Torrt skinn och krokiga rötter

Igår var det exakt tio år sedan vår dotter prästvigdes. Det var en stor och händelserik dag. År av studerande var till ända. Sista året läste hon i Uppsala. Det hände att jag åkte dit på besök. Sov på golvet i hennes studentboende. Som ung ville jag också bo i studentboende. Med ett enda förbehåll, jag ville inte studera.
Lusten är studera infann sig inte förrän i vuxen ålder. Ungefär nu för att vara mer exakt. Ett år innan jag blir pensionär på riktigt. En man vi känner kände ett skriande behov av omskolning och gjorde vid mogen ålder slag i saken. Efter flera års studier tog han två år före sin pensionering  examen och jobbade med det han utbildat sig till i tjugofyra månader.  Det är aldrig för sent att förverkliga sina drömmar.

Under gårdagen satt jag och tittade på bilder från dotterns prästvigning. Så ung hon såg ut! Även vi såg yngre ut än vad vi gör idag. Jag hade mörkt hår, idag är det många, många silvergrå hårstrån insprängd i den mörka kalufsen.
Maken frågar ängsligt om jag tänker måla håret. Jag ger lugnande besked. Inte heller tänker jag göra någon stor beständig kroppsmålning. Eller något annat som stärker min tro att jag ännu ser ungdomlig ut. I mina men framför allt i andra ögon.

Trots att jag börjar bli gammal känner jag inte av det. Kan bero på att jag inte har tid över för någon form av ålderskris. Schemat är fullspäckat. I mina åtagande ligger bland annat behjälplighet med barnbarnen, kloklippning av ledarhunden, leta efter en katt på villovägar, duscha en ödla och besiktiga en arbetsbil. Nu har ju ett barnbarn brutit benen vilket blir ytterligare en punkt i mitt schema. Så har jag mina frilansande uppdrag att ta hänsyn till.

Det minderåriga pensionärslivet, ännu ett år är jag minderårig pensionär, innehåller också omhändertagande av inomhusväxter. Maken hävdar att vi aldrig haft så fina krukväxter som nu. Intresset för krukväxter har jag alltid haft. Tyvärr har de levt en tynande tillvaro som slutat med krukväxtdöden. Nu klipper jag med en liten behändig sekatör bort vissnade blad, bär då och då in samlingen till duschen och spolar av dem med vatten som innehåller en lagom temperatur vilket gynnar växters välmående. Planterar om i näringsrik jord och tillsätter då rötterna acklimatiserat sig en skvätt näringslösning.

Att bli gammal är för mig vad jag gör det till. Mellan varven sätter jag mig i soffan, lägger upp fötterna på vardagsrumsbordet och tar fram stickningen. Småtvillingarna, deras storasyster och mamma har fått stickade tröjor. Så även maken och jag. Nu har det inkommit ytterligare en beställning från stortvillingarna, deras lillebror och föräldraparet. Två tröjor är klara, tre återstår.

Det bästa med den åldern jag nu befinner mig i är att jag slutat vara för hård mot mig själv, inte heller ställer jag några höga krav på vad jag ska eller bör uträtta. Känner mig aldrig uttråkad och har slutat ta förhastade beslut. Om lite mer än en månad fyller jag 64 år. Det ser jag fram emot! Även om det nu är för sent att satsa på en längre utbildning av något slag.

Ett blommigt ben och en bortglömd herre

Det finns mycket att oroa sig över. Alla som är föräldrar känner till den oro som föräldraskapet medför. Men även en mormors och farmors följeslagare är oron över att något ska hända barnbarnen. Och ibland händer det som inte får hända. Ett brutet ben till exempel. Vilket ett av våra barnbarn råkat ut för. Men gipset är i alla fall snyggt. Mönstrat i vackert färgade blommor.
Om jag någon gång bryter benet vill jag också ha ett blommigt gips.

Jag är tacksam över att vårt barnbarn inte är född för 200 år sedan. Då hade hennes brutna ben behandlats med magiska besvärjelse, ett par klunkar daggmaskolja eller så hade hon ordinerats intag av vatten som samlats upp en torsdagskväll i gravstenars håligheter.

För många år sedan jobbade jag på akutmottagningen på Kristinehamns numera nedlagda sjukhus. I mina arbetsuppgifter ingick bland annat gipsning av benbrott. Ett ganska kladdigt företag, både för patient och för den som skulle utföra sysslan. En äldre herre hade ramlat och benet gick av. Plågad av smärtor låg han jämrande på britsen i gipsrummet men på grund av hög arbetsbelastning fick han vänta på sin tur. Timmarna gick och när stressen på avdelningen lugnat sig något satte vi som var personal oss i personalköket och njöt av det efterlängtade kaffet.
I personalköket dryftades det som ansågs viktigt. Skvaller som kunde handla om andras äktenskapsproblem, frånvarande kollegers fel och brister, vikten av att baka bullar på rätt sätt och det senaste modet.
Jag var ung och placerades ofta utanför de äldres visdom. Avdelningssköterskan var av hårt virke, hon valde dessutom ut vilka som hade tillåtelse att vistas inom hennes radie. Mig valde hon ut att hämta journaler och röntgenbilder från det stora arkivet nere i källaren. Dagtid forslades dessa handlingar via rörpost men kvällstid var arkivet mörkt och obemannat. Jag var livrädd att ta hissen ner i underjorden där arkivet men även bårhuset låg.Till avdelningssköterskans stora förtjusning.
Än idag minns jag hennes leende när hon beordrade ner mig till arkivet. Jag överdriver inte när jag påstår att hon hyste agg mot mig. Det hjälpte föga att jag en gång dristade mig till att berömma hennes blus  då vi stod bredvid varandra i omklädningsrummet. Jag lyckades aldrig få hennes hårda hjärta att smälta så pass mycket att jag slapp arkivet.

När kaffestunden denna hektiska dag led mot sitt slut frågade någon hur det gått för herren med det brutna benet. Ingen visste så noga varpå jag gick och tittade in i gipsrummet. Där låg mannen och sov. Han hade antagligen somnat i ren utmattning och leda.
Avdelningssköterskan bleknade. Nu skulle det bli en sak av händelsen och hon stod ensam som ansvarig.

Jag diskade ur min mugg. Placerade den på hyllan i köksskåpet. Vände mig mot avdelningssköterskan och log.

Prolinn och inkapslade maskägg

Nu har vi julat ut och allt börjar arta sig till  mer vardagliga åtaganden. Glan har lugnat ner sig efter stormen Alfrida men många är fortfarande utan ström. Dock inga i vårt område vad jag hört.
Jakten på förbränningen av kalorier och en minskning av det gödda bukfettet all julmat åsamkat oss sätter fart. Erbjudanden gällande viktminskning slår obarmhärtigt mot oss och ångesten ökar hos många.

Tipsen är allt ifrån smärtfria och snabba till aktiva och plågsamma. Det är bara att välja och vraka ur utbudet.
Vill vi banta som kändisar och supermodeller är knepet att dricka sex koppar vattenkrassesoppa om dagen eller göra åtta minuters situps till en bra teveserie. Eller äta barnmat uppvärmd i micron. 14 glasburkar industrilagad barnmat om dagen garanterar en smal midja. Kampsport mixad med obegränsad mängd kålsoppa ger en viktminskning av fyra kilo per vecka. Huruvida kålsoppan sätter fart på produktionen av gaser i tarmsystemet vill kändisarna dock inte uppge.
Whisky i ofantligt stora mängder lär också vara bra eftersom bakfylla främjar till tappad aptit.

Så finns det mer spektakulära dieter som till exempel Prolinn. Ett elixir gjort av djurhud, senor och slaktrester som kryddats upp med sötningsmedel. Visserligen har några som testat denna diet mist livet på kuppen men det kan i alla fall vara värt ett försök.
I Amerika går det att skriva in sig på kliniker som bygger på andlighet och solsken. Inget annat får inmundigas. Möjligt att någon deltagare smygdricker saft tillverkad av vatten, lönnsirap, cayennepeppar och citron för att på så sätt stilla den värsta hungern.

Det går också bra att äta bomullstussar, den så kallade bomullsdieten som ger en bra mättnadskänsla.Visserligen finns en överhängande risk för förstoppning vilket kan leda till en spänd och svullen mage. Tvärt emot det förväntade resultatet.
På 1920-talet var binnikemaskdieten i ropet. Inkapslade maskägg svaldes tillsammans med ett glas vatten.  Men efter forskarlarm rann dieten ut i sanden och ersattes av blodtypsdieten. Genom ett enkelt test av vilken blodgrupp personerna tillhörde blev dessa sedan indelade i grupper där respektive blodgrupp avgjorde vilka som skulle äta vad i syfte att bli slank.

Det har alltid funnits märkliga mirakeldieter och bantningsprogram som lovar genvägar till den perfekta kroppen. Själv är jag glad så länge jag kan undvika att ramla och bryta lårbenet. Äter gladeligen en bakelse till lunch med siktet inställt på ett fortsatt liv med mina överflödiga kilo som extra prydnad.

Värmestuga och nya möjligheter

1 januari 2019. Krutröken har skingrats och jag känner efter. Finns det några förändringar som gör sig gällande så här under årets första dag? Nej, det känns så som det brukar kännas. Möjligtvis en mättnadskänsla som jag inte hade då jag vaknade morgonen den 31 december 2018. Något som kan bero på nyårssupén som jag enkom delade med maken. Inte med övriga via sociala medier.

För många har året som gått varit traumatiskt, sorgligt, besvärligt och befriat från glädjeämnen. Ett riktigt skitår med andra ord. Också detta inhämtat från sociala medier. Bakom varje glädjefylld bild och ord som vittnar om livet när det är som bäst finns det något som skaver och retar. Konstigt vore det annars.
Mycket kan vi själva vara med och påverka. Genom att göra aktiva val av allehanda slag. Men så finns det annat som vi står helt maktlösa inför. Stora och små makthavare. Källor till otrivsel, oro och grusade förhoppningar om förändringar i positiv riktning.

Och så har vi det där med alla nyårslöften som följer med upp mot den mörka himlen då nyårsraketerna fyras av. Löften som bryts i samma stund som vi städar bort högtidligheterna.
Jag ger inga specifika nyårslöften. Det enda jag lovar mig själv är att fortsätta göra så gott jag kan. Under det här nya året precis som alla andra år som ligger bakom mig.
Inte heller önskar jag mig något speciellt i samband med det nya årets ankomst. Jag har allt jag behöver, tillika ett nytt strykjärn. Inhandlat under gårdagen på rea. I alla fall utlovades det rea men det gällde enbart strykjärn ingen ville köpa.

Strax efter tolvslaget gick vi ut en sväng för att titta på fyrverkeripjäsernas mäktiga skådespel bortifrån Skärblacka. Smällar som skrämmer hundar och retar vissa.
I blåsten som enligt källor ska komma från Island. Jag studerade vårt hus som bäddats in i nyårsnattens mörker. Det såg varmt och ombonat ut där jag småhuttrande drog jackan lite närmare kroppen. Tänkte, vad mer kan jag önska? Vårt hem är litet i andras ögon men mycket stort i våra egna.

Ändå har jag förhoppningar inför 2019. Samma förhoppningar som jag haft tidigare år. Om fred och försoning, vapenvila och stiltje. Godhet och omsorg, kärlek och omtanke. Förhoppningar som är svåra för oss människor att uppfylla eftersom det är precis det vi är. Människor. Oliktänkande med egna värderingar i det vi anser vara rätt eller fel.

Den 1 januari 2019 vill jag framföra en hälsning till de som står mig närmast, nära vänner och vänner på avstånd men även till de som inte vill ha min vänskap eller närhet i sina liv.
GOTT NYTT ÅR. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska bli ett riktigt bra och välsignat år.

Det är nu och ett avslutat intresse

Julmaten är slut! Men granen har ännu inte börjat släppa barr. Trots det åker den ut vilken dag som helst, tillsammans med allt det andra pyntet. Vill ersätta det elektriska ljuset mot det det naturliga som finns där ute någon stans och som stundom släpps igenom.
Maken suckar, ser med bävan fram mot januari som enligt hans tycke är den värsta och längsta månaden på året. Jag tröstar. Klarade vi november klarar vi även januari. Vi stretar oss framåt. Mot den väntande våren. Och ett helt nytt boksläpp. Vilket betyder fest.

Nu ska inte jag ta äran åt mig. Det är dottern som samlat sina alster vilka nu ska ta plats mellan två bokpärmar. På sina lediga stunder, då inte småtvillingarna och deras storasyster kräver sitt, arbetet och allt annat  mitt i livet har hon skrivit. Texter som berör, väcker tankar, ger förtröstan och hopp.

Själv har jag enligt författarens önskemål bidragit med korrekturläsning och illustrationer. Ett hedervärt uppdrag. Att få se mina bilder tillsammans med hennes texter ska bli spännande.
Som förälder få dela intressen med sina barn känns uppfriskande och roligt. Ett givande och ett tagande. Kritik och stöttning. Allt för att ge en knuff i positiv riktning.

För en tid sedan intervjuade jag en mamma som är mycket engagerad i sina barns förehavande ute på fotbollsplanen. Hon har blivit utsedd till Årets fotbollsförälder och fick ta emot diplom vid den stora Fotbollsgalan i Globen. Hon hade ett viktigt budskap; Barn är inga fotbollsspelare, de är barn som spelar fotboll. Vidare berättade hon att föräldrar erbjuds utbildning i hur en bra fotbollsförälder ska vara. För det finns problem. Stora problem till och med. Problem som kommer i takt med föräldrarnas förhoppning om att just deras telning ska bli en ny Zlatan. Vuxna människor som gormar och skriker åt sina sjuåringar som jagar bollen åt förhoppningsvis rätt planhalva. Eller uttrycker sig hotfullt mot den ej ännu helt vuxne domaren. Föräldrar som överreagerar och trycker ner sina barn så långt det går i fotbollsskorna.
Barn som i tidig ålder känner så stor press att de väljer bort sitt intresse och stoppar undan fotbollsutstyrseln så långt in i garderoben som det bara går.

Det finns jobbiga föräldrar och så finns det föräldrar. Jag är en blandning av bådadera. Men jag har aldrig skrikit åt våra barn för att på så sätt förmå dem att uppfylla några förväntningar till framgång och ära. Däremot känner jag en enorm stolthet över allt det de åstadkommer. Oavsett vad de kämpat och kämpar sig fram emot. I stort som i smått.