Kärleken till en gjutjärnspanna och ett upprättat testamente

Efter snart fyrtio år tillsammans består vårt hem av pinaler som vi gemensamt införskaffat. Inget från våra tidigare liv finns i vårt bohag, förutom den svarta stekpannan i gjutjärn. Den fick jag av min mamma när jag som sextonåring packade ihop mitt flickrum och flyttade hemifrån.
Anledningen till denna gåva var att mamma hyste en oro över att jag skulle drabbas av anemi på grund av järnbrist.
"Stek all mat i gjutjärnspannan så får du i dig järn", förmanade hon.
Denna stekpanna jämte en av mig inköpt gul temugg med orange blommor blev således mina allra första hushållsartiklar i mitt första egna hem.
Vart den gula temuggen med orange blommor tagit vägen vet jag inte. Däremot kommer jag ihåg att den så småningom blev naggad i kanten och slutade som pennställ. Därefter är muggens öde dolt i det förgångna.

Jag vårdar min gjutjärnsstekpanna ömt och kärleksfullt. Diskar den aldrig med diskmedel utan drar med lätta tag diskborsten över stekytan samtidigt som jag låter hett vatten rinna över den för att skölja bort flottet. Stundom smörjer jag in den med en skvätt av den finaste jungfruoljan innan den ställs tillbaka i grytskåpet. Där stekpannan av teflon står tillsammans med grytor och kastruller.

Min stekpanna i gjutjärn är min absolut käraste vän i matlagningskonsten eviga labyrinter. Isterbanden blir aldrig så goda som då de muntert fräser i den svarta pannan. För att inte tala om pannkakor. Frasiga och med den rätta färgen smakar  de ljuvligt. Tack vare stekpannans utomordentliga beskaffenhet. Eller pyttipanna, gjort på rester av potatis, kött, lök, fläsk och grönsaker. Till det ett stekt ägg, vändstekt till maken, rinnande gula till mig.

Sköter jag min stekpanna som jag hittills gjort i fyrtiosex år kan den bli flera hundra år gammal. Fortsätta att förvaltas generation efter generation. Om nu någon vill ärva den efter min död vill säga. Kanske hamnar den i återvinningsstationens container för järnskrot. Omvandlas i en gjutprocess till ett motorblock eller ett brunnslock. Anses som produktionseffektiv istället för att konkurreras ut av material av mer modernare slag.

Min välanvända stekpanna i bästa sortens gjutjärn går en oviss tid till möte den dag jag inte längre vakar över den. Funderar över att upprätta ett testamente där testamentstagare är våra barn. De kan ha delad vårdnad av stekpannan. En vecka i taget. Byte på måndagar. Allt nedskrivet och undertecknat av mig för att förhindra någon uppkommen vårdnadstvist.
Dessutom är de uppväxta med stekta rätter ur just den här stekpannan av gjutjärn vilket kan bidra till ett visst affektionsvärde.

Alla borde ha rätten att äga en stekpanna i gjutjärn!

Gräsklipparmannen och fem cm över svålen

Vår trädgård är en blandning av en villatomt och vildvuxen vegetation. Maken och jag vill ha det så, det är en del av charmen vilket vi trivs med. Runt huset växer blåbärsriset och när bären är plockade ger de oss ett helt vinterförråd av blåbärssylt. Bekvämligheterna vet inga gränser. Sittande på altangolvet med hinken mellan fötterna fyller jag den med blåa bär, reser mig, går in i köket och slänger bären i kitteln.

Dessutom växer det tusensköna i vår gräsmatta. Ogräs enligt vissa, vackra enligt oss. En märklig blomma som liksom viker undan från gräsklipparens vassa och snabbt snurrande blad för att sekunden efter resa sig i all sin prakt och obekymrat fortsätta blomma vidare.
Den mest hängivne gräsmattsägare vill ha gräset cirka fem cm kort och lägger ner mycket energi på att hålla gräset kort och välansat. Håller dessutom mossa, ogräs och klöver stången.  Om naturen själv får bestämma är odling av en enda växtart uteslutet och någon monokultur tillåts inte. Därför bör klöver och tusensköna släppas fria. Om man vill ha en gräsmatta fylld av annat än gräs vill säga. I detta är varje trädgårdsälskare olika beskaffade.

Någon som inte ville ha varken tusensköna eller annat i gräsmattan var den gräsklippande man vi under förmiddagen träffade på.
Maken och jag besökte ett hembygdsmuseum tillika ett byggnadsminne. Medan vi väntade på mannen som jag skulle intervjua satt vi tillsammans med en annan besökare på en bänk. Njöt av solen och den vackra omgivningen. Om det inte hade varit för gräsklipparmannen skulle utflykten ha tett sig fulländad.
Som en vettvilling framförde han fordonet, sittande fast förankrad i sadeln med ett stadigt grepp om ratten. Parkbänkar flyttade han brutalt med hjälp av gräsklipparen krafter, brädor som stod lutade mot en vägg for runt likt ett tappat paket spagetti och det blixtrade när gräsklipparaggregatet körde över dolda stenar.

Damen som satt bredvid oss vred sig oroligt på bänken då gräsklipparmannen närmade sig vär bänk.
"Tror ni att han är riktigt klok i huvudet"? frågade hon oss. Vi svarade att vi inte visste men att han antagligen var aningen hetlevrad i sätt och sinne.
Parkerade bilar låg i riskzonen att bli repade i lacken vilket inte bekymrade gräsklipparmannen nämnvärt.

Till sist fick vår bänkkamrat nog. Hon reste sig och for hem till lugnet i Mjölby medan maken och jag fortsatte att beskåda skådespelet fram till dess att gräsmattan uppnått det sedvanliga fem centimeter i gräshöjd. Då stängde han av motorn och gick för att dricka kaffe. Lugnet lägrade sig över hembygdsmuseet och vi fick en stund av ro innan det blev dags för mig att börja jobba.

Hemma hos oss blommar tusenskönan och gräset det gror. Om en dag eller två är det dags att klippa den gröna mattan.Till  fem centimeter i gräshöjd över svålen om vi vill vara riktigt noga.

En jovialisk värmlänning och en nöjd östgöte

På de sociala medierna går att läsa; Nu, äntligen semester. Eller; Nu är semestern slut, plikten kallar åtföljt av en gråtande emoji.
Ett är då säkert, Sverige står stilla. Det är rent hopplöst att få fatt på de som jag verkligen behöver tala med. Telefonsvarare, mejl och sms ger samma budskap. "Jag är på semester och kan därför inte ta emot ditt samtal/meddelande".

Blicken min mamma gav mig då vi stod framför apotekaren för att lösa ut ett recept talade sitt tydliga språk. Panik och frustration. Läkaren har gått på semester men innan dess skulle han skriva recept. Vilket han dock glömde i glädjeyran över att få hänga undan läkarrocken. Till råga på allt var det den ursnygge grekiske läkaren men nästa gång vi ses är det ytterst tveksamt om vi blidkas av hans vackra utstrålning. Om vi någonsin träffar honom igen, vill säga. Han kanske har rest till Grekland där en vacker flicka väntar. Sverige kan tänkas enkom var en mellanlandning. Läkare behövs antagligen även i Grekland där en fast tjänst tillsammans med den undersköna flickan väntar på honom.
Vid nästa läkarbesök ska doktor Anders ta hand om mamma. En av de sjutton läkare hon redan träffat. Greken inräknad.

Sedan fyra år tillbaka har jag hela 52 veckors semester. Varje år fram till döddagar. Därför behöver jag aldrig planera och hetsa med allt jag annars skulle hinna med på fyra-fem veckors ledighet. Nu har jag dock de senaste 40 åren aldrig haft semester i någon större utsträckning. Endast ett par dagar då och då. Som mest en veckas sammanhängande ledighet som stundom innehöll min huvudsakliga syssla. Arbete.
Nu tar vi dagen som den kommer. Känslan av frihet sitter kvar trots att det gått fyra år sedan vi överlämnade vårt företag i en annans vård och omsorg. Mest njuter jag av morgonen. Vid frukostbordet. Det bord som maken dukar så fint varje morgon medan jag ligger kvar i sängen och funderar över just ingenting.

Helgen har vi tillbringat i Värmland. Trafiken dit och hem var tät. Semesterfirare på väg någonstans. Fullpackade bilar, svajande husvagnar och husbilar med fastspända cyklar i aktern. Själva tog vi det lugnt. Stannade och gjord oss av med lite pengar, utforskade en skogsväg utanför Askersund för att till sist svänga in bilen på gårdsplanen vid vårt slutmål där grillat älgkött väntade. Samt släktens nytillskott, lilla Wilma.

När vi satt i bilen under hemfärden kände jag en stark hemlängtan. Hem till vårt, till våra barn och barnbarn. Det verkar som om de värmländska rötterna inte sitter lika djupt som tidigare. Efter 28 år har jag för första gången släppt taget på riktigt och känner att i Östergötland, ja här hör jag hemma.
Det räcker att åka till vår forna hemby och hälsa på våra goda vänner lite då och då. Med det känner jag mig tillfreds. Den gnagande vemodiga känslan av saknad efter vår gård med den lilla röda stugan är borta. Kanske beror det på det förfall gården numera befinner sig i. Eller så beror det på något helt annat. Några närmare funderingar känns överflödigt, jag är nöjd med att vara en värmländsk östgöte vilket är det viktigaste av allt.

En mycket vass moped och ett grönt vegantåg

Jag och vår dotter var hembjudna till dotterns väninna på eftermiddagskaffe. Med var så klart småtvillingarna och deras storasyster samt ledarhunden. Grannens boxertik försökte omgående få kontakt genom maskorna på det avgränsande uppsatta nätstaketet. Nos mot nos möttes för en kort stund, sedan vände ledarhunden och lade sig tillrätta bland oss andra under äppelträdets svalkande grönska. Kvar stod den snopna boxern, gnällande och smågläfsande till dess att hennes husse sträckte upp en arm i luften och knäppte med fingrarna. Genast sprang hunden till honom och sjönk ner vid hans fötter. Ett hastigt hundmöte som inte ledde till någon fortsatt relation.

Dotterns väninna har nyss köpt sig ett litet hus och jag blev inviterad till husesyn. Ett charmigt hus som nästan påminde om ett hus på den engelska landsbygden. Jag gillade det skarpt. Häftigt möblerat med en blandning av gammalt och nytt. Men så slog det mig, jag såg inte till någon teve. Eller datautrustning. Det som annars är en mycket vanlig syn i våra hem. Kvinnan har en liten son och jag tänkte att han kanske precis som jag får en uppväxt utan televisionsapparat.
I mitt barndomshem kom det inte in någon teve för än jag stod flygfärdig. I mina lekkamraters hem var teven vardagsrummets centralpunkt. Tjock och med en välputsad skärm stod den där, gärna prydd med en löpare och prydnadssaker.

Vad jag minns i dag saknade jag aldrig det som mina kamrater fick sig serverat i svartvitt. När fredagen kom gick jag en trappa ner och ringde på tant och farbror Lindbergs dörr. Sedan satt jag i fåtöljen bredvid farbror Lindberg och vi tittade gemensamt på Familjen Flinta. Tant Lindberg bjöd på kakor och saft. I gengäld klädde jag mig varje Lucia i vit skrud och med ljuskronan på huvudet vilken tändes med hjälp av ett fyrkantigt batteri med tillhörande sladd sjöng jag luciasånger i deras hall.

Jag tänkte att den lille gossen som vi under gårdagen besökte precis som jag skulle klara sig utan någon barndoms teve. Han kan pyssla med annat, skapa sina egna fantasier och berättelser. Få ett eget kreativt tänkande som kan överföras i bilder och ord.

Hans mamma gick in i köket för att hämta mer saft. Vi andra satt kvar under äppelträdet och väntade.
"Vill ni se min moped"? frågade pojken."Den är väldigt vass och låter så högt att ni får hålla för öronen".
Genast blev jag förvirrad. Ingen teve men en vass moped, kanske till och med trimmad, det har mamman köpt till sin lille son. Hur kunde det ens vara möjligt?!
Vi ville se den vassa mopeden, självklart ville vi det. Vår dotter frågade dock om han inte menade en gräsklippare, en sådan där liten i plast som brummar och som lämpar sig för barn som vill leka att de klipper gräs. Nej, en moped var det, inget annat.
Gossebarnet travade iväg och försvann bakom kökstrappan. Vi var spända och förväntansfulla över vad vi skulle få se.

Så kom han då med sin moped. Visade stolt fram den varpå småtvillingarnas storasyster utbrast;
"Men det där är ju en sån där som man använder vid blåbärsplockning"!
En röd och lagom stor bärplockare var pojkens moped. Vass och högljudd. Vilket bevisades då han körde den fram och tillbaka på gräsmattan. Vi höll för öronen, ty en sådan vass och högljudd moped hade vi aldrig tidigare skådat.

Innan förevisningen av mopeden berättade pojken att han tidigare på dagen åkt med ett vegantåg. Det var grönt och han hade rest med det från Stockholm till Norrköping. Den gossen behöver ingen teve för att få hjälp på traven med att skapa egna historier. Det räcker med en bärplockare och ett grönt tåg för att få hans omgivning att bli glad.

Spontanbesök och ett namn med stjärnglans

Det knastrade i gruset utanför vår ytterdörr. Där stod grannarna, inställda på att göra ett spontanbesök hos oss. Kaffe, kaka och vispad grädde tillsammans med goda samtal bidrar i all enkelhet till en trevlig kväll.

Grannfrun jobbar på Skatteverket. Där har hon bråda dagar nu när det är fritt fram att byta sitt namn efter den nya personlagen som trädde i kraft den 1 juli. Eller lägga till något eller några extra namn.Vissa  kvinnor vill ha mansnamn och män vill heta som kvinnor gjort i alla tider. Eller helt enkelt byta till något namn som någon alltid trånat efter att få heta. För enkom 250 kronor går det att ändra inte enbart en gång utan flera gånger om så önskas. Dock finns det vissa regler som måste följas. Det går inte att ansöka om att få ett mellannamn men den som redan har ett sådant får behålla det, ta bort det eller helt enkelt låta det gå in i efternamnet och således få ett dubbelt efternamn.

Själv är jag glad över det namn mina föräldrar gett mig och har inga planer på något namnbyte. Och jag hoppas att våra barn är nöjda med de namn vi gett dem. Vi har i alla fall inte hört några klagomål framföras.

Det skulle vara intressant att veta hur många gånger jag sagt mitt namn sedan jag som barn lärde mig uttala det.
"Jag heter Carina". Det känns bra att säga. Tycker det är ett mycket fint namn.
Dessutom mycket gammalt. Redan på 300-talet fanns det en Carina vilken var en kristen martyr som skulle komma att bli helgonförklarad. Minsann!
Carina letade sig till Sverige på 1800-talet men det blev inte populärt att döpa sina flickebarn till Carina för än på 1960-talet. Mina föräldrar var således lite före i tiden.

Vissa Carinor hävdar att namnet betyder vacker. Det får stå för dem. Själv hävdar jag att det betyder kär för det är så jag lärt mig. Från latinskans carus som betyder just kär. Naturligtvis har ett sådant klingande namn som Carina kejserliga rötter och är sprunget ur Carinus som var en dåtida kejsare.
Alla Carinor kan också känna sig stolta över att även kunna förknippas med en av stjärnhimlens ljusstarkaste stjärnor, Kölen, som betyder Carina på latin. Går att skåda i den östra delen av Vintergatan.

Så varför hitta på att byta bort namnet Carina mot något annat? Ett namn som både är kejserligt och har stjärnglans.
För övrigt finns det en person som skickat in sin ansökan till Skatteverket om att få inte mindre än 40 förnamn. Verkar besvärligt enligt min åsikt. Inte minst med tanke på hur alla namn ska få plats i passet. Eller komma ihåg vad man egentligen heter.

"Hej, jag heter Carina". Vilket jag är mycket glad över!