med oss människor, vissa händelser går att locka fram medan andra förblir i ett dunkel som ingen kommer åt.

Jag förundras över människors välvilliga försök att ge mig klarhet i vad byggnaderna har att berätta. Böcker, skrifter, stödord och hörsägen har hjälpt mig på traven. Osynliga spår efter skosulor har gett avtryck på nötta golv, golv som renoverats och nylagda golv. Spår vars spårläggare nu går att finna på kyrkogårdar eller de som lämnat de osynliga spåren inte längre minns och där förmågan att förmedla berättelser avtagit. Minnen som stannar kvar där de en gång planterats, lika oåtkomliga som byggnadernas tysta väggar.
Det blir en uppgift för den som ännu kan att forska om det som inte redan lyfts fram som i möjligaste mån får föra historierna vidare.

Sista anhalten efter en superb lunch hos krögaren på Rejmyre Gestgifveri, som maken missade och istället fick stilla sin hunger med ynkliga rester från en isterband, blev det Rejmyre gamla mack som eldsjälarna i byarådet lyckats skaka liv i efter en hel del turbulens.
Hela den gamla macken andas nostalgi och kuriosa. Öppnas endast vid behov för att förse någon med en flaska spolarvätska eller bara lite snack i största allmänhet.
Utanför tronar moderna bensinpumpar där Rejmyreborna förnöjsamt kan fylla sina biltankar eller dunkar med gräsklipparbränsle och där betalningen sker via plastkort.

Två oldboys bjöd mig på kaffe ur plastmugg samt hembakade bullar. Kommer det dambesök tarvas det hembakat, resonerade de.
En plansch med The King Elvis uppnålad på ena väggen. Inga pinuppor, konstaterade jag och fick till svar att nej då skulle damerna i Rejmyre bli ytterst upprörda om halvnakna bystfagra flickor sattes upp i byarådets mack. Istället förevisades jag märkliga ting som erfordrades i en mack som hade sin glansperiod under 1950-talet och där Olle i kiosken var föreståndare.

Jag känner mig nöjd med dagens värv. Trött men glad. Nu återstår endast resten, att renskriva det jag varit med om men det får bli morgondagens arbete. Ännu finns det gott om tid. Det gäller att smälta intrycken samt gå genom tiden i lagom tempo.

En praktisk manick och gammalt älgkött

Projektet jordkällare har snart nått vägs ände. Maken har idogt jobbat med att få struktur på det hela och jag anar att han känner sig nöjd med sitt värv. Mitt förslag är att på högsta punkten plantera några snabbväxande viltväxter som till exempel vildvin och låta revorna omsluta jordkullen, leta sig ner bland stenarna och bilda en tjock matta. Grön om sommaren illande röd om hösten.
Vad vi ska förvara i vår eminenta jordkällare är i dagsläget höjt i dunkel eftersom vi med största säkerhet har inmundigat både potatis och morötter som växer i vårt grönsaksland innan hösten slår till på allvar.
Men det är kanske inte så noga vad den innehåller, huvudsaken är att vi kan känna oss som stolta ägare till det kulturarv en jordkällare innebär.
För närvarande är källaren bebodd av ett gäng getingar som funnit en fristad i dess innertak.

Min mormor var en hängiven sylt- och safterska och jag minns som barn när hon plockade fram den stora konserveringsapparaten. Köksbänken var belamrad med glasburkar som fylldes med det som skulle konserveras och sedan placerades allt i konserveringsapparaten. Det var viktigt med den tätslutande gummiringen som pressades fast på locket och hölls fast med en metallklämma för en korrekt hermetisk konservering.

Hemkonserver kunde hålla maten vid god vigör under lång tid förutsatt att hela företaget lyckats väl. Läste för en tid sedan att det hittats en burk med konserverat älgkött som enligt säkra källor skulle ha uppnått den aktningsvärda åldern av 40 år. Burken öppnades, innehållet provsmakades och vad jag kunde utläsa blev ingen vare sig sjuk eller dog av matförgiftning.

I mitt barndomshem pågick dock aldrig någon hemkonservering utan vi åt ur mormors burkar då hon bjöd hem oss på söndagsmiddag. Oftast helstekt kyckling med gräddsås och konserverade grönsaker som tillbehör.

Mormor kastade aldrig mat som blivit över. Hon var sprungen ur den gamla skolan och hade dessutom varit med då det var nödår. Med fyra döttrar som skulle utfodras jämte sig själv och sin make, min morfar,  gällde det att hushålla och göra det med besked. Mat fattades inte men det var säkerligen inget överflöd på matbordet. Hade hon sett framåt i tiden och insett att mat en dag skulle komma att bli ett klimathot samt all mat som kastas i soporna skulle hon ha förfasat sig.

I vår jordkällare kommer det aldrig in några burkar hemkonserverad mat, grönsaker, svamp, bär eller frukt. Vi har den enkom som en trevlig trädgårdsaccessoar och när den blivit överväxt med snygg vegetation kommer den att förgylla dess plats av vår trädgård.