Ett trasigt barn och socialtjänsten

Vi har så gott som alltid haft katt när vi bodde på lantgård. Ladugårdskatt som höll efter råttor och möss men även en katt som fick komma och gå hur den ville, åt sin mat i vårt kök och sov i våra sängar. Det hände att kattfröknarna på naturlig väg ökade i antal och den som har haft med kattungar att göra vet hur svårt det är att låta bli de små ljuvliga varelserna. En orolig kattmammas kurrande, låt barnen vara, gör dem inte illa, låt dem sova och dia i lugn och ro. Orons påfrestningar satte igång försvarsmekanismen och med varsamhet flyttades kullen till ett säkrare ställe. En inbyggd instinkt, att skydda sina avkommor.

Normalt sett har även vi människor den instinkten, hur många gånger har jag själv önskat att jag kunde ta på mig barnens sjukdomar och bekymmer.
Men så finns det barn som av olika anledningar far illa. I Dagens Nyheter går idag att läsa om bristerna i samhällets skydd av barn. Över hela landet slarvas det med inkomna anmälningar av barn som inte har en chans bland vuxna. Som blir misshandlade både fysiskt och psykiskt. Föräldrarnas åsikter står starka mot barnens behov av skydd och utredningar läggs ned. Utredningar som är långdragna och där föräldrasituationen blandat med deras åsikter prioriteras framför barn i behov av skydd. Handläggarna kan inte ge några bra förklaringar till varför de inte gått vidare med de inkomna anmälningarna.

Om familjer flyttar från orten eller om flera anmälningar hamnar på olika handläggares bord finns det inga möjligheter för socialtjänsten att se om barns situation anmälts en, två eller flera gånger. Detta för att det inte finns någon nationell statistik över anmälningarna, inte heller någon registrering över åtgärder eller insatser som gjorts.

Madeleine Cocozza är doktor vid Linköpings universitet och hon meddelar i artikeln att en riskanalys pågår och att det är möjligt att barn som far illa kan få särskild uppmärksamhet samtidigt som för hoppningarna finns att Sveriges kommunen kommer att ta bättre ansvar.
Doktor Cocozza hävdar att "tyvärr är det inte rättssäkert att vara barn i Sverige idag" och jag är benägen att hålla med i det uttalandet.

Mor-och farföräldrar som märker och förstår att barn far illa eller grannar som slår larm har inga möjligheter att rädda ett barn från en svår situation. Pappor är lika maktlösa därför att de är just pappor.
Jag gjorde en gång ett reportage angående våld i nära relationer. Där klargjorde socialtjänsten att barns mödrar bör skyddas från den de valt att skaffa barn tillsammans med. Att Tingsrätten måste lära sig att lyssna på mammorna. Men vem lyssnar på pappor? Jag ställde frågan och fick till svar att kämpande pappor finns det inte, i alla fall inte så många. Just den socialtjänsten hade inte stött på någon pappa som bara ville sitt barns bästa.

Men, hävdar jag, de finns! Men dessa pappor har mycket små möjligheter till att skydda barnen, för det finns även mammor som på olika sätt inte värnar om sina barns bästa. Dessa mammor skrivs det minimalt om i dagspressen om inte mamman har ihjäl sitt barn och det skapas feta svarta rubriker.

Vem står vid sidan av en pappa och hans barn, lyssnar till hans oro över sitt barns livssituation? Inte socialtjänsten i alla fall.
Jag anser att alla misstankar, hur vaga de än må vara, mot att barn far illa bör utredas innan socialtjänstens handläggare lägger akten i ett arkiv som inte ens registreras! Det är enda sättet att få reda på om barnet far illa eller inte..........

En korv med mos och ett uttorkat skelett

Har ägnat hela dagen åt tidningsintervjuer i vår grannkommun. Spännande möten blandat med lite mer torra inslag men allt av värde att skriva om för en frilansande reporter.

Mycket kaffe blir det en sådan här dag och jag som inte ens dricker kaffe tackar artigt ja till en balja java vid dessa tillfällen. På de flesta ställen ska det drickas ur stora muggar och företag brukar sällan ha mjölk att blanda ut det beska med så det är bara att ta djupa klunkar, svälja och verka normalt oberörd.

Den hastigt påkomna värmen och magens uppror mot kaffets syra gjorde mig både törstig och hungrig och vid lunchtiden kände jag mig mer som ett uttorkat skelett än en aktivt jobbande skribent.

Mot nästa mål stannade jag till vid en korvkiosk och beställde en grillad special. Då uppstod ett verkligt problem. Den unga damen stirrande oförstående på mig och upplyste att hon inte visste vad det var. Snabbt kollade jag in menyn över mitt huvud, böjde nacken och läste rad för rad. Ingen grillad special.......
Eftersom jag numera inte är så hemmastadd vid korvkiosker resonerade jag med mig själv att det kanske är en för länge sedan utdöd maträtt.

"En grillad med bröd och mos går också bra" försökte jag och med korvtången i högsta hugg såg flickan mer och mer olycklig ut varpå hon kallade på förtäringsställets ägare.
Med bister uppsyn förkunnade han att vill jag ha bröd till korven får jag endast två skopor mos för annars kunde de inte ta betalt på rätt sätt. Två skopor mos och det hala skulle gå ihop sig ekonomiskt med tanke på brödet som tillkom.
Korvflickan började slå in i kassa-apparaten men blev bryskt avbruten av ägaren som suckande påpekade att nu hade hon minsann slagit fel.
Jag försökte ändra min beställda meny, garanterade att en kokt med bröd och senap också är gott, men flickan ville utmana både sina kunskaper vid stekbordet, kassa-apparaten och inte minst hennes chef förtroende.

Så skred hon till verket efter att först ha förhört mig om hur jag tänkte göra med korven.
"Äta den, så här" visade jag, höll upp handen och tog ett hugg rakt ut i luften. Flickan nickade till svar.
 Ägaren övervakade noga hennes tillredning men fick lov att avvika för att ta emot en ny beställning.
"En dagens" och jag såg lättnaden i hans ansikte, äntligen en okomplicerad matgäst.

Då gjorde korvägaren en fasansfull upptäckt. Flickan hade snittat korven, tvärs över i små smala ränder!
Hans korvar skulle absolut inte snittas och flickan talade till döva öron om det trevliga utseendet på en snittad grillkorv.

Till sist hade hon, efter ytterligare tre hungriga gästers mellanlandning, fått ihop min grillade special. Jag tackade, tog skapelsen ur hennes hand men det fattades något. Lite torkad dill över allt hade gjort susen, men jag vågade inte fråga för den omuntre korvkioskägaren hade satt respekt över hela den grillosande byggnaden.

Så jag lät saken bero, satte mig i solen och åt njutningsfullt upp en hel grillad special, torkade munnen och slängde lydigt servetten i den för ändamålet uppsatta papperskorgen.

Påskens sista dag och Jesu lidande

Påsktårtan som bagare Mats bakat är uppäten och idag som är påskens sista dag, har vi lyckats samla ihop oss för en påskmåltid och jag har själv fått baka tårtan till kaffet.
Det har för övrigt varit en mycket fridfull helg där solen varit vår följeslagare.
Trädgårdsmöblimanget har åter tagits i bruk, björkarna är i skir grönska och jag väntar otåligt att magnolians ludna knoppar ska brista.

Glädjens budskap om Jesu uppståndelse förmedlades under gårdagen i Ringarums kyrka och prästens hela familj satt samlade i kyrkbänken. Försökte vara samlade är den rätta benämningen, tvillingflickorna ville till sin mamma som inte hade tid för dem under sin prästerliga predikan.
Det brakade till i kyrkbänken och en odör spred sig bland kyrkobesökarna. Den som orsakade dånet kröp upp i mitt knä och vid nattvardsgången kände mamma präst när jag närmade mig henne med barnet i famnen för att ta emot Kristi kropp och blod, att det ställts till med påskkalas i blöjan och blöjbytet föll på min lott eftersom barnafadern avvikit för att valla den andra tvillingdottern bland gravstenar och påsksmyckade gravar.

Läste i dagens tidning att Jerusalem invaderats av turister som kommit för att besöka de heliga platserna. Vissa av dem, merparten svenskar trots att det enligt undersökningar visat sig att Sverige tillhör de minst religiösa länderna i världen, faller in i Jesu lidande med sådan inlevelse att de själva tror att de är Jesus eller någon annan biblisk person. Effekterna kan bli så starka att sjukhus måste uppsökas för att någon med kunskap får ge behandling innan syndromet släpper.

Själv förvånades jag inte över artikelns innehåll. Människan är påverkbar och jag drar mig till minnes när jag som barn gick i söndagsskolan. Lärarinnan berättade med stor inlevelseförmåga om Jesu lidande på korset och jag minns att jag grät av fasa, inte med tacksamhet att han dog hängande på korset för mänsklighetens skull, det var för stort för att förstå.

Hemma i mitt rum försökte jag sätta mig in i Jesu situation, smärtan och plågorna och förtvivlan över att hans egen far övergett honom när han behövde honom som bäst. Som det dramatiska barn jag var ville jag sympatisera med Frälsaren, och det närmaste jag kunde komma var att dricka surt vin. Något vin fanns aldrig inte i vårt hem, varken surt eller sött, så ättiksprit fick fungera som surrogat. Bomullstoppar doppades och jag sög i mig ur den indränkta tussen och hela rummet osade ättiksinläggning. Och jag förstod Jesus frustration där han hängde och törstade medan han endast fick indränkta trasor av vin som inte ens var gott att svalka den söndertorkade strupen med.

Mamma kom in genom dörren och med fasa tittade hon på sin dotter vars läppar var kritvita och skinnen började lossna. Min pappa skakade på huvudet och undrade om jag mist förståndet, men precis som de turistande Jerusalemsbesökarna under påskveckan lade sig syndromet utan att någon läkare behövde anlitas för min egen del.

Jag bytte därefter söndagsskola och fick en fröken av lite mer lättsam natur.

Svart-vitt och en kaxig kvinna

Ibland hamnar man i en sorts tankefälla, gråskalan mattas ut, saker och ting förefaller antingen i vitt eller i svart. Ett mönster som kan vara svårt att bryta sig loss från och kan hänga ihop med att vi ställer orealistiska krav på oss själva. Det är viktigt att veta vad folk anser om oss, vi vill inte framstå som misslyckade och känslorna styr vår uppfattning av verkligheten.

Dålig självkänsla och förväntningar som inte uppfylls i positiv riktning kan få den mest högreste på fall och då hjälper inte en klapp på axeln med en uppmaning att resa sig och gå vidare. Det är den där gillrade tankefällan som slagit igen om oss som måste låsas upp och på något sätt skrotas.

Läste en artikel att det är vi kvinnor som oftast kliver rakt över gråskalan och beger sig ut bland de vita och svarta tangenterna och jag började fundera över varför det egentligen är så.

Kan det vara så att kvinnan ser sina framgångar som tur medan männen ser sina egna lyckokast som ett bevis på skicklighet och styrka och att olyckliga omständigheter är orsaken till eventuella misslyckande.
Att vi kvinnor lättare fångas upp av negativa tankeställningar, att vi har svårare än männen att ta kontroll över våra känslor och mer mottagliga för yttre störningar.

Många kraxade omkring mig när jag var i färd med att starta det egna företaget. Även fyskiska påhälsningar förekom där det förmedlades att pappen över fönstren till den nya lokalen aldrig borde plockas bort eftersom hela företaget var dömt till misslyckande.

Jag trodde på mig själv den gången, vacklade aldrig en endaste minut i tron på att jag kunde det jag stod inför. Visste att jag aldrig skulle ha turen på min sida utan endast förlita mig på min egen skicklighet. Och jag känner mig faktiskt inte dugg skrytsam över det påståendet!
"Kaxig" hörde jag rösterna viska bakom min rygg men jag lät det passera.

Så fick jag ett mejl efter flera års verksamhet där tid och plats var utsatt för ett möte. Det gällde försäljningen av mitt företag. Som dock inte var till salu och skapade därför en kort tankemässig förvirring hos mig.
När jag avböjde att delta på detta möte fick jag ett kortfattat men kraftfullt svar i min mejlbox: "Sälj eller jag sänker dig!" Meljet var skrivet av en man, samme man som ville ha ett möte med mig.

Då visste jag att jag nått mitt mål, målet att verkligen ha lyckats och jag var ett hot i konkurrenternas egna verksamheter.

Jädrans vilket självförtroende det ger och jag ler ofta när jag tänker på det!

Andra bestämmelser och en slaktad spargris

Undanstoppad i en låda ligger min plånbok, tom och innehållslös på kontanter, endast ett gammalt kvitto ligger hopvikt i ett av de penningfattiga facken.
Plånbokstiden är förbi, numera bär jag på mig ett metalletui för alla de olika plastkort som behövs för den ekonomiska överlevnadens skull. Kort med olika koder som jag memorerat in i den sifferkunnig hjärnhalvan.
Stundom strejkar mitt sifferminne, det sägs att det går att övas upp genom att ihärdigt traggla den niosiffriga kombinationen som finns för ljusets hastighet. Som en sorts hjärngymnastik, sant eller falskt ska jag låta vara osagt. Vet dessutom inte sifferföljden och tänker inte lära mig och blanda in den i de jag redan har, allt för att inte skapa onödiga oreda.

Många gånger har jag stått med plastkortet i kortdragaren och funderat över de siffror som ska låsa upp och lösa ut mig från de inköp jag gjort. Nervositeten kryper in under skinnet när kön bakom mig växer och det hörs spridda skurar av suckar och pustar.

De som bestämmer har gjort bestämmelser att vi inte längre ska hantera kontanter, säkerhetsåtgärder i ett samhälle där rån och penningatvätt förekommer. I början var det ovant, nu har jag rättat in mig i ledet och har ytterst sällan lösa sedlar och mynt i min ägo. Skulle jag någon gång till trots ha en tjuga eller hundralapp vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dem, vanans makt är stor och betalkortet åker fram och sedeln förblir liggande till något annat tillfälle.

När jag var liten hade jag en röd sparbössa med Sparbankens emblem eken på. Den var finurligt inrättad och garanterat inbrottssäker. En metallisk läpp öppnade sig när pengarna skulle matas in och den föll obönhörligt ner efter avslutat verk. Med en kniv kunde den pressas upp och innehållet beskådas men mer än så var det inte och jag fick inte se penningahögen förrän det var dags för den årliga tömningen på Sparbanken.

Med ett stadigt tag i den röda bössans metallhandtag följde jag min pappa till bankkontoret och den lilla nyckeln som damen i banken förvarade på ett säkert ställe låste upp min årsförmögenhet. Sedlarna frasade snabbt mellan tummen, som då och då doppades i den vattendränkta skumgummibehållaren, och pekfingret. Ettöringar, tvåöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar och enkronor rasslade genom räkneverket och paketerades i prydliga pappersrör som omsorgsfullt tillslöts.
I min bankbok noterade summan av det hopräknade och pappa präntade in i mitt barnamedvetande vikten av att vara sparsam och ekonomisk.
Med tom sparbössa i ena handen och färgglada ballonger i den andra, som en sorts premie för ivrigt och duktigt sparande, begav vi oss hemåt för att under året åter fylla på den röda sparbössan.

Under den här sparande perioden i mitt liv fick jag dock en traditionell spargris. Den gick att slakta genom att dra ur en plastpropp under grisens runda buk, påkommen av pappa fick grisen passera revy och den mer stabila och säkra bössan togs åter i bruk.